Tag Archives: Jämlikhetsanden

The Spirit Level Delusion

Myntet har två sidor, förklarade Anthony Giddens när han argumenterade för sin theory of structuration. Och visst har myntet två sidor. Det finns alltid olika perspektiv och aspekter; världen är sällan så enkel som vissa personer (läs: extreme leftists) påstår och önskar att den vore. När Ulla Andersson från Vänsterpartiet i vårens budgetedebatt förklarar att The Spirit Level har kollat på “forskningen” och “forskningen visar” att ekonomisk jämlikhet har ett egenvärde så stämmer det naturligtvis inte.

Faktum är att det är få ekonomer som argumenterar för att man ens kan dra faktiska slutsatser, det vill säga vare sig positiva eller negativa, av globala inkomstskillnader. När någon säger att ekonomisk jämlikhet är bra handlar det oftast om naturvetare som med glasklar foundationalist ontologi och starkt positivistisk epistemologi försöker applicera en naturvetenskaplig metodologi på samhällsekonomiska fenomen. Men som många statsvetare, däribland Nicola Smith, påpekat handlar den metodologiska debatten inom de samhällsvetenskapliga disciplinerna inte längre om positivism, kritisk realism eller poststrukturalism – positivismen är nämligen död.

Att epidemiologer som Kate Pickett och Richard Wilkinson i Jämlikhetsanden (The Spirit Level) försöker bevisa den progressiva inkomstskattens egenvärde med ett par grovt manipulerade scatter plot diagram som saknar temporalt perspektiv betyder alltså egentligen ingenting.

Och när man ändå diskuterar all kritik och alla rimliga invändningar man kan ha mot denna bok är det lämpligt att passa på att starkt rekommendera den nya boken The Spirit Level Delusion som släpps de 17 maj och går på djupet i sin kritiska analys av Wilkinsons och Picketts argumentation, framförallt vad gäller statistisk manipulation.

Bilden är hämtad här.

Boken kan man köpa på Amazon, men den finns även tillgänglig att köpa signerad av författaren Christopher Snowdon via bokens egen blogg. Någon borde ju för övrigt passa på att översätta och ge ut boken i Sverige, tycker man.

“Every man has a right to utter what he thinks truth, and every man has the right to knock him down for it.”

– Samuel Johnson

Skriver Kielos mot bättre vetande?

Det är ibland lite märkligt att läsa Katrine Kielos ledarkrönikor i Aftonbladet, för trots att hon är påläst noterar man inte sällan resonemang som helt enkelt inte går ihop. Och man får dessutom känslan av att hon själv vet om det. Ta exempelvis dagens artikel. Hon skriver:

Ekonomerna har i hög grad sluppit klander för finanskrisen. Vi har rasat mot de mer uppenbara skurkarna. Men giriga bankmän gillar trots allt inte att förlora pengar – så varför tog de dessa hisnande risker? De följde ekonomernas teorier.

Den första meningen håller ju inte för fem öre, och Kielos som läser Financial Times, och säkert även New York Times och The Economist, lär veta precis hur mycket kritik ekonomer såväl som den ekonomiska vetenskapen har fått sedan krisens utbrott. Vad gäller bankernas risktagande så var ju de största riskerna man tog knutna till högrisklånen på bostadsmarknaden, de så kallade subprimelånen. Och att man investerade i subprimelånen berodde på en rad faktorer – däribland felaktigt hög rating av S&P med flera – och inte minst på att finansinstitutionerna Fannie Mae och Freddie Mac (government-sponsored enterprises) köpte hälften av alla högrisklån; att staten är inblandad gör ju att riskerna blir mycket mindre eftersom man alltid har någon att sälja till.

Att man köpte subprimelån hade därför lite att göra med “ekonomernas teorier” och betydligt mer att göra med att det såg ut att vara en lukrativ investering. Visst kan man skylla hela finanskrisen på efficient-market hypothesis, men då bortser man helt från det faktum att politikerna redan på 1990-talet byggde och formade en i längden ohållbar marknad.

Kielos skriver även en, för vänstern, ganska självironisk kommentar:

Förklaringen [till den ekonomiska vetenskapens påstådda utbredning] ligger i den religiösa karaktär som ekonomin har antagit. Den har fått för sig att den är en naturvetenskap. Att människors egenintresse fyller samma funktion i samhällssystemet som gravitationen gör i solsystemet.

Nationalekonomin har alltså gått och inbillat sig att den är en naturvetenskap? Vad är då behavioral economics som fått alltmer uppmärksamhet och större inflytande under de senaste åren? Senast förra året utkom en uppmärksammad bok inom just behavioral economics kallad Animal Spirits: How Human Psychology Drives the Economy, and Why It Matters for Global Capitalism författad av bland annat George A. Akerlof.

Och ironiskt nog för sammanhanget har Akerlof belönats med Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (2001), det pris som Kielos i samma krönika hävdar brukar tilldelas upphovsmän till ekonomiska teorier som “bygger på antaganden om mänskligt beteende som inte har något att göra med mänskligt beteende” och som “sedan [använder] onödigt krånglig matematik och kommer slutligen fram till en slutsats som inte stämmer”. Ironin blir särskilt tydlig om man citerar Nobelstiftelsens hemsida och motivering till varför Akerlof faktiskt fick priset: “for [his] analyses of markets with asymmetric information”.

Dessutom är det konstigt att Kielos anklagar ekonomer för att gå och tro att de är naturvetare. Det är ju snarare naturvetare som går och tror att de är ekonomer och att deras naturvetenskapliga förhållningssätt går att applicera på samhällsekonomiska fenomen. Och vad bättre än debatten om boken Jämlikhetsanden (eng: The Spirit Level) illustrerar just detta? Den svenska vänstern tror, precis som författarna Richard Wilkinson och Kate Pickett själva, att naturvetenskapliga, djupt positivistiska, metodologier (som starkt är förknippade med den retrospektivitet som utmärker många epidemiologers arbete) är direkt applicerbara på något så otroligt komplext som internationell ekonomi.

Kielos tillhör alla dem från den svenska vänstern som har hyllat Jämlikhetsanden och därför låter det som ett skämt när hon anklagar ekonomer för att leka naturvetare. John Kay tillhör alla de ekonomer som, tvärtom, har kritiserat specifikt W&P:s metodologi för att vara för naturvetenskaplig och induktivt positivistisk för att kunna leda till riktiga slutsatser. Gravelle et al, också ekonomer, har skrivit på ett liknande tema under rubriken ‘Income, Income Inequality and Health: What can we Learn from Aggregate Data?’  Lynch et al likaså, och de landar i exakt den slutsats som här har försökt framföras så många gånger tidigare: den enda gången ekonomisk jämlikhet har en signifikant positiv relation till hälsa är i de fall då jämlikheten ökar på grund av att man ökar välståndet för de sämst ställda (vilket i vanligt språkbruk innebär fattigdomsbekämpning). För en närmare kritik av just W&P:s metodologi rekommenderas Jen et al, ‘Global variations in health: Evaluating Wilkinson’s income inequality hypothesis using the World Values Surve’ och Johnston et al, “On inequality and health, again: A response to Bernburg, and Barford, Dorling and Pickett”.

Men det värsta i Kielos ledarkrönika är inte skuldbeläggningen av bankdirektörerna, anklagelserna mot den ekonomiska vetenskapen som inbillat naturvetenskaplig, eller den uppenbara paradox detta innebär då hon samtidigt försvarar en bok om ekonomisk jämlikhet skriven av epidemiologer. Det värsta är att hon helt okritiskt lyfter den excentriske finansmannen George Soros:

George Soros, ekonom och finansman (känd i Sverige sedan han 1992 spekulerade mot den svenska kronan) satsar 50 miljoner dollar i institutet. Soros har under lång tid stött progressiva tankesmedjor och har nu bestämt sig för att bidra till att skapa en ny ekonomisk vetenskap. Det är inte en dag för tidigt.

Vänstern brukar ofta anklaga kapitalismen och nyliberalismen för att göra rika människor rikare på andras bekostnad. Detta stämmer absolut inte; inget system har lett till en sådan välståndsutveckling och fattigdomsbekämpning som konkurrensen och entreprenörskapet orsakat av just den fria marknaden. Ska man tala om att bli rik på någon annans bekostnad borde Kielos istället såga Soros som ju byggde hela sin förmögenhet på andras förluster. Valutaspekulationer – som när Soros knäckte Bank of England – handlar ju uteslutande om att vinna på att någon annan förlorar – ett rent nollsummespel.

Anledningen till att Kielos inte verkar ha någon kritik att framföra mot Soros får väl då antas bero på att han skänker pengar till ändamål som gynnar den politiska vänstern. Och om så är fallet vore det just typiskt. Den svenska vänstern har ju gjort sig känd för att man inte har något emot att spendera andras pengar så länge de går till sådant som man själv anser är goda ändamål…

Simon Hedlin Larsson

Viljan att arbeta eller viljan att anställa? (igen)

Dagens Nyheter och Aftonbladet rapporterar om en doktorsavhandling som, något förenklat, visar att försämrad a-kassa inte leder till fler jobb. Vänstern hyllar naturligtvis denna nyhet och kallar avhandlingen för “vetenskapen“. Observera dock att det handlar om en avhandling, det vill säga den är inte publicerad och inte granskad genom peer-review. Notera också att det rör sig om en (!) avhandling.

Men det är väl ganska typiskt egentligen. Precis samma sätt att resonera har ju gällt Jämlikhetsanden (eng: The Spirit Level) som ju är en icke-granskad bok, och dessutom bara en (!) bok. När liberaler sedan kontrar med femtio artiklar av femtio olika forskare i femtio olika tidskrifter blir de beskyllda för att sakna belägg för sin kritik.

Dock är invändningen i just detta fall enbart principiell. För det finns faktiskt mycket internationell forskning gällande trygghetssystem som pekar på att skära ner på bidrag innebär inte nödvändigtvis en minskning i arbetslöshet (och som ensam åtgärd finns det goda skäl att tro att den oftast är högst marginell i de fall då den är positiv). Vad man däremot finner är att en mindre välfärdsstat i den rika delen av världen tenderar att gynna integrationen. Men även i detta fall gäller det att man kombinerar åtgärder för att det ska bli någon effekt.

De länder som har mindre välfärdsstater och ställer högre krav (tänk lag- och regeltest och språkkunskaper) på immigranter tenderar också att lyckas mycket bättre med integrationen. Och talar man minskad arbetslöshet måste eventuella nedskärningar i trygghetssystem kombineras med flexibel arbetsmarknad, lägre skatt på företagande och decentraliserad lönebildning.

Dessvärre har ganska lite på den fronten skett under denna mandatperiod, precis som under i princip alla mandatperioder dessförinnan. Arbetsskyddet har man inte rört, arbetsmarknaden har blivit marginellt mindre stel, arbetsgivaravgifter och andra skatter är trots sänkningar fortfarande höga och det fackliga inflytandet är fortsatt urstarkt. Om någon undrar varför det inte har blivit fler jobb på grund av jobbskatteavdraget så har ni här orsaken.

Bruttolöneökningar har trots nettolöneökningar tack vare jobbskatteavdraget varit normala. Arbetare har därför fått dubbel skattesänkning, medan företag i detta avseende kammat hem noll. Jobbskatteavdrag leder främst till ökad sysselsättning genom att göra det billigare för företag att anställa, men så har alltså inte varit fallet. Fackförbunden är helt enkelt för starka och för det får arbetslösa och skattepengar (som går till transfereringar) lida.

Som har konstaterats förut handlar det inte om att människor ska vilja arbeta. Det är inte ovilja hos arbetslösa som förklarar arbetslösheten. Förklaringen ligger istället i höga kostnader, omfattande byråkrati och därmed stora risker för företagen. Eftersom de flesta företag är små företag, och eftersom i praktiken alla småföretagare har investerat egna pengar i sina verksamheter vill man inte ta för stora risker. Och det som avgör om vi ska lyckas minska arbetslösheten i Sverige är om vi lyckas minska riskerna för företagen att anställa.

Jobbskatteavdraget har inte varit någon jobbskapande succé. Det har varit en klassisk keynesianistisk skattesänkning som fungerat som stimulans och har hållit uppe konsumtionen under finanskrisen. Som “jobbehållande” effekt har det kanske varit nyttigt. Men skattesänkningen har i sig, främst på grund av facken, inte lett till minskade kostnader för företagen och därför heller ytterst få nya jobb.

Simon Hedlin Larsson

Wilkinson tjänar för mycket pengar

Richard Wilkinson, i egenskap av universitetsprofessor, tillhör de tio procent eller så som har högst inkomst i hela Storbritannien. Eftersom Storbritannien har relativt sett hög ekonomisk ojämlikhet tjänar Wilkinson väldigt mycket mer pengar än en person som står i kassan på livsmedelsbutiken Tesco. Wilkinson implicerar i ett debattinlägg i Expressen att han tycker detta är ett stort problem. Han tjänar helt enkelt för mycket pengar i förhållande till resten av befolkningen, tycker han själv.

Wilkinson menar att hans egen inkomst orsakar en rad samhälls- och hälsoproblem. Om han bara kom överens med sin arbetsgivare att sänka hans lön (och andra följde hans exempel) skulle Storbritannien få “bättre psykisk hälsa, färre drogproblem, lägre våldsfrekvens, färre tonårsfödslar, högre välbefinnande bland barn och bättre resultat inom utbildningsväsendet”.

Enligt Wilkinson verkar det således vara positivt när rika människors hus brinner ner. Då minskar droganvändningen i takt med att inkomstklyftorna minskar. Kanske borde alla rika britter – inklusive Wilkinson själv – bränna ner sina hem? Har Wilkinson rätt om den ekonomiska jämlikheten kommer nämligen våldet att minska. Dumpar vi alla lyxbilar i havet kommer helt plötsligt färre tonårstjejer att bli gravida. Bara sådär liksom. Och går Berkshire Hathaway i konkurs kommer amerikanska skolbarn att prestera bättre.

Nej, Wilkinson är som vanligt helt fel ute. Och som vanligt kan han inte ge ett enda vettigt argument till varför skillnaden mellan fattig och rik skulle spela någon roll.

Simon Hedlin Larsson

Död åt ekonomiska klyftor! Eller?

Sanna Rayman i dagens SvD:

“Vore klyftminskning det enda viktiga borde vi genast ta itu med den där gynnaren som vann 215 miljoner på Lotto. Jag menar, hur många industriarbetarlöner är inte det? De rika drar ifrån! Vad gör regeringen?”

I rest my case.

Here as well.

Simon Hedlin Larsson

Leder ekonomisk ojämlikhet till ohälsa?

Bland Richard Wilkinsons och Kate Picketts mest besynnerliga argument i boken The Spirit Level (sv: Jämlikhetsanden) är att ekonomisk ojämlikhet leder till olika sorters förhöjd mortalitet, exempelvis högre spädbarnsdödlighet. USA, med hög Gini-koefficient och relativt sett hög spädbarnsdödlighet framställs givetvis som skräckexemplet. Varför skillnaden mellan rik och fattig skulle döda spädbarn framgår inte speciellt tydligt – kanske beroende på att det inte lär finnas något som helst kausalt samband. Ett lands ekonomiska ojämlikhet leder inte till större risk att drabbas av infektioner eller andningsstörningar. 10/10-kvoten är inte dödlig.

Ser man exempelvis till mödradödlighet, som uppmärksammats under den senaste veckan då bland andra Amnesty International har krävt att president Barack Obama måste ingripa, är problemet låg levnadsstandard, inte skillnader i levnadsstandard. CNN rapporterar:

“Deaths from pregnancy and childbirth in the United States have doubled in the past 20 years, a development that a human rights group called ‘scandalous and disgraceful’ Friday.

In addition, the rights group said, about 1.7 million women a year, one-third of pregnant women in the United States, suffer from pregnancy-related complications.

Most of the deaths and complications occur among minorities and women living in poverty, it noted” (OBS, min fetstil).

Det är fattigdom som dödar – inte skillnader.

Simon Hedlin Larsson

Ny forskning visar: äktenskap leder till sociala, ekonomiska och miljörelaterade problem!

Richard Wilkinson och Kate Pickett är på väg att göra revolution med sin bok The Spirit Level (sv: Jämlikhetsanden), åtminstone i Sverige. Fortsätter bokens popularitet att öka i samma takt kommer snart ett ex av The Spirit Level ersätta Bibeln på nattduksbordet bredvid sängen. Boken försöker som bekant påvisa att ekonomisk ojämlikhet leder till sociala problem för de länder som lider av höga inkomstskillnader.

De flesta försök att kritisera bokens metodologi har avfärdats från vänsterhåll med att man har använt ett så pass stort statistiskt underlag, och att man tydligt kan se relationen mellan ojämlikhet och ohälsa i diagrammen som presenteras i boken. Att liten hänsyn tas i boken till utveckling över tid, och att man till största del har jämfört ett urval av länder rakt av under en given tidsperiod verkar förvånansvärt få se som problematiskt. Det verkar heller inte spela någon roll att många respekterade forskare ifrågasätter huruvida man ens kan förklara _någon_ typ av kausalt samband med ekonomisk ojämlikhet som utgångspunkt (se exempelvis Atkinson, A. B. och Brandolini, A. (2006), ‘On data: a case study of the evolutionof income inequality across time andacross countries’, Cambridge Journal of Economics, 33, pp. 381-404, och McGillivray, M. och Markova, N. (2009), ‘Global Inequality in Well-being Dimensions’, Journal of Development Studies, pp. 371-378).

Nej, för The Spirit Levels fans är det en självklarhet att ojämlikhet och problem i ett land hänger ihop. Det är också uppenbart att inkomstskillnader -> sociala problem, och inte sociala problem -> inkomstskillnader. Det ser man ju i diagrammen – hallå! – den ekonomiska ojämlikheten representeras av x-axeln (den vågräta axeln), och alla som lärt sig åtminstone räta linjens ekvation vet ju att y är en funktion av x! Alltså är det x som är orsaken och – i detta fall – skurken.

Wilkinsons och Picketts “forskning” gräver upp döda hästar som seriösa ekonomer och statsvetare slutade rida på för längesen. För den ekonomiska jämlikhetens anhängare verkar det räcka med att grafiskt “bevisa” ett samband; gör man bara det kan man sedan godtyckligt (eller politiskt) bestämma vad som orsakar vad. Och det fina med denna (naiva) metodologi är att den öppnar för helt nya möjligheter. Aldrig mer isolera faktorer. Aldrig mer göra statistiska jämförelser över tid. Och aldrig mer behöva förklara varför x skulle orsaka y; ett fint scatter diagram med en trendlinje räcker mer än väl!

Med anledning av detta kan således tillfället tas i akt för att presentera ny, revolutionerande forskning – helt dagsfärsk! Wilkinson och Pickett har visat att ekonomisk ojämlikhet leder till sociala problem. Spännande, tänkte nog många när de hörde talas om boken. Men vad sägs då om detta avslöjande: giftermål orsakar inte bara samma typer av sociala problem som Wilkinson och Pickett tar upp, utan giftermål leder även till ekonomiska problem och miljöproblem!

Just precis. The Spirit Level kan slänga sig i väggen, för här kommer bevisen för att giftermål inte bara leder till sämre studieresultat och kortare förväntad livslängd, utan även högre inflation, minskad läkartäthet och sämre tillgång till rent vatten! Dessutom finns ett mycket tydligt samband mellan antalet äktenskap och lägre Human Development Index, det vill säga FN:s kombinerade mått på hälsa, utbildning och levnadsstandard.

I studien har ett flertal länder ingått, och särskilt hänsyn har tagits till representativitet, liknande det man gör i opinionsundersökningar. Statistiken är hämtad från bland andra FN, Världsbanken, OECD, The Economist, IMF och Thomson Datastream. De undersökta länderna och deras respektive siffra för antal äktenskap per 1000 invånare är följande:

Algeriet 8,9
Filippinerna 6,5
Frankrike 4
Iran 11
Italien 4,4
Kanada 4,5
Litauen 6,3
Rumänien 6,4
Ryssland 7,7
Spanien 4,9
Sverige 4,9
Vietnam 12,1

Samtliga länder har ingått i samtliga jämförelser, förutom tillgång till rent vatten där Italien och Litauen har utgått på grund av bristande statistiska källor. Sett till grannländers och liknande länders statistik kan den dock antas vara åtminstone 97 % i båda fallen. Men på grund av låg tillförlitlighet har båda länderna uteslutits i den sjätte och sista jämförelsen.

Eftersom scatter diagram är så populära nuförtiden (särskilt med infogade trend lines) används givetvis samma presentationsformat för denna högst moderna statistiska studie (om någon undrar varför diagrammen är på engelska är det av praktiska skäl då statistiken också var på engelska):

Äktenskap och inflation

Äktenskap och förväntad livslängd för män

Äktenskap och Human Development Index

Äktenskap och studerande på gymnasiet (eller motsvarande)

Äktenskap och läkartäthet

Äktenskap och tillgång till rent vatten

Med största ödmjukhet måste man ändå få lov att konstatera att resultaten är slående. De sju länder som har högst antal giftermål per capita är också de länder som har högst inflation, lägst förväntad livslängd, och sämst resultat i samlingsmåttet Human Development Index. Gällande skolgången är sambandet lika tydligt, de sju länder där medborgarna gifter sig minst är de länder som där högst andel av den relevanta befolkningsdelen går på gymnasiet, eller motsvarande. För läkartätheten finns ett samband, om än inte lika tydligt; de fem länder med lägst läkartäthet tillhör också de 50 % av de undersökta länderna som gifter sig mest. Bland de mest intressanta upptäckter gäller tillgången till rent vatten. Äktenskap driver inte bara upp inflationen och sänker medellivslängden. Endast de länder där det är färre än 5 äktenskap per 1000 personer är de länder som har en dricksvattenstandard som når upp till europeiska nivåer.

För Guds skull (och för mänsklighetens, samhällets, ekonomins och miljöns skull) – gift dig inte! (Bilden är hämtad här.)

Någon kanske anser att det vore lämpligt att förklara varför giftermål skulle minska studieresultaten, läkartätheten och tillgången till rent dricksvatten. Men är det något Wilkinsons och Picketts The Spirit Level har lärt oss är det att det räcker med att rita diagram och konstatera att världen förhåller sig på ett särskilt vis: det är ju helt uppenbart! Ekonomisk ojämlikhet leder uppenbart till sociala problem, och äktenskap leder uppenbart inte bara till sociala problem, utan även rent ekonomiska och miljörelaterade problem.

The Spirit Level uppmanar implicit rika människor att inte bli för rika, samtidigt som man menar på att staten med lagar och skatter bör se till att ingen blir för rik. Denna studie uppmanar därför explicit gifta människor att skilja sig, samtidigt som man menar på att staten med lagar och skatter bör se till att ingen gifter sig.

Simon Hedlin Larsson