Tag Archives: Jämlikhetsanden

Galna åsikter om ekonomisk jämlikhet del 2

Nu har även Lena Halldenius, docent i praktisk filosofi vid Malmö högskola, fått möjligheten att i “OBS” diskutera ekonomisk jämlikhet och boken The Spirit Level (sv: Jämlikhetsanden). Hon inleder sitt anförande på följande vis:

“Om man ska sammanfatta denna studie i en mening kan det låta så här: Människor mår kasst av att ha det sämre än andra, av att känna sig underlägsna och trampade på.

Nu vet jag inte hur många som blir jätteförvånade över att höra det, men det märkvärdiga med Jämlikhetsanden är inte påståendet utan det enorma statistiska material som visar att i utvecklade samhällen så är det mer jämlikhet, inte mer ekonomisk tillväxt, som ger ökad livskvalitet.”

Nog vore det onekligen intressant att höra Halldenius berätta om vilka länder som har haft negativt ekonomisk tillväxt som upplever den förhöjda livskvalitet som hon talar om. En intressant iakttagelse är att under perioden 1997-2007 var det bara två länder i hela världen som hade negativ tillväxt, och det var “framgångsländerna” Zimbabwe med en tillväxt på i genomsnitt -3,9 % per år, och Guinea-Bissau med -1,3 % per år. Att tillväxt är en förutsättning för välstånd är inte en åsikt utan en sanning, och det är inte ens något som boken ifrågasätter, varför detta påstående får stå helt och hållet för Halldenius själv.

Vidare så är kommentaren om avundsjuka värd att ifrågasätta. “Människor mår kasst av att ha det sämre än andra,” säger Halldenius. Visst, för många stämmer det nog. Men som det tidigare (och ännu tidigare) har resonerats kring: varför skulle denna må-dåligt känsla över andras framgång begränsas till landets territorium? Om fattiga amerikaner mår dåligt över rika amerikaners förmögenheter, varför mår inte svenskar lika dåligt över rika amerikaners förmögenheter? Varför har inte Sverige samma sociala problem som USA?

Och även om någon skulle kommentera att det handlar om vad man upplever dagligen, är det garanterat fler svenskar procentuellt sett som har läst om och sett Göran Perssons Torp i Sörmland än amerikaner som har läst om och sett Al Gores lyxvilla i Memphis. Varför mår inte svenskar lika dåligt som amerikaner? Om en åtminstone lika stor andel av den svenska befolkningen som den amerikanska ser och hör rikedom dagligen, varför har inte vi samma höga nivåer av oavslutade grundskolestudier, spädbarnsdödlighet och drogmissbruk i Sverige som i USA?

“Men du glömmer ju att det procentuellt sett finns fler fattiga amerikaner, och att det alltså är en relativt större del av USA:s befolkning som upplever psykiska problem till följd av andras rikedom,” kanske någon säger. “Amerikaner och svenskar som är fattiga lär må ungefär lika dåligt per capita över rikedom, men i och med att det är en större andel amerikaner än svenskar som är fattiga kommer det vara fler amerikaner som mår dåligt, vilket leder till att USA:s problem är större än Sveriges.”

Bra kommentar! Men vänta nu – vad sa du om antalet fattiga? Är det i jämförelse med Sverige en större del av USA:s befolkning som har mycket dålig levnadsstandard? Det är alltså procentuellt sett fler fattiga amerikaner än fattiga svenskar, menar du? Och därefter förklarade du hur detta hängde ihop med USA:s höga nivåer av sociala problem?

Och där har vi – inte helt oväntat – svaret. Det är fattigdomen som är problemet. Inte skillnaden.

Som Steve Martin säger på bästa fransk-engelska när han spelar inspektör Jacques Clouseau i The Pink Panther och har löst ett fall:The case is closed.”

Simon Hedlin Larsson

Den ekonomiska ojämlikhetens mörka krafter

Det finns goda anledningar till att inte läsa kultursidorna i svenska tidningar. En av dem heter Dan Josefsson. I dagens Aftonbladet skriver Josefsson om “Boken som delar högern“, vilket syftar på den frekvent diskuterade The Spirit Level (eller Jämlikhetsanden som den översatts till på svenska):

“Förklaringen till detta är att en viss typ av sociala och medicinska problem som visat sig vara starkt bundna till klass och social position inte tycks minska i takt med att de rika länder ytterligare ökar sitt ekonomiska välstånd. Dessa problem är istället kopplade till ojämlikhet: Ju mer ojämlikhet, desto större problem.

Det här förklarar det märkliga fenomenet att rika och extremt ojämlika länder som USA och Storbritannien har högre spädbarnsdödlighet än fattigare, men mycket jämlikare länder som Danmark och Sverige. Andra undersökta problemområden med stark koppling till klass och social status är graden av tillit människor emellan, psykiska sjukdomar inklusive drog- och alkoholmissbruk, förväntad livslängd, sjuklig övervikt, utbildningsresultat i skolorna, andelen tonåringar som föder barn, antalet mord, andel av befolkningen i fängelse och den sociala rörligheten.”

Ekonomisk ojämlikhet leder således, enligt Josefsson och bokens författare Richard Wilkinson och Kate Pickett, till att fler barn dör under första levnadsåret. En logiskt följd av detta resonemang är att om Stefan Persson under detta år ökar sin inkomst mer, relativt sett, än den fattigaste invånaren i Sverige kommer fler nyfödda barn att dö. Och eftersom den ekonomiska ojämlikhetens mörka krafter upphör vid gränserna (Josefsson, Wilkinson och Pickett menar ju att USA:s ekonomiska ojämlikhet enbart skadar amerikanerna, och inte exempelvis kanadensare eller norrmän) är det bara sådana som Stefan Persson och Göran Persson med taxerad inkomst i Sverige som för landets räkning måste se upp med att inte tjäna för mycket pengar – ökar familjen Rausing eller Ingvar Kamprad sina respektive avkastningar “för mycket” spär de inte på Sveriges utan istället Schweiz ojämlikhet, och det blir Schweiz som får ökade sociala problem.

Det spelar således ingen roll var de rika bor, arbetar eller har sin hemvist. Det viktiga är i vilket land de har registrerade inkomster. Skulle Warren Buffett och Lakshmi Mittal investera sina förmögenheter i kollapsande Island och börja ta ut stora avkastningar från placeringar i isländska banker skulle ojämlikheten och Gini-koefficienterna skjuta i höjden och situationen skulle förvärras. Dessutom kan man av bokens budskap dra slutsatsen att internationella organisationer inte bör befinna sig i fattiga länder – ut med FN, Läkare Utan Gränser, Kiva, WHO, Hand-In-Hand och Rädda Barnen – eftersom att deras personal tjänar mer pengar än genomsnittsinvånaren i landet och därför bidrar till högre ekonomisk ojämlikhet.

Hit men inte längre når de ödesdigra konsekvenserna av USA:s höga ekonomiska ojämlikhet. Enligt författarna till The Spirit Level förvärrar ojämlikheten i ett land enbart just det landets sociala problem. Tur för kubaner och kanadensenare alltså. (Bilden är hämtad här.)

En mycket intressant fråga är hur denna onda ekonomiska ojämlikhet verkar i praktiken när den raserar vårt moderna samhälle. Det har varken Wilkinson, Pickett eller någon av de vänsterskribenter som hyllat boken något särskilt konkret svar på.Vad vi dock vet är att ojämlikheten, enligt bokens författare, bara spelar roll inom ett lands territorium och att konsekvenserna som följer är geografiskt bundna. Enligt The Spirit Level spelar misärlandet Burkina Fasos problem ingen roll för framgångsstaten och grannlandet Ghana, utan det är bara ghananernas inkomstskillnader som har någon betydelse.

Vidare implicerar detta att om man hittar diamanter på Hawaii kommer USA:s fastland att drabbas av högre nivåer av kriminalitet, drogmissbruk och fetma. Börjar påven sälja signerade biblar och blir världens rikaste person kommer däremot ingen italienare att påverkas negativt eftersom att Vatikanstaten är en suverän stat. Men flyttar man Dubai med tillgångar till ön St Helena kommer britterna att bli olyckliga, och i Storbritannien kommer den sociala rörligheten att minska samtidigt som skolresultaten försämras. Ojämlikhetens offer för St Helenas synder slutar emellertid inte där; på Anguilla, Bermuda, Falklandsöarna och övriga delar av det brittiska riket kommer tonårsgravidideterna att stiga och den förväntade livslängden att falla.

Allt som tagits upp i detta inlägg förutsätter förstås att Josefsson, Wilkinson och Pickett har rätt. Men det finns det å andra sidan inte särskilt goda skäl till att tro.

Simon Hedlin Larsson

Galna åsikter om ekonomisk jämlikhet del 1

De politiska ungdomsförbundens företrädare har fått möjlighet att delta i debatten om ekonomisk jämlikhet och den hypade och överskattade boken The Spirit Level (sv: Jämlikhetsanden) i programmet OBS på Sveriges Radio. Hittills har Jakop Dalunde (GU), Magnus Andersson (CUF), Jytte Guteland (SSU) och Niklas Wykman (MUF) fått läsa upp varsitt manus, och bortsett från Anderssons inlägg kan man gott konstatera att det inte har varit några intellektuella eller kunskapsmässiga mästerverk.

Dalunde språkrör för Grön Ungdom inleder sitt manus med:

“Jag fryser inte, jag har tak över huvudet och kan fylla alla mina grundläggande behov. Men varför fortsätter jag då konsumera? Jo därför att det finns någon annan som har mer.”

Enligt språkröret köper vi således inte den senaste J. K. Rowling, Dan Brown eller Paulo Coelho för att vi egentligen vill läsa böckerna, utan helt enkelt för att någon annan (kanske biblioteket?) äger fler böcker. Vidare köper vi inte en LCD-TV för att vi vill se på film i bästa kvalitet, utan för att grannen har två TV-apparater. Blomsterkvasten och vinet någon gav bort igår på en middagsbjudning – det var inte en trevlig gest mot värden, utan uppenbarligen ett undermedvetet, okontrollerat behov av att konsumera, vilket är resultatet av att alla inte har precis lika mycket (eller lite).

Analysen blir inte bättre av ett något udda exempel som följer i manuset:

“Det är som ett ekorrhjul. Eller, som ett ekorrhjul, men istället för ekorrar så är det hästar som jagar varandra på rad, med morötter hängandes i svansen. Så länge de rika blir rikare snabbare än de fattigare så kommer ingen häst nå fatt i den framför. /…/ I ett ojämlikt samhälle, där /…/  avståndet till hästen framför är långt –  så är chansen liten att jag känner mig tillfreds ekonomiskt. Det blir svårare att värdesätta andra saker i livet, att lägga tid och energi på kärlek, vänskap och personlig utveckling.”

Detta är den gamla vanliga vänsterdrömmen; så fort alla hästar springer lika fort kommer de stanna upp, kramas och börja älska varandra för evigt. Krig och våld blir ett minne blott – så även alla sociala problem – och alla blir precis lika (om det är lika bra eller lika dåliga, det vet ingen, för det finns ju ingen som är något annat). Problemet med denna utopi (eller mardröm beroende på hur man ser det) är att alla hästar aldrig kommer springa lika fort. Hästar, precis som människor, är olika.

Det spelar dock ingen roll att man är olika om bara alla hästar är lika inför lagen, och de hästar som inte mår bra eller på annat sätt har det svårt får hjälp att klara sig bättre. Men att hjälpa de utsatta har ju ingenting att göra med att alla hästar ska springa lika snabbt. Om eliminerade skillnader har ett egenvärde i sig kan man ju bara hugga benen av alla hästar – då kommer de garanterat springa lika fort, det vill säga inte alls. Applicera den liknelsen tillbaka på människorna och verkligheten. Jämlikhetens pris, eller något.

Simon Hedlin Larsson

Jämmer om jämlikhet

Boken The Spirit Level (Jämlikhetsanden på svenska) hyllas idag även på ledarplats i Dagens Nyheter. Henrik Berggren skriver:

“Människan, argumenterar Wilkinson och Pickett, är i grunden en social varelse som jämför sig inom gruppen. Rikedom gör oss inte nöjda utan snarare mer tävlingsinriktade – vilket i sin tur leder till att vi också blir mer ängsliga, olyckliga och rädda för att misslyckas.

Så långt är ‘Jämlikhetsanden’ en lysande, om kanske inte helt originell bok. Här finns en stor samling goda argument som alla pekar i en riktning: att det vore omoraliskt att inte göra jämlikhet till en central politisk prioritering.”

Skillnader bör alltså, enligt Berggren, utplånas för att människor inte ska bli ängsliga, olyckliga och rädda för att misslyckas. En intressant fråga är varför nu denna ångest över andras bättre prestationer skulle begränsas till landets gränser. Varför skulle en fattig amerikan må sämre än en fattig svensk över en rik amerikans framgångar (förutsatt att tesen om att skillnader ger olycka stämmer)?

Kriminalitet, fetma och tonårsgraviditeter i USA beror enligt Wilkinson, Pickettt och Berggren på att alla inte har ett slott i Naples, äger en limousin med helikopterplatta och äter Belugakaviar med bakade vaktelägg till frukost som vissa rika amerikaner gör. Frågan är varför en svensk, en japan eller en norrman inte skulle må lika dåligt över att inte ha ett slott i Naples, äga en limousin med helikopterplatta och äta Belugakaviar med bakade vaktelägg till frukost som vissa rika amerikaner gör. Varför skulle USA:s rikedom bara göra amerikaner ängsliga, olyckliga och rädda för att misslyckas? Det är frågan.

Någon invänder säkert med att Bill Gates enbart gör amerikaner olyckliga för att endast amerikaner – och inga andra – vet hur bra Gates har det. Men ärligt talat, tror ni inte att en större andel av den svenska befolkningen har åkt förbi Zlatan Ibrahimovićs hus, än andelen amerikaner som ens vet i vilken delstat Bill Gates är mantalsskriven? Argumentet att bara amerikaner vet hur rika de rika amerikanerna är håller inte. Från sofforna i vardagsrummet har miljoner svenskar slaviskt följt serier som The O.C., Gossip Girl, och MTV Cribs. Och när vi flyger Economy Class till New York lyssnar vi på Rihanna, Beyonce och Lady Gaga (rika popstjärnor).  Det är otroligt naivt att påstå att svenskar inte vet hur rikedom ser ut, än mindre att vi inte känner till rikedomens existens.

Hade Wilkinson, Pickett och Berggren haft rätt borde Sverige därför ha samma sociala problem som USA. Så är emellertid inte fallet. Men så spelar ju ekonomisk ojämlikhet inte någon roll.

Simon Hedlin Larsson