Tag Archives: Jimmie Åkesson

Jimmie Åkesson och i-ordet

Vana skribenter och retoriker vet hur det är. När man skriver eller pratar om ett fenomen vill man inte använda samma ord för många meningar i följd. Stilistiskt blir det mer tilltalande att använda synonymer. “Invandring” blir därför även “immigration”, “rörlighet över gränserna” och “människor som flyttar från ett land till ett annat”.

I det senaste numret av Neo testar Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, en helt ny vinkel för att förklara att han inte tycker om islam. Om det är av stilistiska skäl eller för att islam helt enkelt har blivit ett skällsord av sådan rang att man endast bör uttala det i Rowlingiansk anda som “det som inte får nämnas vid namn” får emellertid låtas vara osagt:

Vad tycker du om religiösa friskolor?
– Inte jättebra, men vi är i första hand motståndare till religiösa friskolor som inte vilar på judisk-kristen grund. /…/ [D]et finns ingen anledning att stänga exempelvis Judiska skolan i Stockholm.
Då är det inte så många abrahamitiska religioner kvar?
– Nej, det är det inte. Det är sant.
Så det är sådana skolor ni inte gillar?
– Mm.

Simon Hedlin Larsson

Martyr, mer martyr, sverigedemokrat

Så kom Nobelstiftelsens beslut att porta en av riksdagens nio partiledare/språkrör, nämligen Jimmie Åkesson.

Motiveringen, uppger styrelsens VD Michael Sohlman är:

Nobelstiftelsen är en privat stiftelse som förvaltar arvet efter Alfred Nobel. En central del av detta är hans testamente där Nobels uttryckliga vilja är att inget avseende ska fästas vid någons nationalitetstillhörighet.

Uppenbarligen tycker Nobelstiftelsen att Jimmie Åkesson fäster för stort avseende vid nationalitetstillhörighet att han inte ska få komma på festen. Men i Alfred Nobels testamente står:

Det är min uttryckliga vilja att vid prisutdelningarne intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset, antingen han är Skandinav eller ej.

Det Nobel syftade på var alltså pristagarnas nationalitetstillhörighet, inte vilka åsikter gästerna på en fest som hålls i samband med prisutdelningen bedöms ha av Nobelstiftelsen.

Så varför inte bara låta Jimmie Åkesson gå på festen och slippa hela martyrmediekarusellen?

Och gräv ner alla argument om att det skulle skämma ut Sverige om Åkesson deltog på festen; 5,7 procent röstade på Sverigedemokraterna i årets riksdagsval – den internationella pinsamheten har i sådana fall redan ägt rum.

Dessutom undrar man ju apropå Nobelstiftelsens snömosiga rationalisering av Åkessons portning i form av att “inget avseende ska fästas vid någons nationalitetstillhörighet” om Sverige verkligen hade fått sju nobelpris i litteratur om inte Svenska Akademien hade fäst avseende vid just nationalitetstillhörighet.

Om man nu ska åberopa Alfred Nobels testamente kanske det är Peter Englund och inte Jimmie Åkesson som borde portas från nobelfesten?

Simon Hedlin Larsson

Någon måste regera landet

Enligt en Sifo-undersökning vill endast 13 procent av de tillfrågade att en regering efter valet 2010 samarbetar med Sverigedemokraterna. Det är lätt att ställa krav, men det är ibland inte särskilt enkelt att leva upp till dem. Om inte den borgerliga alliansen eller den rödgröna röran vinner egen majoritet i riksdagen står man mer eller mindre inför fem alternativ: 1) minoritetsregering enligt blocköverskridande överenskommelse, 2) minoritetsregering med ständiga förhandlingar, 3) majoritetsregering genom brutna pakter, exempelvis MP till det borgerliga blocket eller C+FP till det rödgröna, 4) minoritetsregering med stöd från SD, samt 5) utlysa nyval.

Nyval lär vara det sämsta utfallet för de etablerade partierna eftersom lite tyder på att något annat parti än SD vinner på det. Minoritetsregeringar är naturligt svaga, och om man inte kan göra upp på förhand om att oppositionen lägger ner sina röster (vilket man ska erinra sig om vore en mycket märklig företeelse) kommer SD få onaturligt stort inflytande i frågor som inte rör ekonomin (i budgetfrågor krävs en total enighet krävs för att fälla en minoritetsregering). Regeringen kommer således kunna få igenom sin budget, men tvingas sedan till förhandlingar i de flesta frågor utöver den ekonomiska politiken. Å andra sidan är den ekonomiska politiken viktigast, och om man bara kan komma överens om en gemensam budget är blockförflyttningar åtminstone i teorin möjliga, om något parti tror sig ha möjlighet att förklara sig inför sina väljare, det vill säga. Socialdemokraterna har tidigare öppnat för samarbete med mittenpartierna C och FP, medan Moderaterna anser det naturligt att vid ett valresultat utan egen majoritet förhandla med Miljöpartiet.

Man bör emellertid tänka på att blockpolitiken aldrig förr har varit så cementerad som den är idag. Att gå till val som ett skattesänkarparti (M, FP, C och KD) eller som ett skattehöjarparti (S, MP, V) och sedan helt byta politik efter den 19 september 2010 är inte något som hör till vardagen. Att man inte håller vallöften i enskilda sakfrågor är vanligt, men eftersom en regerings politiska agenda i grund och botten bygger på synen på ekonomin och skatterna kommer många uppfatta det som värsta sortens svek att rösta för högre respektive lägre skatt, se ens parti bilda regering, och sedan få uppleva en ekonomisk politik tvärtemot den man ville ha. En minoritetsregering med stöd från, och ständiga förhandlingar med, det andra blocket är därför mest troligt.

Desperationen kommer till stor del avgöra utfallet vid ett alltför jämnt val nästa år, men i dagsläget finns det lite som talar för en blocköverskridande majoritetsregering, lika lite som att man inför valet gör upp om att den eventuella minoritetsregeringen inte ska fällas av oppositionen genom att den senare lägger ner sina röster. Samtidigt är kaos att vänta om så inte sker eftersom Sverigedemokraterna i varje fråga där oppositionen är enad kan, med sina relativt få mandat, fälla regeringen. Det enda sättet att undvika detta är att en borgerlig minoritetsregering förhandlar med Miljöpartiet respektive en rödgrön minoritetsregering med C och/eller FP. Ser man dock till vilka frågor respektive block vill driva i valrörelsen är långa, långa förhandlingar att vänta. Men av de fem alternativen lär detta ändå vara det mest troliga. Vilket som kommer därefter är svårt att säga. Eftersom nyval är uteslutet, en blocköverskridande majoritetsregering i nuläget likaså, och en på förhand blocköverskridande överenskommelse om nerlagda röster förefaller mycket osannolik, bör man dock inte bli förvånad om en eventuell minoritetskoalition efter valet börjar förhandla med Sverigedemokraterna. Landet måste styras.

Det finns goda skäl att hoppas på en borgerlig eller rödgrön majoritetsregering valet 2010.

Simon Hedlin Larsson

Debatten med Sverigedemokraterna

Jan Björklund har meddelat att Folkpartiet tänker ta debatten med Sverigedemokraterna (1, 2, 3, 4, 5). Så länge det sker på sakligt vis är detta ett positivt besked. Jag hoppas därför att tid och fokus inte läggs på anklagelser om främlingsfientlighet och rasistiska rötter, utan istället kommer att ägnas åt arbetsmarknadspolitik, energi, integration, äldreomsorg och skatter.

Det är också viktigt att tänka på när invandringen och integrationen dyker upp – för det kommer de garanterat att göra – att det främst handlar om hur man ska optimera resultaten från invandringen, och hur vi ska gå tillväga för att göra detta. Utlandsfödda som bosätter sig i Sverige ska lära sig språk och lagar – och det är samma princip även för infödingar i det här landet.

Däremot är det populistiskt trams att tjata om svenska värderingar och normer. Detta blir dessutom extra farligt om det kombineras ihop med Folkpartiets partistyrelses förslag om en obligatorisk medborgarskapskurs för alla som vill söka svenskt medborgarskap. Resultatet blir i sådana fall att politiker sitter och hittar på värderingar på godtyckligt vis som ska läras ut till alla immigranter. När detta sker i diktaturer brukar det kallas politisk propaganda, och jag hoppas verkligen det inte blir en verklighet i Sverige.

Ett sådant resonemang skulle för övrigt innebär att det också finns osvenska beteenden, och tycker ni ärligt att vi svenskar är så speciella? Menar ni på fullt allvar att det i världen finns 200 specifika samlingar av beteenden som är möjliga att skilja åt och dessutom inte bör beblandas? Komigen.

Nej, fokus ska vara på språk, lagar och regler. I Sverige ska man tala svenska, och man måste följa de lagar och regler som finns. Men ingen ska behöva tvingas till att lära sig att svära med könsord, använda gud och satan i vardagliga konversationer, eller att man ska stå upp i bussen hellre än att sätta sig bredvid någon man inte känner.

Hoppas majoriteten av Folkpartiet tycker så också.

Simon Hedlin Larsson

Därför växer Sverigedemokraterna

Bland andra Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet rapporterar nya rekordsiffror för Sverigedemokraterna i färska opinionsundersökningar. 7,2 procent sägs partiet få om det vore val idag.

Detta är inte alls speciellt märkvärdigt eller konstigt. Såhär har det varit sedan den Westfaliska freden och efterföljande gränsdragning som skedde år 361 år sedan. Sedan nationalstaten blev definitiv har uppmålandet av ett vi och ett dem spelat en helt avgörande roll i politiken.

Appliceringen på fallet Sverigedemokraterna är mycket enkel. Vid kriser och vid krig ökar nationalismen. Då ökar också stödet till nationalistiska partier.

Det bästa sättet att ena ett land är att starta ett krig. Och det värsta är om man försöker, men inte lyckas, nyttja ett fientligt grannlands splittringar vid krigsföring för då kommer man bara hjälpa till att ena dem. Fråga bara Saddam Hussein.

Ekonomiska kriser påverkar nationalismen på ett lite annorlunda sätt. Hotet mot viet är inte lika tydligt; det är föga lika konkret för den stora massan att bekämpa en lågkonjunktur genom att hålla konsumtionen uppe, som att bekämpa ryssen genom att kasta brandbomber på ryska pansarvagnar (tänk Molotov cocktails).

Å andra sidan innebär finanskris såväl som krig brist på resurser och en stor påfrestning på den offentliga servicen. Alla som inte tillhör viet kan därför ses som skadliga för samhället eftersom det då finns ännu mindre mat, vård och utbildning för de som landet “egentligen” tillhör. Louis De Geer är såklart ett viktigt undantag, men bilden av historien pekar ändå entydigt åt samma håll: dåliga tider spär på nationalistiska krafter – vilket inom politiken generellt sett har inneburit fler röster på konservativa högerpartier, men kanske framförallt på de som inte sitter vid makten.

Falklandskriget ökade den brittiska nationalismen i mycket hög utsträckning, men eftersom Margaret Thatcher drev kriget ställde sig nationalisterna inte bakom Conservatives utan beblandade sig istället med högerextremister som rekryterade otroligt framgångsrikt i tiotusental, framförallt unga män.

Sammanfattningen och avslutningen på detta inlägg blir således att den djupa finanskris som vi nu befinner oss i har lett till ökad arbetslöshet och utslagning bland i synnerhet lågutbildade. Samtidigt verkar allt fler vantrivas på jobbet, särskilt inom offentlig sektor. Och arbetsförmedlingen brister. Detta har lett till ökad nationalism och ökad skepticism mot nuvarande makthavare, vilket gjort att väljare strömmat till Sverigedemokraterna.

Hur den ekonomiska utvecklingen ser ut under nästa år kommer således spela en ovanligt stor roll i valet 2010. Om Fredrik Reinfeldt kan få väljarna att tycka att han sköter Sveriges ekonomi bra och att människor upplever att politikerna gör något för att förbättra framförallt deras situation på jobbet – då kan strömmarna vända åt andra hållet (notera att det som avgör är vad som väljarna tycker och tror, inte vad som är de faktiska politiska åtgärderna även om regering och riksdag, såklart, vill tro något annat).

Om Reinfeldt inte lyckas med detta är faktiskt sannolikheten faktiskt hyfsat stor att Sverigedemokraterna klarar fyraprocentsspärren redan nästa år.

Simon Hedlin Larsson

Oerhört korkat att anmäla Aftonbladet för hets mot folkgrupp

Jag är en person som är mycket förtjust i frihet och möjligheter; det är oftast bra om man som människa får flera alternativ att välja bland. Men vid somliga tillfällen känns det som om en del gör saker bara för att det går. Om man funderar lite kring de individer och organisationer som nu har anmält Aftonbladet för hets mot folkgrupp (se exempelvis 1, 2, 3, 4 och 5) är det svårt att komma fram till en vettig anledning till varför de har gjort det. Vad är syftet?

“Artikeln är så öppet rasistisk att någon närmare förklaring till varför jag tänker polisanmäla Aftonbladet inte behövs,” skriver Mariam Osman Sherifay, ordförande Centrum mot rasism. Jaså? Jag hade minsann gärna velat ha en förklaring. För målet kan ju inte vara att minska Sverigedemokraternas möjligheter att nå plenisalen; vi har ju redan sett att isolering inte påverkar deras sympatier i negativ riktning, utan snarare tvärtom. Det är också svårt att tänka sig att dessa anmälningar av Aftonbladet kommer att minska främlingsfientligheten och rasismen i Sverige – snarare kommer de att spä på deras skepticism och förakt och ge dem mer ammunition när det nu kommer att framstå som att islam inte tål att kritiseras.

Som adopterad och därmed invandrare i ordets bemärkelse gör jag ingen skillnad på människor och människor, och i mina ögon blir man svensk genom medborgarskapet. Mitt politiska mål är att få en borgerlig allians omvald, en allians som inte innefattar Sverigedemokraterna. Mitt mål i livet är att verka för ökad medmänsklighet och att de som har det sämst ställt ska få det bättre.

Jag tror att många som har anmält Aftonbladet helt eller delvis har samma målsättning som jag. Och till dem vill jag säga att det som ni nu gör är oerhört korkat och onödigt. Ni skapar nämligen ett scenario där utfallet inte spelar någon roll; det kvittar om Jan Helin, Aftonbladets ansvariga utgivare, frias eller fälls – Sverigedemokraterna vinner ändå och spänningarna mellan samhällsgrupperna i Sverige kommer att öka.

Och vad blir då vinsten vid en eventuellt fällande dom mot Helin – för det är ju det som är poängen med era anmälningar? Absolut ingenting. Zero. För Sverigedemokraternas potentiella väljare spelar detta absolut ingen roll. Anklagelser om rasism och främlingsfientlighet biter inte, det är politiska sakfrågor som gäller, och att faktiskt adressera och ta upp de problem med integrationens katastrofala misslyckande som gör att de lockas till SD.

Om ni verkligen vill vinna över Sverigedemokraterna i valet nästa år, lägg er tid och energi på att skriva debattartiklar där ni utmanar deras magra politik i arbetsmarknads-, miljö-, utbildning- och äldreomsorgsfrågor, istället för att tramsa med polisanmälningar mot publicister.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om:

Jimmie Åkesson möter Fredrik Malm

Om två timmar är det dags. Då ska Jimmie Åkesson (sd) och Fredrik Malm (fp) mötas i SVT Debatt och diskutera vad som enligt SVT:s hemsida uppges vara temat “Är Sverigedemokraterna ett rasistiskt parti?”. Med den formuleringen som utgångspunkt riskerar ännu en debatt att gå i spillo för ett onödigt och irrelevant ämne. Centerledaren Maud Olofsson gjorde i morse flera desperata försök i SVT:s morgonsoffa att försöka stämpla Åkesson och Sverigedemokraterna som främlingsfientliga. Om jag inte missminner mig var det exakt samma sak som Socialdemokraternas partiordförande Mona Sahlin försökte göra i bland de sista avsnitten av TV4:s Kvällsöppet förra säsongen. Och jag kan inte för mitt liv förstå varför det är så viktigt att försöka bestämma vad vare sig Åkesson eller Sverigedemokraterna tycker och tänker. Låt de istället berätta det själva. Låt de berätta om sin politik, framförallt vad gäller arbetsmarknad, utrikespolitik, äldreomsorg, minoriteters rättigheter, miljö och utbildning. Och förklara sedan varför det ni själva tycker är bättre.

Sverigedemokraterna kan tveklöst vinna röster – och även öka den interna sammanhållningen inom sin rörelse – genom att skrämmas om utländska folkströmmar som kommer till Sverige som dels lider av rotlöshet, och samtidigt uppenbarligen ska islamisera Sverige och utplåna den sanna svenska kulturen. Men det är hög tid att inse att det knappast fungerar omvänt. Dagens sju riksdagspartier kommer aldrig kunna skrämma bort väljare från Sverigedemokraterna. Hade detta varit möjligt hade förmodligen inte SD hade haft en enda väljare idag, så ihärdigt som man har bedrivit denna strategi. Men vi ser ju att det inte fungerar.

Det brukar sägas att man inte bör överge en vinnande häst. Men att de etablerade partierna försöker förklara för svenska folket vad Sverigedemokraterna egentligen tycker, det är en häst som alltid har kommit sist in i mål.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: