Tag Archives: kapitalism

God kapitalism

Nationalekonomen Andreas Bergh skriver i dagens SvD:

Många har säkert synpunkter på att ekonomisk utveckling i Afrika på detta sätt går hand i hand med etablering av amerikanska snabbmatskedjor. Multinationella storföretag har på det hela taget inte särskilt gott rykte. Ekonomiskt sett är det dock lätt att hitta mekanismer genom vilka företagen gör nytta för landet.

Coca-Cola bedriver exempelvis vattenprojekt i ett tjugotal afrikanska länder. När projekten beskrivs i ord är de svåra att skilja från vanliga biståndsprojekt. Men bakom Coca-Colas vattenprojekt finns naturligtvis ett vinstintresse som faktiskt borgar för effektivitet: Vattenprojekten ska inte bara ge Coca-Cola goodwill och en trendig ansvarsfull profil, de ska även säkra en central ingrediens i företagets produkter.

Till de multinationella företagens försvar

Efter bland annat ett avsnitt av “Uppdrag granskning” i april och en “Dokument inifrån”-dokumentär som visades i SVT för drygt en vecka sedan har McDonalds hamnat i blåsväder igen. Som vanligt är det kapitalismen och de multinationella företagens fel. De rika blir rikare på de fattigas bekostnad. De utnyttjar ungdomar och pressar ner löner. Och så vidare.

Dock borde kritikerna överväga att inte så blint förlita sig på vad två dokumentärer säger. Det finns ingen anledning att ifrågasätta allt material som presenteras i dem och avfärda dokumentärerna som osanningar. Mycket stämmer säkert. Men vad säger två dokumentärer egentligen om hur saker och ting förhåller sig ur ett globalt och allmänt perspektiv? Om extremfallen fick styra politiken skulle lagstiftningen bli ganska konstig.

Så vad säger då aggregerade data om multinationella företags närvaro? Det finns mycket intressant forskning att läsa på området om hur multinational corporations (MNC:s) både leder till att öka den teknologiska utvecklingen i landet (Pack and Saggi, ‘Vertical Technology Transfer via International Outsourcing’, Journal of Development Economics, 65 (2): pp. 389-415) samt höjer den ekonomiska tillväxten (Borensztein, DeGregorio och Lee, ‘How Does Foreign Investment Affect Growth?’ Journal of International Economics, 45  (1): pp. 115-72).

Mest intressant för foreign direct investment (FDI) i Sverige – där en hög fraktion av befolkning tycker om fack och kollektivavtal – är nog dock det fjärde kapitlet i Edward Grahams Fighting the Wrong Enemy: Antiglobal Activists and Multinational Enterprises. Graham visar klart och koncist att “on the whole, evidence suggests that MNCs pay higher average wages and have better average working conditions than domestic firms” (Perkins et al, Economics of Development: 420). Högre löner och bättre arbetsvillkor. Inte så dåligt. Speciellt inte eftersom MNC:s av naturliga skäl är bra på att konkurrera och därför tvingar inhemska företag att följa samma utveckling.

Simon Hedlin Larsson

Lars Ohly slår ett slag för världskapitalismen

I SVT:s “Gomorron Sverige” (11:35 minuter in i klippet) fick man idag höra Lars Ohly säga något man inte direkt hade förväntat sig:

Vad är det för fel på marknadsekonomi? Vad är det för fel på att varor och tjänster betalas för det pris de kostar?

Helt rätt! Varför ska världens länder ha höga permanenta handelshinder och subventioner? Det finns inga samhälls- eller nationalekonomiska argument för detta; den globala protektionismen är helt enkelt ett resultat av ideologisk och populistisk politik.

Det är glädjande att höra Vänsterpartiets ordförande tydligt ta ställning för mindre statlig inblandning i ekonomin. Låt oss därför hoppas att han lyckas övertyga sina partivänner om denna självklarhet.

Simon Hedlin Larsson

Den lönsamma könskvoteringen

I sitt öppningstal på Miljöpartiets kongress argumenterade Maria Wetterstrand för könskvotering till privata bolagsstyrelser. “Beviset” för sin tes var en D-uppsats skriven av tre MBA-studenter i Uppsala:

Lönnkvist, Niska och Mäkinen-Salmi har i sin mastersuppsats vid företagsekonomiska institutionen på Uppsala universitet studerat kvinnorepresentation i svenska börsbolagsstyrelser.

De har funnit belägg för att bolag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma, räknat i resultat efter finansnetto, än de bolag där det inte fanns kvinnor i styrelsen. Alls.

Vad betyder det att en D-uppsats menar att kvinnor ökar lönsamheten? Just precis. Absolut ingenting. Med enskilda D-uppsatser som stöd kan man argumentera för absolut vad som helst. Kanske speciellt den här typen av D-uppsatser som med ett minimalt statistiskt underlag drar långtgående slutsatser om kausala samband.

Den så kallade “studien” bygger på en analys av total 48 bolag. Har man i beaktande att det finns närmare 350 000 registrerade aktiebolag i Sverige ser man att man alltså har använt cirka 0,013 (48/350 000) procent av det totala underlaget för Sverige, och då “studiens” slutsatser inte är bundna till Sverige kanske man egentligen borde ta hänsyn till världens alla miljoner aktiebolag. Men vi nöjer oss med Sverige; 0,013 procent är en tillräckligt liten siffra.

Vad kom analysen av de 0,013 procenten av aktiebolagen fram till då? Författarna skrev själva på DN Debatt för ett par år sedan:

Det visar sig att företag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma räknat i resultat efter finansnetto än de företag där det inte fanns kvinnor i styrelsen under året 2005. Även 2004 samt 2002 var dessa bolag mer lönsamma än sina motsvarigheter utan kvinnlig representation.

Aha, 2005, 2004 och 2002 höll tesen. Men hur var det 2003? Glömde man skriva med det i artikeln eller glömde man undersöka just det året (trots att det ligger mellan 2004 och 2002)? Eller kan det vara så att tesen bara höll tre av fyra år? Det vill säga bara 75 % av fallen. Inte särskilt övertygande.

Dessutom är själva resonemanget ett urkorkat argument för att införa könskvotering. Wetterstrand sa i sitt tal att “med fler kvinnor i styrelsen ökar kvaliteten och lönsamheten”. Men om det nu är så statistiskt säkerställt och självklart att kvinnor ökar vinsten, varför skulle inte företagen kunna upptäcka detta och agera själva?

Man får ofta höra från vänster att privata skolor inte bryr sig om barnens undervisning utan bara om vinsten. Detsamma gäller multinationella bolag som enligt anklagelser i största allmänhet suger ut människor och gör dem fattigare i jakt på billig arbetskraft. Och förutom att vilja barnen illa och öka världsfattigdomen brukar det även påstås att giriga kapitalister förstör miljön. Och så var det ju naturligtvis kapitalisterna som orsakade finanskrisen.

Okej, men om nu dessa omänskliga kapitalister är beredda att förstöra världen bara för att tjäna någon cent per såld badboll, varför skulle de då inte vara kapabla att inse lönsamheten i att ha kvinnor i sina bolagsstyrelser om det nu, som det har påståtts, bara finns 110 procent fördelar och 0 procent nackdelar med ett 40/20/40-approach?

Efter att ha kritiserat en D-uppsats för att vara ett katastrofalt dåligt argument för att införa könskvotering kan det vara lämpligt att avsluta med ett par källor som styrker antitesen, att det saknas bevis för att könskvotering skulle vara lönsamt:

Farrell, K. A. och Hersch, P. L. (2005), ‘Additions to corporate boards: the effect of gender’, Journal of Corporate Finance, 11, p. 85-106, hittar inget stöd för att ökad “gender diversity” skulle vara lönsamt.

Adams, R. B. och Ferreira, D. (2009), ‘Women in the boardroom and their impact on governance and performance’, Journal of Financial Economics, 94, p. 291-309, menar att det till och med kan vara direkt skadligt att införa könskvotering, särskilt för välfungerande företag.

Almazan, A. och Suarez J. (2003), ‘Entrechment and severance pay in optimal governance structures’, Journal of Finance, 58, pp. 519-547, menar på att för mycket “board monotoring” skadar företagens lönsamhet. En aspekt som ofta saknas i debatten är att kvinnors påstådda ökade lönsamhet endast tycks gälla då ökad board monitoring för givet bolag leder till ökade vinster.

Simon Hedlin Larsson

Rättevisemärkt missar den osynliga handen

Helene Markstedt, generalsekreterare på Rättvisemärkt, skriver i Aftonbladet om konfektyrbolagens brist på ansvarstagande:

För tio år sedan lovade chokladföretagen att hantera problemen genom självreglering. Det är dags att inse att det inte har fungerat.

Detta är ett vanligt diskursivt knep. Man konstaterar en åsikt som om den vore alldeles självklar. Inse att det inte har fungerat, menar Markstedt. Vad tyder på att det inte har fungerat, hade någon kunnat replikera ifall detta hade varit ett muntligt anförande.

Följande artikel från 2008 har det saxats ur tidigare på denna blogg, men eftersom frågan om den giriga kapitalismen ständigt återkommer gör det väl inget om man upprepar sig någon gång ibland:

Cadbury will spend £44m ($87m) over ten years to finance the partnership, starting with a £1m investment in a seed fund this year, and increasing to £5m a year from 2010. The aim of the venture is to show cocoa farmers how to increase yields using fertilisers and by working with each other. It will also help them to find additional sources of income by encouraging them to plant red peppers and mangoes, which can grow beneath cocoa trees, and coconuts, which can grow above them. Moreover, Cadbury has commissioned 850 water wells, serving 150 to 200 people each, which will give women and children liberated from water-fetching duties time to do other things. It intends to finance schools, teachers and libraries.

Is there another motive for the ostensibly philanthropic venture? Without cocoa supplies from Ghana, Cadbury would be in big trouble. The west African country provides all of the cocoa for Cadbury’s British operations and 70% of its worldwide supply. Cadbury says Ghanaian high-quality cocoa gives Dairy Milk, Creme Egg and other Cadbury treats their distinctive taste. It buys one-tenth of the crop produced in Ghana, which is the second-biggest producer after Côte d’Ivoire.

Alarm bells started to ring at the firm’s headquarters when a Cadbury-financed study by the University of Sussex and the University of Accra found that the average production of a cocoa farmer had dropped to 40% of potential yield, and that the children of cocoa farmers did not want to work in the family business any more. Ghanaian farmers have six children on average and farm tiny plots of land of around two hectares. Some have annual incomes of as little as £450.

So Cadbury decided to do something that it hopes will secure its supply—and make it look virtuous. It could have signed up to Fairtrade, an international social movement that promotes the payment of above-market prices to producers of agricultural commodities in developing countries by setting a floor price, with an additional premium that goes to farmers for reinvestment and social projects. “But we found that productivity, not price, was the problem,” says Alex Cole of Cadbury. Ghanaian cocoa trades at 10% above the average world price of £1,176 per tonne. So Cadbury devised a scheme of its own that is similar to Fairtrade in some respects, but gives it greater flexibility over the terms. /…/

Mars, the biggest American chocolate-maker, does not sell any Fairtrade products in spite of loud clamouring from campaigners, but last year pledged $4.5m over three years for a scheme to improve cocoa farming in west Africa, run in partnership with four non-governmental organisations and a development agency. /…/

Fairtrade and large corporations do not sit naturally together. Fairtrade’s price-adjustment mechanism is intended to insulate small producers from volatile commodity markets and the free-trading, no-holds-barred capitalism that multinational companies espouse. But firms are finding ways to improve the lot of small farmers, and burnish their own reputations, without signing up to Fairtrade’s rules.

Och så var det med det. Men sedan så är ju inte Markstedt heller på något sätt, av naturliga skäl, det minsta objektiv i denna fråga.

Simon Hedlin Larsson

Dags att frysa lönerna?

Vinst är ett märkligt fenomen. Och debatten kring vinst är ännu märkligare. När företag vill gå med vinst brukar det generellt sett utmålas som dåligt. Det är girigt, och man gör vad som helst för att tjäna pengar. Tonläget blir särskilt högt om verksamheten gäller något som förknippas med välfärden; vård, skola, omsorg. Satans avkommor anses dock direktörer och höginkomsttagare vara. De blir nämligen rika på att göra andra fattigare.

Frågan är dock varför det är så farligt om en person som ensam driver en förskola vill tjäna lite pengar på det som denne har investerat i verksamheten, medan det är helt naturligt (och högst omoraliskt om det inte verkställs) att en lärare ständigt vill ha högre lön. När den som äger en verksamhet vill ta ut lite pengar går det ut över verksamhetens kvalitet. Men när den anställda personalen kräver högre lön, då är det närmast en förutsättning för att kvaliteten ska bibehållas eller förbättras. Varför fungerar ekonomiska incitament bara för anställda, och inte för ägare?

Hur som helst befinner vi oss nu mitt i en avtalsrörelse. Det som många glömmer bort, framförallt på fackligt håll, är att vi på sätt och vis även befinner oss i en deflation. Jämför man årsmedel för konsumentprisindex (KPI) och basår 1980 = 100 finner man att KPI under 2008, enligt SCB:s fastställda tal, var 300,61, medan det år 2009 slutade på 299,66. Man kan också mäta månad för månad mellan perioden maj-november 2008 respektive 2009 och finna att det under 2009 i snitt var mer än en procents lägre prisnivå än 2008. Alla som fick behålla sin lön hade således, något förenklat, råd med en procent mer varor och tjänster för sina pengar. Detta motsvarar således en enprocentig reallöneökning vid konstant prisnivå, något som fackförbunden “glömt” att nämna bland alla krav om högre löner.

Och någon påstod att bankdirektörer var giriga…

Simon Hedlin Larsson

Kvoteringsivrarnas stora dilemman

Mona Sahlin utlovar en lag om könskvotering till privata bolagsstyrelser om de rödgröna vinner valet:

“Nu kommer det. Nu funkar inte hot. Det har inte blivit någon förändring i näringslivet. Det är en demokratifråga, allt fler kvinnor inom näringslivet säger att nu måste det till en kvotering trots att de tidigare varit emot det länge, så ser de att inget händer,” säger hon till Aftonbladet.

Det finner sig passande att citera Schumpeterkrönikan i senaste The Economist:

“That suggests that the best way to increase the number of women on boards is to ensure that more women gain the right experience further down the corporate hierarchy. That may be a slower process than imposing a quota, but it is also likely to be a more meaningful and effective one.”

Dessutom har Sahlin, tillsammans med alla andra kvoteringsivrare och genusgalningar, flera dilemman som de måste ta ställning till och förklara. Två av dem är följande:

1) Kapitalismen sägs oftas vara skoningslös och bara fokusera på vinst. Men om det numera, som det påstås, är bevisat att företag som har fler kvinnor i sina styrelser lyckas bättre, varför litar man inte på den giriga kapitalismens förmåga att inse detta?

2) Varför är det så viktigt vilket kön man är av? Kan inte människor få bli behandlade som enskilda personer istället för objekt med diverse etiketter? Hur ska könsskillnader någonsin kunna utplånas om man lagstiftar om att samhället ska göra skillnad på kvinnor och män?

Simon Hedlin Larsson