Tag Archives: kapitalism

God kapitalism

Nationalekonomen Andreas Bergh skriver i dagens SvD:

Många har säkert synpunkter på att ekonomisk utveckling i Afrika på detta sätt går hand i hand med etablering av amerikanska snabbmatskedjor. Multinationella storföretag har på det hela taget inte särskilt gott rykte. Ekonomiskt sett är det dock lätt att hitta mekanismer genom vilka företagen gör nytta för landet.

Coca-Cola bedriver exempelvis vattenprojekt i ett tjugotal afrikanska länder. När projekten beskrivs i ord är de svåra att skilja från vanliga biståndsprojekt. Men bakom Coca-Colas vattenprojekt finns naturligtvis ett vinstintresse som faktiskt borgar för effektivitet: Vattenprojekten ska inte bara ge Coca-Cola goodwill och en trendig ansvarsfull profil, de ska även säkra en central ingrediens i företagets produkter.

Till de multinationella företagens försvar

Efter bland annat ett avsnitt av “Uppdrag granskning” i april och en “Dokument inifrån”-dokumentär som visades i SVT för drygt en vecka sedan har McDonalds hamnat i blåsväder igen. Som vanligt är det kapitalismen och de multinationella företagens fel. De rika blir rikare på de fattigas bekostnad. De utnyttjar ungdomar och pressar ner löner. Och så vidare.

Dock borde kritikerna överväga att inte så blint förlita sig på vad två dokumentärer säger. Det finns ingen anledning att ifrågasätta allt material som presenteras i dem och avfärda dokumentärerna som osanningar. Mycket stämmer säkert. Men vad säger två dokumentärer egentligen om hur saker och ting förhåller sig ur ett globalt och allmänt perspektiv? Om extremfallen fick styra politiken skulle lagstiftningen bli ganska konstig.

Så vad säger då aggregerade data om multinationella företags närvaro? Det finns mycket intressant forskning att läsa på området om hur multinational corporations (MNC:s) både leder till att öka den teknologiska utvecklingen i landet (Pack and Saggi, ‘Vertical Technology Transfer via International Outsourcing’, Journal of Development Economics, 65 (2): pp. 389-415) samt höjer den ekonomiska tillväxten (Borensztein, DeGregorio och Lee, ‘How Does Foreign Investment Affect Growth?’ Journal of International Economics, 45  (1): pp. 115-72).

Mest intressant för foreign direct investment (FDI) i Sverige – där en hög fraktion av befolkning tycker om fack och kollektivavtal – är nog dock det fjärde kapitlet i Edward Grahams Fighting the Wrong Enemy: Antiglobal Activists and Multinational Enterprises. Graham visar klart och koncist att “on the whole, evidence suggests that MNCs pay higher average wages and have better average working conditions than domestic firms” (Perkins et al, Economics of Development: 420). Högre löner och bättre arbetsvillkor. Inte så dåligt. Speciellt inte eftersom MNC:s av naturliga skäl är bra på att konkurrera och därför tvingar inhemska företag att följa samma utveckling.

Simon Hedlin Larsson

Lars Ohly slår ett slag för världskapitalismen

I SVT:s “Gomorron Sverige” (11:35 minuter in i klippet) fick man idag höra Lars Ohly säga något man inte direkt hade förväntat sig:

Vad är det för fel på marknadsekonomi? Vad är det för fel på att varor och tjänster betalas för det pris de kostar?

Helt rätt! Varför ska världens länder ha höga permanenta handelshinder och subventioner? Det finns inga samhälls- eller nationalekonomiska argument för detta; den globala protektionismen är helt enkelt ett resultat av ideologisk och populistisk politik.

Det är glädjande att höra Vänsterpartiets ordförande tydligt ta ställning för mindre statlig inblandning i ekonomin. Låt oss därför hoppas att han lyckas övertyga sina partivänner om denna självklarhet.

Simon Hedlin Larsson

Den lönsamma könskvoteringen

I sitt öppningstal på Miljöpartiets kongress argumenterade Maria Wetterstrand för könskvotering till privata bolagsstyrelser. “Beviset” för sin tes var en D-uppsats skriven av tre MBA-studenter i Uppsala:

Lönnkvist, Niska och Mäkinen-Salmi har i sin mastersuppsats vid företagsekonomiska institutionen på Uppsala universitet studerat kvinnorepresentation i svenska börsbolagsstyrelser.

De har funnit belägg för att bolag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma, räknat i resultat efter finansnetto, än de bolag där det inte fanns kvinnor i styrelsen. Alls.

Vad betyder det att en D-uppsats menar att kvinnor ökar lönsamheten? Just precis. Absolut ingenting. Med enskilda D-uppsatser som stöd kan man argumentera för absolut vad som helst. Kanske speciellt den här typen av D-uppsatser som med ett minimalt statistiskt underlag drar långtgående slutsatser om kausala samband.

Den så kallade “studien” bygger på en analys av total 48 bolag. Har man i beaktande att det finns närmare 350 000 registrerade aktiebolag i Sverige ser man att man alltså har använt cirka 0,013 (48/350 000) procent av det totala underlaget för Sverige, och då “studiens” slutsatser inte är bundna till Sverige kanske man egentligen borde ta hänsyn till världens alla miljoner aktiebolag. Men vi nöjer oss med Sverige; 0,013 procent är en tillräckligt liten siffra.

Vad kom analysen av de 0,013 procenten av aktiebolagen fram till då? Författarna skrev själva på DN Debatt för ett par år sedan:

Det visar sig att företag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma räknat i resultat efter finansnetto än de företag där det inte fanns kvinnor i styrelsen under året 2005. Även 2004 samt 2002 var dessa bolag mer lönsamma än sina motsvarigheter utan kvinnlig representation.

Aha, 2005, 2004 och 2002 höll tesen. Men hur var det 2003? Glömde man skriva med det i artikeln eller glömde man undersöka just det året (trots att det ligger mellan 2004 och 2002)? Eller kan det vara så att tesen bara höll tre av fyra år? Det vill säga bara 75 % av fallen. Inte särskilt övertygande.

Dessutom är själva resonemanget ett urkorkat argument för att införa könskvotering. Wetterstrand sa i sitt tal att “med fler kvinnor i styrelsen ökar kvaliteten och lönsamheten”. Men om det nu är så statistiskt säkerställt och självklart att kvinnor ökar vinsten, varför skulle inte företagen kunna upptäcka detta och agera själva?

Man får ofta höra från vänster att privata skolor inte bryr sig om barnens undervisning utan bara om vinsten. Detsamma gäller multinationella bolag som enligt anklagelser i största allmänhet suger ut människor och gör dem fattigare i jakt på billig arbetskraft. Och förutom att vilja barnen illa och öka världsfattigdomen brukar det även påstås att giriga kapitalister förstör miljön. Och så var det ju naturligtvis kapitalisterna som orsakade finanskrisen.

Okej, men om nu dessa omänskliga kapitalister är beredda att förstöra världen bara för att tjäna någon cent per såld badboll, varför skulle de då inte vara kapabla att inse lönsamheten i att ha kvinnor i sina bolagsstyrelser om det nu, som det har påståtts, bara finns 110 procent fördelar och 0 procent nackdelar med ett 40/20/40-approach?

Efter att ha kritiserat en D-uppsats för att vara ett katastrofalt dåligt argument för att införa könskvotering kan det vara lämpligt att avsluta med ett par källor som styrker antitesen, att det saknas bevis för att könskvotering skulle vara lönsamt:

Farrell, K. A. och Hersch, P. L. (2005), ‘Additions to corporate boards: the effect of gender’, Journal of Corporate Finance, 11, p. 85-106, hittar inget stöd för att ökad “gender diversity” skulle vara lönsamt.

Adams, R. B. och Ferreira, D. (2009), ‘Women in the boardroom and their impact on governance and performance’, Journal of Financial Economics, 94, p. 291-309, menar att det till och med kan vara direkt skadligt att införa könskvotering, särskilt för välfungerande företag.

Almazan, A. och Suarez J. (2003), ‘Entrechment and severance pay in optimal governance structures’, Journal of Finance, 58, pp. 519-547, menar på att för mycket “board monotoring” skadar företagens lönsamhet. En aspekt som ofta saknas i debatten är att kvinnors påstådda ökade lönsamhet endast tycks gälla då ökad board monitoring för givet bolag leder till ökade vinster.

Simon Hedlin Larsson

Rättevisemärkt missar den osynliga handen

Helene Markstedt, generalsekreterare på Rättvisemärkt, skriver i Aftonbladet om konfektyrbolagens brist på ansvarstagande:

För tio år sedan lovade chokladföretagen att hantera problemen genom självreglering. Det är dags att inse att det inte har fungerat.

Detta är ett vanligt diskursivt knep. Man konstaterar en åsikt som om den vore alldeles självklar. Inse att det inte har fungerat, menar Markstedt. Vad tyder på att det inte har fungerat, hade någon kunnat replikera ifall detta hade varit ett muntligt anförande.

Följande artikel från 2008 har det saxats ur tidigare på denna blogg, men eftersom frågan om den giriga kapitalismen ständigt återkommer gör det väl inget om man upprepar sig någon gång ibland:

Cadbury will spend £44m ($87m) over ten years to finance the partnership, starting with a £1m investment in a seed fund this year, and increasing to £5m a year from 2010. The aim of the venture is to show cocoa farmers how to increase yields using fertilisers and by working with each other. It will also help them to find additional sources of income by encouraging them to plant red peppers and mangoes, which can grow beneath cocoa trees, and coconuts, which can grow above them. Moreover, Cadbury has commissioned 850 water wells, serving 150 to 200 people each, which will give women and children liberated from water-fetching duties time to do other things. It intends to finance schools, teachers and libraries.

Is there another motive for the ostensibly philanthropic venture? Without cocoa supplies from Ghana, Cadbury would be in big trouble. The west African country provides all of the cocoa for Cadbury’s British operations and 70% of its worldwide supply. Cadbury says Ghanaian high-quality cocoa gives Dairy Milk, Creme Egg and other Cadbury treats their distinctive taste. It buys one-tenth of the crop produced in Ghana, which is the second-biggest producer after Côte d’Ivoire.

Alarm bells started to ring at the firm’s headquarters when a Cadbury-financed study by the University of Sussex and the University of Accra found that the average production of a cocoa farmer had dropped to 40% of potential yield, and that the children of cocoa farmers did not want to work in the family business any more. Ghanaian farmers have six children on average and farm tiny plots of land of around two hectares. Some have annual incomes of as little as £450.

So Cadbury decided to do something that it hopes will secure its supply—and make it look virtuous. It could have signed up to Fairtrade, an international social movement that promotes the payment of above-market prices to producers of agricultural commodities in developing countries by setting a floor price, with an additional premium that goes to farmers for reinvestment and social projects. “But we found that productivity, not price, was the problem,” says Alex Cole of Cadbury. Ghanaian cocoa trades at 10% above the average world price of £1,176 per tonne. So Cadbury devised a scheme of its own that is similar to Fairtrade in some respects, but gives it greater flexibility over the terms. /…/

Mars, the biggest American chocolate-maker, does not sell any Fairtrade products in spite of loud clamouring from campaigners, but last year pledged $4.5m over three years for a scheme to improve cocoa farming in west Africa, run in partnership with four non-governmental organisations and a development agency. /…/

Fairtrade and large corporations do not sit naturally together. Fairtrade’s price-adjustment mechanism is intended to insulate small producers from volatile commodity markets and the free-trading, no-holds-barred capitalism that multinational companies espouse. But firms are finding ways to improve the lot of small farmers, and burnish their own reputations, without signing up to Fairtrade’s rules.

Och så var det med det. Men sedan så är ju inte Markstedt heller på något sätt, av naturliga skäl, det minsta objektiv i denna fråga.

Simon Hedlin Larsson

Dags att frysa lönerna?

Vinst är ett märkligt fenomen. Och debatten kring vinst är ännu märkligare. När företag vill gå med vinst brukar det generellt sett utmålas som dåligt. Det är girigt, och man gör vad som helst för att tjäna pengar. Tonläget blir särskilt högt om verksamheten gäller något som förknippas med välfärden; vård, skola, omsorg. Satans avkommor anses dock direktörer och höginkomsttagare vara. De blir nämligen rika på att göra andra fattigare.

Frågan är dock varför det är så farligt om en person som ensam driver en förskola vill tjäna lite pengar på det som denne har investerat i verksamheten, medan det är helt naturligt (och högst omoraliskt om det inte verkställs) att en lärare ständigt vill ha högre lön. När den som äger en verksamhet vill ta ut lite pengar går det ut över verksamhetens kvalitet. Men när den anställda personalen kräver högre lön, då är det närmast en förutsättning för att kvaliteten ska bibehållas eller förbättras. Varför fungerar ekonomiska incitament bara för anställda, och inte för ägare?

Hur som helst befinner vi oss nu mitt i en avtalsrörelse. Det som många glömmer bort, framförallt på fackligt håll, är att vi på sätt och vis även befinner oss i en deflation. Jämför man årsmedel för konsumentprisindex (KPI) och basår 1980 = 100 finner man att KPI under 2008, enligt SCB:s fastställda tal, var 300,61, medan det år 2009 slutade på 299,66. Man kan också mäta månad för månad mellan perioden maj-november 2008 respektive 2009 och finna att det under 2009 i snitt var mer än en procents lägre prisnivå än 2008. Alla som fick behålla sin lön hade således, något förenklat, råd med en procent mer varor och tjänster för sina pengar. Detta motsvarar således en enprocentig reallöneökning vid konstant prisnivå, något som fackförbunden “glömt” att nämna bland alla krav om högre löner.

Och någon påstod att bankdirektörer var giriga…

Simon Hedlin Larsson

Kvoteringsivrarnas stora dilemman

Mona Sahlin utlovar en lag om könskvotering till privata bolagsstyrelser om de rödgröna vinner valet:

“Nu kommer det. Nu funkar inte hot. Det har inte blivit någon förändring i näringslivet. Det är en demokratifråga, allt fler kvinnor inom näringslivet säger att nu måste det till en kvotering trots att de tidigare varit emot det länge, så ser de att inget händer,” säger hon till Aftonbladet.

Det finner sig passande att citera Schumpeterkrönikan i senaste The Economist:

“That suggests that the best way to increase the number of women on boards is to ensure that more women gain the right experience further down the corporate hierarchy. That may be a slower process than imposing a quota, but it is also likely to be a more meaningful and effective one.”

Dessutom har Sahlin, tillsammans med alla andra kvoteringsivrare och genusgalningar, flera dilemman som de måste ta ställning till och förklara. Två av dem är följande:

1) Kapitalismen sägs oftas vara skoningslös och bara fokusera på vinst. Men om det numera, som det påstås, är bevisat att företag som har fler kvinnor i sina styrelser lyckas bättre, varför litar man inte på den giriga kapitalismens förmåga att inse detta?

2) Varför är det så viktigt vilket kön man är av? Kan inte människor få bli behandlade som enskilda personer istället för objekt med diverse etiketter? Hur ska könsskillnader någonsin kunna utplånas om man lagstiftar om att samhället ska göra skillnad på kvinnor och män?

Simon Hedlin Larsson

Avatar – en svårslagen kombination av populism och politisk korrekthet

Idag skriver jag på Newsmill om filmen “Avatar”. Här är texten inklistrad:

På Golden Globe-galan 2010 utsågs filmen “Avatar” till årets bästa film, vilket knappast lär ha varit den sista utmärkelsen som James Camerons senaste mastodontfilm tilldelas. “Avatar” är omåttligt populär; den slog rekord genom att snabbast spela in en miljard dollar på biobesök på blott sjutton dagar, och nu har filmen dragit in näst mest pengar i världshistorien – endast “Titanic” har genererat högre intäkter.

Varför “Avatar” har lyckats få ett sådant enormt genomslag kan man fråga sig. Storyn som i korthet bygger på att människor åker till planeten Pandora för att utvinna en energirik mineral känns föga märkvärdig. Att Pandora redan är bebodd av storväxta, blå, människoliknande varelser som kallas Na’vi och lever i stamliknande samhällen gör heller inte filmen särskilt originell. “Avatars” rekordhöga försäljningssiffror beror snarare på att Cameron har samlat populistiska teman och förenat dem till en film som till hälften är en politisk protest och till hälften en romantisk utopi.

Det är därför inte konstigt att “Avatar” är på väg att bli världens bäst säljande film genom tiderna. Den protesterar mot mycket av det som i dag är politiskt korrekt att vara emot. Att företag med vinstintresse driver utvinningsverksamheterna på Pandora och visar liten hänsyn mot fauna och flora symboliserar den giriga och hänsynslösa kapitalismen. Själva fenomenet att människorna till följd av en icke-hållbar utveckling tvingas leta efter energikällor på andra planeter knyter an till en stundande energikris, något som den fria marknaden också skuldbeläggs för. När de onda människornas högteknologiska vapen möter de oskyldiga Na’vis traditionella pilbågar svartmålas teknologiska framsteg – som ju ofta hänger ihop med ekonomisk tillväxt. Och samtidigt kan bristen på respekt mot planetens befolkning, Na’vi, också ses som en kritik av USA:s närvaro i Irak och Afghanistan. Filmen slår dessutom ett slag för jämställdheten genom Neytiri, en kvinnlig Na’vi som blir mentor till människan Jake Sully och lär honom om Na’vi och livet på Pandora. “Avatar” anspelar på en ångest över människornas illdåd mot varandra, mot djuren och mot naturen. Filmen – i sann populistisk anda – framstår således som en protest mot kapitalism, icke-hållbar utveckling, patriarkatet, och USA:s krig mot terrorismen.

En annan anledning till att “Avatar” har blivit så uppskattad är att de människoliknande Na’vi lever i vad som av många uppfattas som symbios med naturen. Man kan emellertid fråga sig hur mycket symbios som ligger i den makt Na’vi får när de kopplar ihop sina nervtrådsbespetsade hårflätor med andra djur, vilket ger Na’vi möjlighet att styra över dem genom en slags tankeöverföring. Filmens kritik mot kapitalismen ter sig också relativt märklig då “Avatar” redan har dragit in över motsvarande 11 000 000 000 kronor. En liknande paradox gäller kritiken av teknologisk utveckling som knappast framstår som trovärdig i skuggan av denna 3D-film som producerats med den senaste datoranimeringstekniken och kostat nästan 250 miljoner dollar att tillverka.

De människoliknande varelserna Na’vi målas i filmen upp som ett slags föredömen; de lever fridfullt och hållbart i en mycket vacker värld – kanske just för att de har vårdat sin omgivning, påpekar en del. Dock verkar många tittare bortse från faktumet att ledarskapet över stamen och makten i Na’vis samhälle går i arv. “Avatar” är således en ganska dålig förebild för dagens människor då flera miljarder fortfarande lever i förtryckande diktaturer. Sammantaget är dock “Avatar” en svårslagen kombination av populism och politisk korrekthet som borde få Michael Moore och Al Gore att bli gröna av avund.

Simon Hedlin Larsson

Den rika världens ångest

Som tidigare påpekat gällande katastrofen Haiti och för övrigt det mesta som människor engagerar sig i är Facebook-grupper inte ett särskilt bra sätt att uttrycka sitt engagemang på:

“Facebook-gruppen ‘2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti’ samlade snabbt på sig över 200 000 medlemmar som trodde att de hjälpte de drabbade. Men då meddelades plötsligt att Svenska Nekrofilföreningen stod bakom – och att gruppens syfte var att flyga hem lik att ha sex med” (en artikel i Svenska Dagbladet).

Att man får upp ett meddelande på Facebook om att 30 vänner eller så har gått med i gruppen var lite förvånande då man i presentationen av gruppen (den är nu borttagen av en administratör) kunde läsa att sponsorerna skulle förbli hemliga tills gruppen har över 200 000 medlemmar. Lite suspekt, kanske? Och varför skulle ens dessa sponsorer behöva 200 000 medlemmar i en Facebook-grupp för att kunna skänka pengarna? Det verkar hur som helst inte ha spelat någon roll för hundratusentals människor gick trots allt med i gruppen. Men varför?

Det verkar orimligt att avfärda två procent av svenska folket som idioter, på samma sätt som det inte heller känns rätt att anklaga de 4-6 procent som röstar på Sverigedemokraterna för att vara rasister. Förmodligen (kan man åtminstone hoppas) var det många som gick med i gruppen och utgick från att de förmodligen blev lurade, men att det samtidigt fanns en liten chans att det hela var på riktigt och då ville de gärna vara med och bidra. Men om nu en så stor del av den rika världen har sådan ångest för hur dåligt andra människor har det, varför visar inte fler sitt stöd för frihandel och minskad protektionism, vilket förmodligen är den enskilt viktigaste åtgärden för en god och hållbar utveckling i de fattiga och mindre utvecklade länderna?

Nej, så långt sträcker sig tydligen inte solidariteten. Att skänka pengar är fint. Men att ge de som har det sämst ställt möjlighet att sälja sina produkter på den rika världens marknad – det är att uppmuntra till girighet och utsugning. Som vanligt framställs kapitalismen och människors sanna rätt till lika villkor som den högsta nivån av egoism och rovmentalitet. Att däremot isolera den fattiga delen av världen och aktivt verka för att hålla kvar människor i svält och misär samtidigt som medelsvensson i sin vardagliga ångest skänker ett par kronor till Röda Korset – det är tydligen både vackert och hedervärt.

Bilden är hämtad här.

Simon Hedlin Larsson

Avatar – världshistoriens mest överskattade film?

(Varning! Om du inte har sett Avatar bör du vara medveten om att vissa saker ur filmens handling avslöjas i texten nedan.)

Igår utsågs Avatar till årets bästa filmGolden Globe-galan. Filmen har redan dragit in näst mest pengar i världshistorien – slagen enbart av regissören James Camerons (andra) romantiska superkliché Titanic. Till skillnad från andra blockbusters som Ice Age, Up! och Toy Story är denna film inte främst riktad till barn (MPAA: PG-13), utan istället hyllas den av ett brett åldersspektrum och ligger nu på en åtråvärd 37:e plats bland bästa filmer någonsin på IMDb.

Regissören James Cameron till vänster samt Jake Sully och Neytiri till höger. (Bilden är hämtad här.)

Varför Avatar har blivit en älskad film kan man fråga sig. Någon säger att det är för att det inte finns någon annan film som liknar den, en tanke som flera verkar hålla med om. Men stämmer det verkligen? Liv på andra planeter har ju varit föremål för mänsklig spekulation i evigheter. Och att det finns de som anser att de moderna samhällena förstör sina egna länder och planeter är knappast en ny företeelse. H.G Wells kritiserade brittisk imperialism för över hundra år sedan, och lyckades dessutom göra det genom en berättelse om en planets folk som ockuperar och förstör en annan bebodd planet (War of the Worlds). Snarare är Avatar en så kallad remix på andra filmers och böckers handlingar. Och allt är egentligen bara en nära tre timmar lång kritik av det onda, nutida samhälle som anses vara den vita mannens skapelse

I Michael Mooreiansk anda tolkar skaparen av Avatar, James Cameron, kapitalismen som en girig och självisk utsugarmentalitet. Människan har tvingats söka sig till andra planeter för att utvinna energi eftersom att rovkapitalismen har gjort slut på all energi på jorden. Stora företag sköter denna energiutvinning och de visar naturligtvis ingen hänsyn mot andra former av levande varelser. De vill bara tjäna pengar. I Avatar rör det sig om en extremt energirik och dyr mineral med det ironiska namnet Unobtainium som finns på den redan bebodda planeten Pandora. Infödingstammen Na’vi får sitt land förstört av jordens kapitalister likt afrikanska infödingar utsätts för europeiska imperialister i Joseph Conrads Heart of Darkness.

Det är emellertid lustigt att Cameron visar sådan avsky mot kapitalismen och vinstdrivna verksamheter hans film redan har dragit in över 10 000 000 000  kronor. Vidare är det också smått ironiskt att filmen genomgående hyllar det naturliga och kritiserar det högteknologiska då Avatar i själva verket är ett resultat av en budget på $230 000 000 som till stor del spenderats på den absolut senaste tekniken inom animering, ljud och datorgjord filmproduktion.

Den vackra naturen, de fantastiska djuren och den spirituella, heliga kraft som genomsyrar livet på planeten Pandora tillhör filmens mest centrala teman. Avatar slår ett slag för miljöaktivismen och en minimering av den mänskliga påverkan av naturen, samtidigt som Cameron flyger världen runt i sin privat jet för att gå på premiärer, partyevenemang och presskonferenser. Och trots att Cameron brukar ha starka kvinnliga karaktärer i sina filmer (Sarah Connor i The Terminator och Ellen Ripley i Alien) får den kvinnliga av Avatars två huvudpersoner, Neytiri – visserligen efter att först ha lärt Jake Sully allt om Na’vis värld – vika sig platt för den manlige hjälten Sully som är den som tillslut räddar planeten Pandora.

Planeten Pandora i Avatar. (Bilden är hämtad här.)

Den ena vita mannens ångest över den andra vita mannens övergrepp på infödingar, djur, växter och kvinnor verkar bli ett mer och mer vanligt. Föga förvånande är det således att den mest populistiska och politiskt korrekta filmen Avatar protesterar mot Europas imperialistiska ambitioner i Afrika och i Nordamerika, såväl som USA:s krig i Irak och Afghanistan, de rika ländernas miljöförstörelse och patriarkatets ständiga förtryck av kvinnan. Samtidigt hyllas strävan efter det naturliga (vad nu det är), romantikens flykt från vardagen, den cartesianska, dualistiska tron på separata själar, religiös fatalism, samt spirituella ritualer. Den vita mannen är den mörka kraften som hotar förgöra det magiska livet på Pandora där Na’vi lever i symbios med naturen.

Således är det föga förvånande att många av filmens olika teman känns igen. Den smöriga kärleksdialogen som talar om “a strong heart” påminner inte helt otroligt om Jack Dawson och Rose DeWitt Bukater i Titanic. Den vita mannens upptäckt av en ny värld och ett folk som lever i samklang med naturen för genast tankarna till John J. Dunbar i Dances with Wolves, om än kärlekshistorien mellan den vita mannen och infödingstammens hövdings dotter associeras kanske ännu starkare till John Smith och Pocahontas i filmen med samma namn som den sistnämnde.

Soldaten som på grund av slumpmässiga förhållanden hamnar hos fienden och sedan vänder sig mot sina egna känns nästan som en exakt kopia av Nathan Algren i The Last Samurai. Och en romans som problematiseras genom att killen inte har berättat hela sanningen för tjejen hittas i nästan varenda amerikansk high school-film och TV-serie; i synnerhet Zach Siler och Laney Boggs i She’s All That påminner mycket om Jake Sully och Neytiri i Avatar då både Zach Siler och Jake Sully är från “different worlds”, egentligen har ett annat, hemligt uppdrag, men råkar falla pladask för en tjej som visar sig vara så mycket mer än vad de från början trodde.

Ett annat koncept som vi sett tidigare är “the chosen one” som är en person utvald och utsedd av universums högre kraft till att återskapa balans i världen – vilket naturligtvis i praktiken innebär att det goda alltid segrar över det onda. Talar man om specifikt science fiction-filmer med utvalda hjältar har tveklöst Star Wars-hexalogins Luke Skywalker en viss auktoritet. Breddar man dock perspektivet märker man att den utvalde, som av någon anledning oftast verkar vara en vit man (ironiskt nog även i den annars så politiska korrekta Avatar), förekommer i allt från Bibeln och King Arthur till Harry Potter och The Matrix. Dock påminner Jake Sully kanske mest om huvudpersonen Ash i Pokémon 2 som är den enda som kan rida på havets beskyddare Lugia (som återuppstår från det döda då Ash kommer till undsättning) och som sedermera räddar världen, eller Peter som får rida på lejonet Aslan (som också återuppstår från det döda) och också räddar världen i The Chronicles of Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe.

Ash rider på Lugia i Pokémon 2. (Bilden är hämtad här.)

Avatar kan således sammanfattas som en enda stor verklighetsflykt från, och protest mot, det moderna samhället. Handlingen bygger på en vacker och naturlig värld som inte finns, men som enligt filmens budskap skulle kunna existera bara om det inte vore för den vita mannen. Protesten är bred och omfattar alla dagens populära teman, som att vara emot USA:s utrikespolitik, utvinning av fossila bränslen, och privatägda bolag. Vad som lyfts fram som hedervärt och fint, å andra sidan, är miljöaktivism, tolerans, dualism, feminism, obegränsad kärlek och att mänskligheten någon gång ska lära sig av sina upprepade misstag.

Filmens skapare James Cameron moraliserar över mänskligt vinstintresse, men drar samtidigt in miljarder på biobesök. Han uppmanar mänskligheten att sträva efter det naturliga och miljövänliga, men flyger i nästa stund jorden runt för att gå på galapremiärer. Symbios med naturen målas upp i Avatar som något alldeles fantastiskt vackert, trots att Na’vi genom att koppla fast sina hårflätor i andra djur (zahelu) kan styra dem genom tankeöverföring och hjärntvätt. Infödingarnas måste ha rätt till frihet över sina egna liv, menar filmens goda karaktärer, men infödingfolket Na’vi har inte ens rätt att välja stammens ledare eftersom denne utses på monarkiskt vis genom arv, eller på meritokratisk basis efter vem som kan tämja det största fjäderfäet – och det verkar minsann ingen klaga över.

I Avatar är tekniken ond, men forskningen god. Att kapitalismens höga produktivitet är mänsklighetens största chans till att framställa supereffektiva energikällor som garanterar att vi kan bo kvar på jorden i ett hållbart samhälle så länge som möjligt blundar man helt för.

Den dualistiska synen på själen framställs i filmen som någonting positivt som ger levande varelser ett närmast oändligt mått av frihet, en frihet som dock i själva verket stryps till att bli minimal eftersom att allting på Pandora mer eller mindre styrs av fatalism och verket av en ensam “agent of change” (the chosen one Jake Sully). Individens möjlighet att påverka situationen, någon?

Det som hyllas mest i Avatar är emellertid det naturliga. Ironiskt är det därför att filmen slutar lyckligt just enbart på grund av ett artbyte, det vill säga att en levande organism inte är nöjd med den art den föddes till (människa) och “byter” till en annan art (Na’vi). Och somliga hävdar att genmanipulerat ris är onaturligt…

Simon Hedlin Larsson

Bistånd löser inte fattigdomen

Dambisa Moyos Dead Aid tillhör visserligen inte de bästa böckerna om internationell utveckling, i synnerhet för att hon saknar konkreta, genomförbara lösningar på de problem hon målar upp. Dock framför hon en skarp kritik av den rika världens pengakastning på (bistånd till) diktatorer, som i Sverige uppgår till cirka fyra procent (se fyraprocentsslöseriet), och därför kan denna bokrecension (“Banned Aid”) i senaste Foreign Affairs vara att rekommendera. Dessutom skriver Jagdish Bhagwati (författaren till recensionen) väldigt bra, och hans väl belagda försvar av kapitalism och frihandel är helt klart värt att läsa.

Simon Hedlin Larsson

Kapitalister som gör gott

Jag skriver i det senaste numret av Liberal Debatt (6/2009) om den goda kapitalismen. Klipper in texten här också:

I John Steinbecks Of Mice and Men berättar George otaliga gånger för Lennie om hur de ska förverkliga sin dröm om att köpa ett litet torp tillsammans. Och vilken läsare känner inte sympati för de två fattiga vagabondernas strävan efter att få skaffa sig ett eget hem och bli självförsörjande?

Det är däremot viktigt att George och Lennie inte blir förmögna på sin gård. Då går de nämligen från att vara solidariska, lågavlönade arbetare till att bli vinstmaximerande kapitalister. De skulle då mötas av samma fråga som de flesta som har blivit rika någon gång stött på: har de gjort tillräckligt för sina medmänniskor? Har de skänkt tillräckligt mycket pengar till välgörande ändamål? Har deras anställda fått bra betalt? Har aktieägarna tilldelats rimliga nivåer i avkastning?

Många  är skeptiska mot individer och privata organisationer som åstadkommer stora positiva resultat. Det finns en föreställning om att den person som har blivit rik per automatik har blivit det på någon annans bekostnad. Kapitalismen, och strävan efter att gå med vinst, anklagas därför ofta för att vara egoistisk.

Sanningen är att kapitalismen en kraft som gör gott för samhället, och som dessutom på många sätt är altruistisk. Kapitalisternas insatser kan sägas bestå av tre dimensioner: de som genom sina egna drömmar om självförverkligande bidrar till samhällsutvecklingen, de som med sina egna pengar eller på annat sätt engagerar sig direkt i filantropiska ändamål, samt de som befinner sig någonstans emellan.

Kapitalismens viktigaste bidrag till samhället sker i form av de argument som vanligtvis nämns: ökad sysselsättning och produktivitet, innovation och utveckling. Eftersom dessa tas upp relativt ofta är det onödigt att göra ännu fler upprepningar om liberalismens betydelse för framsteg och utveckling.

Det kan dock vara intressant att lyfta resultaten från en studie som gjordes gemensamt av Unilever och Oxfam mellan 2004 och 2005. Syftet med studien var att försöka mäta i vilken utsträckning Unilever påverkade den ekonomiska utvecklingen i Indonesien. Resultaten var slående. Unilever uppskattades genom sin verksamhet sysselsätta runt 300 000 människor på heltid. Dessutom betalade man miljardbelopp i kronor i skatt till den indonesiska staten.

Det är emellertid inte bara skatt som kapitalister betalar. Många spenderar dessutom stora delar av sina privata förmögenheter direkt på välgörande ändamål. Profiler som Bill Gates, Warren Buffett och Percy Barnevik syns ofta upp i TV och tidningar med anledning av detta. Egentligen är det dock något missvisande att bara prata om ett fåtal stora filantroperna. Antalet framgångsrika, vinstmaximerande individer som har valt att engagera sig i välgörenhet är betydligt fler än så; Gordon Moore, James Stowers, Eli Broad, Bernard Marcus, Donald Bren, Jeffrey Skoll, Kirk Kerkorian, Sidney Kimmel, John Kluge – listan kan göras mycket lång.

Den tredje och sista dimensionen av kapitalister som bistår samhällsutvecklingen är ett slags mellanting av de första två. Det handlar om att i synnerhet företag, i syfte för att öka sin avkastning, aktivt bidrar till att förbättra livssituationen för anställda, underleverantörer, samt deras omgivning. Ett konkret exempel är konfektyrproducenten Cadbury som över en tioårsperiod från 2008 spenderar hundratals miljoner kronor på en nystartad verksamhet som syftar till att öka kakaoböndernas avkastning. Främst riktar man sig mot Ghana som står för 70 % av all Cadburys kakaoproduktion.

Tillvägagångssätten för att öka produktiviteten är flerfaldiga. Det handlar bland annat om utbildning: bönderna får lära sig att använda gödsel, att nyttja marken bättre genom att odla andra grödor under och ovanför kakaoträden, att organisera arbetskraften och att samarbeta mer. Men Cadbury satsar också mycket pengar på att bygga brunnar, och man räknar med att kunna ge uppemot 200 000 ghananer tillgång till vatten. Sedermera har man planerat för att finansiera skolor, anställa lärare, och bygga bibliotek. Cadbury driver, till skillnad från exempelvis Bill & Melinda Gates Foundation, en vinstmaximerande verksamhet. Men det gör inte deras insatser i Ghana mindre nyttiga för det.

Ernest Hemingway, samtida med John Steinbeck, illustrerar i To Have and Have Not de skarpa kontrasterna på dåtidens Kuba mellan de som har och de som inte har. Från vänsterhåll låter det ofta som om det finns ett samband mellan att vissa inte har någonting alls medan andra har vad som anses vara för mycket. De rikaste borde dela med sig, tycker man. Och det gör de också.

Enligt en sammanställning som gjordes i början av året anser de 500 rikaste britterna och amerikanerna att den enda utgiften som är högre prioriterad än välgörenhet är en god utbildning. Ser man dessutom specifikt till yrkesgruppen entreprenörer uppgav 31 % att de har ökat sina donationer till följd av finanskrisen, medan endast 17 % sa att de hade minskat dem.

Just entreprenörer är för övrigt speciellt intressanta att diskutera i filantropiska sammanhang eftersom det finns goda skäl att tro att de är bättre på att åstadkomma resultat än andra aktörer, i synnerhet staten. Detta beror på att entreprenörer oftare är vana vid att driva framgångsrika verksamheter; man är bra på att följa målsättningar, mindre tid ägnas åt byråkrati och tidsödslande beslutsprocessor, samt att man har erfarenhet av att effektivisera arbetet.

En annan viktig faktor är att många entreprenörer investerar sina egna pengar i organisationen och därför har ett personligt intresse av att man faktiskt åstadkommer någonting konkret, samtidigt som man också behöver ha en lukrativ verksamhet för att kunna attrahera fler finansiärer. Detta står i bjärt kontrast till exempelvis statliga biståndsmyndigheter, som dels hanterar enorma summor pengar som de kanske inte ens har lärt sig uppskatta värdet på, och som dels får pengar oberoende av hur väl arbetet sköts.

Kapitalismen måste avdemoniseras. Det är viktigt att erinra att kapitalismen, i praktiken något förenklat, främst innebär kapitalackumulering, en fundamental förutsättning för alla investeringar. Alfred Nobel är världskänd som uppfinnare och filantrop, men de 31 miljoner till inrättningen av nobelprisen som han lämnade efter sig år 1896 kan inte sägas ha varit något annat än verket av en synnerligen framgångsrik kapitalist.

Det är dock värt att påpeka att även om många kapitalister är särskilt duktiga på att driva filantropiska verksamheter finns det ingen anledning att tro att kapitalister är varken mer eller mindre altruistiska än andra människor. Det finns väl egentligen bara en enda skillnad mellan en filantropisk kapitalist och exempelvis en filantropisk socialist, och det är att kapitalisten gärna använder sina egna pengar, medan socialisten föredrar att spendera andras.

Simon Hedlin Larsson, studerar statsvetenskap och nationalekonomi vid University of Birmingham, och ekonomisk historia och historia vid Lunds universitet

Välförtjänta bonusar!

Svenska Dagbladet skriver idag om IKEA:s prestationsbaserade rörliga löner för företagets ledning. Nyheten presenteras som om det är tänkt att den ska uppröra, vilket är det normala reaktionen då löner som överskrider en godtycklig nivå (som anses vara för hög) presenteras i media för allmänheten.

Men varför denna uppståndelse? Läs artikelns faktaruta och se att IKEA idag har över 150 000 anställda. Det borde innebära att IKEA under årens gång har haft i alla fall någon miljon anställda totalt sett. Räkna då in alla som indirekt har fått jobb via IKEA, exempelvis tillverkare av svenska köttbullar, chips, polkagrisar och andra produkter som säljs i butikerna, byggarbetare som bygger varuhusen, transportföretag som fraktar möbler till och från IKEA över hela jorden och producenter av träd, tyg, glas, papper, plast och allt annat som är beståndsdelar i det som vi hittar i sortimentet.

Och kom nu inte och klaga på konsumism och miljöförstöring; det finns inget sätt som kan ge barn en utbildning, mat för dagen och en möjlighet att få en trygg uppväxt, som inte också bygger på materiell välfärd. Det talas ofta om att vi måste ta hand om jorden så att vi kan lämna den efter oss till våra barn. Det stämmer – men nog vore det ganska trevligt om barnen kunde få växa upp utan att deras föräldrar har gått bort på grund av svält, dåliga sanitära förhållanden eller någon av de andra hundratals dödsrisker som kommer som en direkt följd av fattigdom?

Hur som helst har IKEA direkt och indirekt skapat flera miljoner arbetstillfällen. Dessutom erbjuder IKEA oss konsumenter ett billigt utbud av heminredning (även om jag inte kan sluta fascineras över hur det kommer sig att när man ställer två Billy-bokhyllor mot varandra så blir det alltid en liten glipa).

Att ledningen därför är värd sina miljonlöner är fullständigt självklart.

Simon Hedlin Larsson

Om finanskrisen och ekonomisk protektionism

Jag fick äran och glädjen att bidra till en idétidsskrift som satts ihop av Liberala ungdomsförbundet. Mitt bidrag har titeln “Skyll inte finanskrisen på kapitalismen” och handlar om hur somliga felaktigt tror att det är marknadsekonomins misslyckande som gett oss krisen, och hur det faktiskt är frihandel som är den bästa kuren mot lågkonjunkturen.

Tidsskriften kan laddas ner här, och i innehållsförteckning hittas många intressanta texter.

Simon Hedlin Larsson

Världsfattigdomen kommer endast lösas av kapitalismen och den fria marknaden

I Aktuellt förra torsdagen debatterade Birgitta Ohlsson (fp) med Kent Härstedt (s) svensk biståndspolitik. Personligen är jag ingen stor supporter av FN:s enprocentsmål, men påläst som Ohlsson alltid är förstår hon till skillnad från de flesta andra som stödjer enprocentsmålet att bistånd ensamt aldrig kommer att kunna skapa välstånd och välfärd för jordens fattiga människor. Istället talar hon om frihandel, företagande och arbete som nyckelfaktorer för att utrota massfattigdomen, där bistånd kan hjälpa till att skapa förutsättningar för dessa.

Ohlsson och Härstedt diskuterade också FN:s World Food Programmes, WPF:s, avskyvärda sommarkampanj som gick ut att flyga fattiga barn till G8-mötet i Rom och låta regeringschefernas fruar få bjuda de på mat. Inte nog med att världens rikaste länder skriver av de svältande ländernas skulder, de bjuder deras yngre generationer på mat också! Så otroligt generöst!

Nej, sådant här ger en bitter bismak. Det som jag förmodligen tycker är värst är att många av problemen som har med global fattigdom, svält och ohälsa att göra oftast skylls på USA – som i sin tur gör att kapitalismen får bära skulden. Jag har absolut inget emot att kritisera USA:s utrikespolitik under det senaste århundrandet, men – och kanske just därför att – den har varit allt annat än kapitalistisk.

Bara för att USA på flera sätt är ett kapitalistiskt land betyder det inte på något sätt att allt amerikaner gör syftar till att “produktionens inriktning och omfång [ska] regleras av marknadsmekanismer” (NE.se). Detta är extremt naivt sätt att se på världen och det är så dumt att jag inte ens kan komma på en bra liknelse. Och om någon vill ha exempel på delar av USA:s utrikespolitik som inte är kapitalistisk så ta exempelvis: antidumpningsskydd, importkvoter, jordbrukssubventioner, tariffer, importförbud av farliga (begreppet “farlig” kan man i praktiken definiera lite hur man vill) varor, statliga upphandlingspolicys som gynnar inhemskt producerade varor och tjänster, extra hög beskattning av importerade produkter, importlicensiering, handelsembargon och så vidare.

Inte heller har det blivit ett dugg bättre med den nya presidenten Barack Obama som en del verkar tro ska frälsa världen; Milton Friedman vände sig förmodligen i graven när Obama skrev under Buy American-provisionen.

Så visst, kritisera USA hur mycket ni vill för att ha hållit kvar människor i fattigdom och hunger. I vissa delar av klagosången kan även jag stämma in. Men gör inte det fatala misstaget att blanda ihop USA:s utrikespolitik med kapitalismen och börja skylla på den fria marknaden. Att antalet fattiga människor utanför Kina enligt vissa sifrror har varit mer eller mindre konstant under de senaste trettio åren beror just på att världsmarknaden inte har varit fri.

EU har härmat USA och tagit dina och mina skattepengar för att stödköpa och subventionera mjölk, ägg och kött av i gnälliga bönder från i synnerhet Frankrike, Belgien och Tyskland. Samtidigt har man inrättat mängder av skydd som stänger ute Afrika, Latinamerika och Asien från den marknad där den absolut största delen av världens resurser cirkulerar.

Vad är resultatet? Du och jag och alla vi känner har fått sämre sjukvård, sämre skola och sämre äldreomsorg. Sverige betalar runt tjugo miljarder kronor till EU varje år – vilket är lika mycket som studiestödet till Sveriges miljoner studerande, eller dubbelt så mycket som går till kultur, media, trossamfund och fritid – och av dessa pengar har runt hälften gått till Europas lyxbönder som kan vältra sig i pengar, som istället skulle kunna gå till att stödja den välfärdssystemet.

Dessutom innebär den minskade konkurrensen att alla vi vanliga människor får betala mer pengar för sämre produkter. Nu talar jag inte bara jordbruksprodukter, utan även energisnåla TV-apparater, mobiltelefoner, miljövänliga bilar, kläder, tidningar, möbler och allt annat som importeras och från statligt håll regleras. Och till råga på allt håller detta kvar miljarder människor i sådana levnadsförhållanden att tiotusentals barn dör varje dag till följd av svält och ohälsa till följd av fattigdom.

Om det nu inte finns några vettiga skäl till att ha det såhär, hur kommer det då sig att detta trots allt är verklighet? I mina ögon är svaret mycket enkelt. Människor är ganska bekväma och rädda av sig. När någonting hotar, må det vara invandrare, lågkonjunktur eller globalisering, ropar samhällets gaphalsar varg och slår på gonggongen. Politiker som gärna vill bli omvalda reagerarar då instinktivt genom att göra någonting – det spelar inte så stor roll vad, men man vill absolut inte förlora det kommande valet på att man var för lamhänt. Och oftast blir lösningen någonting som har mycket med ekonomi att göra, för då kan man gömma uppenbart korkade förslag bakom modeller och teorier som visserligen helt saknar belägg, men som å andra sidan ingen orkar kolla upp.

Och vips stoppar Kina import av irländskt kött, italienskt starkvin och spanska mejeriprodukter. Argentina inför licenskrav på utländska bildelar, textiler, leksaker, skor och läderprodukter. Indien utfärdar ett handelsförbud på kinesiska leksaker. Och USA förbjuder kinesiska däck. Med mera, med mera. Och allt har hänt bara under det senaste året sedan finanskrisen bröt ut. För i dåliga tider vill politikerna visa ledarskap och aktion.

Det är en god vilja som världens människor får lida för.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: