Tag Archives: keynesianism

Viljan att arbeta eller viljan att anställa? (igen)

Dagens Nyheter och Aftonbladet rapporterar om en doktorsavhandling som, något förenklat, visar att försämrad a-kassa inte leder till fler jobb. Vänstern hyllar naturligtvis denna nyhet och kallar avhandlingen för “vetenskapen“. Observera dock att det handlar om en avhandling, det vill säga den är inte publicerad och inte granskad genom peer-review. Notera också att det rör sig om en (!) avhandling.

Men det är väl ganska typiskt egentligen. Precis samma sätt att resonera har ju gällt Jämlikhetsanden (eng: The Spirit Level) som ju är en icke-granskad bok, och dessutom bara en (!) bok. När liberaler sedan kontrar med femtio artiklar av femtio olika forskare i femtio olika tidskrifter blir de beskyllda för att sakna belägg för sin kritik.

Dock är invändningen i just detta fall enbart principiell. För det finns faktiskt mycket internationell forskning gällande trygghetssystem som pekar på att skära ner på bidrag innebär inte nödvändigtvis en minskning i arbetslöshet (och som ensam åtgärd finns det goda skäl att tro att den oftast är högst marginell i de fall då den är positiv). Vad man däremot finner är att en mindre välfärdsstat i den rika delen av världen tenderar att gynna integrationen. Men även i detta fall gäller det att man kombinerar åtgärder för att det ska bli någon effekt.

De länder som har mindre välfärdsstater och ställer högre krav (tänk lag- och regeltest och språkkunskaper) på immigranter tenderar också att lyckas mycket bättre med integrationen. Och talar man minskad arbetslöshet måste eventuella nedskärningar i trygghetssystem kombineras med flexibel arbetsmarknad, lägre skatt på företagande och decentraliserad lönebildning.

Dessvärre har ganska lite på den fronten skett under denna mandatperiod, precis som under i princip alla mandatperioder dessförinnan. Arbetsskyddet har man inte rört, arbetsmarknaden har blivit marginellt mindre stel, arbetsgivaravgifter och andra skatter är trots sänkningar fortfarande höga och det fackliga inflytandet är fortsatt urstarkt. Om någon undrar varför det inte har blivit fler jobb på grund av jobbskatteavdraget så har ni här orsaken.

Bruttolöneökningar har trots nettolöneökningar tack vare jobbskatteavdraget varit normala. Arbetare har därför fått dubbel skattesänkning, medan företag i detta avseende kammat hem noll. Jobbskatteavdrag leder främst till ökad sysselsättning genom att göra det billigare för företag att anställa, men så har alltså inte varit fallet. Fackförbunden är helt enkelt för starka och för det får arbetslösa och skattepengar (som går till transfereringar) lida.

Som har konstaterats förut handlar det inte om att människor ska vilja arbeta. Det är inte ovilja hos arbetslösa som förklarar arbetslösheten. Förklaringen ligger istället i höga kostnader, omfattande byråkrati och därmed stora risker för företagen. Eftersom de flesta företag är små företag, och eftersom i praktiken alla småföretagare har investerat egna pengar i sina verksamheter vill man inte ta för stora risker. Och det som avgör om vi ska lyckas minska arbetslösheten i Sverige är om vi lyckas minska riskerna för företagen att anställa.

Jobbskatteavdraget har inte varit någon jobbskapande succé. Det har varit en klassisk keynesianistisk skattesänkning som fungerat som stimulans och har hållit uppe konsumtionen under finanskrisen. Som “jobbehållande” effekt har det kanske varit nyttigt. Men skattesänkningen har i sig, främst på grund av facken, inte lett till minskade kostnader för företagen och därför heller ytterst få nya jobb.

Simon Hedlin Larsson

Miljöpartiets kommande fall?

Det går bra för Miljöpartiet nu. I en nyligen publicerad Demoskopundersökning får partiet 10,6 procent, den högsta mätningen som partiet någonsin har nått. Maria Wetterstrand säger att de “känner medvind”.

Nåja, säger cynikern, kanske inte så länge till.

Förutom att man kan ifrågasätta hur positiv Miljöpartiets tillväxt har varit för det rödgröna blocket då SCB:s Partisympatiundersökning (PSU) 2009 vittnade om väljarflöden främst för Socialdemokraterna och soffliggarna, bör man inte förvänta sig en dans på rosor fram till valet.

Maria Wetterstrand har mycket riktigt, och mycket udda, fått någon slags expertkommentatorsroll hos många medier vad gäller klimatfrågan. Partiet vinner många väljare i Stockholm, och Maria Wetterstrand är enligt många undersökningar Sveriges näst populäraste partiledare/språkrör, sett till förtroende.

Men nu är det valår, och journalister är extra pigga på att få sätta tänderna i skandaler och skapa stora drev. Snart lär mediekampanjerna komma även mot Miljöpartiet, och då kommer det inte bli mycket medvind att njuta av. Vad drevet kommer att handla om är omöjligt att säga. Det kan vara allt från en liten personkonflikt bland partitopparna till ett alltför stort politiskt gap mellan MP och S+V. Men det är svårt att se att Miljöpartiet skulle få gå till val utan att ha utsatts för hårdare kritisk granskning från den svenska journalistkåren.

Nu är ju visserligen miljöpartister överrepresenterade bland journalister, men någon lär väl nappa på betet, och sedan lär de andra hänga på eftersom att alla läsarna är minst lika nyfikna, om inte mer, på drev mot Miljöpartiet som mot andra politiska partier.

En intressant aspekt vore för övrigt en ekonomisk granskning av Miljöpartiets politik som presenteras i nästa månad. Mycket kommer tveklöst handla om satsningar, men har man tid och resurser att satsa på allt? Till skillnad från det klassiska överbudspartiet Vänsterpartiet förespråkar Miljöpartiet hushållning med resurser, och man ständiga påpekanden om att dessa är ytterst begränsade. Hur nu det går ihop med keynesianistisk stimulanspolitik, och att skapa konsumtionsbehov hos människor som i det “naturliga” tillståndet inte finns, det kan man allt fråga sig.

Simon Hedlin Larsson