Tag Archives: Kina

Vart är Kina på väg?

Gideon Rachman i Financial Times:

There is plenty of reason to fear the intolerance of the Chinese government. On some issues, such as Tibet and Taiwan, official Chinese policy and rhetoric remain strident and unyielding. In mainland China, dissidents continue to be locked up – Liu Xiaobo, a prominent human rights activist, was sentenced to 11 years in prison late last year.

But while China still often treats dissent with a mailed fist, the lesson of Hong Kong over the last 13 years is that Beijing is also capable of using the velvet glove.

China still has a dangerous and uncertain political path to tread, if it is gradually to move towards a freer political system. In Hong Kong, last Friday night, I got a tantalising glimpse of what that freer China of the future might look like.

Bilden är hämtad här.

Europas storhetstid – början på slutet

Förutom asiatiska företag går även asiatiska universitet framåt. Det skriver Richard C. Levin, rektor på Yale, i New York Times, och även i maj/juni-numret av Foreign Affairs. Och frågan är hur länge Europa kan fortsätta hävda att de ska konkurrera med övriga världen med hjälp av kunskap.

Är det någon på allvar som tror att en medelstudent från Stockholms universitet kan så mycket mer än en medelstudent från Singapore National University? Vad är det för magiskt som lärs ut på europeiska universitet som inte kan läras ut någon annanstans i världen? Högmod går före fall…

Simon Hedlin Larsson

00-talets viktigaste händelser

Handlingslistor skriver man för att inte glömma bort något när man sedan är på plats i butiken. Ironiskt nog glömmer man stundom att skriva ner en del viktiga saker på listan som man därför inte kommer ihåg. Och istället kanske man antecknar något oväsentligt som gladeligen hamnar i varukorgen. Ungefär så känns det när Dagens Nyheter listar fem viktiga saker som har blivit bättre under 00-talet. Konflikterna, fattigdomen, skolgången, kvinnomakten och medellivslängden tas upp.

Förutom att den minskade fattigdomen är mer komplex än de flesta tror – utanför Kinas gränser har den absoluta fattigdomen varit mer eller mindre konstant under de senaste trettio åren – kan man ju fråga sig varför en av 00-talets fem viktigaste händelser är att “[a]llt fler kvinnor finns representerade i beslutsfattande församlingar”. Formulerar man sig som att diskrimineringen har minskat och jämlikheten har ökat – då är det en annan femma. Men nu har DN valt att skriva om ökad representation, och det är i sig inget positivt; tänk i de fall (omvända, sett till hur debatten går) då kvinnor väljs för att män diskrimineras. På vilket sätt har den ökade representationen i dessa fall varit till gagn för samhällsutvecklingen?

Och som vanligt tillkommer dessutom samma gamla vanliga fråga om varför könsrepresentation är så viktigt att det till och med ses som ett av decenniernas mest positiva inslag. Varför kan inte män representera kvinnor lika väl som kvinnorna själva? Aldrig hör man någon slå ett slag för att arbetslösa ska vara representerade bland beslutsfattare. Trots att de som saknar sysselsättning under nästa år spås vara mer än tio procent av den arbetsföra befolkningen verkar ingen kräva att åtminstone en riksdagsledamot ska väljas som arbetslös. Proffspolitiker och karriärsbyråkrater anses uppenbarligen kunna företräda de arbetslösa minst lika bra som de arbetslösa själva, trots att många av de förra två kanske inte ens har varit arbetslösa någon gång i sina liv. Men män kan tydligen inte företräda kvinnor, för att de har ingen aning om hur kvinnor tänker och fungerar. Frågan är bara hur detta går ihop med denna moderna genusvetenskap som säger att kön enbart är en social konstruktion…?

Dagens Nyheter missar på sin lista om 00-talets positiva händelser att göra en parentes för utebliven utomkinesisk fattigdomsminskning. Man kan även fråga sig om ökad kvinnorepresentation verkligen har att göra på listan, och om det inte borde vara ökad jämlikhet eller minskad diskriminering istället. Dessutom glömmer DN att skriva om 00-talets kanske viktigaste händelse, nämligen kommunikationsrevolutionen. Är det något som 00-talet bör bli ihågkommet för utöver 9/11 är det den fantastiska utveckling vi har sett på kommunikationsfronten. Detta handlar inte bara om Facebook, Google, Skype, eBay och trådlöst bredband. Det gäller även mobiltelefonen och hur både tillgång och användbarhet har ökat drastiskt under det decennium som vi nu lämnar bakom oss. Förutom att allt fler kan ringa från och surfa på sina mobiler nästan oberoende av var de rör sig i sin vardag har de bärbara telefonerna blivit oumbärliga i många fattiga länder där kritisk information, exempelvis väderprognoser för bönder, skickas till mobiltelefoner, vilket även gäller mikrolån och löner som kommer per SMS.

Men kommunikationsrevolutionen skriver inte DN en rad om. Kanske glömde man det viktigaste just för att man inte skrev ner det först. Förhoppningsvis har man på Gjörwellsgatan i alla fall kommit ihåg att köpa strömming och julskinka. Kan vara rätt svårt att få tag på vid det här laget annars.

Simon Hedlin Larsson

Viktiga perspektiv på klimatfrågan och toppmötet i Köpenhamn

Idag öppnades klimattoppmötet i Köpenhamn (COP 15) som kommer pågå i nästan två veckor och beräknas sluta natten till lördag den 19 december (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22). Vad står på spel och vad kan man förvänta sig?

Inför mötet har det varit mycket tjafs om mål inför år 2050, ett nytt Kyotoprotokoll och tvågradersmål. Ärligt talat intresserar detta mig ganska lite. Att minska koldioxidutsläppen är i mina ögon inte särskilt viktigt om man inte också kommer fram till hur man ska minska dem.

Fortfarande är det över en miljard människor som lever på mindre än en dollar om dagen och om man ser till fattigdomsbekämpning globalt sedan 1982 är det i praktiken mer eller mindre lika många fattiga utanför Kinas gränser idag som för 30 år sedan. Att statistiken ser bra ut handlar således om att 500 miljoner kineser har lyfts ur fattigdom, medan problemen dessvärre fortfarande hopar sig i Afrika, Latinamerika, samt övriga delar av Asien.

Att bara skriva under ett nytt Kyotoprotokoll där man förbinder sig till att exempelvis minska koldioxidutsläppen med 40-60 procent fram tills 2050 kan innebära problem för utvecklingen i såväl rika som fattiga länder – skillnaden är bara att för den som nästan ingenting har blir smällen hårdare.

Därför är det enligt min mening oerhört väsentligt att diskutera metod och inte bara mål för att ambitionen om att minska utsläppen av växthusgaser i atmosfären inte ska krocka med annat som är viktigt, exempelvis då att komma till bukt med svält och sjukdomar.

Eftersom det inte ser ut att bli ett nytt skriftligt avtal på detta klimattoppmöte i Köpenhamn hoppas jag att man istället ägnar tiden åt att diskutera just tillvägagångssätten för att minska koldioxidutsläppen. Jag tror mycket på forskning och min förhoppning inför framtiden är inte att minska koldixiodutsläppen från förbränning av fossila bränslen, utan att stoppa dem helt.

Även om man skulle kunna uppnå tvågradersmål och liknande genom att bara skära ner på förbränningen av olja och naturgas kommer inte det lösa upp den oerhört svåra globala geopolitiska fråga som rör framförallt relationerna mellan Ryssland+Mellanöstern och USA+EU+Kina. Detta kan jämföras med det tidigare nämnda exemplet om att man också kan minska koldioxidutsläppen utan någon som helst hänsyn till den utbredda fattigdomen. Återigen: vikten av metod får absolut inte underskattas. Följande är tre av mina förslag på lösningar på klimatfrågan som jag menar inte bara minskar klimatförändringarna, utan också hjälper till att lösa de problem som världen lider av gällande geopolitik (tänk vanligt styrelseskick i oljerika länder), brist på ekonomisk utveckling, och minskad biologisk mångfald:

  • Ett avtal skrivs under av världens ledande ekonomier där man förbinder sig att öronmärka en viss andel av BNP för energiforskning
  • USA och EU minskar sina handelshinder, påbörjar en avveckling av sina jordbrukssubventioner samt upphäver merparten av sina ekonomiska sanktioner mot andra länder
  • Länder som har regnskog följer Costa Ricas exempel och omvandlar den till naturreservat som kan generera vinst genom ekoturism, samt vidtar andra åtgärder för att minska regnskogsskövlingen

Dessa tre punkter hoppas jag att man åtminstone berör under förhandlingarna i Köpenhamn, och att man återkommer till dem under kommande möten. Jag tycker det är otroligt viktigt att se sambanden mellan handelshinder, fattigdom och miljöförstöring. Pratar man sedan specifikt om koldioxidutsläpp skulle jag säga att relationen mellan dessa är ännu viktigare. Att ersätta svedjebruk och regnskogsskövling med högteknologiska jordbruk och naturreservat gör inte bara världens fattiga människor en tjänst, utan också klimatet.

För övrigt är jag heller inte helt främmande för en global koldioxidskatt; alla förslag på hur man ska skynda på framställningen av nya energikällor bör övervägas. Men det är viktigt att det görs i kombination med forskning; annars blir det bara utvecklingshämmande. Och visst, riktat kvalitativt bistånd kommer säkert kunna göra någon nytta också, men i mina ögon är det faktiskt viktigare att man ser till att öka världshandeln och människors möjligheter till arbete och självförsörjning.

Simon Hedlin Larsson

Alla dessa bojkotter

Ulf Edström på LO:s internationella enhet uppmanar konsumenter att bojkotta jeans från Nordkorea. Att krav på bojkotter ofta dyker upp i det politiska samtalet är inte speciellt konstigt; människor som är upprörda vill göra någonting och det lättaste sättet att få med sig andra är att 1) vara emot något och 2) uppmana till en mycket specifik praktisk handling. Därför är det inte heller förvånande att det i den kanske mest agitatoriska och känslofyllda  debatten av alla – den om miljö och klimat – hela tiden hörs rop på bojkott och köpstopp. Men hur effektivt är det egentligen?

Får man tro en stor del av forskningen som görs på området så är bojkotter inte alls särskilt effektiva. En omfattande studie av 115 ekonomiska sanktioner genomförda av USA mellan första världskriget och 1998 visar att endast 35 % ansågs ha varit lyckade, och i de allra flesta fall handlade det om att målen man hade satt upp för respektive sanktion varit vaga och inte speciellt substantiella (Behrouzifar och Nassimi 2007). Dessutom fungerade sanktioner bäst då länderna varit ekonomiskt beroende av varandra, och det ena landet har kontrollerat minst 28 % det sanktionerade landets ekonomi.

Och detta gällde alltså ekonomiska sanktioner som brukar riktas mot specifika sektorer, exempelvis energisektorn i Mellanöstern. Konsumentbojkotter är ännu svagare eftersom dessa 1) inte blir lika omfattande som sanktioner som genomförs på politisk väg och 2) främst brukar riktas mot enskilda företag eller produkter. Tar man då fallet nordkoreanska jeans finns det således ingenting som tyder på att en bojkott skulle leda till någonting positivt för den nordkoreanska civilbefolkningen.

Nordkorea har levt mer eller mindre isolerat i femtio år och det är naivt att tro att en fortsatt containmentpolitik skulle leda till frihet och välstånd för nordkoreanerna. Det som däremot skulle hjälpa är att istället öppna upp förbindelser och öka handeln med Nordkorea. En del argumenterar för att detta bara ger den nuvarande regimen mer pengar och makt, men hur ska civilbefolkningen kunna skapa en demokrati om de dör av svält och sjukdomar?

Idag har Nordkorea världens fjärde största yrkesarmé, världens näst största reservarmé och i särklass flest soldater per capita bland alla stora militära makter. Man lägger nästan sju gånger större andel av statsbudgeten än USA på sitt försvar. Finns det någon som på fullaste allvar tror att om väst fortsätter isolera Nordkorea så kommer folket göra revolution, inrätta ett folkstyre som respekterar mänskliga rättigheter och sedan leva lyckliga i alla sina dagar?

Människor som svälter kommer, med all rätt, aldrig att ägna en tanke åt politik. Endast en växande medelklass kan befria de människor som idag lever i förtryckande diktaturer som Kuba, Nordkorea, Libyen, Saudiarabien, och så vidare. Tar man exempelvis Mellanöstern är det största hoppet för en framtid präglad av fred och demokrati en befolkningen som blir allt rikare, mer utbildad och därför kan ställa större krav på regimskifte samt lättare mobilisera demokratiska krafter (Nasr 2009).

Men LO tänker inte så. Enligt svenska fackföreningar bör man helst bojkotta alla företag som inte har motsvarande svenska kollektivavtal och svenska lönenivåer. När kinesiska sweatshops diskuteras brukar en del  förfäras över hur hemska arbetsvillkoren är. Nej, de är inte alls bra och i framtiden måste de därför bli bättre. Men för att länder som Kina och Nordkorea i framtiden ska kunna erbjuda samma välfärd och villkor för löntagare som sker i Sverige måste omvärlden handla mer – inte mindre – med dem. Så är det bara.

Simon Hedlin Larsson

Behrouzifar, M. och Nassimi, H. (2007) “US Sanctions and Global Energy Markets” Journal of Middle Eastern Geopolitics 2(4)
Nasr, V. (2009) Forces of Fortune: The Rise of a New Muslim Middle Class and What it Means for Our World