Tag Archives: klimatförändringar

Det krävs ingen global uppoffring för att rädda planeten

Skandalerna kring International Panel on Climate Change (IPCC) har fått mycket uppmärksamhet, speciellt i USA där klimatskepticismen är långt mer utbredd än i Europa. Men vad innebär detta egentligen? Inte särskilt mycket faktiskt. Vi kan dra två slutsatser:

1) Klimatforskningen bör göras långt mer fri, oliktänkande ska främjas, och anslagen öka.

2) Arbetet med en omställning till miljövänligare energikällor är viktigare nu än någonsin.

Den första punkten är logisk med tanke på det som uppdagats gällande IPCC:s arbete, och det strikta konsensus som har verkat gälla. Den senare slutsatsen är egentligen också naturlig. Eftersom vi nu inser att vi förmodligen vet ännu mindre om vilka konsekvenser klimatförändringarna får för vår planet är det ännu viktigare att prioritera en energiomställning.

Och låt detta vara alldeles glasklart. Om vi som tror att mänskliga aktiviteter påverkar jordens medeltemperatur har fel, vad har mänskligheten och miljön förlorat på en utfasning av användningen av fossila bränslen? Förutom att fossila bränslen, alldeles oavsett koldioxidutsläppens påverkan eller icke-påverkan, släpper ut ämnen som vi vet är skadliga för miljön finns det en geopolitisk dimension som bygger på det faktum att olja och gas finns i stora mängder i länder som Venezuela, Ryssland, Iran, Irak, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Libyen och Nigeria.

Räddar inte livet på jorden. (Bilden är hämtad här.)

Få har att förlora på att minska beroendet av fossila bränslen. Det som är viktigt är att man använder människans naturliga mekanismer och intuitioner vad gäller incitament och handlingar. Som Douglass C. North påpekat drivs människor av relativpriser och en strävan efter att minska transaktionskostnader. Vad som kommer vara den mest effektiva lösningen på problemet är därför inte tvång från politisk håll, utan en global satsning på att göra mer miljövänliga energikällor billigare än de fossila alternativen. När el- eller vätgasbilen är minst lika bra och billigare än bensin- och dieselbilen kommer de flesta byta till en el- eller vätgasbil. Och när exempelvis fusions- eller solkraft är billigare än kolkraft kommer laddningsstationerna att använda elektricitet från just fusions- eller solkraft.

Det krävs ingen global uppoffring för att rädda planeten. Vi behöver ingen Earth Hour i kubik. Det enda som krävs är att vi gör det billigare att vara miljövänlig.

Simon Hedlin Larsson

Global uppvärmning?

Bilden är hämtad från Svenska Dagbladet 10/02-10: pp.2.

Frånvaron av avtal en framgång i Köpenhamn

I natt blev det klart. Man nådde en överenskommelse, men det blev inget avtal med bindande åtaganden om koldioxidutsläppsminskningar på klimattoppmötet COP15 i Köpenhamn (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12).

Utfalllet var dock mycket väntat om man ser till hur splittrade länderna var, och också eftersom att det mesta hängde på USA vars kongress inte stöder presidenten i denna fråga och som dessutom använder sig av ett annat basår (2005) än alla andra länder när de utlovar utsläppsminskningar.

I mina ögon var detta emellertid inte ett misslyckande. Tvärtom har vi nu goda möjligheter att ägna tid och uppmärksamhet åt det som verkligen viktigt. Som samtalen har förts på förhandlingspassen har alldeles för stort fokus legat på siffror om utsläppningsminskningar. Förutom att dessa siffror inte säger någonting alls om lösningar och hur utsläppen ska minska är de förväntade konsekvenserna av global uppvärmning mycket grova uppskattningar.

Därför måste forskningsanslagen hädanefter öka rejält i tre avseenden som rör klimat- och energiforskningen, 1) för att ta fram mer exakta modeller vad gäller klimatförändringarnas konsekvenser och alltifrån hur mycket havsnivån stiger till följd av x antal graders medeltemperaturökning till vad som skulle hända med ekosystemen om vi använde oss av geoengineering för att motverka en global uppvärmning, 2) för att få fram mer exakta siffror på vad det kostar att minska koldioxidutsläppen så att dessa kan sättas i perspektiv till och jämföras med kostnaderna gällande punkt 1, och slutligen 3) för att ta fram nya energikällor som på sikt helt kan ersätta kol, olja och naturgas.

Diskussioner kring dessa tre punkter saknades i mångt och mycket på klimattoppmötet. Att man inte har tillräckligt bra information om vad klimatförändringarna respektive koldioxidutsläppsminskningarna kostar var helt uppenbart på Bella Center. Hade man trott att det kostade mindre att minska utsläppen med exempelvis 40 % än de konsekvenser som kommer av temperaturökningar då man bara minskar dem med 20 % hade man ju naturligtvis skrivit under ett avtal. Detta visar tydligt att klimatforskningen och närbesläktade områden måste få mer resurser.

Dessutom diskuterade man väldigt lite vilka metoder man skulle använda sig av för att minska koldioxidutsläppen och därför var det bra att man inte skrev under något avtal. Som Björn Lomborg på Copenhagen Consensus Center har påpekat otaliga gånger, vi måste fokusera mer på lösningarna. Och förhoppningsvis kommer man att göra det framöver nu när trycket på politikerna ökar i frånvaron av ett undertecknat avtal.

Som David McGuinty, Member of Parliament i Kanada samt Official Opposition Critic for Energy and the Environment, förklarade i ett samtal måste politiker ägna mer tid åt att måla upp möjligheter och inte problem. Att koldioxidutsläpp ökar jordytans temperatur och innebär ett hot för mänskligheten är de flesta överens om. Nu gäller det att visa hur den enskilda individen och dennes nära och kära kan tjäna på att göra gott för klimatet och miljön. Det räcker inte med att tjata om hotbilden – man måste erbjuda människor incitament och möjligheter till egen vinning.

Man kan inte kräva att alla människor i världen ska bry sig om vare sig regnskogen eller atmosfären. Däremot kan man från politiskt håll verka för att människor genom sina handlingar gör gott för omvärlden. Att subventionera vätgasbilar är ett exempel. Avdragsrätt för bidrag till välgörande ändamål är ett annat. Stöd till företag som bygger energisnåla byggnader är ett tredje. Men för att denna typ av politiska åtgärder ska bli effektiva måste tekniken utvecklas väsentligt. Dit når vi bara med mer pengar till forskning. Förhoppningsvis står det högre upp på agendan på COP16 i Mexiko nästa år. Kanske kan man då teckna ett avtal som även tar upp bindande åtaganden om öronmärkta pengar till forskning och utveckling.

2010 blir tveklöst ett spännande år!

Simon Hedlin Larsson

Rapportering från klimattoppmötet

Idag är kökaoset utanför Bella Center avsevärt mindre (lyssna när Sveriges Radio intervjuar mig om gårdagen här). Köerna har istället ersatts av ett mindre krig mellan polis och demonstranter (se 1, 2, 3, 4, 5).

Är man på insidan är det dock inga problem; här flyter det som det ska. Jag sprang nyss in i senator John Kerry, har hunnit lyssna på ett föredrag av John P. Holdren, Barack Obamas rådgivare i vetenskaps- och teknikfrågor, och är just nu på ett seminarium på temat “Women as agents of change” med nordiska och afrikanska utvecklings- och biståndsministrar.

Att satsa mer tid och resurser på att hjälpa och stödja fattiga kvinnor är helt klart en viktig aspekt på klimatfrågan. När många pratar om överbefolkning och behov av flera jordklot för att stilla människors materiella behov är det viktigt att komma ihåg att det absolut bästa sättet att minska födelsetalen är att prioritera kvinnors utbildning högre. Fler unga flickor som får möjlighet att gå i skolan innebär direkt minskade fertilitetsnivåer ner mot den gyllene nivåen 2,1 då populationen varken ökar eller minskar. Dessutom innebär stärka rättigheter för kvinnor det rent matematiska faktumet att fler människor involveras i forskning och utveckling för att lösa klimatfrågan. Fler människor arbetar och mer ekonomiska resurser blir tillgängliga för politiska åtgärder.

För övrigt vill jag kommentera rapporterna om problem i klimatförhandlingarna genom att påpeka att det oftast blir såhär på toppmöten. Senast var väl på Bali då mötessekreteraren hulkade efter en utskällning av kinesiska delegater. Om man emellertid ska se till förhandlingar där utgångsläget har varit mycket dystert men som ändå har slutat i någonting praktiskt kan man ju exempelvis ta starten av EMU.

Mitt tips är att klimatförhandlingarna löser sig när fler regeringschefer har anlänt och fler förhandlingspass har hållits. Förmodligen godtar EU USA:s minimibud om att stödja de fattiga ländernas koldioxidminskningar utan några förbindelser om egna utsläppsminskningar, och världen rättar sig därefter. Detta innebär att man fattar en svag överenskommelse som många parter hoppas kunna revidera och stärka under år 2010. Små åtaganden och mycket retorik, det vill säga. Och förmodligen sker detta vid 2-3-tiden natten till lördag.

Simon Hedlin Larsson

Back in the U.S.S.R.

Människor har skippat frukosten för at kunna vara på plats extra tidigt. De står utomhus i en kö som slingrar sig något kvarter, över en gata och under en tågstation. Ingången kan man bara drömma om att få se. Det är mitt i december och temperaturen är nära noll. Bara någon enstaka person har klätt sig för vädret; de flesta har byxor utan foder, eller bär kjol, ingen ytterjacka, samt tunna skor. I kön står de som inte frusit sig stumma och nynnar eller sjunger på någon låt. Vakterna säger att det kan ta mellan 3-7 (märk marginalen) timmar att komma in. Alla frågor hänvisas till deras supervisors som de givetvis har problem att kontakta.

Nej, detta är inte ett biljettsläpp till Metallica eller Beyoncé. De sker på Internet. Det är heller ingen kamp om att få se Champions League-finalen live – bokningar till denna sker också elektroniskt. Inte heller är det en kö till att få köpa åkband på Gröna Lund eller Liseberg. Det tar på sin höjd en kvart, och dessutom stänger nöjesfälten över vintersäsongen. Och trots att människor står tryckta mot stängsel rör det inte sig om att ta sig över gränsen mellan Tijuana, Mexiko och San Diego, USA – där blir det nämligen inte minusgrader och snöoväder i december. Vad denna historia istället beskriver är vardagen för delegater på klimattoppmötet i Köpenhamn (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7).

Förväntansfulla och betydligt fattigare har många människor rest till Köpenhamn från alla världens hörn. De har mötts av två dagars köande, och ett stor antal av dem har fortfarande inte ens sett skymten av säkerhetskontrollerna. Idag får de dessutom beskedet att registreringen för COP15 har stängt och för icke-ackrediterade är det bara att åka hem. För mig är detta emellertid inget problem – jag kommer bara från Sverige, bor ypperligt med bästa tänkbara sällskap och registrerade mig igår – men för andra jag har talat med som kommit från fjärran i Kina, USA och Australien har vistelsen i Köpenhamn varit allt annat än trivsam.

Många har lagt ut egna pengar för att ta sig hit. De har trott att de haft en garanterad plats på Bella Center; när annars meddelade UNFCCC att mindre än hälften av alla ackrediterade delegater åt gången skulle kunna komma in i konferensanläggningen? De tackade ja till att resa jorden runt till Köpenhamn för att inne på Bella Center diskutera jordens framtid. Nu står de istället utanför och diskuterar FN:s framtid.

I köerna har man naturligtvis inget att äta eller dricka. Frågar man efter “restrooms” får man ställa sig längst bak i kön. Efter 8-9 timmar av hunger och törst i en vinterkyla som påminner om den som knäckte båda Karl XII och Napoleon får man många lustiga referenser och associationer till situationen som man befinner sig i. Kanske är det således inte så konstigt att de köande deletagerna sjunger i kör till John Lennons och Paul McCartnys ära:

“Back in the U.S.S.R.”

Simon Hedlin Larsson

Den viktigaste anledningen till att rädda klimatet

… har vi fått höra idag:

“Isbjörnarna äter varandra för att de inte får någon mat,” säger en av demonstranterna som deltog i Climate walk i Stockholm.

Helt förfärligt! Att isbjörnarna inte får någon mat har givetvis ingenting att göra med platsen de har valt att bo på att göra, utan det är helt och hållet resultatet av att du och jag åker kollektivt till jobbet istället för att ta cykeln.

Om människan inte fanns skulle ingen isbjörn behöva gå hungrig. Det är därför vårt ansvar att se till att stackarna får mat! Men vad ska vi göra för att åstadkomma detta enorma problem? Det är sant att om vi släpper ut lite mer växthusgaser och höjer jordytans temperatur kommer tjälen på Arktis att smälta och isbjörnarna kommer kunna äta växter som nu inte kan växa där på grund av kylan. Men vi har ju konstaterat att klimatförändringar är av ondo så tyvärr är vegetarisk kost utesluten.

Således måste vi hitta en annan lösning. Isbjörnarnas viktigaste föda är sälar och dagens matbrist kan därför åtgärdas genom att öka sälpopulationen.Visserligen brukar det inte gå så bra när människan rör vid ekosystem och påverkar näringsvävar – exempelvis när vi introducerade räven till Australien slutade det ju med att över tio arter utrotades helt – men detta kommer säkert gå bra, och det är ju trots allt för ett gott ändamål!

Mitt förslag är därför att Sveriges bönder engagerar sig i frågan och börjar föda upp sälar. Nu när svenska folket, av många skäl, uppmanas till att sluta äta kött kommer många som driver gårdar att bli arbetslösa. Därför slår man två flugor i en smäll när man skolor om till säluppfödning. Dessa frihasande och frisimmande sälar kan sedan släppas ut i det vilda vid Arktis så att isbjörnarna äntligen slipper gå hungriga!

Simon Hedlin Larsson