Tag Archives: klimatfrågan

Mångfald istället för enfald – var är den rationella miljörörelsen?

Går man in på Svenska Dagbladets hemsida idag kan man hitta en intressant nyhet som det görs reklam för. Bilden är på en ål och den länkande texten under bilden säger “Ny röd lista – fiskarna som hotas. En art har försvunnit helt.” Trycker man på länken och läser nyheten står det bland annat:

Det ser mörkt ut för fiskarna i svenska vatten. Pigghaj, långa, kolja och torsk är exempel på fiskar som är akut hotade. Men allra värst är det för slätrockan. Den bedöms av Artdatabanken ha försvunnit som reproducerande art i Sverige, uppger Sveriges Radio Väst.

Okej. Först “[e]n art har försvunnit helt”. Sedan “slätrockan /…/ bedöms av Artdatabanken ha försvunnit som reproducerande art i Sverige”. Det är en (!) art vi talar om, och den tros (!) ha försvunnit från ett (!) lands geografiska territorium. Så vad göra för att lösa detta gigantiska problem? Två alternativ:

1) Vi invaderar och tar tillbaka Danmark så att Skagerraks slätrockor inkorporeras under svensk flagga.

2) Vi inser att vi inte kan uppmärksamma och lösa alla problem – man kan inte och hinner inte bry sig om allt, punkt – och väljer därför att prioritera de viktigaste problemen. Då inser vi att en av 450 arter broskfiskar som befinner sig relativt högt upp i näringsvävarna omöjligen kan spela en avgörande roll för världens framtid och att en arts försvinnande från ett enskilt lands territorium inte är det värsta som har hänt mänskligheten.

Det finns en galen och extremt irrationell logik som länge har präglat politiken, miljörörelsen och nyhetsrapporteringen (det sista är föga förvånande om man kikar på vilka grupper inom journalistkåren som är överrepresenterade…). Politiska partier har kommit in i nationella parlament för att några sälungar dött – vilket är mycket ironiskt då samma rörelse har profilerat sig genom att försvara en annan enskild art, isbjörnen, som nästan uteslutande lever på sälar.

Var är den rationella miljökampen för riktig biologisk mångfald, som inte genomför absurda aktioner för att försvara enskilda arter som en ensam broskfisk och världens största rovdjur? Var är åtgärderna för att rädda regnskogen och världshaven?

Tapichalaca. Bilden är hämtad från verkligheten och således inte från filmen “Avatar”.

Det sämsta argumentet för att göra något i klimatfrågan är att hävda att det skulle hjälpa isbjörnen. Ändå används det frekvent i debatten, inte minst av Nordpolens Messias Al Gore. Men hur kan denna ensamma art spela så stor roll? Det viktigaste skälet att minska den mänskliga påverkan på klimatet handlar ju uteslutande om människor som annars riskerar att drabbas. Människor måste alltid komma först.

Och när vi sedan börjar diskutera övriga djur och växter måste mångfald gå före enfald. Man kan inte vara så naiv att man hakar upp sig på individuella arter (som inte är Ho´mo sa´piens och därmed ens egen art) när massor av arter utrotas från jordens yta dagligen för att bli lågavkastande svedjebruksodlingsmark och mahognybord.

Söker man på Miljöpartiets hemsida får man 43 träffar på ordet “säl” (27 på “sälar”), men bara 12 träffar på “regnskog”. Samma sökningar på Socialdemokraternas hemsida ger 120 träffar på “säl” (dock är det mycket som inte var relaterat till djuret säl, 33 träffar på “sälar”) och 4 på “regnskog”. “Världhav” gav en ensam träff.

Det saknas inte miljöengagemang – ser man till dagens ungdomar är det få frågor som väcker större engagemang (eller mer känslor) – och det märks också såväl på den politiska retoriken som på samtalen vid köksbordet. Vad det är brist på är istället lösningar som är rationella och praktiskt genomförbara.

Dagens miljörörelse har gjort sig känd för att förespråka resurshushållning, men det finns nog ingen politisk ideologi som är så dålig på att prioritera som den gröna, som vill satsa på precis allt. Förutom tillväxt då.

Istället för att klä ut sig till isbjörnar, bege sig till flygplatser och störa barnfamiljer som utan dåligt samvete vill kunna åka en vecka till Kanarieöarna på semester kanske man kan skippa isbjörnskostymen och lägga pengarna på att köpa regnskog istället, exempelvis genom World Land Trust.

Men då får man ju å andra sidan inte möjlighet att begå civil olydnad och lägga upp kampanjbilder på Facebook och Twitter…

Simon Hedlin Larsson

Nya energikällor är inte automatiskt bra energikällor

Bilden är hämtad här.

Två bilder säger mer än tvåtusen ord

Bilden är hämtad här.

Bilden är hämtad här.

Demokratins naturliga tröghet

Bilden är hämtad här.

Hur var det nu egentligen?

Det var en intressant upptäckt jag gjorde tidigare idag på Svenska Dagbladets hemsida. Bland de tio mest lästa nyheterna fanns artiklar med rubrikerna “Sorgligt – men väntat” respektive “MP: Stort misslyckande av regeringen”. Detta handlade emellertid inte om att man inte lyckades få till stånd ett bindande avtal på klimattoppmötet i Köpenhamn som avslutades under natten – vilket man ju hade kunnat tro att det rörde sig om. Istället var det sorgliga men väntade nedläggningen av Saab, och regeringens stora misslyckande enligt Miljöpartiet var att “General Motors bestämt sig för att lägga ned Saab.”

Man kan ju alltid fråga sig varför det är ett tecken på att den borgerliga alliansens politik brister när ett amerikanskt företag bestämmer sig för att lägga ner en verksamhet som som bara gått med vinst 2 av 19 år i ägandeskap. Än mer komiskt är det dock att Miljöpartiet sörjer att bilproduktionen minskar – var det inte MP som i sin senaste budget ville höja bensinskatten med 2 kr per liter?

Simon Hedlin Larsson

Frånvaron av avtal en framgång i Köpenhamn

I natt blev det klart. Man nådde en överenskommelse, men det blev inget avtal med bindande åtaganden om koldioxidutsläppsminskningar på klimattoppmötet COP15 i Köpenhamn (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12).

Utfalllet var dock mycket väntat om man ser till hur splittrade länderna var, och också eftersom att det mesta hängde på USA vars kongress inte stöder presidenten i denna fråga och som dessutom använder sig av ett annat basår (2005) än alla andra länder när de utlovar utsläppsminskningar.

I mina ögon var detta emellertid inte ett misslyckande. Tvärtom har vi nu goda möjligheter att ägna tid och uppmärksamhet åt det som verkligen viktigt. Som samtalen har förts på förhandlingspassen har alldeles för stort fokus legat på siffror om utsläppningsminskningar. Förutom att dessa siffror inte säger någonting alls om lösningar och hur utsläppen ska minska är de förväntade konsekvenserna av global uppvärmning mycket grova uppskattningar.

Därför måste forskningsanslagen hädanefter öka rejält i tre avseenden som rör klimat- och energiforskningen, 1) för att ta fram mer exakta modeller vad gäller klimatförändringarnas konsekvenser och alltifrån hur mycket havsnivån stiger till följd av x antal graders medeltemperaturökning till vad som skulle hända med ekosystemen om vi använde oss av geoengineering för att motverka en global uppvärmning, 2) för att få fram mer exakta siffror på vad det kostar att minska koldioxidutsläppen så att dessa kan sättas i perspektiv till och jämföras med kostnaderna gällande punkt 1, och slutligen 3) för att ta fram nya energikällor som på sikt helt kan ersätta kol, olja och naturgas.

Diskussioner kring dessa tre punkter saknades i mångt och mycket på klimattoppmötet. Att man inte har tillräckligt bra information om vad klimatförändringarna respektive koldioxidutsläppsminskningarna kostar var helt uppenbart på Bella Center. Hade man trott att det kostade mindre att minska utsläppen med exempelvis 40 % än de konsekvenser som kommer av temperaturökningar då man bara minskar dem med 20 % hade man ju naturligtvis skrivit under ett avtal. Detta visar tydligt att klimatforskningen och närbesläktade områden måste få mer resurser.

Dessutom diskuterade man väldigt lite vilka metoder man skulle använda sig av för att minska koldioxidutsläppen och därför var det bra att man inte skrev under något avtal. Som Björn Lomborg på Copenhagen Consensus Center har påpekat otaliga gånger, vi måste fokusera mer på lösningarna. Och förhoppningsvis kommer man att göra det framöver nu när trycket på politikerna ökar i frånvaron av ett undertecknat avtal.

Som David McGuinty, Member of Parliament i Kanada samt Official Opposition Critic for Energy and the Environment, förklarade i ett samtal måste politiker ägna mer tid åt att måla upp möjligheter och inte problem. Att koldioxidutsläpp ökar jordytans temperatur och innebär ett hot för mänskligheten är de flesta överens om. Nu gäller det att visa hur den enskilda individen och dennes nära och kära kan tjäna på att göra gott för klimatet och miljön. Det räcker inte med att tjata om hotbilden – man måste erbjuda människor incitament och möjligheter till egen vinning.

Man kan inte kräva att alla människor i världen ska bry sig om vare sig regnskogen eller atmosfären. Däremot kan man från politiskt håll verka för att människor genom sina handlingar gör gott för omvärlden. Att subventionera vätgasbilar är ett exempel. Avdragsrätt för bidrag till välgörande ändamål är ett annat. Stöd till företag som bygger energisnåla byggnader är ett tredje. Men för att denna typ av politiska åtgärder ska bli effektiva måste tekniken utvecklas väsentligt. Dit når vi bara med mer pengar till forskning. Förhoppningsvis står det högre upp på agendan på COP16 i Mexiko nästa år. Kanske kan man då teckna ett avtal som även tar upp bindande åtaganden om öronmärkta pengar till forskning och utveckling.

2010 blir tveklöst ett spännande år!

Simon Hedlin Larsson

Messias har landat

“That’s why I come here today, not to talk, but to act,” sa Barack Obama i talarstolen på Bella Center (se även 1, 2, 3). Om det stämmer vore det i sådana fall första gången under hans tid som president. Tala är ju annars hans grej…

En för övrigt intressant iakttagelse är att Obama först inte tänkte komma till Köpenhamn, men när han bestämde sig för att göra en visit och väl är på plats menar han att klimatförändringar är ett mycket stort hot för planetens framtid av en lång rad olika anledningar. Detta kan ju bara innebära två saker. Antingen tyckte han inte att det var så viktigt med klimatfrågan, men så har han ändrat uppfattning de senaste månaderna. Eller – vilket är mer troligt – så har han hela tiden sett klimathotet som en viktig fråga som kräver handling och internationellt samarbete.

Om det senare stämmer väcks dock en annan fråga, varför bestämde han sig så sent för att komma till Köpenhamn? Och varför ändrade han sig två gånger innan han bestämde sig för att dyka upp på fredagen (idag)? Om nu climate change är så viktigt kunde han ju lämnat besked om deltagande för längesen. Kanske gillar Obama trots allt att uppfattas som en frälsare? Ser man rent taktiskt på det framstår han ju alltmer som en räddare i nöden när han väntar med att meddela världen sitt deltagande i ett extremt hypat internationellt toppmöte.

Såhär i juletider verkar nästan fler människor tro på Obama än på gud. Och då verkar det ju passande att Messias landar i Köpenhamn med Air Force One en vecka före jul, inte för att prata utan för att agera.

Men eftersom den amerikanske presidenten inte har kongressen med sig lär människor som följer nattens förhandlingar bli besvikna.

Simon Hedlin Larsson