Tag Archives: klimatfrågan

Mångfald istället för enfald – var är den rationella miljörörelsen?

Går man in på Svenska Dagbladets hemsida idag kan man hitta en intressant nyhet som det görs reklam för. Bilden är på en ål och den länkande texten under bilden säger “Ny röd lista – fiskarna som hotas. En art har försvunnit helt.” Trycker man på länken och läser nyheten står det bland annat:

Det ser mörkt ut för fiskarna i svenska vatten. Pigghaj, långa, kolja och torsk är exempel på fiskar som är akut hotade. Men allra värst är det för slätrockan. Den bedöms av Artdatabanken ha försvunnit som reproducerande art i Sverige, uppger Sveriges Radio Väst.

Okej. Först “[e]n art har försvunnit helt”. Sedan “slätrockan /…/ bedöms av Artdatabanken ha försvunnit som reproducerande art i Sverige”. Det är en (!) art vi talar om, och den tros (!) ha försvunnit från ett (!) lands geografiska territorium. Så vad göra för att lösa detta gigantiska problem? Två alternativ:

1) Vi invaderar och tar tillbaka Danmark så att Skagerraks slätrockor inkorporeras under svensk flagga.

2) Vi inser att vi inte kan uppmärksamma och lösa alla problem – man kan inte och hinner inte bry sig om allt, punkt – och väljer därför att prioritera de viktigaste problemen. Då inser vi att en av 450 arter broskfiskar som befinner sig relativt högt upp i näringsvävarna omöjligen kan spela en avgörande roll för världens framtid och att en arts försvinnande från ett enskilt lands territorium inte är det värsta som har hänt mänskligheten.

Det finns en galen och extremt irrationell logik som länge har präglat politiken, miljörörelsen och nyhetsrapporteringen (det sista är föga förvånande om man kikar på vilka grupper inom journalistkåren som är överrepresenterade…). Politiska partier har kommit in i nationella parlament för att några sälungar dött – vilket är mycket ironiskt då samma rörelse har profilerat sig genom att försvara en annan enskild art, isbjörnen, som nästan uteslutande lever på sälar.

Var är den rationella miljökampen för riktig biologisk mångfald, som inte genomför absurda aktioner för att försvara enskilda arter som en ensam broskfisk och världens största rovdjur? Var är åtgärderna för att rädda regnskogen och världshaven?

Tapichalaca. Bilden är hämtad från verkligheten och således inte från filmen “Avatar”.

Det sämsta argumentet för att göra något i klimatfrågan är att hävda att det skulle hjälpa isbjörnen. Ändå används det frekvent i debatten, inte minst av Nordpolens Messias Al Gore. Men hur kan denna ensamma art spela så stor roll? Det viktigaste skälet att minska den mänskliga påverkan på klimatet handlar ju uteslutande om människor som annars riskerar att drabbas. Människor måste alltid komma först.

Och när vi sedan börjar diskutera övriga djur och växter måste mångfald gå före enfald. Man kan inte vara så naiv att man hakar upp sig på individuella arter (som inte är Ho´mo sa´piens och därmed ens egen art) när massor av arter utrotas från jordens yta dagligen för att bli lågavkastande svedjebruksodlingsmark och mahognybord.

Söker man på Miljöpartiets hemsida får man 43 träffar på ordet “säl” (27 på “sälar”), men bara 12 träffar på “regnskog”. Samma sökningar på Socialdemokraternas hemsida ger 120 träffar på “säl” (dock är det mycket som inte var relaterat till djuret säl, 33 träffar på “sälar”) och 4 på “regnskog”. “Världhav” gav en ensam träff.

Det saknas inte miljöengagemang – ser man till dagens ungdomar är det få frågor som väcker större engagemang (eller mer känslor) – och det märks också såväl på den politiska retoriken som på samtalen vid köksbordet. Vad det är brist på är istället lösningar som är rationella och praktiskt genomförbara.

Dagens miljörörelse har gjort sig känd för att förespråka resurshushållning, men det finns nog ingen politisk ideologi som är så dålig på att prioritera som den gröna, som vill satsa på precis allt. Förutom tillväxt då.

Istället för att klä ut sig till isbjörnar, bege sig till flygplatser och störa barnfamiljer som utan dåligt samvete vill kunna åka en vecka till Kanarieöarna på semester kanske man kan skippa isbjörnskostymen och lägga pengarna på att köpa regnskog istället, exempelvis genom World Land Trust.

Men då får man ju å andra sidan inte möjlighet att begå civil olydnad och lägga upp kampanjbilder på Facebook och Twitter…

Simon Hedlin Larsson

Nya energikällor är inte automatiskt bra energikällor

Bilden är hämtad här.

Två bilder säger mer än tvåtusen ord

Bilden är hämtad här.

Bilden är hämtad här.

Demokratins naturliga tröghet

Bilden är hämtad här.

Hur var det nu egentligen?

Det var en intressant upptäckt jag gjorde tidigare idag på Svenska Dagbladets hemsida. Bland de tio mest lästa nyheterna fanns artiklar med rubrikerna “Sorgligt – men väntat” respektive “MP: Stort misslyckande av regeringen”. Detta handlade emellertid inte om att man inte lyckades få till stånd ett bindande avtal på klimattoppmötet i Köpenhamn som avslutades under natten – vilket man ju hade kunnat tro att det rörde sig om. Istället var det sorgliga men väntade nedläggningen av Saab, och regeringens stora misslyckande enligt Miljöpartiet var att “General Motors bestämt sig för att lägga ned Saab.”

Man kan ju alltid fråga sig varför det är ett tecken på att den borgerliga alliansens politik brister när ett amerikanskt företag bestämmer sig för att lägga ner en verksamhet som som bara gått med vinst 2 av 19 år i ägandeskap. Än mer komiskt är det dock att Miljöpartiet sörjer att bilproduktionen minskar – var det inte MP som i sin senaste budget ville höja bensinskatten med 2 kr per liter?

Simon Hedlin Larsson

Frånvaron av avtal en framgång i Köpenhamn

I natt blev det klart. Man nådde en överenskommelse, men det blev inget avtal med bindande åtaganden om koldioxidutsläppsminskningar på klimattoppmötet COP15 i Köpenhamn (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12).

Utfalllet var dock mycket väntat om man ser till hur splittrade länderna var, och också eftersom att det mesta hängde på USA vars kongress inte stöder presidenten i denna fråga och som dessutom använder sig av ett annat basår (2005) än alla andra länder när de utlovar utsläppsminskningar.

I mina ögon var detta emellertid inte ett misslyckande. Tvärtom har vi nu goda möjligheter att ägna tid och uppmärksamhet åt det som verkligen viktigt. Som samtalen har förts på förhandlingspassen har alldeles för stort fokus legat på siffror om utsläppningsminskningar. Förutom att dessa siffror inte säger någonting alls om lösningar och hur utsläppen ska minska är de förväntade konsekvenserna av global uppvärmning mycket grova uppskattningar.

Därför måste forskningsanslagen hädanefter öka rejält i tre avseenden som rör klimat- och energiforskningen, 1) för att ta fram mer exakta modeller vad gäller klimatförändringarnas konsekvenser och alltifrån hur mycket havsnivån stiger till följd av x antal graders medeltemperaturökning till vad som skulle hända med ekosystemen om vi använde oss av geoengineering för att motverka en global uppvärmning, 2) för att få fram mer exakta siffror på vad det kostar att minska koldioxidutsläppen så att dessa kan sättas i perspektiv till och jämföras med kostnaderna gällande punkt 1, och slutligen 3) för att ta fram nya energikällor som på sikt helt kan ersätta kol, olja och naturgas.

Diskussioner kring dessa tre punkter saknades i mångt och mycket på klimattoppmötet. Att man inte har tillräckligt bra information om vad klimatförändringarna respektive koldioxidutsläppsminskningarna kostar var helt uppenbart på Bella Center. Hade man trott att det kostade mindre att minska utsläppen med exempelvis 40 % än de konsekvenser som kommer av temperaturökningar då man bara minskar dem med 20 % hade man ju naturligtvis skrivit under ett avtal. Detta visar tydligt att klimatforskningen och närbesläktade områden måste få mer resurser.

Dessutom diskuterade man väldigt lite vilka metoder man skulle använda sig av för att minska koldioxidutsläppen och därför var det bra att man inte skrev under något avtal. Som Björn Lomborg på Copenhagen Consensus Center har påpekat otaliga gånger, vi måste fokusera mer på lösningarna. Och förhoppningsvis kommer man att göra det framöver nu när trycket på politikerna ökar i frånvaron av ett undertecknat avtal.

Som David McGuinty, Member of Parliament i Kanada samt Official Opposition Critic for Energy and the Environment, förklarade i ett samtal måste politiker ägna mer tid åt att måla upp möjligheter och inte problem. Att koldioxidutsläpp ökar jordytans temperatur och innebär ett hot för mänskligheten är de flesta överens om. Nu gäller det att visa hur den enskilda individen och dennes nära och kära kan tjäna på att göra gott för klimatet och miljön. Det räcker inte med att tjata om hotbilden – man måste erbjuda människor incitament och möjligheter till egen vinning.

Man kan inte kräva att alla människor i världen ska bry sig om vare sig regnskogen eller atmosfären. Däremot kan man från politiskt håll verka för att människor genom sina handlingar gör gott för omvärlden. Att subventionera vätgasbilar är ett exempel. Avdragsrätt för bidrag till välgörande ändamål är ett annat. Stöd till företag som bygger energisnåla byggnader är ett tredje. Men för att denna typ av politiska åtgärder ska bli effektiva måste tekniken utvecklas väsentligt. Dit når vi bara med mer pengar till forskning. Förhoppningsvis står det högre upp på agendan på COP16 i Mexiko nästa år. Kanske kan man då teckna ett avtal som även tar upp bindande åtaganden om öronmärkta pengar till forskning och utveckling.

2010 blir tveklöst ett spännande år!

Simon Hedlin Larsson

Messias har landat

“That’s why I come here today, not to talk, but to act,” sa Barack Obama i talarstolen på Bella Center (se även 1, 2, 3). Om det stämmer vore det i sådana fall första gången under hans tid som president. Tala är ju annars hans grej…

En för övrigt intressant iakttagelse är att Obama först inte tänkte komma till Köpenhamn, men när han bestämde sig för att göra en visit och väl är på plats menar han att klimatförändringar är ett mycket stort hot för planetens framtid av en lång rad olika anledningar. Detta kan ju bara innebära två saker. Antingen tyckte han inte att det var så viktigt med klimatfrågan, men så har han ändrat uppfattning de senaste månaderna. Eller – vilket är mer troligt – så har han hela tiden sett klimathotet som en viktig fråga som kräver handling och internationellt samarbete.

Om det senare stämmer väcks dock en annan fråga, varför bestämde han sig så sent för att komma till Köpenhamn? Och varför ändrade han sig två gånger innan han bestämde sig för att dyka upp på fredagen (idag)? Om nu climate change är så viktigt kunde han ju lämnat besked om deltagande för längesen. Kanske gillar Obama trots allt att uppfattas som en frälsare? Ser man rent taktiskt på det framstår han ju alltmer som en räddare i nöden när han väntar med att meddela världen sitt deltagande i ett extremt hypat internationellt toppmöte.

Såhär i juletider verkar nästan fler människor tro på Obama än på gud. Och då verkar det ju passande att Messias landar i Köpenhamn med Air Force One en vecka före jul, inte för att prata utan för att agera.

Men eftersom den amerikanske presidenten inte har kongressen med sig lär människor som följer nattens förhandlingar bli besvikna.

Simon Hedlin Larsson

Vad gör man när man redan är bäst?

Häromdagen på Bella Center där klimattoppmötet hålls pratade jag med Sydkoreas ambassadör i Danmark, Yim Geun-hyeong, och han berättade för mig att Sydkorea lägger två procent av BNP per år på gröna investeringar enligt ett statligt utfärdat “Green Growth Programme”. Eftersom jag är mycket intresserad av policymaking frågade jag honom vad Sverige borde göra, om vi kanske också borde öronmärka pengar för långsiktiga miljöinvesteringar.

Då frågade Geum-hyeong om jag verkligen ville att Sverige skulle göra mer. “You’re aldready doing enough,” sa han, och förklarade att Sydkorea behövde denna typ av åtgärd för att man historiskt sett gjort väldigt lite för miljön. Sverige var redan världsetta i miljöarbetet, menade han. “But is there nothing you would recommend Sweden to do for the environment?” frågade jag envist. Det blev tyst någon sekund. Sedan sa han: “It’s the other countries that need to follow Sweden, and do what Sweden has already done.”

Livet är inte lätt när man är bäst.

Simon Hedlin Larsson

Inget avtal i Köpenhamn är på sikt en vinst

Det krävs nu i praktiken ett mirakel för att man ska skriva under ett avtal under klimattoppmötet i Köpenhamn (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11). Till skillnad från Aftonbladets Wolfgang Hansson med flera tror jag emellertid inte att det på sikt behöver innebära något negativt.

Klimattoppmötet i Köpenhamn har inneburit bättre kommunikation mellan världens länder. Positionerna man har intagit har tydliggjorts. Att inte skriva under ett avtal natten till lördag tror jag i det långa loppet kan löna sig. Detta kommer nämligen att ses som något av ett misslyckande och pressen kommer att öka inför COP16 att man verkligen har något att leverera. Och då kan man förhoppningsvis få till stånd ett ordentligt avtal som inriktar sig på metoder och lösningar, och inte ett halvdant som enbart fokuserar på koldioxidutsläppsminskningar.

Dessutom skulle ett avslutat toppmöte utan avtal i Köpenhamn också väcka frågan om hur väl belagda klimatförändringarnas konsekvenser är, eftersom att somliga uppenbarligen inte är beredda att sträcka sig så långt som IPCC vill. Det bästa som skulle kunna hända är att rika länder tar det som en uppmaning till att ta fram mer noggrant uträknade modeller och kostnadsuppskattningar.

Det handlar således inte om att bevisa att koldioxidhalten i atmosfären påverkar klimatet, enligt flera forskare jag talat med är det bland de fenomen som har med klimatfrågan att göra som är mest belagda. Vad som däremot samma forskare har påpekat varit bristande är de modeller som handlar om exempelvis havsytans stigning till följd av x antal graders medeltemperaturökning, vad kostnaden blir till följd av att öknar breder ut sig i en viss hastighet och hur geoengineering påverkar den komplexa atmosfären och det ännu mer komplexa livet på jorden. Att öka anslagen för forskning inom dessa områden är högst väsentligt om vi ska kunna uppskatta dels konsekvenserna och kostnaderna till följd av klimatförändringar, och dels eventuella lösningars effektivitet och risker.

Att man troligtvis bara når en svag överenskommelse i Köpenhamn utan bindande åtaganden om utsläppsminskningar – kallas ibland politisk deklaration – behöver därför inte vara negativt. Tvärtom kan det ge stora möjligheter för världens länder att utvärdera läget, öka resurserna till forskning och utveckling, och formulera och underteckna ett långt mycket bättre avtal om något år.

Simon Hedlin Larsson

Rapportering från klimattoppmötet

Idag är kökaoset utanför Bella Center avsevärt mindre (lyssna när Sveriges Radio intervjuar mig om gårdagen här). Köerna har istället ersatts av ett mindre krig mellan polis och demonstranter (se 1, 2, 3, 4, 5).

Är man på insidan är det dock inga problem; här flyter det som det ska. Jag sprang nyss in i senator John Kerry, har hunnit lyssna på ett föredrag av John P. Holdren, Barack Obamas rådgivare i vetenskaps- och teknikfrågor, och är just nu på ett seminarium på temat “Women as agents of change” med nordiska och afrikanska utvecklings- och biståndsministrar.

Att satsa mer tid och resurser på att hjälpa och stödja fattiga kvinnor är helt klart en viktig aspekt på klimatfrågan. När många pratar om överbefolkning och behov av flera jordklot för att stilla människors materiella behov är det viktigt att komma ihåg att det absolut bästa sättet att minska födelsetalen är att prioritera kvinnors utbildning högre. Fler unga flickor som får möjlighet att gå i skolan innebär direkt minskade fertilitetsnivåer ner mot den gyllene nivåen 2,1 då populationen varken ökar eller minskar. Dessutom innebär stärka rättigheter för kvinnor det rent matematiska faktumet att fler människor involveras i forskning och utveckling för att lösa klimatfrågan. Fler människor arbetar och mer ekonomiska resurser blir tillgängliga för politiska åtgärder.

För övrigt vill jag kommentera rapporterna om problem i klimatförhandlingarna genom att påpeka att det oftast blir såhär på toppmöten. Senast var väl på Bali då mötessekreteraren hulkade efter en utskällning av kinesiska delegater. Om man emellertid ska se till förhandlingar där utgångsläget har varit mycket dystert men som ändå har slutat i någonting praktiskt kan man ju exempelvis ta starten av EMU.

Mitt tips är att klimatförhandlingarna löser sig när fler regeringschefer har anlänt och fler förhandlingspass har hållits. Förmodligen godtar EU USA:s minimibud om att stödja de fattiga ländernas koldioxidminskningar utan några förbindelser om egna utsläppsminskningar, och världen rättar sig därefter. Detta innebär att man fattar en svag överenskommelse som många parter hoppas kunna revidera och stärka under år 2010. Små åtaganden och mycket retorik, det vill säga. Och förmodligen sker detta vid 2-3-tiden natten till lördag.

Simon Hedlin Larsson

Back in the U.S.S.R.

Människor har skippat frukosten för at kunna vara på plats extra tidigt. De står utomhus i en kö som slingrar sig något kvarter, över en gata och under en tågstation. Ingången kan man bara drömma om att få se. Det är mitt i december och temperaturen är nära noll. Bara någon enstaka person har klätt sig för vädret; de flesta har byxor utan foder, eller bär kjol, ingen ytterjacka, samt tunna skor. I kön står de som inte frusit sig stumma och nynnar eller sjunger på någon låt. Vakterna säger att det kan ta mellan 3-7 (märk marginalen) timmar att komma in. Alla frågor hänvisas till deras supervisors som de givetvis har problem att kontakta.

Nej, detta är inte ett biljettsläpp till Metallica eller Beyoncé. De sker på Internet. Det är heller ingen kamp om att få se Champions League-finalen live – bokningar till denna sker också elektroniskt. Inte heller är det en kö till att få köpa åkband på Gröna Lund eller Liseberg. Det tar på sin höjd en kvart, och dessutom stänger nöjesfälten över vintersäsongen. Och trots att människor står tryckta mot stängsel rör det inte sig om att ta sig över gränsen mellan Tijuana, Mexiko och San Diego, USA – där blir det nämligen inte minusgrader och snöoväder i december. Vad denna historia istället beskriver är vardagen för delegater på klimattoppmötet i Köpenhamn (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7).

Förväntansfulla och betydligt fattigare har många människor rest till Köpenhamn från alla världens hörn. De har mötts av två dagars köande, och ett stor antal av dem har fortfarande inte ens sett skymten av säkerhetskontrollerna. Idag får de dessutom beskedet att registreringen för COP15 har stängt och för icke-ackrediterade är det bara att åka hem. För mig är detta emellertid inget problem – jag kommer bara från Sverige, bor ypperligt med bästa tänkbara sällskap och registrerade mig igår – men för andra jag har talat med som kommit från fjärran i Kina, USA och Australien har vistelsen i Köpenhamn varit allt annat än trivsam.

Många har lagt ut egna pengar för att ta sig hit. De har trott att de haft en garanterad plats på Bella Center; när annars meddelade UNFCCC att mindre än hälften av alla ackrediterade delegater åt gången skulle kunna komma in i konferensanläggningen? De tackade ja till att resa jorden runt till Köpenhamn för att inne på Bella Center diskutera jordens framtid. Nu står de istället utanför och diskuterar FN:s framtid.

I köerna har man naturligtvis inget att äta eller dricka. Frågar man efter “restrooms” får man ställa sig längst bak i kön. Efter 8-9 timmar av hunger och törst i en vinterkyla som påminner om den som knäckte båda Karl XII och Napoleon får man många lustiga referenser och associationer till situationen som man befinner sig i. Kanske är det således inte så konstigt att de köande deletagerna sjunger i kör till John Lennons och Paul McCartnys ära:

“Back in the U.S.S.R.”

Simon Hedlin Larsson

FN gillar ironi

Efter att ha spenderat tio timmar åt att stå i kö utanför Bella Center, där klimattoppmötet (se även 1, 2, 3, 4, 5) i Köpenhamn äger rum, och inte ha något annat att göra än stå sammanpressad mellan otåliga delegater har jag haft mycket tid att tänka och filosofera över livets viktiga frågor. En av dagens viktigaste slutsatser är att FN gillar ironiska inslag i vardagen. Här är tre av dem:

1) Världens största organ som verkar för fred och internationell säkerhet lyckas få isbjörnskramare och ortodoxa pacifister att bli så pass upprörda över långsamma köer att varningsmeddelanden kablas ut på interna nätverk där man varnar för “angry and crazy mobs” utanför Bella Center.

2) Hela klimattoppmötet bygger på uppskattningar och uträkningar presenterade av samma organisation som ger över 40 000 människor tillträde til lokaler som maximalt får ta in 15 000 personer. Dessutom skröt man inför mötet om att man uppskattade och räknade med att kunna screena 16 000 människor per timme vid säkerhetskontrollerna. Efter nio timmar ståendes utomhus i nära nollgradig kyla kan man enkelt konstatera att så inte var fallet.

3) Efter att ha ätit frukost halv sju för att komma extra tidigt till Bella Center har man sedan tvingats stå utomhus och frysa tills man slutligen kommer in lagom till att food courten stänger för natten. Då ska man omedelbart engagera sig i kvällsaktiviteterna för att slå ett slag för ett kyligare klimat.

Bella Center no è bella. Eller något.

Simon Hedlin Larsson

Inget avtal är ett bra avtal – jorden behöver en energirevolution

I skrivande stund är jag på väg ner till Köpenhamn för att vara “observer” på klimattoppmötet (se 1, 2, 3, 4, 5, 67, 8). Naturligtvis tar jag tåget (även om jag inte hade tyckt om att åka tåg hade man väl inte vågat annat). Frågan är, har jag gjort mitt för miljön nu? Kan jag känna mig duktig? Jag tycker denna logik så väl speglar hela miljöhysterin. Det handlar om att alla måste göra något – alla ska bidra – för då kommer alla problem att lösas.

Men klimathotet handlar inte om att byta till lågenergilampor, ta tåget, återanvända plastkassar och klä ut sig till isbjörn. De globala koldioxidutsläppen påverkas knappast av att man går ut på Köpenhamns gator och kastar sten på polisen, eller köper KRAV-märkta blåbär. Vad världens miljö och klimat egentligen behöver och är i störst behov av är en storskalig ersättning av fossila bränslen.

Visst skadar det inte att gå till jobbet om man har möjlighet till det (jag äger själv ingen bil). Men man måste också vara ärlig och uppriktig och inse hur liten påverkanskraft vi människor har när vi gör små förändringar i våra levnadsvanor. Den energirevolution jag hoppas och tror på har ingenting att göra med skillnaden mellan att köra barnen fem minuter i varje riktning till hockeyträning och att spendera  extra tid och möda på att släpa ombord barn plus utrustning på bussen.

Jag beundrar alla som tar miljön i beaktning i sina vardagsbeslut när de cyklar iväg en timme tidigare på morgonen, källsorterar alla sopor, syr och sticker kläder själva och som aldrig slänger mat. Men man får inte tro att det är tillräckligt, för det är det inte – tyvärr. Det finns en stor fara i att stanna upp och tycka att man “har gjort sitt”, särskilt när man har satsat på att lägga tid och resurser på åtgärder som ger väldigt lite resultat per investerad timme. Och det är denna risk vi nu ser under förhandlingarna i Köpenhamn.

Som jag har nämnt tidigare varken tror eller hoppas jag på att ett avtal skrivs under natten till den 19 december. Accepterar EU USA:s mesiga förslag på förpliktelser kommer man efteråt kunna luta sig tillbaka och tycka att man har gjort en stor insats för världen – trots att ingen innerst inne  lär tro att det räcker. Det är heller inte så lätt som man kan tro att skriva under ett avtal och sedan skärpa parternas åtaganden allteftersom. Dessutom fokuserar politiker och policymakers fortfarande alldeles för mycket på med hur många procent koldioxidutsläppen ska minska fram till år x, och alldeles för lite på hur energiforskningen ska prioriteras, bistås och utvecklas.

Enligt min uppfattning är det mycket bättre att det inte blir något avtal alls. Som folkvald politiker är det få saker som sätter sådan press som att det framstår som man inte gör något. Att vi alla lämnar Köpenhamn tomhänta på lördag är förmodligen därför det bästa som kan hända vår planet för tillfället.

Inför kommande toppmöten nästa år kan världens ledare sedermera fundera över hur man från statligt håll bäst stödjer den energirevolution världen behöver, och vilka komponenter (öronmärkta pengar för energiforskning exepelvis) som bör ingå i ett ambitiöst avtal som tacklar den globala energikrisen.

Simon Hedlin Larsson

1 000 000 000 klockslag för världens fattiga

Kl 15 idag ska över femhundra kyrkor i Sverige delta i en global klimatmanifestation, bland annat med anledning av klimattoppmötet i Köpenhamn (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7). Uppenbarligen ska kyrkklockorna slå 350 gånger för att man inte vill att det ska finnas 350 miljondelar koldioxid i atmosfären. Halten av andra växthusgaser (vattenånga, metan, och så vidare) i atmosfären verkar emellertid inte spela någon roll.

Dagens Nyheter har skrivit en artikel med rubriken “Klockan klämtar för klimatet” som ganska väl – om än omedvetet från DN:s sida – symboliserar klimatfrågans absurditet. Istället för For Whom the Bell Tolls (sv: Klockan klämtar för dig) slår klockan för en godtycklig siffra av koldioxidhalten i atmosfären som nästan framställs som skiljelinjen mellan fortsatt existens och domedag.

Om nu kyrkan vill manifestera för ett gott ändamål och sända en signal till världens politiker, varför kan man inte då låta klockorna slå 1 000 000 000 gånger för världens extremt fattiga och svältande människor? Det om något borde tydliggöra det viktiga budskapet att ägna mer tid och resurser åt världens behövande människor som lever i en vardag de flesta av oss som lever i västvärlden knappt kan föreställa oss.

Ernest Hemingway hade förmodligen också tyckt att det var en god idé.

Simon Hedlin Larsson

Isbjörnar och grisar

Dagens stora klimatdemonstration i Köpenhamn bjöd på en del humor (se även 1, 2, 3, 4). Mest skrattretande var förmodligen kombinationen av människor utklädda till grisar och isbjörnar som tågade sida vid sida för djurens rättigheter. Djur är ju som sagt inte mat, det har Djurens Rätt lärt oss i samband med grisdebatten.

Att isbjörnar inte har tillräckligt många sälar att bita nacken av, det är däremot ett problem av högsta rang.

Tänka sig vilken värld vi lever i!

Simon Hedlin Larsson

Sifferleken gällande klimatförändringarnas kostnader

Svenska journalister är som vanligt med sin nyhetsrapportering inte speciellt grävande och inte särskilt objektiva. Detta gäller framförallt klimatfrågan (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8). Dagens Nyheter skriver:

“Den unika rapporten ‘Going Clean’ är ett samarbete mellan Stockholm Environment Institute och Chinese Economists 50 Forum. Från väst har flera tongivande ekonomer bidragit, bland annat SEB:s Klas Eklund och Nicholas Stern, engelsmannen som öppnade världens ögon för klimatförändringarnas ekonomiska konsekvenser” (obs, min fetstil).

Jo, visst, så kan man väl också uttrycka det. Men närmare sanningen kommer man nog om man istället benämner honom engelsmannen som öppnade världens ögon för klimatförändringar genom att överdriva beräknade ekonomiska konsekvenser.

Läser man Sternrapporten och inte bara okritiska medierapporteringar finner man att Stern använt sig av en discount rate på 0,1 procent. Det är extremt lågt och innebär i praktiken att vi skulle uppskatta världen om 200 år till i princip samma värde som idag. 2009 är således, enligt Stern, lika mycket värt som 2209, och bör således prioriteras lika högt.

Implikationen av denna märkliga syn på världen blir att problem i framtiden beräknas komma att kosta lika mycket att åtgärda då som idag. Det vill säga, enligt Sternrapporten, kommer kostnaden för att flytta en hamn på grund av höjd havsyta kosta lika mycket om hundra år som det gör idag. Och då kan detta jämföras med att en dator idag bör kosta lika mycket att tillverka som år 1909 – eller vänta, datorer fanns ju inte då!

Kontentan är att Stern inte tror att världen kommer ha effektivare resursanvändning och högre produktivitet (eller om så endast i mycket liten utsträckning) i framtiden än vad vi har idag. Bara för att Storbritannien idag är en misslyckad supermakt med storhetsvansinne betyder det inte att världen inte kommer att utvecklas enormt under de kommande åren, Baron Stern.

Givetvis leker även klimatskeptikerna och de som vill tona ned kostnaderna med discount rate-variabeln när de uppskattar klimatförändringarnas konsekvenser. Men detta tjatas det ofta om, och det brukar målas upp som ett av de främsta argumenten till varför skeptikerna har fel. De kan inte räkna, menar man. Att media, i synnerhet svensk, då har ägnat så lite tid åt att kritisera alarmisternas rapporter och deras uträkningar ter sig därför mycket märkligt.

Simon Hedlin Larsson

En annan lösning på klimatfrågan

Björn Lomborg som leder Copenhagen Consensus Center är med i ett kort inslag i danska TV2 med anledning av hans engagemang i klimatfrågan. Jag rekommenderar alla som är intresserade av rationella lösningar istället för ineffektiva överenskommelser och populistiska utspel att höra på vad han har att säga samt läsa vad han skriver. Det handlar inte om någon förnekelse av växthuseffekten och det handlar inte om att tjäna pengar eller erkänna de rika länderna fria från ansvar. Det handlar om – som jag också har föreslagit – att satsa på forskning och utveckling och göra det som leder till största möjliga nytta för de begränsade resurser som vi har (vilket man ju egentligen tycker miljövännerna borde nappa på).

Lomborg har skrivit flera böcker – den bästa i mina ögon är tveklöst Global Crises, Global Solutions: Costs and Benefits som han är redaktör för. Boken tar upp olika globala problem som exempelvis luftföroreningar, politisk instabilitet, svält, vattenbrist, och, naturligtvis, klimatfrågan. Mycket fokus ligger också på hur man bäst bör gå tillväga för att lösa dessa problem, och vad som faktiskt är praktiskt möjligt att göra. Paul Collier, Sue Horton, Todd Sandler, Kym Anderson, Lisa Chauvet tillhör den extremt imponerande grupp på trettio forskare eller så som har skrivit boken.

Utan minsta tendens till överdrift anser jag att alla idag verksamma regeringschefer och utrikesministrar redan borde ha läst Global Crises, Global Solutions – kanske den enskilt viktigaste boken om världens framtid och konkreta politiska åtgärder för att möta de problem vi står inför. Och även om Lars Ohly varken skulle få leda regeringskansliet eller utrikesdepartementet tycker jag ändå att han bör ta sig en titt längst bak i boken. Där gör nämligen Jagdish Bhagwati, Robert Mundell, Nancy L. Stokey, Douglass C. North, med flera, rankingar på vilka praktiska politiska lösningar som de tycker är viktigast och bör ha högst prioritet. Det går nämligen inte att satsa på allt, utan det gäller att välja det som gör störst nytta.

Hur som helst, för de som inte har tid att läsa 710 välskrivna sidor har Lomborg skrivit flertalet artiklar som går betydligt snabbare att läsa. Här är några av dem:

New York Times
Project Syndicate
TIME
Washington Post
Wall Street Journal

Simon Hedlin Larsson

Intervju om klimattoppmötet

Jag är med i en liten intervju i tidningen NU om klimattoppmötet i Köpenhamn som börjar på måndag. Artikeln ligger inte på nätet så jag har laddat upp en bild av den istället:

Om det är lite svårt att läsa finns en inzoomad version här.

Simon Hedlin Larsson

Den viktigaste anledningen till att rädda klimatet

… har vi fått höra idag:

“Isbjörnarna äter varandra för att de inte får någon mat,” säger en av demonstranterna som deltog i Climate walk i Stockholm.

Helt förfärligt! Att isbjörnarna inte får någon mat har givetvis ingenting att göra med platsen de har valt att bo på att göra, utan det är helt och hållet resultatet av att du och jag åker kollektivt till jobbet istället för att ta cykeln.

Om människan inte fanns skulle ingen isbjörn behöva gå hungrig. Det är därför vårt ansvar att se till att stackarna får mat! Men vad ska vi göra för att åstadkomma detta enorma problem? Det är sant att om vi släpper ut lite mer växthusgaser och höjer jordytans temperatur kommer tjälen på Arktis att smälta och isbjörnarna kommer kunna äta växter som nu inte kan växa där på grund av kylan. Men vi har ju konstaterat att klimatförändringar är av ondo så tyvärr är vegetarisk kost utesluten.

Således måste vi hitta en annan lösning. Isbjörnarnas viktigaste föda är sälar och dagens matbrist kan därför åtgärdas genom att öka sälpopulationen.Visserligen brukar det inte gå så bra när människan rör vid ekosystem och påverkar näringsvävar – exempelvis när vi introducerade räven till Australien slutade det ju med att över tio arter utrotades helt – men detta kommer säkert gå bra, och det är ju trots allt för ett gott ändamål!

Mitt förslag är därför att Sveriges bönder engagerar sig i frågan och börjar föda upp sälar. Nu när svenska folket, av många skäl, uppmanas till att sluta äta kött kommer många som driver gårdar att bli arbetslösa. Därför slår man två flugor i en smäll när man skolor om till säluppfödning. Dessa frihasande och frisimmande sälar kan sedan släppas ut i det vilda vid Arktis så att isbjörnarna äntligen slipper gå hungriga!

Simon Hedlin Larsson

Bör världen stå stilla för att rädda klimatet?

Mitt i den värsta miljö- och klimathysterin är det verkligen tur att somliga tänker. Tack till Maria Rankka, Anders Ydstedt och Fredrik Johansson som i den lilla boken “Far och flyg!” försvarar människans rätt att förflytta sig.

Det finns faktiskt inga vettiga argument till att begränsa mobiliteten. Trots det går så kallade miljövänner ofta till attack mot transporter; att åka bil är att lika med att vara egoist och cykeln den kan man minsann ta sig var som helst med. I en tid då alarmisterna dominerar har flygbolagens stall av passagerarplan i praktiken målats upp som spann av satans avkommor.

Enligt isbjörnskramare och valrossklappare ska alla materiella ting ska vara närproducerade för att minska transporterna, vilket av någon anledning får en att fundera över om förlossningar bör uppmuntras till att ske i hemmet.

Tacka vet jag forskning och utveckling. När bilar drivs på elektricitet från fusion och flygplan använder solceller kommer vi inte bara ha löst klimatkrisen, energikrisen och den största globala geopolitiska frågan (olje- och naturgasberoendet), utan vi kommer även ha gjort mänsklighetens i särklass största insats för miljön.

Det är dags att världens mest utvecklade länder förbinder sig att lägga mer pengar på energiforskning. Ett sådant avtal skulle vara mer effektivt än hundra Kyotoprotokoll tillsammans.

Simon Hedlin Larsson

När skriver ni om Al Gore?

Det är märkligt att detta med svininfluensan har fått så stor uppmärksamhet. Hela tiden är det någon ny konspirationsteori eller anklagelser om att personer inte är opartiska och sakliga. Svenska Dagbladet skriver idag att “Experter samarbetar med industrin“. Jaha, och? Det är väl klart att de gör det? Är du expert på ett område kommer dina kompetenser att efterfrågas på många olika håll. Inte särskilt konstigt.

Dessutom har dessa rådgivare ingenting att säga till om vad gäller vare sig pandemivarningar eller vaccininköp; det förra vilar ju helt och hållet på Margaret Chan och det senare vilar på varje enskilt lands folkhälsodepartement, eller motsvarande.

Om vi ska prata extern påverkan och public choice borde vi istället se till växthuseffekten och klimatdebatten.

Vem har gjort i särklass mest för att skrämma upp världen om ett föreliggande klimathot? Al Gore. Vem är partner och ansvarig för klimat- och miljöutveckling på riskkapitalbolaget Kleiner Perkins Caufield & Byers? Al Gore. Vem såg till att Kleiner Perkins Caufield & Byers fick $560 miljoner av de amerikanska skattebetalarnas pengar för att utveckla elbilar (summan är för övrigt bra mycket större än vad svenska staten totalt lägger på energi årligen)? Al Gore.

Det kan tyckas att politik, forskning och industri inte ska ha för nära band. Det är ju åtminstone kontentan av SvD:s artikel där forskning och industri anses stå varandra för nära. Men faktum är ju att Al Gore representerar inte bara två av dessa kategorier, utan alla tre. Det finns ingen som får så mycket ära och berömmelse, kniper så många politiska poäng och tjänar så mycket pengar på klimathotet som Al Gore? Och vem är främst ansvarig för att den globala uppvärmningen är en fråga som idag intresserar miljarder människor världen över? Al Gore.

När skriver ni om detta, svenska journalister?

Simon Hedlin Larsson

Överskattat koldioxidrekord?

Senaste nytt från Dagens Nyheter:

“Förra årets nivåer av växthusgaser var de högsta någonsin. Halten av koldioxid är i dag uppe i 385,2 miljondelar, vilket är den högsta nivån på åtminstone 650 .000 år.”

Eftersom förra årets koldioxidhalt i atmosfären var någon form av rekordmätning är DN:s konstaterande att halten i år slår nytt rekord föga revolutionerande – finns det en enda människa i världen som har missat att mängden koldioxid i atmosfären ständigt ökar? Imorgon kommer koldioxidhalten att slå rekord igen. Surprise! Och i övermorgon. Surprise again!

Det kan också vara värt att notera att ett koldioxidrekord på de senaste 650 000 åren är en mycket liten siffra i relation till jordens ålder på 4 600 000 000 år. Det motsvarar alltså 0,014 % av jordens liv.

För att sätta detta matematiska förhållande i perspektiv kan jag ta ett par exempel. Jag är 7 989 dagar gammal. 0,014 % av mitt liv är således lite mer än precis en dag, motsvarande 26,8 timmar. För en 105 år gammal person motsvarar det 134 timmar.

När man uppskattar att koldioxidhalten i atmostfären är högre än på 650 000 år är det således samma sak som att en 105-åring säger att den inte har varit på en så lång promenad på fem och en halv dag.

Simon Hedlin Larsson

Vad vill egentligen Miljöpartiet?

Internationell politisk forskning talar om att politiken alltmer handlar om retorik och mindre om ideologi. Ser man till svensk politik stämmer detta mycket bra, där vi kan se att riksdagspartierna – trots små tassande steg åt höger från Centerpartiet och Folkpartiet – samlas runt en mittenfåra. Det parti som har kommit längst i denna flykt från ideologi och grundvärderingar är Miljöpartiet – som man i och för sig kan fråga sig om det någonsin har haft någon ideologisk grund.

Nästan allt som har med Miljöpartiet ser på pappret bra ut. De framstår som moderna, tilltalar unga och leds av det mycket populära språkröret Maria Wetterstrand (se exempelvis Sanna Raymans krönika i SvD). Men vad vill de som parti egentligen? Hur ser deras framtidsvision ut? Ska människorna om 50 år åka runt i luftdrivna bilar eller ha gått tillbaka till att leva som kringresande nomader? Är det utveckling eller att vara nöjd med tillvaron som är viktigast?

Demokratier tenderar att gå mot tvåpartisystem, och i Sverige är detta faktum alldeles uppenbart då vi på bara ett riksdagsval har fått två allianser. Den avgörande skiljelinjen är den ekonomiska politiken. Öka eller minska de statliga utgifterna – höjd eller sänkt skatt? Miljöpartiet, som i många frågor är ett socialliberalt parti, har med skyhöga miljöskatter lyckats hamna på “rätt” sida av mittfåran för att bli ett skattehöjarparti som passar in med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Frågan är dock vad som är målet. Att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är just vänster handlar ju om att de ser ett egenvärde i likabehandling och likafördelning. Tycker Miljöpartiet också att det finns ett egenvärde i att minska inkomstskillnader, även om det blir på bekostnad av samhällets totala välstånd och utveckling? Eller menar de, precis som vi som är mer mitten/höger, att det viktigaste är att de som har det sämst ställt får det så bra som möjligt, även om det också innebär att de rikaste får högre inkomster?

Inför nästa års val har Miljöpartiet valt sida genom att vilja höja skatten. Men man har fortfarande många frågor att besvara vad gäller ideologi och vision, framförallt inför kommande val. Hur viktig är egentligen miljön? Man talar ofta om att värna om djur och natur, vilket såklart är bra, men hur viktiga är dessa? Är det viktigaste den biologiska mångfalden, och därför strikt övervakade naturreservat där djur- och växtarter av människor aktivt hindras från att utrota varandra? Eller är det någon slags vacker naturlig utveckling man vill se där ekosystemen förändras med så liten mänsklig inblandning som möjligt? Finns det ett egenvärde i att den mänskliga populationen krymper och medvetet håller sig tillbaka för att göra mindre inverkan i de naturliga ekosystemen?

Ekologiskt odlad mat sägs ju vara miljövänlig, men om över en miljard människor svälter och många dessa kan överleva och få mat för dagen genom högre produktivitet, borde inte ett icke-ekologiskt jordbruk (som ger högre avkastning) egentligen vara miljövänligt? Transporter släpper ut avgaser, men internationell handel kan samtidigt hjälpa världens fattiga och sjuka. Om man bara lyckas hjälpa tillräckligt många människor genom transporter borde ju dessa miljöfarliga transporter övergå till att vara miljövänliga? Det borde finnas en siffra på hur mycket nytta miljöskadan x gör för mänskligheten då den plötsligt anses vara miljövänlig. Eller har inte människan någon plats i det som Miljöpartiet definierar och kallar för miljö?

Det som är smått oroande är att jag tror att ganska få miljöpartister har tänk över dessa frågor. Nationalekonomins mest fundamentala koncept “scarcity” visar på att människan hela tiden ställs inför val och prioriteringar. Men trots att Miljöpartiet ofta påpekar att jordens resurser är begränsade, låter det ofta, ironiskt nog, som att alla deras politiska förslag kan genomföras utan konsekvenser. Jag är en mycket stor vän av miljön, men jag har också insett att det faktiskt finns risker i att sätta för höga värden på de variabler som rör miljöinsatser eftersom att det förr eller senare är dåligt för människan, samhällsekonomin, välfärden, eller någonting annat.

Särskilt nu när klimatfrågan har blivit så aktuell (se 1, 2, 3, 4, 5) är det hög tid att fundera över hur mycket av samhällets tid och resurser som bör läggas på att minska koldioxidutsläpp innan det faktiskt skadar mänskligheten för att andra områden bortprioriteras. En del miljöaktivister verkar tro att man kan bekämpa den globala fattigdomen med maximal effektivitet, arbeta mindre, utrota världssvälten, och samtidigt rädda alla djur och alla växter, skära ner på koldioxidutsläpp, avskaffa kärnkraft, stoppa internationella transporter och sluta bygga vattenkraftverk. Men kan det vara så att man faktiskt måste välja?

Miljöpartiet måste också reda ut och definiera deras så kallade livsstilspolitik. De talar ofta om vad som gör människor lyckliga och nöjda, och vad människor “egentligen behöver” (de vet bara inte om det själva). Men ska politiker verkligen arbeta efter något så ordinalt som lycka? Hoppet om att kunna hitta en kardinal form av lycka har till och med övergivits av nationalekonomerna, och det för länge sedan.

Det är klart att det låter fint när man säger att man som människa ska nöja sig med det man har och inte lockas av dekadent konsumism och materialism, men i praktiken innebär det ju att Miljöpartiet i egenskap av den politiska eliten vill detaljstyra hur du och jag ska leva våra liv. Det verkar som om man genom lagar och regler vill bestämma hur svenska folket bör må och känna sig, baserat på någon slags lyckokalkyl som vägs mot miljöskador, där man försöker optimera båda två samtidigt.

Miljöpartiets politik är minst sagt förvirrande, och man kan ana att partiets egna medlemmar själva är förvirrade då Maria Wetterstrand i en artikel på Newsmill i den ena meningen säger att man bör prioritera “familj framför mer konsumtion”, för att i meningen därefter säga att “människor mår minst lika bra av /…/ en latte än av en extra resa till Thailand”.

Wetterstrand sätter huvudet på spiken i den följande meningen när hon avslutar artikeln med att “[l]ivet är större än materialismen” efter att precis ha förespråkat en latte (fysisk vara) framför en extra resa till Thailand (tjänst).

Simon Hedlin Larsson

Högt tempo på internationella förhandlingar

(Bilden är hämtad härifrån)

Passar även på att lägga till bloggen igen på Bloglovin:

Följ min blogg med bloglovin