Tag Archives: klimatfrågan

Vad gör man när man redan är bäst?

Häromdagen på Bella Center där klimattoppmötet hålls pratade jag med Sydkoreas ambassadör i Danmark, Yim Geun-hyeong, och han berättade för mig att Sydkorea lägger två procent av BNP per år på gröna investeringar enligt ett statligt utfärdat “Green Growth Programme”. Eftersom jag är mycket intresserad av policymaking frågade jag honom vad Sverige borde göra, om vi kanske också borde öronmärka pengar för långsiktiga miljöinvesteringar.

Då frågade Geum-hyeong om jag verkligen ville att Sverige skulle göra mer. “You’re aldready doing enough,” sa han, och förklarade att Sydkorea behövde denna typ av åtgärd för att man historiskt sett gjort väldigt lite för miljön. Sverige var redan världsetta i miljöarbetet, menade han. “But is there nothing you would recommend Sweden to do for the environment?” frågade jag envist. Det blev tyst någon sekund. Sedan sa han: “It’s the other countries that need to follow Sweden, and do what Sweden has already done.”

Livet är inte lätt när man är bäst.

Simon Hedlin Larsson

Inget avtal i Köpenhamn är på sikt en vinst

Det krävs nu i praktiken ett mirakel för att man ska skriva under ett avtal under klimattoppmötet i Köpenhamn (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11). Till skillnad från Aftonbladets Wolfgang Hansson med flera tror jag emellertid inte att det på sikt behöver innebära något negativt.

Klimattoppmötet i Köpenhamn har inneburit bättre kommunikation mellan världens länder. Positionerna man har intagit har tydliggjorts. Att inte skriva under ett avtal natten till lördag tror jag i det långa loppet kan löna sig. Detta kommer nämligen att ses som något av ett misslyckande och pressen kommer att öka inför COP16 att man verkligen har något att leverera. Och då kan man förhoppningsvis få till stånd ett ordentligt avtal som inriktar sig på metoder och lösningar, och inte ett halvdant som enbart fokuserar på koldioxidutsläppsminskningar.

Dessutom skulle ett avslutat toppmöte utan avtal i Köpenhamn också väcka frågan om hur väl belagda klimatförändringarnas konsekvenser är, eftersom att somliga uppenbarligen inte är beredda att sträcka sig så långt som IPCC vill. Det bästa som skulle kunna hända är att rika länder tar det som en uppmaning till att ta fram mer noggrant uträknade modeller och kostnadsuppskattningar.

Det handlar således inte om att bevisa att koldioxidhalten i atmosfären påverkar klimatet, enligt flera forskare jag talat med är det bland de fenomen som har med klimatfrågan att göra som är mest belagda. Vad som däremot samma forskare har påpekat varit bristande är de modeller som handlar om exempelvis havsytans stigning till följd av x antal graders medeltemperaturökning, vad kostnaden blir till följd av att öknar breder ut sig i en viss hastighet och hur geoengineering påverkar den komplexa atmosfären och det ännu mer komplexa livet på jorden. Att öka anslagen för forskning inom dessa områden är högst väsentligt om vi ska kunna uppskatta dels konsekvenserna och kostnaderna till följd av klimatförändringar, och dels eventuella lösningars effektivitet och risker.

Att man troligtvis bara når en svag överenskommelse i Köpenhamn utan bindande åtaganden om utsläppsminskningar – kallas ibland politisk deklaration – behöver därför inte vara negativt. Tvärtom kan det ge stora möjligheter för världens länder att utvärdera läget, öka resurserna till forskning och utveckling, och formulera och underteckna ett långt mycket bättre avtal om något år.

Simon Hedlin Larsson

Rapportering från klimattoppmötet

Idag är kökaoset utanför Bella Center avsevärt mindre (lyssna när Sveriges Radio intervjuar mig om gårdagen här). Köerna har istället ersatts av ett mindre krig mellan polis och demonstranter (se 1, 2, 3, 4, 5).

Är man på insidan är det dock inga problem; här flyter det som det ska. Jag sprang nyss in i senator John Kerry, har hunnit lyssna på ett föredrag av John P. Holdren, Barack Obamas rådgivare i vetenskaps- och teknikfrågor, och är just nu på ett seminarium på temat “Women as agents of change” med nordiska och afrikanska utvecklings- och biståndsministrar.

Att satsa mer tid och resurser på att hjälpa och stödja fattiga kvinnor är helt klart en viktig aspekt på klimatfrågan. När många pratar om överbefolkning och behov av flera jordklot för att stilla människors materiella behov är det viktigt att komma ihåg att det absolut bästa sättet att minska födelsetalen är att prioritera kvinnors utbildning högre. Fler unga flickor som får möjlighet att gå i skolan innebär direkt minskade fertilitetsnivåer ner mot den gyllene nivåen 2,1 då populationen varken ökar eller minskar. Dessutom innebär stärka rättigheter för kvinnor det rent matematiska faktumet att fler människor involveras i forskning och utveckling för att lösa klimatfrågan. Fler människor arbetar och mer ekonomiska resurser blir tillgängliga för politiska åtgärder.

För övrigt vill jag kommentera rapporterna om problem i klimatförhandlingarna genom att påpeka att det oftast blir såhär på toppmöten. Senast var väl på Bali då mötessekreteraren hulkade efter en utskällning av kinesiska delegater. Om man emellertid ska se till förhandlingar där utgångsläget har varit mycket dystert men som ändå har slutat i någonting praktiskt kan man ju exempelvis ta starten av EMU.

Mitt tips är att klimatförhandlingarna löser sig när fler regeringschefer har anlänt och fler förhandlingspass har hållits. Förmodligen godtar EU USA:s minimibud om att stödja de fattiga ländernas koldioxidminskningar utan några förbindelser om egna utsläppsminskningar, och världen rättar sig därefter. Detta innebär att man fattar en svag överenskommelse som många parter hoppas kunna revidera och stärka under år 2010. Små åtaganden och mycket retorik, det vill säga. Och förmodligen sker detta vid 2-3-tiden natten till lördag.

Simon Hedlin Larsson

Back in the U.S.S.R.

Människor har skippat frukosten för at kunna vara på plats extra tidigt. De står utomhus i en kö som slingrar sig något kvarter, över en gata och under en tågstation. Ingången kan man bara drömma om att få se. Det är mitt i december och temperaturen är nära noll. Bara någon enstaka person har klätt sig för vädret; de flesta har byxor utan foder, eller bär kjol, ingen ytterjacka, samt tunna skor. I kön står de som inte frusit sig stumma och nynnar eller sjunger på någon låt. Vakterna säger att det kan ta mellan 3-7 (märk marginalen) timmar att komma in. Alla frågor hänvisas till deras supervisors som de givetvis har problem att kontakta.

Nej, detta är inte ett biljettsläpp till Metallica eller Beyoncé. De sker på Internet. Det är heller ingen kamp om att få se Champions League-finalen live – bokningar till denna sker också elektroniskt. Inte heller är det en kö till att få köpa åkband på Gröna Lund eller Liseberg. Det tar på sin höjd en kvart, och dessutom stänger nöjesfälten över vintersäsongen. Och trots att människor står tryckta mot stängsel rör det inte sig om att ta sig över gränsen mellan Tijuana, Mexiko och San Diego, USA – där blir det nämligen inte minusgrader och snöoväder i december. Vad denna historia istället beskriver är vardagen för delegater på klimattoppmötet i Köpenhamn (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7).

Förväntansfulla och betydligt fattigare har många människor rest till Köpenhamn från alla världens hörn. De har mötts av två dagars köande, och ett stor antal av dem har fortfarande inte ens sett skymten av säkerhetskontrollerna. Idag får de dessutom beskedet att registreringen för COP15 har stängt och för icke-ackrediterade är det bara att åka hem. För mig är detta emellertid inget problem – jag kommer bara från Sverige, bor ypperligt med bästa tänkbara sällskap och registrerade mig igår – men för andra jag har talat med som kommit från fjärran i Kina, USA och Australien har vistelsen i Köpenhamn varit allt annat än trivsam.

Många har lagt ut egna pengar för att ta sig hit. De har trott att de haft en garanterad plats på Bella Center; när annars meddelade UNFCCC att mindre än hälften av alla ackrediterade delegater åt gången skulle kunna komma in i konferensanläggningen? De tackade ja till att resa jorden runt till Köpenhamn för att inne på Bella Center diskutera jordens framtid. Nu står de istället utanför och diskuterar FN:s framtid.

I köerna har man naturligtvis inget att äta eller dricka. Frågar man efter “restrooms” får man ställa sig längst bak i kön. Efter 8-9 timmar av hunger och törst i en vinterkyla som påminner om den som knäckte båda Karl XII och Napoleon får man många lustiga referenser och associationer till situationen som man befinner sig i. Kanske är det således inte så konstigt att de köande deletagerna sjunger i kör till John Lennons och Paul McCartnys ära:

“Back in the U.S.S.R.”

Simon Hedlin Larsson

FN gillar ironi

Efter att ha spenderat tio timmar åt att stå i kö utanför Bella Center, där klimattoppmötet (se även 1, 2, 3, 4, 5) i Köpenhamn äger rum, och inte ha något annat att göra än stå sammanpressad mellan otåliga delegater har jag haft mycket tid att tänka och filosofera över livets viktiga frågor. En av dagens viktigaste slutsatser är att FN gillar ironiska inslag i vardagen. Här är tre av dem:

1) Världens största organ som verkar för fred och internationell säkerhet lyckas få isbjörnskramare och ortodoxa pacifister att bli så pass upprörda över långsamma köer att varningsmeddelanden kablas ut på interna nätverk där man varnar för “angry and crazy mobs” utanför Bella Center.

2) Hela klimattoppmötet bygger på uppskattningar och uträkningar presenterade av samma organisation som ger över 40 000 människor tillträde til lokaler som maximalt får ta in 15 000 personer. Dessutom skröt man inför mötet om att man uppskattade och räknade med att kunna screena 16 000 människor per timme vid säkerhetskontrollerna. Efter nio timmar ståendes utomhus i nära nollgradig kyla kan man enkelt konstatera att så inte var fallet.

3) Efter att ha ätit frukost halv sju för att komma extra tidigt till Bella Center har man sedan tvingats stå utomhus och frysa tills man slutligen kommer in lagom till att food courten stänger för natten. Då ska man omedelbart engagera sig i kvällsaktiviteterna för att slå ett slag för ett kyligare klimat.

Bella Center no è bella. Eller något.

Simon Hedlin Larsson

Inget avtal är ett bra avtal – jorden behöver en energirevolution

I skrivande stund är jag på väg ner till Köpenhamn för att vara “observer” på klimattoppmötet (se 1, 2, 3, 4, 5, 67, 8). Naturligtvis tar jag tåget (även om jag inte hade tyckt om att åka tåg hade man väl inte vågat annat). Frågan är, har jag gjort mitt för miljön nu? Kan jag känna mig duktig? Jag tycker denna logik så väl speglar hela miljöhysterin. Det handlar om att alla måste göra något – alla ska bidra – för då kommer alla problem att lösas.

Men klimathotet handlar inte om att byta till lågenergilampor, ta tåget, återanvända plastkassar och klä ut sig till isbjörn. De globala koldioxidutsläppen påverkas knappast av att man går ut på Köpenhamns gator och kastar sten på polisen, eller köper KRAV-märkta blåbär. Vad världens miljö och klimat egentligen behöver och är i störst behov av är en storskalig ersättning av fossila bränslen.

Visst skadar det inte att gå till jobbet om man har möjlighet till det (jag äger själv ingen bil). Men man måste också vara ärlig och uppriktig och inse hur liten påverkanskraft vi människor har när vi gör små förändringar i våra levnadsvanor. Den energirevolution jag hoppas och tror på har ingenting att göra med skillnaden mellan att köra barnen fem minuter i varje riktning till hockeyträning och att spendera  extra tid och möda på att släpa ombord barn plus utrustning på bussen.

Jag beundrar alla som tar miljön i beaktning i sina vardagsbeslut när de cyklar iväg en timme tidigare på morgonen, källsorterar alla sopor, syr och sticker kläder själva och som aldrig slänger mat. Men man får inte tro att det är tillräckligt, för det är det inte – tyvärr. Det finns en stor fara i att stanna upp och tycka att man “har gjort sitt”, särskilt när man har satsat på att lägga tid och resurser på åtgärder som ger väldigt lite resultat per investerad timme. Och det är denna risk vi nu ser under förhandlingarna i Köpenhamn.

Som jag har nämnt tidigare varken tror eller hoppas jag på att ett avtal skrivs under natten till den 19 december. Accepterar EU USA:s mesiga förslag på förpliktelser kommer man efteråt kunna luta sig tillbaka och tycka att man har gjort en stor insats för världen – trots att ingen innerst inne  lär tro att det räcker. Det är heller inte så lätt som man kan tro att skriva under ett avtal och sedan skärpa parternas åtaganden allteftersom. Dessutom fokuserar politiker och policymakers fortfarande alldeles för mycket på med hur många procent koldioxidutsläppen ska minska fram till år x, och alldeles för lite på hur energiforskningen ska prioriteras, bistås och utvecklas.

Enligt min uppfattning är det mycket bättre att det inte blir något avtal alls. Som folkvald politiker är det få saker som sätter sådan press som att det framstår som man inte gör något. Att vi alla lämnar Köpenhamn tomhänta på lördag är förmodligen därför det bästa som kan hända vår planet för tillfället.

Inför kommande toppmöten nästa år kan världens ledare sedermera fundera över hur man från statligt håll bäst stödjer den energirevolution världen behöver, och vilka komponenter (öronmärkta pengar för energiforskning exepelvis) som bör ingå i ett ambitiöst avtal som tacklar den globala energikrisen.

Simon Hedlin Larsson

1 000 000 000 klockslag för världens fattiga

Kl 15 idag ska över femhundra kyrkor i Sverige delta i en global klimatmanifestation, bland annat med anledning av klimattoppmötet i Köpenhamn (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7). Uppenbarligen ska kyrkklockorna slå 350 gånger för att man inte vill att det ska finnas 350 miljondelar koldioxid i atmosfären. Halten av andra växthusgaser (vattenånga, metan, och så vidare) i atmosfären verkar emellertid inte spela någon roll.

Dagens Nyheter har skrivit en artikel med rubriken “Klockan klämtar för klimatet” som ganska väl – om än omedvetet från DN:s sida – symboliserar klimatfrågans absurditet. Istället för For Whom the Bell Tolls (sv: Klockan klämtar för dig) slår klockan för en godtycklig siffra av koldioxidhalten i atmosfären som nästan framställs som skiljelinjen mellan fortsatt existens och domedag.

Om nu kyrkan vill manifestera för ett gott ändamål och sända en signal till världens politiker, varför kan man inte då låta klockorna slå 1 000 000 000 gånger för världens extremt fattiga och svältande människor? Det om något borde tydliggöra det viktiga budskapet att ägna mer tid och resurser åt världens behövande människor som lever i en vardag de flesta av oss som lever i västvärlden knappt kan föreställa oss.

Ernest Hemingway hade förmodligen också tyckt att det var en god idé.

Simon Hedlin Larsson