Tag Archives: klimattoppmötet

Returns and exchanges

Vi var flera som tyckte att frånvaron av ett avtal på klimattoppmötet i Köpenhamn var någonting positivt (en del av argumenten finner ni här, här och här). Dock är denna bild ändå ganska underhållande:

Bilden är hämtad här

Simon Hedlin Larsson

Helgar ändamålet alltid medlen?

Trots att somliga element av Monhandas Gandhis politiska gärning kan ifrågasättas är det få som inte stödjer hans icke-samverkanskampanj för ett fritt och självständigt Indien. Den civila olydnad som begicks har av senare generationer ofta ansetts vara rättfärdigad på grund av det hedervärda syftet att ta ställning mot fattigdom och förtryck.

Även organisationen Greenpeace är känd för civil olydnad, och deras aktivisterna menar själva, givetvis, att deras ständiga lagbrott kan viftas bort med goda intentioner, på samma sätt som Gandhis icke-samverkanskampanj försvarades och fortfarande försvaras.

En viktig princip för civil olydnad är att den som gör ett rättsligt övertramp är beredd att ta sitt straff enligt rådande lagstiftning – annars kan ju alla brott bortförklaras som civil olydnad. Denna tanke verkar dock inte ha slagit somliga Greenpeace-aktivister:

“Det är bisarrt,” säger Mads Flarup Christensen, medlem i Greenpeace, till Aftonbladet om att hans fru Nora Christensen sitter häktad över jul för att ha brutit sig in på galamiddagen under klimattoppmötet i Köpenhamn. Visserligen påpekar Flarup Christensen att Greenpeace hade förväntat sig konsekvenser, men uppenbarligen tycker han att straffet var för hårt. Frågan är dock vad man förväntar sig när man bryter sig in på en middag där världens toppolitiker är samlade. Flarup Christensens hustru och hennes kumpaner har uppgivits gjort sig skyldiga till olaga intrång hos drottningen, dokumentförfalskning och för att ha uppgett sig vara myndighetspersoner. Hade någon gjort sig skyldig till samma brott bara för att den ville vara med på middagen hade högst sannolikt precis samma straff utdelats. Och det är egentligen inte särskilt anmärkningsvärt att man får sitta häktad ett tag för en sådan sak.

Men det tyckte tydligen Greenpeace. Flarup Christensen går till och med så långt att han säger att “[d]e som borde fängslas är de som inte lyckades komma fram till något nytt avtal om klimatet”. I hans värld är det nämligen inte lagar och regler som bör bestämma vilka som ska bestraffas och inte, utan det är små elitistiska organisationer som Greenpeace som vet bättre än de folkvalda och majoriteten hur människor egentligen borde förhålla sig och hur samhället egentligen borde fungera.

Någon kanske reagerar på att jag kallar Greenpeace för en elitistisk organisation, men om man ska se på saken rent krasst symboliserar all civil olydnad i demokratiska samhällen en form av elitism. I demokratier bygger rättssystemet på folkligt inflytande; politiker som har valts av folket genom proportionerliga val stiftat lagar enligt majoritetsbeslut. Man kan därför i princip säga att när Greenpeace släpper ut djur i det vilda, låser fast sig på oljeplattformar och sätter upp affischer på privata platser utan tillstånd går de emot folket.

Dessutom tycker jag att Greenpeace-aktivister bör fundera över om man verkligen får göra vad som helst om man bara har ett tillräckligt gott ändamål.

Simon Hedlin Larsson

Frånvaron av avtal en framgång i Köpenhamn

I natt blev det klart. Man nådde en överenskommelse, men det blev inget avtal med bindande åtaganden om koldioxidutsläppsminskningar på klimattoppmötet COP15 i Köpenhamn (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12).

Utfalllet var dock mycket väntat om man ser till hur splittrade länderna var, och också eftersom att det mesta hängde på USA vars kongress inte stöder presidenten i denna fråga och som dessutom använder sig av ett annat basår (2005) än alla andra länder när de utlovar utsläppsminskningar.

I mina ögon var detta emellertid inte ett misslyckande. Tvärtom har vi nu goda möjligheter att ägna tid och uppmärksamhet åt det som verkligen viktigt. Som samtalen har förts på förhandlingspassen har alldeles för stort fokus legat på siffror om utsläppningsminskningar. Förutom att dessa siffror inte säger någonting alls om lösningar och hur utsläppen ska minska är de förväntade konsekvenserna av global uppvärmning mycket grova uppskattningar.

Därför måste forskningsanslagen hädanefter öka rejält i tre avseenden som rör klimat- och energiforskningen, 1) för att ta fram mer exakta modeller vad gäller klimatförändringarnas konsekvenser och alltifrån hur mycket havsnivån stiger till följd av x antal graders medeltemperaturökning till vad som skulle hända med ekosystemen om vi använde oss av geoengineering för att motverka en global uppvärmning, 2) för att få fram mer exakta siffror på vad det kostar att minska koldioxidutsläppen så att dessa kan sättas i perspektiv till och jämföras med kostnaderna gällande punkt 1, och slutligen 3) för att ta fram nya energikällor som på sikt helt kan ersätta kol, olja och naturgas.

Diskussioner kring dessa tre punkter saknades i mångt och mycket på klimattoppmötet. Att man inte har tillräckligt bra information om vad klimatförändringarna respektive koldioxidutsläppsminskningarna kostar var helt uppenbart på Bella Center. Hade man trott att det kostade mindre att minska utsläppen med exempelvis 40 % än de konsekvenser som kommer av temperaturökningar då man bara minskar dem med 20 % hade man ju naturligtvis skrivit under ett avtal. Detta visar tydligt att klimatforskningen och närbesläktade områden måste få mer resurser.

Dessutom diskuterade man väldigt lite vilka metoder man skulle använda sig av för att minska koldioxidutsläppen och därför var det bra att man inte skrev under något avtal. Som Björn Lomborg på Copenhagen Consensus Center har påpekat otaliga gånger, vi måste fokusera mer på lösningarna. Och förhoppningsvis kommer man att göra det framöver nu när trycket på politikerna ökar i frånvaron av ett undertecknat avtal.

Som David McGuinty, Member of Parliament i Kanada samt Official Opposition Critic for Energy and the Environment, förklarade i ett samtal måste politiker ägna mer tid åt att måla upp möjligheter och inte problem. Att koldioxidutsläpp ökar jordytans temperatur och innebär ett hot för mänskligheten är de flesta överens om. Nu gäller det att visa hur den enskilda individen och dennes nära och kära kan tjäna på att göra gott för klimatet och miljön. Det räcker inte med att tjata om hotbilden – man måste erbjuda människor incitament och möjligheter till egen vinning.

Man kan inte kräva att alla människor i världen ska bry sig om vare sig regnskogen eller atmosfären. Däremot kan man från politiskt håll verka för att människor genom sina handlingar gör gott för omvärlden. Att subventionera vätgasbilar är ett exempel. Avdragsrätt för bidrag till välgörande ändamål är ett annat. Stöd till företag som bygger energisnåla byggnader är ett tredje. Men för att denna typ av politiska åtgärder ska bli effektiva måste tekniken utvecklas väsentligt. Dit når vi bara med mer pengar till forskning. Förhoppningsvis står det högre upp på agendan på COP16 i Mexiko nästa år. Kanske kan man då teckna ett avtal som även tar upp bindande åtaganden om öronmärkta pengar till forskning och utveckling.

2010 blir tveklöst ett spännande år!

Simon Hedlin Larsson

Messias har landat

“That’s why I come here today, not to talk, but to act,” sa Barack Obama i talarstolen på Bella Center (se även 1, 2, 3). Om det stämmer vore det i sådana fall första gången under hans tid som president. Tala är ju annars hans grej…

En för övrigt intressant iakttagelse är att Obama först inte tänkte komma till Köpenhamn, men när han bestämde sig för att göra en visit och väl är på plats menar han att klimatförändringar är ett mycket stort hot för planetens framtid av en lång rad olika anledningar. Detta kan ju bara innebära två saker. Antingen tyckte han inte att det var så viktigt med klimatfrågan, men så har han ändrat uppfattning de senaste månaderna. Eller – vilket är mer troligt – så har han hela tiden sett klimathotet som en viktig fråga som kräver handling och internationellt samarbete.

Om det senare stämmer väcks dock en annan fråga, varför bestämde han sig så sent för att komma till Köpenhamn? Och varför ändrade han sig två gånger innan han bestämde sig för att dyka upp på fredagen (idag)? Om nu climate change är så viktigt kunde han ju lämnat besked om deltagande för längesen. Kanske gillar Obama trots allt att uppfattas som en frälsare? Ser man rent taktiskt på det framstår han ju alltmer som en räddare i nöden när han väntar med att meddela världen sitt deltagande i ett extremt hypat internationellt toppmöte.

Såhär i juletider verkar nästan fler människor tro på Obama än på gud. Och då verkar det ju passande att Messias landar i Köpenhamn med Air Force One en vecka före jul, inte för att prata utan för att agera.

Men eftersom den amerikanske presidenten inte har kongressen med sig lär människor som följer nattens förhandlingar bli besvikna.

Simon Hedlin Larsson

Vad gör man när man redan är bäst?

Häromdagen på Bella Center där klimattoppmötet hålls pratade jag med Sydkoreas ambassadör i Danmark, Yim Geun-hyeong, och han berättade för mig att Sydkorea lägger två procent av BNP per år på gröna investeringar enligt ett statligt utfärdat “Green Growth Programme”. Eftersom jag är mycket intresserad av policymaking frågade jag honom vad Sverige borde göra, om vi kanske också borde öronmärka pengar för långsiktiga miljöinvesteringar.

Då frågade Geum-hyeong om jag verkligen ville att Sverige skulle göra mer. “You’re aldready doing enough,” sa han, och förklarade att Sydkorea behövde denna typ av åtgärd för att man historiskt sett gjort väldigt lite för miljön. Sverige var redan världsetta i miljöarbetet, menade han. “But is there nothing you would recommend Sweden to do for the environment?” frågade jag envist. Det blev tyst någon sekund. Sedan sa han: “It’s the other countries that need to follow Sweden, and do what Sweden has already done.”

Livet är inte lätt när man är bäst.

Simon Hedlin Larsson

Inget avtal i Köpenhamn är på sikt en vinst

Det krävs nu i praktiken ett mirakel för att man ska skriva under ett avtal under klimattoppmötet i Köpenhamn (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11). Till skillnad från Aftonbladets Wolfgang Hansson med flera tror jag emellertid inte att det på sikt behöver innebära något negativt.

Klimattoppmötet i Köpenhamn har inneburit bättre kommunikation mellan världens länder. Positionerna man har intagit har tydliggjorts. Att inte skriva under ett avtal natten till lördag tror jag i det långa loppet kan löna sig. Detta kommer nämligen att ses som något av ett misslyckande och pressen kommer att öka inför COP16 att man verkligen har något att leverera. Och då kan man förhoppningsvis få till stånd ett ordentligt avtal som inriktar sig på metoder och lösningar, och inte ett halvdant som enbart fokuserar på koldioxidutsläppsminskningar.

Dessutom skulle ett avslutat toppmöte utan avtal i Köpenhamn också väcka frågan om hur väl belagda klimatförändringarnas konsekvenser är, eftersom att somliga uppenbarligen inte är beredda att sträcka sig så långt som IPCC vill. Det bästa som skulle kunna hända är att rika länder tar det som en uppmaning till att ta fram mer noggrant uträknade modeller och kostnadsuppskattningar.

Det handlar således inte om att bevisa att koldioxidhalten i atmosfären påverkar klimatet, enligt flera forskare jag talat med är det bland de fenomen som har med klimatfrågan att göra som är mest belagda. Vad som däremot samma forskare har påpekat varit bristande är de modeller som handlar om exempelvis havsytans stigning till följd av x antal graders medeltemperaturökning, vad kostnaden blir till följd av att öknar breder ut sig i en viss hastighet och hur geoengineering påverkar den komplexa atmosfären och det ännu mer komplexa livet på jorden. Att öka anslagen för forskning inom dessa områden är högst väsentligt om vi ska kunna uppskatta dels konsekvenserna och kostnaderna till följd av klimatförändringar, och dels eventuella lösningars effektivitet och risker.

Att man troligtvis bara når en svag överenskommelse i Köpenhamn utan bindande åtaganden om utsläppsminskningar – kallas ibland politisk deklaration – behöver därför inte vara negativt. Tvärtom kan det ge stora möjligheter för världens länder att utvärdera läget, öka resurserna till forskning och utveckling, och formulera och underteckna ett långt mycket bättre avtal om något år.

Simon Hedlin Larsson

Rapportering från klimattoppmötet

Idag är kökaoset utanför Bella Center avsevärt mindre (lyssna när Sveriges Radio intervjuar mig om gårdagen här). Köerna har istället ersatts av ett mindre krig mellan polis och demonstranter (se 1, 2, 3, 4, 5).

Är man på insidan är det dock inga problem; här flyter det som det ska. Jag sprang nyss in i senator John Kerry, har hunnit lyssna på ett föredrag av John P. Holdren, Barack Obamas rådgivare i vetenskaps- och teknikfrågor, och är just nu på ett seminarium på temat “Women as agents of change” med nordiska och afrikanska utvecklings- och biståndsministrar.

Att satsa mer tid och resurser på att hjälpa och stödja fattiga kvinnor är helt klart en viktig aspekt på klimatfrågan. När många pratar om överbefolkning och behov av flera jordklot för att stilla människors materiella behov är det viktigt att komma ihåg att det absolut bästa sättet att minska födelsetalen är att prioritera kvinnors utbildning högre. Fler unga flickor som får möjlighet att gå i skolan innebär direkt minskade fertilitetsnivåer ner mot den gyllene nivåen 2,1 då populationen varken ökar eller minskar. Dessutom innebär stärka rättigheter för kvinnor det rent matematiska faktumet att fler människor involveras i forskning och utveckling för att lösa klimatfrågan. Fler människor arbetar och mer ekonomiska resurser blir tillgängliga för politiska åtgärder.

För övrigt vill jag kommentera rapporterna om problem i klimatförhandlingarna genom att påpeka att det oftast blir såhär på toppmöten. Senast var väl på Bali då mötessekreteraren hulkade efter en utskällning av kinesiska delegater. Om man emellertid ska se till förhandlingar där utgångsläget har varit mycket dystert men som ändå har slutat i någonting praktiskt kan man ju exempelvis ta starten av EMU.

Mitt tips är att klimatförhandlingarna löser sig när fler regeringschefer har anlänt och fler förhandlingspass har hållits. Förmodligen godtar EU USA:s minimibud om att stödja de fattiga ländernas koldioxidminskningar utan några förbindelser om egna utsläppsminskningar, och världen rättar sig därefter. Detta innebär att man fattar en svag överenskommelse som många parter hoppas kunna revidera och stärka under år 2010. Små åtaganden och mycket retorik, det vill säga. Och förmodligen sker detta vid 2-3-tiden natten till lördag.

Simon Hedlin Larsson