Tag Archives: klyftor

Klyftorna som S och LO blundar för

Expressens ledarredaktion levererar idag en skarp analys av Socialdemokraternas och LO:s agenda. Trots att det knappast torde vara en nyhet för någon är det ändå värt att konstatera: Socialdemokraterna är ett arbetarparti. Just precis, ett parti för arbetarna. Råkar man vara arbetslös eller företagare bör man därför lägga sin röst på något annat parti den 19 september 2010. Expressen skriver:

Det är förvisso [Wanja] Lundby-Wedins uppgift att företräda sina medlemmar, men fina ord om fattigdoms- och arbetslöshetsbekämpning klingar falskt när facket och vänstern samtidigt motsätter sig minsta lilla uppluckring av en stel arbetsmarknad som stänger ute ungdomar och utlandsfödda.
Socialdemokraterna har rentav flaggat för fler skärpningar, såsom en lagstadgad rätt till heltid och hårdare regler för bemanningsföretagen. Dessutom har de rödgröna lovat att ta bort RUT-avdraget. För den som vill motverka fattigdom och arbetslöshet är det märkliga prioriteringar.

Man bör vara mycket försiktig med att berömma Socialdemokraternas och LO:s politik för att den har förbättrat situationen för arbetarna. Extrema inlåsningseffekter och massvantrivsel tillhör vardagen på svenska arbetsmarknaden. Däremot kan ingen ifrågasätta organisationernas syfte och ändamål. S och LO vill verkligen arbetarna väl. Det naiva försvaret av lagen om anställningsskydd (LAS) bottnar trots allt i att man vill skydda arbetarna från godtycklig uppsägning. Och nog pressar LO inte upp lönerna av något annat skäl än att förbättra löntagarnas villkor. Att lönekraven sedan i längden leder till inflation, minskad handel och ökad arbetslöshet om inte produktiviteten är tillräckligt hög, det är en bieffekt. Att vänstern menar de anställda väl bör ingen tvivla på.

Men vad händer med de arbetslösa? Ja, det är lite det som är problemet med det svenska 1900-talets vänsterpolitik. Socialdemokraternas mål har hela tiden varit att arbetare ska behålla sina arbeten, medan arbetslösa får behålla sina bidrag. Det är i alla fall det som har blivit resultatet.

Bilden är hämtad här.

Och nu kommer ett konstaterande som inte nämns särskilt ofta på denna blogg: Sverige har problem med klyftor. Det är sant, Sverige har enorma klyftor som måste bekämpas. Men till skillnad från vad Socialdemokraterna och LO tror handlar dessa klyftor inte om skillnaden mellan en nyanställd civilingenjör och ett styrelseproffs som Michael Treschow. Sveriges förödande klyftor handlar i själva verket om skillnaden mellan en nyanställd civilingenjör och en som är arbetslös.

Dessa klyftor är dock inte vänstern särskilt intresserade av att minska. Istället för att bekämpa arbetslöshet bekämpar man rikedom. Under vanföreställningen att rika personers närvaro gör samhället sämre jagar man iväg dem med förmögenhetsskatter och dylikt. Resten av krutet lägger man på världens kanske mest rigida arbetsmarknad, ständiga krav på löneökningar, höga ingångslöner, krav på heltid, byråkratiska regelverk för företagare och höga skatter för konsumenter. Förlorarna blir arbetslösa, pensionärer, företagare, konsumenter, alla som är beroende av välfärden och alla som påverkas av de offentliga utgifterna (eftersom kombinationen av allt som nyss nämndes garanterat leder till minskade skatteintäkter och, ironiskt nog, minskade möjligheter till satsningar).

Expressen sammanfattar poängen ganska väl i den tidigare citerade artikeln:

Problemet är inte att det finns rika, utan att det finns arbetslöshet och fattigdom.

Simon Hedlin Larsson

Död åt ekonomiska klyftor! Eller?

Sanna Rayman i dagens SvD:

“Vore klyftminskning det enda viktiga borde vi genast ta itu med den där gynnaren som vann 215 miljoner på Lotto. Jag menar, hur många industriarbetarlöner är inte det? De rika drar ifrån! Vad gör regeringen?”

I rest my case.

Here as well.

Simon Hedlin Larsson

Jämmer om jämlikhet

Boken The Spirit Level (Jämlikhetsanden på svenska) hyllas idag även på ledarplats i Dagens Nyheter. Henrik Berggren skriver:

“Människan, argumenterar Wilkinson och Pickett, är i grunden en social varelse som jämför sig inom gruppen. Rikedom gör oss inte nöjda utan snarare mer tävlingsinriktade – vilket i sin tur leder till att vi också blir mer ängsliga, olyckliga och rädda för att misslyckas.

Så långt är ‘Jämlikhetsanden’ en lysande, om kanske inte helt originell bok. Här finns en stor samling goda argument som alla pekar i en riktning: att det vore omoraliskt att inte göra jämlikhet till en central politisk prioritering.”

Skillnader bör alltså, enligt Berggren, utplånas för att människor inte ska bli ängsliga, olyckliga och rädda för att misslyckas. En intressant fråga är varför nu denna ångest över andras bättre prestationer skulle begränsas till landets gränser. Varför skulle en fattig amerikan må sämre än en fattig svensk över en rik amerikans framgångar (förutsatt att tesen om att skillnader ger olycka stämmer)?

Kriminalitet, fetma och tonårsgraviditeter i USA beror enligt Wilkinson, Pickettt och Berggren på att alla inte har ett slott i Naples, äger en limousin med helikopterplatta och äter Belugakaviar med bakade vaktelägg till frukost som vissa rika amerikaner gör. Frågan är varför en svensk, en japan eller en norrman inte skulle må lika dåligt över att inte ha ett slott i Naples, äga en limousin med helikopterplatta och äta Belugakaviar med bakade vaktelägg till frukost som vissa rika amerikaner gör. Varför skulle USA:s rikedom bara göra amerikaner ängsliga, olyckliga och rädda för att misslyckas? Det är frågan.

Någon invänder säkert med att Bill Gates enbart gör amerikaner olyckliga för att endast amerikaner – och inga andra – vet hur bra Gates har det. Men ärligt talat, tror ni inte att en större andel av den svenska befolkningen har åkt förbi Zlatan Ibrahimovićs hus, än andelen amerikaner som ens vet i vilken delstat Bill Gates är mantalsskriven? Argumentet att bara amerikaner vet hur rika de rika amerikanerna är håller inte. Från sofforna i vardagsrummet har miljoner svenskar slaviskt följt serier som The O.C., Gossip Girl, och MTV Cribs. Och när vi flyger Economy Class till New York lyssnar vi på Rihanna, Beyonce och Lady Gaga (rika popstjärnor).  Det är otroligt naivt att påstå att svenskar inte vet hur rikedom ser ut, än mindre att vi inte känner till rikedomens existens.

Hade Wilkinson, Pickett och Berggren haft rätt borde Sverige därför ha samma sociala problem som USA. Så är emellertid inte fallet. Men så spelar ju ekonomisk ojämlikhet inte någon roll.

Simon Hedlin Larsson

Bekämpa fattigdom – inte skillnader

Precis som Maria Eriksson skriver på Svenska Dagbladets ledarsida är ekonomisk ojämlikhet knappast förklaringen till sociala problem, såsom tonårsgraviditeter, våld och liknande. Att exempelvis USA har högre nivåer av kriminalitet och drogmissbruk än Sverige har ingenting med skillnaden mellan den rike och den fattige amerikanen att göra. Det enda som är relevant i sammanhanget är att den fattige personen just är fattig. Fattigdom får nämligen förödande konsekvenser, inte bara för de som tvingas genomlida hemlöshet, svält och sjukdomar, utan även för omgivningen och för samhället i stort.

De som pekar ut länder som Mexiko, Portugal och Argentina som bevis för att ekonomisk ojämlikhet skapar samhällsproblem bör ta sig en närmare titt på hur stor del av befolkningen i respektive land som är fattig, och sedan återkomma för att berätta om det verkligen är inkomstskillnader och inte levnadsstandard som är den viktigaste orsaken till de sociala problemen. Det borde knappast vara kontroversiellt att hävda att en person i land x som tjänar 1 000 kr om året är mer benägen att stjäla från någon annan än den i land y som tjänar 300 000 kr om året.  Och det har absolut ingenting med ekonomisk ojämlikhet att göra – vi har ju inte ens sagt ett ord om vare sig Kuznetskurvor eller Ginikoefficienter för länderna x och y.

Är det någon som fortfarande inte är övertygad om att det är fattigdom och inte ekonomiska skillnader som bör bekämpas kan väl den personen skriva en debattartikel till Aftonbladet och hylla finanskrisen – ett synnerligen jämlikhetsstärkande fenomen. Världens rika människor har förlorat biljoner (x 000 000 000 000)  inom loppet av bara något år, och äger nu en väsentligt mindre del av världens totala rikedom. Den ekonomiska jämlikheten har således ökat. Frågan är dock hur dessa minskade ekonomiska klyftor har hjälpt världens hungriga, sjuka och arbetslösa…

På vilket sätt skulle det hjälpa dessa barn att andra människor blir fattigare? (Bilden är hämtad här.)

Simon Hedlin Larsson

Skillnader som inte spelar någon roll

Att ekonomisk ojämlikhet används frekvent som ett politiskt vapen, speciellt från vänsterhåll, är knappast en nyhet. Ej heller är det en ny upptäckt att ekonomisk ojämlikhet som fenomen i sig inte spelar någon särskild roll. Självklart gör ojämlikhet människor mer avundsjuka, men ur ett ekonomisk perspektiv (och vad som också borde vara ur ett politiskt perspektiv) är det fattigdomen som är problemet och inte skillnaden mellan olika medborgares inkomster (se exempelvis Benn Steil och Manuel Hinds (2009) Money, Markets & Sovereignty).

Den fattiga personen blir ju knappast fattigare i absoluta termer för att en annan person är rik. Person x kommer inte ha råd med färre LED-TV:s bara för att person y kan köpa tio stycken fler. Och inte heller blir x rikare av att man eldar upp y:s pengar. En bra jämförelse kan därför göras med en person som är kortvuxen. Han eller hon krymper knappast i längd bara för att vissa människor är över två meter långa. Och inte heller blir den kortvuxne längre av att man sågar alla långa människor i två delar.

Skillnader kan väcka stor uppmärksamhet. Det betyder emellertid inte att de spelar någon roll. (Bilden är hämtad här.)

Simon Hedlin Larsson

Vill vi minska klyftorna?

Jag skriver i det senaste numret av Radikalt Forum (2009(3): pp.17) om inkomstskillnader och fattigdom. Eftersom pappersversionen inte finns på nätet klistrar jag in texten här:

Globaliseringsmotståndarna har under årens gång bytt argument. Först sa man att globalisering orsakar fattigdom. Sedan växlade man spår och klagade på klyftor och inkomstskillnader, och det allra senaste är nu att som Branko Milanovic, ledande ekonom på Världsbanken, tala om upplevda inkomstsskillnader.

En del som ställer sig skeptiska till globaliseringen har således övergett anklagelserna om stigande fattigdom och ökade klyftor, och istället valt att tala om hur människors ökande medvetenhet om hur bra somliga har det gör att de upplever att klyftorna är större, oavsett hur verkligheten egentligen förhåller sig.

Detta må vara en intressant observation, men den är knappast lämplig som politiskt underlag; att försöka kvantifiera människors känslor och anpassa lagstiftningen och statens budget därefter är varken realistiskt eller önskvärt.

Om man vill komma med förslag på politiska åtgärder är det bättre att som nobelpristagaren Joseph Stiglitz hålla kvar vid gamla argument och hävda att de faktiska och statistisk mätbara klyftorna mellan rika och fattiga har ökat. I Globalization and Its Discontents skriver han:

Trots upprepade löften om minskad fattigdom under det sista decenniet av 1900-talet har det antalet människor som lever i fattigdom faktiskt blivit nästan hundra miljoner fler.

Problemet med Stiglitz slutsats är dock att han baserar den på Världsbankens data, utan att ta hänsyn till att Världsbanken i början av 1990-talet i mycket väsentlig grad modifierade sin metod för att beräkna fattigdom. Detta faktum har också framförts av Världsbankens egna ekonomer, exempelvis av Surjit Bhalla i Imagine There’s No Country: Poverty, Inequality and Growth in the Age of Globalization.

Det finns således starka skäl till att tro att världsfattigdomen snarare har minskat, och så även inkomstskillnaderna. Låt dock för sakens skull säga att globaliseringsmotståndarna har rätt i att klyftorna har ökat – detta är trots allt mycket svårare att mäta än absolut fattigdom och fortfarande förmål för debatt inom forskningen. Vad är då lösningen? Är det ökade handelshinder och mer utbredd ekonomisk nationalism?

Vissa kanske tror att ökad protektionism skulle minska gapet mellan rika och fattiga i och med att det kommer leda till minskad ekonomisk tillväxt världen över, och att detta i det långa loppet skulle ge oss en mer utbredd delad fattigdom som Ernst Wigforss hade varit stolt över.

Historiska tillbakablickar visar dock något annat. I sina essäer om depressionen på 1930-talet pekar Ben Bernanke, i likhet med Benn Steil och Manuel Hinds på Council on Foreign Relations, på att när Smooth-Hawley Tariff Act skrevs under år 1930 och USA införde världens högsta handelstariffer ökade klyftorna mellan de rika och de fattiga länderna. Detta berodde helt enkelt på att de välutvecklade länderna kunde fortsätta handla med varandra och dessutom hade en etablerad inhemsk produktion att falla tillbaka på, medan många av världens fattiga länder var beroende av den internationella handeln och därför mer eller mindre kollapsade till följd av den starkt ökande protektionismen.

Att minska klyftorna mellan olika länder är således lättare sagt än gjort. Men är det ens önskvärt? Om Dow Jones eller Nikkei kraschar kommer de globala inkomstskillnaderna att minska, men frågan är hur det hjälper världens hungriga att de rika också svälter.

Inom utvecklingsekonomisk forskning brukar de som förespråkar en jämnare inkomstfördelning argumentera för att det leder till att fler människor är beredda att investera. Som Urban Bäckström visar i Dags att köpa aktier? behöver det dock inte alltid vara fallet. Ser man till Sverige och de höga skatter vi har haft, har detta snarare minskat antalet investeringar i och med att privatpersoner har haft det svårt att bilda kapital.

Det fokuserar idag för mycket på klyftor och inkomstskillnader. Det som är relevant är inte hur stort gapet är mellan den som har mest och den som har minst; det viktiga är att den som har minst har det bra.

Simon Hedlin Larsson, studerar nationalekonomi och statsvetenskap på University of Birmingham och ekonomisk historia och historia på Lunds universitet