Tag Archives: kökaos

Rapportering från klimattoppmötet

Idag är kökaoset utanför Bella Center avsevärt mindre (lyssna när Sveriges Radio intervjuar mig om gårdagen här). Köerna har istället ersatts av ett mindre krig mellan polis och demonstranter (se 1, 2, 3, 4, 5).

Är man på insidan är det dock inga problem; här flyter det som det ska. Jag sprang nyss in i senator John Kerry, har hunnit lyssna på ett föredrag av John P. Holdren, Barack Obamas rådgivare i vetenskaps- och teknikfrågor, och är just nu på ett seminarium på temat “Women as agents of change” med nordiska och afrikanska utvecklings- och biståndsministrar.

Att satsa mer tid och resurser på att hjälpa och stödja fattiga kvinnor är helt klart en viktig aspekt på klimatfrågan. När många pratar om överbefolkning och behov av flera jordklot för att stilla människors materiella behov är det viktigt att komma ihåg att det absolut bästa sättet att minska födelsetalen är att prioritera kvinnors utbildning högre. Fler unga flickor som får möjlighet att gå i skolan innebär direkt minskade fertilitetsnivåer ner mot den gyllene nivåen 2,1 då populationen varken ökar eller minskar. Dessutom innebär stärka rättigheter för kvinnor det rent matematiska faktumet att fler människor involveras i forskning och utveckling för att lösa klimatfrågan. Fler människor arbetar och mer ekonomiska resurser blir tillgängliga för politiska åtgärder.

För övrigt vill jag kommentera rapporterna om problem i klimatförhandlingarna genom att påpeka att det oftast blir såhär på toppmöten. Senast var väl på Bali då mötessekreteraren hulkade efter en utskällning av kinesiska delegater. Om man emellertid ska se till förhandlingar där utgångsläget har varit mycket dystert men som ändå har slutat i någonting praktiskt kan man ju exempelvis ta starten av EMU.

Mitt tips är att klimatförhandlingarna löser sig när fler regeringschefer har anlänt och fler förhandlingspass har hållits. Förmodligen godtar EU USA:s minimibud om att stödja de fattiga ländernas koldioxidminskningar utan några förbindelser om egna utsläppsminskningar, och världen rättar sig därefter. Detta innebär att man fattar en svag överenskommelse som många parter hoppas kunna revidera och stärka under år 2010. Små åtaganden och mycket retorik, det vill säga. Och förmodligen sker detta vid 2-3-tiden natten till lördag.

Simon Hedlin Larsson

Back in the U.S.S.R.

Människor har skippat frukosten för at kunna vara på plats extra tidigt. De står utomhus i en kö som slingrar sig något kvarter, över en gata och under en tågstation. Ingången kan man bara drömma om att få se. Det är mitt i december och temperaturen är nära noll. Bara någon enstaka person har klätt sig för vädret; de flesta har byxor utan foder, eller bär kjol, ingen ytterjacka, samt tunna skor. I kön står de som inte frusit sig stumma och nynnar eller sjunger på någon låt. Vakterna säger att det kan ta mellan 3-7 (märk marginalen) timmar att komma in. Alla frågor hänvisas till deras supervisors som de givetvis har problem att kontakta.

Nej, detta är inte ett biljettsläpp till Metallica eller Beyoncé. De sker på Internet. Det är heller ingen kamp om att få se Champions League-finalen live – bokningar till denna sker också elektroniskt. Inte heller är det en kö till att få köpa åkband på Gröna Lund eller Liseberg. Det tar på sin höjd en kvart, och dessutom stänger nöjesfälten över vintersäsongen. Och trots att människor står tryckta mot stängsel rör det inte sig om att ta sig över gränsen mellan Tijuana, Mexiko och San Diego, USA – där blir det nämligen inte minusgrader och snöoväder i december. Vad denna historia istället beskriver är vardagen för delegater på klimattoppmötet i Köpenhamn (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7).

Förväntansfulla och betydligt fattigare har många människor rest till Köpenhamn från alla världens hörn. De har mötts av två dagars köande, och ett stor antal av dem har fortfarande inte ens sett skymten av säkerhetskontrollerna. Idag får de dessutom beskedet att registreringen för COP15 har stängt och för icke-ackrediterade är det bara att åka hem. För mig är detta emellertid inget problem – jag kommer bara från Sverige, bor ypperligt med bästa tänkbara sällskap och registrerade mig igår – men för andra jag har talat med som kommit från fjärran i Kina, USA och Australien har vistelsen i Köpenhamn varit allt annat än trivsam.

Många har lagt ut egna pengar för att ta sig hit. De har trott att de haft en garanterad plats på Bella Center; när annars meddelade UNFCCC att mindre än hälften av alla ackrediterade delegater åt gången skulle kunna komma in i konferensanläggningen? De tackade ja till att resa jorden runt till Köpenhamn för att inne på Bella Center diskutera jordens framtid. Nu står de istället utanför och diskuterar FN:s framtid.

I köerna har man naturligtvis inget att äta eller dricka. Frågar man efter “restrooms” får man ställa sig längst bak i kön. Efter 8-9 timmar av hunger och törst i en vinterkyla som påminner om den som knäckte båda Karl XII och Napoleon får man många lustiga referenser och associationer till situationen som man befinner sig i. Kanske är det således inte så konstigt att de köande deletagerna sjunger i kör till John Lennons och Paul McCartnys ära:

“Back in the U.S.S.R.”

Simon Hedlin Larsson