Tag Archives: kompetens

Trams om patriarkatet

I gårdagens “Agenda” ägnades en del av programmet åt ett tramsigt inslag som lyfter tesen om att Mona Sahlin skulle vara impopulär för att hon är kvinna. Visst, patriarkatet är överallt. Könsmaktsstrukturer gör oss omedvetet skeptiska till framstående kvinnor. Varför kan man inte bara få tycka att Mona Sahlin såväl som Maud Olofsson inte gör speciellt bra intryck och saknar retorisk skicklighet? Det har ju inget med att de är kvinnor att göra. Det finns gott om exempel på manliga politiker som är dåliga på precis samma saker: Mats Odell, Sven-Erik Österberg, Luciano Astudillo, Roger Tiefensee, Kent Härstedt och Anders Wijkman, bara för att nämna några. Precis som det också finns kvinnor som är raka motsatsen: Maria Wetterstrand, Mikaela Valtersson, Margot Wallström, Ella Bohlin och så vidare. Så någon gång måste man ju kunna få tycka att en person är riktigt kass sett till denna persons individuella egenskaper, även om denne skulle råka vara kvinna, och kunna göra detta utan att bli beskylld för någon larvig patriarkal strukturalistisk influens.

För övrigt lär de som låg bakom inslaget i “Agenda” ha gjort åtminstone årets sämsta research. Som vanligt i media vill man jämföra svensk politik med amerikansk politik – vilket är en otroligt konstig företeelse då skillnaderna länderna emellan är milsvidda och faktiskt svåra att sätta ord på – och som vanligt har man ingen koll överhuvudtaget på hur amerikansk politik fungerar. I “Agenda” berättar man hur Hillary Clinton stötte på aggressiva personpåhopp och hur man kan dra paralleller till Sverige där Mona Sahlins kompetens ifrågasätts.

Okej, så kvinnors kompetens blir ifrågasatta för att de är kvinnor, vilket bland annat hände Clinton för två år sedan. Men vem var det egentligen som betalade miljoner för att sända “3 AM White House Ringing Phone“-inslaget under den senaste amerikanska presidentvalskampanjen? De som stod för inslaget i gårdagens “Agenda” kan ju kolla på det länkande YouTube-klippet och återkomma och berätta vems kompetens som i själva verket blev ifrågasatt. Men kvinnor är visst alltid offer, eller hur är det?

Simon Hedlin Larsson

Dags att skrota mångfaldsplaner

När Moderaternas riksdagslistor nu håller på att fastställas väcks en hel del debatt. Den mest idiotiska, i vanlig ordning, är diskussionen om mångfald.

48 procent av Moderaternas toppkandidater, i dagsläget, är kvinnor. På valbar plats är det dock endast 41 procent kvinnor, vilket anses vara över minimigränsen på 40 procent, men fortfarande inte tillräckligt mycket. Dock tas även bristen på utonnordiska invandrare upp; som det ser ut nu är endast cirka tre procent alla M:s kandidater på valbar plats invandrare som inte har vuxit upp i Norden.

Givetvis är denna grupp grovt underrpresenterad eftersom det knappast är så lite som tre procent av Sveriges befolkning som är födda utanför Norden. Men ärligt talat, vad spelar det för roll?

Jag är född på Taiwan och är således “utomnordisk invandrare”, men ändå talar jag bättre svenska än många som kommer från Finland eller Danmark som har finska respektive danska som modersmål (mitt modersmål är svenska eftersom jag kom hit som väldigt ung, samt att mina föräldrar har svenska som modersmål). Varför ska man ständigt försöka dela in människor i fack tillsammans med andra som man inte nödvändigtvis har speciellt mycket gemensamt med alls?

Vad är det med mitt födelseland som gör mig till en sådan särskild resurs att vi som tillhör denna kategori måste prioriteras? Varför är det beklagligt att “så få” utomnordiska invandrare hamnar högt upp på riksdagslistori? Av identifikationsskäl kan det rent taktiskt vara klokt att politiska partier breddar sina trupper, men det är knappast ett demokratiskt problem om inte riksdagen består av samma procentandel invandrare, handikappade, utomnordiska invandrare, kvinnor, korta män, synskadade, ad infinitum, som samhället består av. Att för övrigt flera kommuner har mångfaldsplaner för att i praktiken försöka leva upp till detta (åtminstone delvis) är bara pinsamt.

Viktigt är att kompetens gäller framför allt annat. Viktigt är också att motverka diskriminering. Om jag som utomnordisk invandrare tillför något just på grund av att jag är född öster om Rumänien (vilket jag starkt betvivlar) har jag således en speciell färdighet som räknas in i min kompetens. Motverkar man bara diskriminering så kommer jag kunna använda denna kompetens, exempelvis genom att prestera bra i provval och lyckas som politiker.

Om jag, å andra sidan, trots mitt utomnordiska ursprung, ändå är mest som vem som helst som bor i det här landet, då har jag ju ingen särskild kompetens på grund av mitt födelseland och då finns det således ingen anledning till att tycka att det ska vara exempelvis 20 procent utomnordiska invandrare på valbar plats på de politiska partiernas riksdagslistor.

Den viktiga slutsatsen är att det aldrig finns och aldrig kommer finnas några sakliga skäl för kvotering eller positiv särbehandling. Antingen är kvinnor, invandrare, hjulbenta och gråhåriga så pass annorlunda jämfört med “vanliga människor” i en sådan positiv utsträckning att de kan sägas vara mer kompetenta. Då räcker det med att motverka diskriminering så kommer denna särskilda kompetens att tas till vara på. Eller så är det omöjligt att dela in människor och dra slutsater på ett sådant sätt (vilket jag menar). Och återigen är det enda som är viktigt att arbeta för att minska diskrimineringen, och att arbeta med värderingar som tjänar detta syfte.

Det är hög tid att slopa alla mångfaldsplaner och alla “mångfaldsmål” för att istället satsa på kompetensplaner och kompetensmål där man arbetar för att ta till vara på varje enskild persons kunskaper och förmågor på bästa sätt, oavsett etnicitet, kön, modersmål och annat trams.

Simon Hedlin Larsson

Att göra skillnad på människor och människor – avskaffa särbehandling och instegsjobb

Dagens Nyheter har publicerat en ganska märklig nyhet med rubriken “Bara ursvenskar i räddningstjänsten“:

Inte ens 3 procent av de anställda inom räddningstjänsten är kvinnor och andelen med invandrarbakgrund är ännu lägre, visar en rapport från Sveriges kommuner och landsting (SKL).”

Jaha, och vad räknas som invandrarbakgrund då? Utlandsfödd? Så amishbönder som kom på 1720- och 1800-talet till USA och i mångt och mycket lever som man gjorde för hundratals år sedan räknas som infödingar, medan jag som kom till Sverige när jag var ett halvt år gammal och växt upp med infödda svenska föräldrar tillhör invandrarna?

Personligen har jag ingenting emot att bli kallad invandrare – jag menar, jag är ju utlandsfödd så i ordets rätta bemärkelse är det väl så det förhåller sig. Men vad jag vänder mig oerhört starkt emot är när man försöker göra skillnad på människor och människor, och komma fram till slutsatser som ska vara typiskt för infödingar respektive utlandsfödda. Denna indelning är i mina ögon mycket märklig och samtidigt djupt beklaglig.

Det spelar väl absolut ingen roll varifrån de som arbetar inom räddningstjänsten kommer ifrån? Antingen kommer man fram till att svenskar och invandrare är distinkt olika (vilket jag tycker är extremt generaliserande och således felaktigt) och att därför någon form av mångfald är önskvärt. Men om det nu är skillnad på svenskar och invandrare kanske fler svenskar har valt att arbeta inom räddningstjänsten? Svenskar kanske tycker det är roligare? Ska man då kvotera in invandrare som kanske inte ens vill arbeta inom räddningstjänsten?

Om man, å andra sidan, kommer fram till att svenskar och invandrare är lika till den grad att man inte kan dra en tydlig linje mellan två folkgrupper (vilket jag hävdar) och att människor istället skiljer sig på individnivå, då kan ju en inföding lika väl representera en utlandsfödd.

Därför finner jag inte ett enda sakligt argument till varför detta skulle vara ett problem som behöver åtgärdas, för oavsett om man tycker svenskar och invandrare är olika eller om man tycker att de är lika spelar det ingen roll – kvoteringsyrkarna kan varken stödja sig på den ena eller den andra linjen. Detsamma gäller för övrigt när man diskuterar könsfördelning. Antingen är det skillnad, och då får man acceptera att människor gör olika val. Eller så är det ingen skillnad, och då kan x representera y lika bra som y själv.

Visst kanske någon menar att färre än 3 % invandrare inom räddningstjänsten innebär att bredden på språkkunskaperna inte är tillräckligt stora och att det är ett problem vid utryckningar, men nu är det ju födelseland man har jämfört och inte språkkunskaper. Jag exempelvis är ju invandrare, men jag kan inte fler språk än en svensk inföding för det, så att utgå från att invandrare kan fler språk är bara dumt.

Detta var således en helt meningslös nyhet, och jag hoppas verkligen inte det kommer några krav på kvoteringar som följd till detta. Om man tycker det är viktigt att kunna utländska språk, då får väl det räknas som merit och så kan de invandrare som faktiskt kan många språk (till skillnad från mig) anställas på grund av sina förmågor och färdigheter, och inte på grund av var de är födda.

Kompetens ska gälla över allt annat vid anställning och fokus ska ligga på att motverka alla sorters diskriminering – inte på att räkna grupptillhörigheter och försöka nå någon slags perfekt representation. Kvotering är ett värdelöst medel för att uppnå detta, och alla försök till att kvotera x gör att man automatiskt diskriminerar y, eftersom y inte tycks vara tillräckligt viktigt för att kvotera. Könskvoterar man bolagsstyrelser exempelvis blir det ju indirekt en diskriminering mot handikappade, barn med kriminella föräldrar och alla andra grupper som blir diskriminerade, men inte anses tillräckligt värda för att bli kvoterade.

Jag vill därför avskaffa alla former av kvotering och positiv särbehandling (om inte saklig grund föreligger såsom att ensamstående föräldrar bör få ökat stöd och att äldre människor bör ha rätt till färdtjänst). Ett första steg är att ta bort instegsjobben som idag gör att invandrare kan anställas enligt en modell som innebär att staten betalar 75 % av lönekostnaderna upp till ett belopp på max 750 kr om dagen. Instegsjobben diskriminerar ju indirekt alla som är i behov av jobb men inte råkar höra till den kategorin som är berättigad dessa.

Mitt förslag är därför att skrota instegsjobben och istället börja med en ny typ av statligt stöd vid anställning av studerande. Då kan nämligen nyanlända som läser SFI fortsätta vara attraktiva på arbetsmarknaden och få det lättare komma in i samhället (vilket var grundtanken med instegsjobben) samtidigt som andra grupper, exempelvis alla ungdomar som studerar och som löper risk att ta examen och aldrig haft ett riktigt arbete, också kan få ta del av samma förmån.

Detta menar jag vore att införa en positiv särbehandling som faktiskt har en saklig grund där saklig kompetens eller sakliga behov (vilket gäller i detta fall) föreligger. Och passa samtidigt på att skrota alla mångfaldsplaner!

Simon Hedlin Larsson

Feminismens stora paradox och största svaghet

De som förespråkar jämlikhet och motsätter sig alla former av förtryck och diskriminering brukar, som jag, förespråka att man i största möjliga utsträckning tar hänsyn till den enskilde individens egenskaper och förmågor. Det vill säga man bedömer människor utifrån kompetens, och lägger minsta möjliga vikt vid exempelvis kön, religion, handikapp och hårfärg.

Och det är här man finner feminismens största nackdel, för om ni tänker efter så är de två grupper som fokuserar mest på just vilket kön man är av nämligen förtryckarna och feministerna.

Simon Hedlin Larsson

Evighetsdisskusionen om bonusar

Så var det dags igen. I gårdagens SVT Agenda uppfattade människorna på stan som blev intervjuade det som stötande att banker trots politikernas uppmaningar fortsätter att dela ut bonusar. Jag kan hålla med om att i de fall då en bank har tilldelats skattepengar av staten bör den inte fortsätta att dela ut bonusar – och jag ställer mig även mycket skeptisk till det faktum att världens politiker räddade bankerna då det finns goda argument för att de skulle ha låtit de finansiella institutionerna betala priset för riskerna de tagit och tillåtits att kollapsa (läs exempelvis Niall Ferguson i Newsweek om just detta).

Dock så tenderar den svenska debatten att göra liten skillnad mellan banker som fått skattepengar och banker som inte har fått skattepengar; bonusar är lika dåligt oavsett, och det gäller dessutom för alla företag och organisationer. Och i ett land som Sverige med så mycket avundsjuka och jantelag lär ju denna diskussion pågå i all oändlighet, och kanske just därför är det extra viktigt att vi som inte har något emot prestationsbaserade bonusar hela tiden finns med i debatten och pekar på den naiva inställning som många kritiker har.

Varför kan inte alla som tycker att företag bör dela bonuspengarna mellan alla anställda gå ihop och köpa eller starta en bank och göra precis så. Sedan får de gärna förklara för mig hur de ska attrahera kompetenta personer till ledningen och styrelsen. Kortare arbetsdagar och minskad arbetsbörda? Nej, det blir ju en form av löneförhöjning sett timm kr/timme. Förmånatliga pensionsvillkor, exempelvis gå vid 60? Nej, även detta gynnar den ekonomiska ersättningen. Och så vidare.

Min personliga uppfattning är att det viktigaste på ett arbete är arbetsuppgifterna och kollegerna. De förra känner man förhoppningsvis väl till innan man blir anställd, men viktigt att komma ihåg är att de kan vara mycket likartade inom många företag och därför inte spela så stor roll när man väljer mellan A och B. De senare vet man sällan någonting alls om, för även om man kanske läst på om de andra i ledning och dylikt har man liten uppfattning om exempelvis hur bra de är på att samarbeta och på att agera i krislägen.

Så hur ska mutinationella företag kunna konkurrera om samhällets mest kompenta personer om inte just genom löner? Och som förespråkare av rörliga, prestationsbaserade bonusar tycker jag personligen att det är bättre att man får betalt efter att aktiekursen har stigit, företaget har uppvisat ett positivt resultat tre år i följd, eller efter någon annan parameter som mäter bolagets utveckling. Alternativet blir ju att betala ut skyhöga, fasta ingångslöner utan några som helst krav på motprestation, och jag har svårt att tänka mig att det är något som bonuskritikerna gillar, trots att det skulle bli resultatet om de fick som de ville.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: