Tag Archives: kön

Feministiskt initiativ mer ojämställt än Sverigedemokraterna

Enligt Feministiskt initiativs tredje stadga gäller följande:

Feministiskt initiativ arbetar i enlighet med denna stadga, föreningens plattform, dokumentet ”För en feministisk politik” och kongressens beslut.

Och går man igenom dokumentet För en feministisk politik finner man att ordet “jämställdhet” förekommer hela 88 gånger. Samtidigt visar en genomgång av flertalet partiers riksdagslistor att Feministiskt initiativ är det mest ojämställda partiet, och till och med ännu mer ojämställt än Sverigedemokraterna.

Ofta får man höra att Sverigedemokraterna är dåliga på jämställdhet och på att främja en jämn könsbalans. Mycket riktigt visar det sig också att bland Sverigedemokraternas riksdagskandidater är bara cirka var fjärde person kvinna. Det är emellertid ironiskt, uppseendeväckande och tråkigt att Feministiskt initiativ är ännu värre än Sverigedemokraterna. På F!:s riksdagslista är endast runt var femte kandidat man.

Hur ska ett parti som går till val på könskvotering och på att göra alla politiska frågor till feministiska frågor kunna ha någon som helst trovärdighet för sina jämställdhetsvisioner med valets mest könssnedvridna riksdagslista?

Simon Hedlin Larsson

Wetterstrand vill välja bort halva befolkningen

Maria Wetterstrand lyckas i det tidigare nämnda öppningstalet på Miljöpartiets kongress dessutom stå för ett ganska bra citat när hon sa:

Det finns alltså inget fog för att hävda att Sveriges kvinnor saknar kompetens för styrelsearbete. Tvärtom. Och med fler kvinnor i styrelsen ökar kvaliteten och lönsamheten.

Det finns en anledning att vi människor kommer i fler än en grunduppsättning – vi är alla olika och olikheter ökar sannolikheten för överlevnad. Det gäller även i börsnoterade bolag.

och utifrån det argumentera för könskvotering genom slutsatsen att:

Den som väljer att bortse från halva befolkningen som rekryteringsunderlag tar en risk.

Jaså? Kan Wetterstrand då beskriva exakt vad som händer när man har fyllt en könskvot? Låt oss säga att 40 procent av vardera kön måste vara representerade i alla bolagsstyrelser. Styrelsen för bolag x består av tio ledamöter. Valberedningen hittar sex stycken kompetenta kvinnor som den vill nominera. Förklara gärna nu på vilket sätt som valberedningen _inte_ är tvungen att välja män till resterande fyra styrelseposter. Hur menar Wetterstrand att valberedningen i detta fall inte är tvungen att “bortse från halva befolkningen som rekryteringsunderlag”?

Simon Hedlin Larsson

Den lönsamma könskvoteringen

I sitt öppningstal på Miljöpartiets kongress argumenterade Maria Wetterstrand för könskvotering till privata bolagsstyrelser. “Beviset” för sin tes var en D-uppsats skriven av tre MBA-studenter i Uppsala:

Lönnkvist, Niska och Mäkinen-Salmi har i sin mastersuppsats vid företagsekonomiska institutionen på Uppsala universitet studerat kvinnorepresentation i svenska börsbolagsstyrelser.

De har funnit belägg för att bolag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma, räknat i resultat efter finansnetto, än de bolag där det inte fanns kvinnor i styrelsen. Alls.

Vad betyder det att en D-uppsats menar att kvinnor ökar lönsamheten? Just precis. Absolut ingenting. Med enskilda D-uppsatser som stöd kan man argumentera för absolut vad som helst. Kanske speciellt den här typen av D-uppsatser som med ett minimalt statistiskt underlag drar långtgående slutsatser om kausala samband.

Den så kallade “studien” bygger på en analys av total 48 bolag. Har man i beaktande att det finns närmare 350 000 registrerade aktiebolag i Sverige ser man att man alltså har använt cirka 0,013 (48/350 000) procent av det totala underlaget för Sverige, och då “studiens” slutsatser inte är bundna till Sverige kanske man egentligen borde ta hänsyn till världens alla miljoner aktiebolag. Men vi nöjer oss med Sverige; 0,013 procent är en tillräckligt liten siffra.

Vad kom analysen av de 0,013 procenten av aktiebolagen fram till då? Författarna skrev själva på DN Debatt för ett par år sedan:

Det visar sig att företag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma räknat i resultat efter finansnetto än de företag där det inte fanns kvinnor i styrelsen under året 2005. Även 2004 samt 2002 var dessa bolag mer lönsamma än sina motsvarigheter utan kvinnlig representation.

Aha, 2005, 2004 och 2002 höll tesen. Men hur var det 2003? Glömde man skriva med det i artikeln eller glömde man undersöka just det året (trots att det ligger mellan 2004 och 2002)? Eller kan det vara så att tesen bara höll tre av fyra år? Det vill säga bara 75 % av fallen. Inte särskilt övertygande.

Dessutom är själva resonemanget ett urkorkat argument för att införa könskvotering. Wetterstrand sa i sitt tal att “med fler kvinnor i styrelsen ökar kvaliteten och lönsamheten”. Men om det nu är så statistiskt säkerställt och självklart att kvinnor ökar vinsten, varför skulle inte företagen kunna upptäcka detta och agera själva?

Man får ofta höra från vänster att privata skolor inte bryr sig om barnens undervisning utan bara om vinsten. Detsamma gäller multinationella bolag som enligt anklagelser i största allmänhet suger ut människor och gör dem fattigare i jakt på billig arbetskraft. Och förutom att vilja barnen illa och öka världsfattigdomen brukar det även påstås att giriga kapitalister förstör miljön. Och så var det ju naturligtvis kapitalisterna som orsakade finanskrisen.

Okej, men om nu dessa omänskliga kapitalister är beredda att förstöra världen bara för att tjäna någon cent per såld badboll, varför skulle de då inte vara kapabla att inse lönsamheten i att ha kvinnor i sina bolagsstyrelser om det nu, som det har påståtts, bara finns 110 procent fördelar och 0 procent nackdelar med ett 40/20/40-approach?

Efter att ha kritiserat en D-uppsats för att vara ett katastrofalt dåligt argument för att införa könskvotering kan det vara lämpligt att avsluta med ett par källor som styrker antitesen, att det saknas bevis för att könskvotering skulle vara lönsamt:

Farrell, K. A. och Hersch, P. L. (2005), ‘Additions to corporate boards: the effect of gender’, Journal of Corporate Finance, 11, p. 85-106, hittar inget stöd för att ökad “gender diversity” skulle vara lönsamt.

Adams, R. B. och Ferreira, D. (2009), ‘Women in the boardroom and their impact on governance and performance’, Journal of Financial Economics, 94, p. 291-309, menar att det till och med kan vara direkt skadligt att införa könskvotering, särskilt för välfungerande företag.

Almazan, A. och Suarez J. (2003), ‘Entrechment and severance pay in optimal governance structures’, Journal of Finance, 58, pp. 519-547, menar på att för mycket “board monotoring” skadar företagens lönsamhet. En aspekt som ofta saknas i debatten är att kvinnors påstådda ökade lönsamhet endast tycks gälla då ökad board monitoring för givet bolag leder till ökade vinster.

Simon Hedlin Larsson

Är jämställdhet bara till för kvinnor?

Vänsterpartiet är stolta över att nästan två tredjedelar av den av valberedningen föreslagna nya partistyrelsen är kvinnor. För ett parti som vill tvinga andra att kvotera fram jämställdhet framstår detta som ganska paradoxalt. Borde inte jämställdhet innebära en balans mellan könen där varken män eller kvinnor är underrepresenterade? Eller betyder feminism på socialistiska enbart att stärka kvinnor, oberoende av konsekvenser för eventuella män?

Svaret på den senare frågan finner man kanske delvis i Vänsterpartiets stadgar:

§ 21. Kvinnor skall vara representerade i valda organ och på förtroendeposter med minst 50 procent om inte synnerliga skäl förhindrar detta. I de fall där suppleanter förekommer skall såväl antalet ordinarie ledamöter som styrelsen som helhet bestå av minst 50 procent kvinnor. Om synnerliga skäl anförs skall särskilt beslut om detta fattas och skälen antecknas till protokollet.

Varken i denna paragraf eller någon annan regleras andelen män på förtroendeposter. Ordet “män” förekommer överhuvudtaget inte någonstans i stadgarna. Om antalet ordinarie ledamöter såväl som styrelsen som helhet består av 100 procent kvinnor är således detta inget problem ur Vänsterpartiets synvinkel.

Hur har man tänkt här egentligen? En förklaring kan man nog i detta fall hitta på SvD:s ledarblogg.

Signaturen “Karin” skriver i en kommentar med rubriken “Männen har dominerat hundratals år”:

Nu är det dags för kvinnorna att dominera. Hur rättvist var det på Gustav Vasas tid med kungliga rådgivare och annat? Vår generation har chansen att jämna ut oddsen lite och då är det vår moraliska plikt!

Fair point. Resonerar man på det viset blir det dock intressant att se hur man tänker komma tillrätta med det gigantiska förtrycket till följd av att “Europa har dominerat [i] hundratals år”. En enkel gissning är att personer med svenskt medborgarskap överhuvudtaget inte skulle få särskilt mycket inflytande. Varken män eller kvinnor. Förmodligen skulle alla maktpositioner i hela världen istället innehas av svarta män, judinnor, asiatiska risplockare, och alla nästan utrotade infödingstammar. Men rätt ska vara rätt. Och nu var det ju dags för de förtryckta att få dominera – det vill säga hämnas – eller hur?

Simon Hedlin Larsson

Den unga generationens intellektuella förfall

Problemet med strukturteorier är att de alltid löper risk att göra paranoida påståenden. Den svenska feminismen är särskilt duktig på just det. Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren skriver på Aftonbladet Debatt om spökpatriarkatets nedtryckning av unga tjejer:

“För inte så länge sedan var föräldrar stolta om deras barn var duktiga i skolan. Ja, det gällde om döttrar var duktiga i skolan också. Nu för tiden, när unga kvinnor är superduktiga och slår killarnas betyg med hästlängder, ja då är duktigheten ett problem.”

Slutsatsen är att bara för att killar inte längre är duktiga är det inte längre fint att vara duktig, vilket går ut över högpresterande tjejer, så kallade prestationsprinsessor. Visst är det praktiskt att skylla alla samhällsproblem på kvinnoförtryck. Det ökar dessutom sannolikheten för att man någon gång kommer att träffa rätt. Fast paranoidstrukturfeminister erkänner sällan att de har fel. Det blir lite you-can’t-miss-if-you-call-whatever-you-hit-the-target-mentalitet. I detta fall är man dock (som vanligt) ute på en rejäl cykeltur.

För det första har man i detta land länge sett ner på duktighet, eftersom denna explicit innebär att någon är mindre duktig – vilket naturligtvis är orättvist. Etableringen av detta tankesätt tackar vi Socialdemokraterna och LO för dagligen. 20-talister och 40-talister kan upplysa Ernsjöö Rappe och Sjögren att när de växte upp kallades framstående elever professorer, de som idag kort och gott kallas nördar.

För det andra, att man värderar ambitioner och talanger lägre idag än igår har ingenting att göra med killars relativt sett sämre prestationer. Det handlar inte om patriarkatet, utan om något mycket större, nämligen denna generations intellektuella förfall.

Det kvittar om du är kille eller tjej; att vara duktig uppmuntras sällan oavsett kön. Detta fenomen har orsakats av en samhällsutveckling där helt nya värderingar styr. Det är fortfarande coolt att ha mycket pengar, men istället för hårt slit är det mest beundransvärt om man har arbetat så lite som möjligt för att spara ihop till dem. Denna mentalitet präglar för övrigt hela landet i stort; det är fint att arbeta lite. För då får man en massa tid till allt det där viktiga, typ som tv-serier, 45-kronorslatte på stan, Dan Browns senaste, och en extra resa till Kanarieöarna.

Och just den där ytterliggare resan till Las Palmas känns så otroligt värd; finns det något bättre än att kliva upp kl 04 varje morgon i en vecka för att knuffa ner tyskar och britter i poolen i jakt på en ledig solstol att “paxa” (boka) för dagen genom att placera en urtvättad IKEA-handduk på den? Det är emellertid inte bara den fantastiska hotellbuffén och m&m (magsjuka och Magnecyl) resten av resan som lockar; i dagens Sverige är det också status att vara berest och världsvan. Det vill säga berest som i att ha åkt buss mellan Hua Hin och Bangkok, och världsvan som i att kunna den ungefärliga växelkursen mellan krona (SEK) och bath (THB).

Oavsett vad opinionsundersökningar säger (då människor svarar vad de tycker att de borde tycka) är det närmast ett faktum att dagens unga värderar allmänbildning mer som nördigt än som status. Har man läst Platon (säger man Gorgias tror de man menar något i Sagan om Ringen-filmerna) frågar de om man är deprimerad. Abu Dhabi har de flesta aldrig hört talas om. Stora språnget låter för många som Christian Olssons medaljhopp. Och när man hävdar att demokrati inte är absolut rätt utan en åsikt (som måste försvaras), tror de att man stödjer diktaturer.

Någon gång försökte en ungdom förklara för en jämnårig konceptet Schrödingers katt, men gav upp då kompisen inte hade hört talas om kvantfysik. Har man inte bläddrat längre i kemiboken än till Demokritos är det liksom svårt att förstå elementarpartiklar och antimateria. Lite humor var det ändå då en person trodde att digerdöden var tigerdöden, orsakad av tigrar som utrotade nära hälften av Europas befolkning. En annan undrade om man inte kunde skydda ansiktet med händerna vid ett vulkanutbrott. Fast vad ska man egentligen förvänta sig av dagens ungdom då universitetslärare likställer merkantilism med fysiokrati?

Det är bara att inse och anpassa sig till att mer intellektuell kunskap och hårt arbete sällan uppskattas nuförtiden. Man kan därför spekulera i att anledningen till att killar presterar sämre än tjejer idag, jämfört med bakåt i tiden, har att göra med att killar bättre anpassar sig efter statustrender. När det inte längre är lika populärt att ha höga betyg och vara elevrådsordförande väljer man att istället gå med i en guild i World of Warcraft och streckfölja alla säsonger av “Scrubs”. Detta samtidigt som tjejer mognar tidigare, är mer självständiga och vågar gå lite emot strömmen. Dock lär det finnas många viktigare förklaringar. En av dem är att attityden till tjejer som läser vidare efter gymnasiet och gör karriär har blivit långt mycket bättre de senaste femtio åren (vilket är mycket positivt). En annan är att det börjar bli mer accepterat att ha höga ambitioner om man är tjej än om man är kille (vilket är negativt).

Men den främsta orsaken till att en del framgångsrika tjejer känner sig motarbetade av samhället är att Sverige krasst motarbetar alla framgångar – så länge du inte är idrottsstjärna eller LO-ordförande, förstås. Problemet heter inte patriarkatet, utan Jantelagen.

“Ten acts of human smallness,” skulle nog Karl Popper ha sagt.

Simon Hedlin Larsson

Genusvetenskapens gyllene snitt

Könskvotering är fel, konstateras det i samband med att regeringen nu avskaffar positiv särbehandling till högskoleutbildningar.

“27-åriga Olivia Rozum hade läst två år på folkhögskola för att kunna komma in på drömutbildningen. Men trots högsta betyg blev det tvärstopp – eftersom hon inte var man,” skriver SvD känslosamt i syfte att göra människor upprörda.

Att stirra sig blind på kön och välja personer i hopp om att kunna uppnå genusvetenskapens gyllene snitt, 50/50, eller åtminstone det halvmagiska talet 40/60, verkar hela Sverige tycka är en dum idé. Och de har rätt. Det är rent ut sagt en korkad idé.

Därför återstår det bara att se om människor har någon lust att vara konsekventa i sin hållning. Är de det lär inte det rödgröna blocket få en enda röst på grund av sin jämställdhetspolitik eftersom att deras statsministerkandidat Mona Sahlin tydligt har klargjort att man vill göra könskvotering till lag.

Simon Hedlin Larsson

Liberal feminism

Ett bra inlägg i debatten om feminism och jämställdhet hittas i Veckans Affärer. Författaren till artikeln är Maria Ludvigsson. Följande är tre utdrag ur texten, som talar bra för sig själva:

“Synen att kvinnor ständigt behöver särbehandling är starkt närvarande i jämställdhetsdebatten, inte minst vad gäller kvinnor i ledningar och styrelser. Om debattörerna tillåtit en längre historieskrivning än tillbaka till -68, hade man sett hur särbehandling och särlagstiftning varit själva kvinnokampens främsta måltavla.”

“Det faktum att olikheter är långt större mellan individer än mellan könskollektiv förtränger man. Inte minst blir detta tydligt då det förment kvinnliga politiseras och kvinna antingen är synonymt med en förtryckt medborgare som inte vet sitt eget bästa utan behöver en stark stat, eller med föräldraskap (men då som moderskap) och därmed behov av allehanda socialförsäkringar.”

“Kvinnorörelsen har historiskt varit ideologiskt liberal och därför ställt krav om likabehandling. Om kvinnors lika rätt att precis som män vara olika.

Liberal feminism handlar om just detta: Rätten att bli bedömd, berömd och bemött som en individ – inte som del av ett kollektiv. Att slippa höra ’’sådär gör du bara för att du är tjej’’ och inte säga ’’så typiskt karlar’’ så fort en man gör något vi ogillar.”