Tag Archives: könsskillnader

Acceptera könsskillnader

Det här beslutet om att man inte skall få göra skillnad på kön vid försäljning av försäkringar är tramsigt. Med den logiken bör man ju inte heller få göra skillnad på andra riskfaktorer som inte är helt individuella.

Att kvinnor exempelvis är involverade i signifikant färre bilolyckor än män får alltså inte leda till att kvinnor betalar billigare livförsäkringar. Jaha, men varför ska då äldre personer få köpa billigare livförsäkringar än unga? Om man inte får dra generella slutsatser av kön bör försäkringsbolagen rimligtvis inte få göra detsamma gällande ålder.

Visst kan man inte med full säkerhet säga att alla kvinnor under alla omständigheter löper mindre risk att drabbas av olyckor och sjukdomar än män. Men samma definitiva slutsatser går heller ej att dra i fallet unga och gamla.

Nej, men skulle nog faktiskt kunna säga att denna likabehandling av män och kvinnor inom försäkringsbranschen är en slags könsdiskriminering, såtillvida att man inte erkänner och accepterar de könsskillnader som faktiskt finns. Kön är inte enbart en social konstruktion. Människor är olika. Det spelar ingen roll i juridisk mening för alla människor ska fortfarande ha samma rättigheter. Men att behandla folk lite annorlunda utifrån kön i de fall då det faktiskt finns saklig grund för det är inget att vara rädd för.

Simon Hedlin Larsson

Män först – för allas skull

Expressen har en huvudledare idag som nog välkomnas på sina håll. Man konstaterar bland annat att “[k]vinnor arbetar hårt och är ansvarstagande”, “[g]es bistånd till män är risken tyvärr stor att de slösar bort pengarna”, “mikrokrediter till kvinnor även stärker barnen, familjerna – hela samhällen”, och att “återbetalningsfrekvensen bland kvinnor som fått mikrolån skyhög”.

Och det finns inga skäl till att tro att det inte skulle ligga en viss sanning i det som Expressen skriver. Och vikten av global women empowerment kan inte nog understrykas. Men nyfiken som man är undrar man ju hur det hade låtit ifall texten hade sett annorlunda ut. Hade vänsterfeministerna köpt resonemanget som absolut sanning ifall den hade sett ut på följande vis?

“Män arbetar hårt och är ansvarstagande. De överkonsumerar inte, slösar inte och överger inte sin familj.” Det har sagts av den förre DEF-chefen Mercy Parnevik, som nu driver finansbanken “Feet to Feet”. Parnevik har, vad man än tycker om generaliseringar, rätt i sitt påstående. Ges bonusar till kvinnor är risken tyvärr stor att de slösar bort pengarna. Bonusar till män hjälper desto fler; män tar hand om sina barn och planerar långsiktigt. Exempelvis är återinvesteringsfrekvensen bland män som fått bonusar skyhög. Pengarna ger helt enkelt effekt och växer. Flera studier från internationella organisationer – bland annat Världsbanken – visar hur utbildning, förtroende och rörlig ersättning till män även stärker barnen, familjerna – hela samhällen.

När män får makt och resurser i rika länder satsar de framför allt på två saker: samhällsnyttiga investeringar och sina barns utbildning.

Traditionellt har familjens investeringsbeslut hanterats framför av kvinnor. Att flytta tyngdpunkten till män borde vara ett centralt mål för snart sagt alla hushåll. Vad gäller prestationsbaserade löner måste de rika länderna trycka på för att förändra lagar och seder som oförtjänt kritiserar män. Det är inte taget ur luften, utan bevisat av osentimentala ekonomer: länder där män har knappa resurser är länder som har mäkta svårt att ta sig upp ur fattigdom. Män först, alltså – för allas skull.

Simon Hedlin Larsson

Könsskillnadernas främsta beskyddare

“Merete Ellegaard säger att hon också fått fina kommentarer från musiker hon jobbat med:
– En person sa till exempel till mig att ‘man tänker inte på om du är man eller kvinna när du dirigerar’.
– Det är dit man vill komma, säger hon.
Vi borde redan vara där,”
skriver Hanna Höglund i Expressens kulturdel.

Man kan ju alltid fråga sig hur mycket denna 5 900 tecken lång krönika hjälper till att eliminera könsfokus när det enda artikeln i övrigt går ut på är att raljera över hur ojämställt det är bland landets dirigenter.

“Siffran över framträdanden med kvinnliga dirigenter är inte mycket högre: 43 stycken av cirka 350 konserter under de tre senaste säsongerna,” skriver Höglund lite tidigare i samma artikel.

Hur var det med att inte fokusera på dirigenternas kön sa du?

Fast det gäller väl knappast Höglund. Vi andra som tillhör de vanliga dödliga är omedvetet fast i överordnande strukturer (Althusser och Balibar, 1970, Reading ‘Capital’, New Left Books: London: p. 180), medan Höglund tillhör en privilegierad elit som kan röra sig utanför dessa superstrukturer och belysa dem för oss som tillhör skocken – det dumma folket – som inte vet sitt eget bästa.

Så medan du och jag ska lägga minimalt fokus vid kön, gör Höglund precis vad som behagar henne, för att i hennes värld har hon medicinen och du och jag är lite lätt sjuka i huvudet. När du och jag noterar vad en dirigent har för kön cementerar vi könsstrukturer (den överordnande multimegakonspirationen patriarkatet), men när Höglund skriver om precis samma sak hjälper hon istället oss att se vilka fångar vi är, och gör vi bara som hon säger så kommer vi kunna bryta oss loss ur Rousseau-liknande kedjor (Du contrat social: ch i, “‘L’homme est né libre, et partout il est dans les fers.”) och återvända till det perfekta samhället.

Fast vad är det som har gett just Höglund & co den självuttalade rätten att fritt kunna få belysa könsskillnader utan att behöva svara för att själva faktiskt preservera könsfokus? Just precis, ingenting. Det finns goda skäl till att strukturalismen inom politisk teori dog på 1970-talet, vilket Colin Hay tydligt påpekar i kapitlet “Marxism and the State” i Gamble, Marsh and Tant (1999), Marxism and Social Science (Macmillan: Basingstoke: p. 38). Det främsta skälet är just att det inte finns några sakliga argument till varför en liten elit skulle kunna göra sig tillräckligt oberoende av de överordnande strukturerna för att objektivt kunna observera dem (förutom Anthony Giddens har även Anthony King, Stephen Bates och Bob Jessop skrivit drösvis om just detta).

Därför är Hanna Höglund precis lika ansvarig som många andra för att bevara könsfokus och könsskillnader. Om syftet med hennes artikel är att människor inte ska fundera på vilket kön dirigenten har på den nästa konsert de går på lär hon knappast vara speciellt framgångsrik när hon skriver:

“Den pågående Mahlerfestivalen i Stockholms konserthus exemplifierar bristen på kvinnliga dirigenter i svenskt orkesterliv. Elva dirigeringstillfällen. Vi bockar av män vid alla. Inklusive den omstridde kändisamatören Gilbert Kaplan.”

Om jämställdhetens värsta fiender är könsförtryckarna måste jämställdhetens värsta vänner vara genusgalningarna, kvoteringsivrarna och könskalkylatorerna.

Simon Hedlin Larsson

00-talets viktigaste händelser

Handlingslistor skriver man för att inte glömma bort något när man sedan är på plats i butiken. Ironiskt nog glömmer man stundom att skriva ner en del viktiga saker på listan som man därför inte kommer ihåg. Och istället kanske man antecknar något oväsentligt som gladeligen hamnar i varukorgen. Ungefär så känns det när Dagens Nyheter listar fem viktiga saker som har blivit bättre under 00-talet. Konflikterna, fattigdomen, skolgången, kvinnomakten och medellivslängden tas upp.

Förutom att den minskade fattigdomen är mer komplex än de flesta tror – utanför Kinas gränser har den absoluta fattigdomen varit mer eller mindre konstant under de senaste trettio åren – kan man ju fråga sig varför en av 00-talets fem viktigaste händelser är att “[a]llt fler kvinnor finns representerade i beslutsfattande församlingar”. Formulerar man sig som att diskrimineringen har minskat och jämlikheten har ökat – då är det en annan femma. Men nu har DN valt att skriva om ökad representation, och det är i sig inget positivt; tänk i de fall (omvända, sett till hur debatten går) då kvinnor väljs för att män diskrimineras. På vilket sätt har den ökade representationen i dessa fall varit till gagn för samhällsutvecklingen?

Och som vanligt tillkommer dessutom samma gamla vanliga fråga om varför könsrepresentation är så viktigt att det till och med ses som ett av decenniernas mest positiva inslag. Varför kan inte män representera kvinnor lika väl som kvinnorna själva? Aldrig hör man någon slå ett slag för att arbetslösa ska vara representerade bland beslutsfattare. Trots att de som saknar sysselsättning under nästa år spås vara mer än tio procent av den arbetsföra befolkningen verkar ingen kräva att åtminstone en riksdagsledamot ska väljas som arbetslös. Proffspolitiker och karriärsbyråkrater anses uppenbarligen kunna företräda de arbetslösa minst lika bra som de arbetslösa själva, trots att många av de förra två kanske inte ens har varit arbetslösa någon gång i sina liv. Men män kan tydligen inte företräda kvinnor, för att de har ingen aning om hur kvinnor tänker och fungerar. Frågan är bara hur detta går ihop med denna moderna genusvetenskap som säger att kön enbart är en social konstruktion…?

Dagens Nyheter missar på sin lista om 00-talets positiva händelser att göra en parentes för utebliven utomkinesisk fattigdomsminskning. Man kan även fråga sig om ökad kvinnorepresentation verkligen har att göra på listan, och om det inte borde vara ökad jämlikhet eller minskad diskriminering istället. Dessutom glömmer DN att skriva om 00-talets kanske viktigaste händelse, nämligen kommunikationsrevolutionen. Är det något som 00-talet bör bli ihågkommet för utöver 9/11 är det den fantastiska utveckling vi har sett på kommunikationsfronten. Detta handlar inte bara om Facebook, Google, Skype, eBay och trådlöst bredband. Det gäller även mobiltelefonen och hur både tillgång och användbarhet har ökat drastiskt under det decennium som vi nu lämnar bakom oss. Förutom att allt fler kan ringa från och surfa på sina mobiler nästan oberoende av var de rör sig i sin vardag har de bärbara telefonerna blivit oumbärliga i många fattiga länder där kritisk information, exempelvis väderprognoser för bönder, skickas till mobiltelefoner, vilket även gäller mikrolån och löner som kommer per SMS.

Men kommunikationsrevolutionen skriver inte DN en rad om. Kanske glömde man det viktigaste just för att man inte skrev ner det först. Förhoppningsvis har man på Gjörwellsgatan i alla fall kommit ihåg att köpa strömming och julskinka. Kan vara rätt svårt att få tag på vid det här laget annars.

Simon Hedlin Larsson