Tag Archives: konst

Konsten att vara konsekvent

Någon redigerare på Dagens Nyheter fick till det bra när hon eller han gav dagens huvudledare rubriken “Rätt till fel åsikt“, apropå mordhoten mot Lars Vilks. Det är precis vad det handlar om. Oavsett vad Vilks har sagt genom uttalanden, texter och teckningar, och oavsett vad han i framtiden kommer att säga, är det inte på något sätt berättigat att utsätta honom för våld eller hot om våld. I Sverige ska man inte behöva vara rädd för att säga vad man tycker.

Yttrandefriheten måste dock gälla för alla, och oavsett vilken typ av politiska och religiösa åsikter som förs fram. Det är mycket viktigt att man är konsekvent. Är det tillåtet att rita satirer av Muhammed (vilket det ska vara), måste det också vara precis lika tillåtet att provokativt avbilda alla andra religioners högst vördade gestalter.

Fredrik Segerfeldt gör därför helt rätt i att lägga upp Lars Vilks judesugga, och den hittar ni här.

Simon Hedlin Larsson

Låt inte extremisterna vinna

Mycket kan sägas om Lars Vilks. Han är många gånger ganska arrogant, och tillhör en kulturelit som tror på objektiv konst och menar att vi vanliga vardagliga människor inte förstår vad konst egentligen är. För en som tror på demokrati och på värdet av pluralism kan det därför vara lite olustigt när Vilks i TV och tidningar raljerar över hur lite vanligt folk kan om konst.

“Boken” Arx som “skrevs” med stenar och rättsliga övertramp i Kullabergs naturreservat kan man ha en del åsikter om. Detsamma gäller argumentet att lagbrott och rättsliga följder skulle vara en del av själva konstverket. Visst har konsten en viktig uppgift i att provocera, men om brott kan försvaras i konstens namn, vem beslutar i sådana fall vilka brott som ska vara okej och inte, eftersom det förmodligen lär vara få konstnärer som stödjer anarki? Fast sådana invändningar kanske bara någon har som inte tillhör eliten som förstår sig på konst…

Gällande den uppmärksammande rondellhunden kan man nog konstatera att det var ganska – för att inte säga mycket – onödigt att rita den. Att teckningen skulle uppröra kunde vem som helst räkna ut, och oavsett hur viktigt man än anser det vara att provocera kan tänka lite på konsekvenserna först. Någon kanske argumenterar för att detta var precis vad den europeiska debatten om mångkulturalism och tolerans behövde, men när främlingsfientliga partier växer sig starkare, minareter förbjuds, slöjor stoppas och burkor ifrågasätts, är det verkligen större spänningar mellan olika samhällsgrupper som Europa behöver? När ska processen inledas då (främst, men inte enbart) kristna och muslimer börjar fokusera på vad de har gemensamt, istället för vad som skiljer dem åt?

Hur som helst, oavsett vad man tycker om Lars Vilks konstnärliga eller politiska gärning, hans elitistiska åsikter och hans verk är i alla fall en sak klar. Han har precis lika stor rätt som vem som helst att yttra sina åsikter – hur korkade och onödiga de än må vara. Vilks bör som alla konstnärer, tyckare och offentliga personer kritiseras och granskas. Men alla de mordhot (och misstankar om) förberedelser till attentat som förkommer (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12) hör naturligtvis aldrig hemma i ett civiliserat land. Det svenska samhällets viktigaste uppgift är nu att skydda yttrandefriheten, både genom att försvara Vilks och genom att möta intoleransen med tolerans. Börjar man istället förbjuda burkor och minareter leder det bara till att extremisterna vinner.

“Je ne suis pas d’accord avec ce que vous dites, mais je me battrai jusqu’à la mort pour que vous ayez le droit de le dire.”

Voltaire kunde inte ha sagt det bättre.

Simon Hedlin Larsson

Konstiga Konstfack

Konsten ska vara nyskapande, den ska vara tankeväckande och den ska vara provokativ. Dock innebär det inte att vara privilegierad medborgare bara för att man är konstnär. Lagar och regler gäller även de som tycker om att skriva, måla, bygga, fotografera och filma. Och om man någon gång gör något otillåtet i konstens namn, måste man – utan minsta tvekan – acceptera konsekvenserna av sina handlingar. Dessutom måste man också se till att det blir konsekvenser; exempelvis i de fall då ett lagbrott har begåtts är det naturligt att konstnären bakom verket ser till att förövare, vilket oftast inkluderar konstnären själv, får sina straff.

Den 35-åriga eleven vid Konstfack som vägrar uppge personen som i dennes examensarbete vandaliserar en tunnelbanevagn till en uppskattad kostnad av 100 000 kr agerar således under all kritik. Man undrar ju vilket geni till handledare som tycker att skadegörelse är ett ypperligt uttryckssätt, eller vilka ansvariga som godkände elevens arbete och lät denne ta examen utan att säkerställa att det blev ett åtal och en dom.

Någon kanske ifrågasätter att Konstfack borde ta ansvar för samhället – deras primära uppgift är ju att utbilda sina studenter. Visst, men nog är ändå det hyfsat osmakligt att svenska folket betalar säkert hundra miljoner årligen till Konstfack, och dessutom får punga ut med sexsiffriga belopp för enskilda elevers examensarbeten. Hur mycket konst detta är kan man allt fråga sig. Mycket konstigt är det i alla fall.

Simon Hedlin Larsson