Tag Archives: konsumtion

Miljöpartiet uppmanar till ökad konsumtion

En fråga som har ställts på senare tid är: vad vill Miljöpartiet? Idag har partistyrelsen presenterat sitt förslag till valmanifest (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8), och nu gäller frågan istället: hur tänker Miljöpartiet?

Partiet kallar sig “de gröna”, nådde riksdagsframgångar i samband med säldemonstrationer, och har gjort resurshushållning till sin främsta fråga. Därför är det med stor förvåning som MP:s partistyrelse föreslår att man ska göra det billigare att konsumera, och mindre kostsamt att förbruka jordens ändliga och knappa resurser (följande citat, samt hela förslaget återfinns här):

“11. Sänkt moms för tjänsteföretagen
Vi vill få tjänstesektorn att växa genom att sänka momsen inom en rad branscher. Det blir billigare att reparera trasiga saker, äta på restaurang, gå till frisören och att laga cykeln.”

Först och främst kan man fråga sig om det är speciellt resurssnålt att gå på en restaurang. Det lär vara många som äter bra mycket mer när de är ute än när de är hemma. Och vad händer egentligen med maten man lämnar? Räkna bort doggy bags och det lär vara en inte oansenlig mängd mat som slängs varje dag på restauranger. Det är nämligen inte särskilt lätt att ställa in en tallrik i kylen när man är mätt om man är på McDonalds, Operabaren, Bagpiper’s Inn eller F12.

Sedan kan man fråga sig hur många som kommer att reparera prylar bara för att momsen sänkts med någon procentenhet. Förmodligen skulle man kunna slopa momsen för tjänster helt utan att se någon större skillnad i antalet reparationer. Den främsta anledningen till att man inte lämnar in en trasig mobiltelefon är ju inte för att det är en kostnadsfråga, utan för att det blir ett bra tillfälle att köpa en ny. De flesta kommer slänga sina gamla telefoner oavsett momsen på tjänster. Och den som tycker att teknisk utveckling är farligt och vill tvinga fram en långsammare tillväxt för att människor ska reparera sina gamla prylar bör omgående skicka en brevduva till Yvonne Ruwaida och kräva att hon slutar surfa på mobilen för skattebetalarnas pengar (vilket det i och för sig finns goda skäl till att göra ändå).

Man undrar förresten varför Miljöpartiet vill att man ska klippa håret oftare. Det krävs knappast något geni för att räkna ut att många fler miljöfarliga hårvårdsprodukter hamnar i naturen om plötsligt många fler går till frisören.

Detsamma gäller bilreparationer – är det inte bättre att man köper en ny mindre miljöfarlig elbil istället för att reparera den gamla bensinslukaren?

Miljöpartiets partistyrelse tycker uppenbarligen att man bör behålla sin gamla bil, istället för att köpa en mindre energikrävande bil. (Bilden är hämtad här.)

Mest trolig utgång av ett en sänkt moms på tjänster är dock att konsumtionen på varor ökar. Människor reparerar inte fler cyklar än de som är trasiga. Man hinner inte gå på restaurang stup i kvarten även om man skulle ha råd. Och man klipper inte gräset om det redan är kort. Därför kommer med största sannolikhet en eventuell skattesänkning öka konsumtionen av varor mer än konsumtionen av tjänster.

Det är svårt att tolka denna del av MP:s partistyrelses förslag till valmanifest som något annat än en uppmaning till svenska folket att konsumera mera. Detta brukar de flesta inte ha något emot, men hur är det egentligen med ett parti vars företrädare menar att “[e]kosystemen /…/ stressas av människans omättliga konsumtion, det vi idag benämner tillväxt”, och hävdar att “kapitalismens skuld är värre än både kommunismen och nazismens skuld sammantaget”?

De gröna resurshushållarna slår nya rekord i att vara inkonsekventa.

Simon Hedlin Larsson

Miljöpartiets kommande fall?

Det går bra för Miljöpartiet nu. I en nyligen publicerad Demoskopundersökning får partiet 10,6 procent, den högsta mätningen som partiet någonsin har nått. Maria Wetterstrand säger att de “känner medvind”.

Nåja, säger cynikern, kanske inte så länge till.

Förutom att man kan ifrågasätta hur positiv Miljöpartiets tillväxt har varit för det rödgröna blocket då SCB:s Partisympatiundersökning (PSU) 2009 vittnade om väljarflöden främst för Socialdemokraterna och soffliggarna, bör man inte förvänta sig en dans på rosor fram till valet.

Maria Wetterstrand har mycket riktigt, och mycket udda, fått någon slags expertkommentatorsroll hos många medier vad gäller klimatfrågan. Partiet vinner många väljare i Stockholm, och Maria Wetterstrand är enligt många undersökningar Sveriges näst populäraste partiledare/språkrör, sett till förtroende.

Men nu är det valår, och journalister är extra pigga på att få sätta tänderna i skandaler och skapa stora drev. Snart lär mediekampanjerna komma även mot Miljöpartiet, och då kommer det inte bli mycket medvind att njuta av. Vad drevet kommer att handla om är omöjligt att säga. Det kan vara allt från en liten personkonflikt bland partitopparna till ett alltför stort politiskt gap mellan MP och S+V. Men det är svårt att se att Miljöpartiet skulle få gå till val utan att ha utsatts för hårdare kritisk granskning från den svenska journalistkåren.

Nu är ju visserligen miljöpartister överrepresenterade bland journalister, men någon lär väl nappa på betet, och sedan lär de andra hänga på eftersom att alla läsarna är minst lika nyfikna, om inte mer, på drev mot Miljöpartiet som mot andra politiska partier.

En intressant aspekt vore för övrigt en ekonomisk granskning av Miljöpartiets politik som presenteras i nästa månad. Mycket kommer tveklöst handla om satsningar, men har man tid och resurser att satsa på allt? Till skillnad från det klassiska överbudspartiet Vänsterpartiet förespråkar Miljöpartiet hushållning med resurser, och man ständiga påpekanden om att dessa är ytterst begränsade. Hur nu det går ihop med keynesianistisk stimulanspolitik, och att skapa konsumtionsbehov hos människor som i det “naturliga” tillståndet inte finns, det kan man allt fråga sig.

Simon Hedlin Larsson

Galna åsikter om ekonomisk jämlikhet del 1

De politiska ungdomsförbundens företrädare har fått möjlighet att delta i debatten om ekonomisk jämlikhet och den hypade och överskattade boken The Spirit Level (sv: Jämlikhetsanden) i programmet OBS på Sveriges Radio. Hittills har Jakop Dalunde (GU), Magnus Andersson (CUF), Jytte Guteland (SSU) och Niklas Wykman (MUF) fått läsa upp varsitt manus, och bortsett från Anderssons inlägg kan man gott konstatera att det inte har varit några intellektuella eller kunskapsmässiga mästerverk.

Dalunde språkrör för Grön Ungdom inleder sitt manus med:

“Jag fryser inte, jag har tak över huvudet och kan fylla alla mina grundläggande behov. Men varför fortsätter jag då konsumera? Jo därför att det finns någon annan som har mer.”

Enligt språkröret köper vi således inte den senaste J. K. Rowling, Dan Brown eller Paulo Coelho för att vi egentligen vill läsa böckerna, utan helt enkelt för att någon annan (kanske biblioteket?) äger fler böcker. Vidare köper vi inte en LCD-TV för att vi vill se på film i bästa kvalitet, utan för att grannen har två TV-apparater. Blomsterkvasten och vinet någon gav bort igår på en middagsbjudning – det var inte en trevlig gest mot värden, utan uppenbarligen ett undermedvetet, okontrollerat behov av att konsumera, vilket är resultatet av att alla inte har precis lika mycket (eller lite).

Analysen blir inte bättre av ett något udda exempel som följer i manuset:

“Det är som ett ekorrhjul. Eller, som ett ekorrhjul, men istället för ekorrar så är det hästar som jagar varandra på rad, med morötter hängandes i svansen. Så länge de rika blir rikare snabbare än de fattigare så kommer ingen häst nå fatt i den framför. /…/ I ett ojämlikt samhälle, där /…/  avståndet till hästen framför är långt –  så är chansen liten att jag känner mig tillfreds ekonomiskt. Det blir svårare att värdesätta andra saker i livet, att lägga tid och energi på kärlek, vänskap och personlig utveckling.”

Detta är den gamla vanliga vänsterdrömmen; så fort alla hästar springer lika fort kommer de stanna upp, kramas och börja älska varandra för evigt. Krig och våld blir ett minne blott – så även alla sociala problem – och alla blir precis lika (om det är lika bra eller lika dåliga, det vet ingen, för det finns ju ingen som är något annat). Problemet med denna utopi (eller mardröm beroende på hur man ser det) är att alla hästar aldrig kommer springa lika fort. Hästar, precis som människor, är olika.

Det spelar dock ingen roll att man är olika om bara alla hästar är lika inför lagen, och de hästar som inte mår bra eller på annat sätt har det svårt får hjälp att klara sig bättre. Men att hjälpa de utsatta har ju ingenting att göra med att alla hästar ska springa lika snabbt. Om eliminerade skillnader har ett egenvärde i sig kan man ju bara hugga benen av alla hästar – då kommer de garanterat springa lika fort, det vill säga inte alls. Applicera den liknelsen tillbaka på människorna och verkligheten. Jämlikhetens pris, eller något.

Simon Hedlin Larsson

Den moderna socialismen

Claes Borgström tillhör tillsammans med Jan Guillou och Anders Wijkman den skara flitiga debattörer som fantastiskt nog oftast brukar ha fel. Den snusförnuftige analytikern skulle förmodligen påpeka att det faktum att dessa tre herrar ofta kastar sig obeväpnade in i debatter utan särskilt mycket kött på benen resulterar i hög sannolikhet för att de ska trampa snett. Nu har även Borgström kommenterat Mona Sahlins Louis Vuitton-väska, bland annat på Newsmill där han skriver:

“De manliga partiledarnas val av kostym och slips ägnas däremot sällan någon som helst uppmärksamhet – än mindre väcker det kritik. Som manlig politiker går det tydligen utmärkt att bära Boss-kostym och en Longinessklocka för närmare 80 000 kronor.

Ingen kommer heller på idén att ifrågasätta vad Fredrik Reinfeldt kör för bil eller var han köpt sina skor.

Skillnaden mellan Reinfeldt och Sahlin är, vilket socialdemokraten Borgström mycket väl vet, att Reinfeldt inte företräder en socialistisk klasskamp. För medan borgerligheten menar att det är viktigare att förbättra situationen för de som har det sämst ställt, slåss vänstern för att alla ska ha lika – vilket dock oftast resulterar i lika lite.

Uppmärksamheten kring Sahlins väska har naturligtvis ingenting med kön att göra. Göran Persson fick i samband med köpet av “Torp” (som Sahlin för övrigt kallat för “fint rött hus”) för 12,5 miljoner utstå en rad skriverier, som han själv kallade för närmast en kampanj mot honom. Det berodde inte på att hårt arbetande personer eller ledande politiker inte ska få bygga herrgårdar, utan problemet är att man tappar trovärdighet om man förespråkar Wigforssiansk delad fattigdom samtidigt som man lägger miljoner på sin egen välfärd och sitt eget välmående.

Och nog framstår det också som dubbelmoral när efterträdaren Sahlin – som dessutom flirtar ännu mer med vänstern än vad Persson någonsin hade vågat drömma om – går omkring med accessoarer som kostar en halv månadslön styck för medelsvensson.

Sveriges socialister har inför valet 2010 ingått i en blodröd allians. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har lovat dyrt och heligt att bekämpa klasskillnader, ekonomiska klyftor och den orättvisa politik som den borgerliga alliansen sägs ha fört. Rättvisa och jämlikhet tillhör två av de viktigaste slagorden i den rödgröna valrörelsen. Man har försökt göra socialismen mer modern, och detta års val kommer inte bara att bli en strid om Rosenbad, utan också en kamp om vänstern ständigt minskande politiska inflytande i Europa. Sveriges socialisterna har grävt upp stridsyxan, men istället för ett huggredskap med huvud i metall och tillhörande skaft leder deras främsta företrädare dem med en Louis Vuitton-väska i högsta hugg.

Mina damer och herrar, här är 2010 års socialism!

Simon Hedlin Larsson