Tag Archives: Köpenhamn

Returns and exchanges

Vi var flera som tyckte att frånvaron av ett avtal på klimattoppmötet i Köpenhamn var någonting positivt (en del av argumenten finner ni här, här och här). Dock är denna bild ändå ganska underhållande:

Bilden är hämtad här

Simon Hedlin Larsson

Helgar ändamålet alltid medlen?

Trots att somliga element av Monhandas Gandhis politiska gärning kan ifrågasättas är det få som inte stödjer hans icke-samverkanskampanj för ett fritt och självständigt Indien. Den civila olydnad som begicks har av senare generationer ofta ansetts vara rättfärdigad på grund av det hedervärda syftet att ta ställning mot fattigdom och förtryck.

Även organisationen Greenpeace är känd för civil olydnad, och deras aktivisterna menar själva, givetvis, att deras ständiga lagbrott kan viftas bort med goda intentioner, på samma sätt som Gandhis icke-samverkanskampanj försvarades och fortfarande försvaras.

En viktig princip för civil olydnad är att den som gör ett rättsligt övertramp är beredd att ta sitt straff enligt rådande lagstiftning – annars kan ju alla brott bortförklaras som civil olydnad. Denna tanke verkar dock inte ha slagit somliga Greenpeace-aktivister:

“Det är bisarrt,” säger Mads Flarup Christensen, medlem i Greenpeace, till Aftonbladet om att hans fru Nora Christensen sitter häktad över jul för att ha brutit sig in på galamiddagen under klimattoppmötet i Köpenhamn. Visserligen påpekar Flarup Christensen att Greenpeace hade förväntat sig konsekvenser, men uppenbarligen tycker han att straffet var för hårt. Frågan är dock vad man förväntar sig när man bryter sig in på en middag där världens toppolitiker är samlade. Flarup Christensens hustru och hennes kumpaner har uppgivits gjort sig skyldiga till olaga intrång hos drottningen, dokumentförfalskning och för att ha uppgett sig vara myndighetspersoner. Hade någon gjort sig skyldig till samma brott bara för att den ville vara med på middagen hade högst sannolikt precis samma straff utdelats. Och det är egentligen inte särskilt anmärkningsvärt att man får sitta häktad ett tag för en sådan sak.

Men det tyckte tydligen Greenpeace. Flarup Christensen går till och med så långt att han säger att “[d]e som borde fängslas är de som inte lyckades komma fram till något nytt avtal om klimatet”. I hans värld är det nämligen inte lagar och regler som bör bestämma vilka som ska bestraffas och inte, utan det är små elitistiska organisationer som Greenpeace som vet bättre än de folkvalda och majoriteten hur människor egentligen borde förhålla sig och hur samhället egentligen borde fungera.

Någon kanske reagerar på att jag kallar Greenpeace för en elitistisk organisation, men om man ska se på saken rent krasst symboliserar all civil olydnad i demokratiska samhällen en form av elitism. I demokratier bygger rättssystemet på folkligt inflytande; politiker som har valts av folket genom proportionerliga val stiftat lagar enligt majoritetsbeslut. Man kan därför i princip säga att när Greenpeace släpper ut djur i det vilda, låser fast sig på oljeplattformar och sätter upp affischer på privata platser utan tillstånd går de emot folket.

Dessutom tycker jag att Greenpeace-aktivister bör fundera över om man verkligen får göra vad som helst om man bara har ett tillräckligt gott ändamål.

Simon Hedlin Larsson

Frånvaron av avtal en framgång i Köpenhamn

I natt blev det klart. Man nådde en överenskommelse, men det blev inget avtal med bindande åtaganden om koldioxidutsläppsminskningar på klimattoppmötet COP15 i Köpenhamn (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12).

Utfalllet var dock mycket väntat om man ser till hur splittrade länderna var, och också eftersom att det mesta hängde på USA vars kongress inte stöder presidenten i denna fråga och som dessutom använder sig av ett annat basår (2005) än alla andra länder när de utlovar utsläppsminskningar.

I mina ögon var detta emellertid inte ett misslyckande. Tvärtom har vi nu goda möjligheter att ägna tid och uppmärksamhet åt det som verkligen viktigt. Som samtalen har förts på förhandlingspassen har alldeles för stort fokus legat på siffror om utsläppningsminskningar. Förutom att dessa siffror inte säger någonting alls om lösningar och hur utsläppen ska minska är de förväntade konsekvenserna av global uppvärmning mycket grova uppskattningar.

Därför måste forskningsanslagen hädanefter öka rejält i tre avseenden som rör klimat- och energiforskningen, 1) för att ta fram mer exakta modeller vad gäller klimatförändringarnas konsekvenser och alltifrån hur mycket havsnivån stiger till följd av x antal graders medeltemperaturökning till vad som skulle hända med ekosystemen om vi använde oss av geoengineering för att motverka en global uppvärmning, 2) för att få fram mer exakta siffror på vad det kostar att minska koldioxidutsläppen så att dessa kan sättas i perspektiv till och jämföras med kostnaderna gällande punkt 1, och slutligen 3) för att ta fram nya energikällor som på sikt helt kan ersätta kol, olja och naturgas.

Diskussioner kring dessa tre punkter saknades i mångt och mycket på klimattoppmötet. Att man inte har tillräckligt bra information om vad klimatförändringarna respektive koldioxidutsläppsminskningarna kostar var helt uppenbart på Bella Center. Hade man trott att det kostade mindre att minska utsläppen med exempelvis 40 % än de konsekvenser som kommer av temperaturökningar då man bara minskar dem med 20 % hade man ju naturligtvis skrivit under ett avtal. Detta visar tydligt att klimatforskningen och närbesläktade områden måste få mer resurser.

Dessutom diskuterade man väldigt lite vilka metoder man skulle använda sig av för att minska koldioxidutsläppen och därför var det bra att man inte skrev under något avtal. Som Björn Lomborg på Copenhagen Consensus Center har påpekat otaliga gånger, vi måste fokusera mer på lösningarna. Och förhoppningsvis kommer man att göra det framöver nu när trycket på politikerna ökar i frånvaron av ett undertecknat avtal.

Som David McGuinty, Member of Parliament i Kanada samt Official Opposition Critic for Energy and the Environment, förklarade i ett samtal måste politiker ägna mer tid åt att måla upp möjligheter och inte problem. Att koldioxidutsläpp ökar jordytans temperatur och innebär ett hot för mänskligheten är de flesta överens om. Nu gäller det att visa hur den enskilda individen och dennes nära och kära kan tjäna på att göra gott för klimatet och miljön. Det räcker inte med att tjata om hotbilden – man måste erbjuda människor incitament och möjligheter till egen vinning.

Man kan inte kräva att alla människor i världen ska bry sig om vare sig regnskogen eller atmosfären. Däremot kan man från politiskt håll verka för att människor genom sina handlingar gör gott för omvärlden. Att subventionera vätgasbilar är ett exempel. Avdragsrätt för bidrag till välgörande ändamål är ett annat. Stöd till företag som bygger energisnåla byggnader är ett tredje. Men för att denna typ av politiska åtgärder ska bli effektiva måste tekniken utvecklas väsentligt. Dit når vi bara med mer pengar till forskning. Förhoppningsvis står det högre upp på agendan på COP16 i Mexiko nästa år. Kanske kan man då teckna ett avtal som även tar upp bindande åtaganden om öronmärkta pengar till forskning och utveckling.

2010 blir tveklöst ett spännande år!

Simon Hedlin Larsson

Messias har landat

“That’s why I come here today, not to talk, but to act,” sa Barack Obama i talarstolen på Bella Center (se även 1, 2, 3). Om det stämmer vore det i sådana fall första gången under hans tid som president. Tala är ju annars hans grej…

En för övrigt intressant iakttagelse är att Obama först inte tänkte komma till Köpenhamn, men när han bestämde sig för att göra en visit och väl är på plats menar han att klimatförändringar är ett mycket stort hot för planetens framtid av en lång rad olika anledningar. Detta kan ju bara innebära två saker. Antingen tyckte han inte att det var så viktigt med klimatfrågan, men så har han ändrat uppfattning de senaste månaderna. Eller – vilket är mer troligt – så har han hela tiden sett klimathotet som en viktig fråga som kräver handling och internationellt samarbete.

Om det senare stämmer väcks dock en annan fråga, varför bestämde han sig så sent för att komma till Köpenhamn? Och varför ändrade han sig två gånger innan han bestämde sig för att dyka upp på fredagen (idag)? Om nu climate change är så viktigt kunde han ju lämnat besked om deltagande för längesen. Kanske gillar Obama trots allt att uppfattas som en frälsare? Ser man rent taktiskt på det framstår han ju alltmer som en räddare i nöden när han väntar med att meddela världen sitt deltagande i ett extremt hypat internationellt toppmöte.

Såhär i juletider verkar nästan fler människor tro på Obama än på gud. Och då verkar det ju passande att Messias landar i Köpenhamn med Air Force One en vecka före jul, inte för att prata utan för att agera.

Men eftersom den amerikanske presidenten inte har kongressen med sig lär människor som följer nattens förhandlingar bli besvikna.

Simon Hedlin Larsson

Vad gör man när man redan är bäst?

Häromdagen på Bella Center där klimattoppmötet hålls pratade jag med Sydkoreas ambassadör i Danmark, Yim Geun-hyeong, och han berättade för mig att Sydkorea lägger två procent av BNP per år på gröna investeringar enligt ett statligt utfärdat “Green Growth Programme”. Eftersom jag är mycket intresserad av policymaking frågade jag honom vad Sverige borde göra, om vi kanske också borde öronmärka pengar för långsiktiga miljöinvesteringar.

Då frågade Geum-hyeong om jag verkligen ville att Sverige skulle göra mer. “You’re aldready doing enough,” sa han, och förklarade att Sydkorea behövde denna typ av åtgärd för att man historiskt sett gjort väldigt lite för miljön. Sverige var redan världsetta i miljöarbetet, menade han. “But is there nothing you would recommend Sweden to do for the environment?” frågade jag envist. Det blev tyst någon sekund. Sedan sa han: “It’s the other countries that need to follow Sweden, and do what Sweden has already done.”

Livet är inte lätt när man är bäst.

Simon Hedlin Larsson

Inget avtal i Köpenhamn är på sikt en vinst

Det krävs nu i praktiken ett mirakel för att man ska skriva under ett avtal under klimattoppmötet i Köpenhamn (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11). Till skillnad från Aftonbladets Wolfgang Hansson med flera tror jag emellertid inte att det på sikt behöver innebära något negativt.

Klimattoppmötet i Köpenhamn har inneburit bättre kommunikation mellan världens länder. Positionerna man har intagit har tydliggjorts. Att inte skriva under ett avtal natten till lördag tror jag i det långa loppet kan löna sig. Detta kommer nämligen att ses som något av ett misslyckande och pressen kommer att öka inför COP16 att man verkligen har något att leverera. Och då kan man förhoppningsvis få till stånd ett ordentligt avtal som inriktar sig på metoder och lösningar, och inte ett halvdant som enbart fokuserar på koldioxidutsläppsminskningar.

Dessutom skulle ett avslutat toppmöte utan avtal i Köpenhamn också väcka frågan om hur väl belagda klimatförändringarnas konsekvenser är, eftersom att somliga uppenbarligen inte är beredda att sträcka sig så långt som IPCC vill. Det bästa som skulle kunna hända är att rika länder tar det som en uppmaning till att ta fram mer noggrant uträknade modeller och kostnadsuppskattningar.

Det handlar således inte om att bevisa att koldioxidhalten i atmosfären påverkar klimatet, enligt flera forskare jag talat med är det bland de fenomen som har med klimatfrågan att göra som är mest belagda. Vad som däremot samma forskare har påpekat varit bristande är de modeller som handlar om exempelvis havsytans stigning till följd av x antal graders medeltemperaturökning, vad kostnaden blir till följd av att öknar breder ut sig i en viss hastighet och hur geoengineering påverkar den komplexa atmosfären och det ännu mer komplexa livet på jorden. Att öka anslagen för forskning inom dessa områden är högst väsentligt om vi ska kunna uppskatta dels konsekvenserna och kostnaderna till följd av klimatförändringar, och dels eventuella lösningars effektivitet och risker.

Att man troligtvis bara når en svag överenskommelse i Köpenhamn utan bindande åtaganden om utsläppsminskningar – kallas ibland politisk deklaration – behöver därför inte vara negativt. Tvärtom kan det ge stora möjligheter för världens länder att utvärdera läget, öka resurserna till forskning och utveckling, och formulera och underteckna ett långt mycket bättre avtal om något år.

Simon Hedlin Larsson

Rapportering från klimattoppmötet

Idag är kökaoset utanför Bella Center avsevärt mindre (lyssna när Sveriges Radio intervjuar mig om gårdagen här). Köerna har istället ersatts av ett mindre krig mellan polis och demonstranter (se 1, 2, 3, 4, 5).

Är man på insidan är det dock inga problem; här flyter det som det ska. Jag sprang nyss in i senator John Kerry, har hunnit lyssna på ett föredrag av John P. Holdren, Barack Obamas rådgivare i vetenskaps- och teknikfrågor, och är just nu på ett seminarium på temat “Women as agents of change” med nordiska och afrikanska utvecklings- och biståndsministrar.

Att satsa mer tid och resurser på att hjälpa och stödja fattiga kvinnor är helt klart en viktig aspekt på klimatfrågan. När många pratar om överbefolkning och behov av flera jordklot för att stilla människors materiella behov är det viktigt att komma ihåg att det absolut bästa sättet att minska födelsetalen är att prioritera kvinnors utbildning högre. Fler unga flickor som får möjlighet att gå i skolan innebär direkt minskade fertilitetsnivåer ner mot den gyllene nivåen 2,1 då populationen varken ökar eller minskar. Dessutom innebär stärka rättigheter för kvinnor det rent matematiska faktumet att fler människor involveras i forskning och utveckling för att lösa klimatfrågan. Fler människor arbetar och mer ekonomiska resurser blir tillgängliga för politiska åtgärder.

För övrigt vill jag kommentera rapporterna om problem i klimatförhandlingarna genom att påpeka att det oftast blir såhär på toppmöten. Senast var väl på Bali då mötessekreteraren hulkade efter en utskällning av kinesiska delegater. Om man emellertid ska se till förhandlingar där utgångsläget har varit mycket dystert men som ändå har slutat i någonting praktiskt kan man ju exempelvis ta starten av EMU.

Mitt tips är att klimatförhandlingarna löser sig när fler regeringschefer har anlänt och fler förhandlingspass har hållits. Förmodligen godtar EU USA:s minimibud om att stödja de fattiga ländernas koldioxidminskningar utan några förbindelser om egna utsläppsminskningar, och världen rättar sig därefter. Detta innebär att man fattar en svag överenskommelse som många parter hoppas kunna revidera och stärka under år 2010. Små åtaganden och mycket retorik, det vill säga. Och förmodligen sker detta vid 2-3-tiden natten till lördag.

Simon Hedlin Larsson

Back in the U.S.S.R.

Människor har skippat frukosten för at kunna vara på plats extra tidigt. De står utomhus i en kö som slingrar sig något kvarter, över en gata och under en tågstation. Ingången kan man bara drömma om att få se. Det är mitt i december och temperaturen är nära noll. Bara någon enstaka person har klätt sig för vädret; de flesta har byxor utan foder, eller bär kjol, ingen ytterjacka, samt tunna skor. I kön står de som inte frusit sig stumma och nynnar eller sjunger på någon låt. Vakterna säger att det kan ta mellan 3-7 (märk marginalen) timmar att komma in. Alla frågor hänvisas till deras supervisors som de givetvis har problem att kontakta.

Nej, detta är inte ett biljettsläpp till Metallica eller Beyoncé. De sker på Internet. Det är heller ingen kamp om att få se Champions League-finalen live – bokningar till denna sker också elektroniskt. Inte heller är det en kö till att få köpa åkband på Gröna Lund eller Liseberg. Det tar på sin höjd en kvart, och dessutom stänger nöjesfälten över vintersäsongen. Och trots att människor står tryckta mot stängsel rör det inte sig om att ta sig över gränsen mellan Tijuana, Mexiko och San Diego, USA – där blir det nämligen inte minusgrader och snöoväder i december. Vad denna historia istället beskriver är vardagen för delegater på klimattoppmötet i Köpenhamn (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7).

Förväntansfulla och betydligt fattigare har många människor rest till Köpenhamn från alla världens hörn. De har mötts av två dagars köande, och ett stor antal av dem har fortfarande inte ens sett skymten av säkerhetskontrollerna. Idag får de dessutom beskedet att registreringen för COP15 har stängt och för icke-ackrediterade är det bara att åka hem. För mig är detta emellertid inget problem – jag kommer bara från Sverige, bor ypperligt med bästa tänkbara sällskap och registrerade mig igår – men för andra jag har talat med som kommit från fjärran i Kina, USA och Australien har vistelsen i Köpenhamn varit allt annat än trivsam.

Många har lagt ut egna pengar för att ta sig hit. De har trott att de haft en garanterad plats på Bella Center; när annars meddelade UNFCCC att mindre än hälften av alla ackrediterade delegater åt gången skulle kunna komma in i konferensanläggningen? De tackade ja till att resa jorden runt till Köpenhamn för att inne på Bella Center diskutera jordens framtid. Nu står de istället utanför och diskuterar FN:s framtid.

I köerna har man naturligtvis inget att äta eller dricka. Frågar man efter “restrooms” får man ställa sig längst bak i kön. Efter 8-9 timmar av hunger och törst i en vinterkyla som påminner om den som knäckte båda Karl XII och Napoleon får man många lustiga referenser och associationer till situationen som man befinner sig i. Kanske är det således inte så konstigt att de köande deletagerna sjunger i kör till John Lennons och Paul McCartnys ära:

“Back in the U.S.S.R.”

Simon Hedlin Larsson

FN gillar ironi

Efter att ha spenderat tio timmar åt att stå i kö utanför Bella Center, där klimattoppmötet (se även 1, 2, 3, 4, 5) i Köpenhamn äger rum, och inte ha något annat att göra än stå sammanpressad mellan otåliga delegater har jag haft mycket tid att tänka och filosofera över livets viktiga frågor. En av dagens viktigaste slutsatser är att FN gillar ironiska inslag i vardagen. Här är tre av dem:

1) Världens största organ som verkar för fred och internationell säkerhet lyckas få isbjörnskramare och ortodoxa pacifister att bli så pass upprörda över långsamma köer att varningsmeddelanden kablas ut på interna nätverk där man varnar för “angry and crazy mobs” utanför Bella Center.

2) Hela klimattoppmötet bygger på uppskattningar och uträkningar presenterade av samma organisation som ger över 40 000 människor tillträde til lokaler som maximalt får ta in 15 000 personer. Dessutom skröt man inför mötet om att man uppskattade och räknade med att kunna screena 16 000 människor per timme vid säkerhetskontrollerna. Efter nio timmar ståendes utomhus i nära nollgradig kyla kan man enkelt konstatera att så inte var fallet.

3) Efter att ha ätit frukost halv sju för att komma extra tidigt till Bella Center har man sedan tvingats stå utomhus och frysa tills man slutligen kommer in lagom till att food courten stänger för natten. Då ska man omedelbart engagera sig i kvällsaktiviteterna för att slå ett slag för ett kyligare klimat.

Bella Center no è bella. Eller något.

Simon Hedlin Larsson

Inget avtal är ett bra avtal – jorden behöver en energirevolution

I skrivande stund är jag på väg ner till Köpenhamn för att vara “observer” på klimattoppmötet (se 1, 2, 3, 4, 5, 67, 8). Naturligtvis tar jag tåget (även om jag inte hade tyckt om att åka tåg hade man väl inte vågat annat). Frågan är, har jag gjort mitt för miljön nu? Kan jag känna mig duktig? Jag tycker denna logik så väl speglar hela miljöhysterin. Det handlar om att alla måste göra något – alla ska bidra – för då kommer alla problem att lösas.

Men klimathotet handlar inte om att byta till lågenergilampor, ta tåget, återanvända plastkassar och klä ut sig till isbjörn. De globala koldioxidutsläppen påverkas knappast av att man går ut på Köpenhamns gator och kastar sten på polisen, eller köper KRAV-märkta blåbär. Vad världens miljö och klimat egentligen behöver och är i störst behov av är en storskalig ersättning av fossila bränslen.

Visst skadar det inte att gå till jobbet om man har möjlighet till det (jag äger själv ingen bil). Men man måste också vara ärlig och uppriktig och inse hur liten påverkanskraft vi människor har när vi gör små förändringar i våra levnadsvanor. Den energirevolution jag hoppas och tror på har ingenting att göra med skillnaden mellan att köra barnen fem minuter i varje riktning till hockeyträning och att spendera  extra tid och möda på att släpa ombord barn plus utrustning på bussen.

Jag beundrar alla som tar miljön i beaktning i sina vardagsbeslut när de cyklar iväg en timme tidigare på morgonen, källsorterar alla sopor, syr och sticker kläder själva och som aldrig slänger mat. Men man får inte tro att det är tillräckligt, för det är det inte – tyvärr. Det finns en stor fara i att stanna upp och tycka att man “har gjort sitt”, särskilt när man har satsat på att lägga tid och resurser på åtgärder som ger väldigt lite resultat per investerad timme. Och det är denna risk vi nu ser under förhandlingarna i Köpenhamn.

Som jag har nämnt tidigare varken tror eller hoppas jag på att ett avtal skrivs under natten till den 19 december. Accepterar EU USA:s mesiga förslag på förpliktelser kommer man efteråt kunna luta sig tillbaka och tycka att man har gjort en stor insats för världen – trots att ingen innerst inne  lär tro att det räcker. Det är heller inte så lätt som man kan tro att skriva under ett avtal och sedan skärpa parternas åtaganden allteftersom. Dessutom fokuserar politiker och policymakers fortfarande alldeles för mycket på med hur många procent koldioxidutsläppen ska minska fram till år x, och alldeles för lite på hur energiforskningen ska prioriteras, bistås och utvecklas.

Enligt min uppfattning är det mycket bättre att det inte blir något avtal alls. Som folkvald politiker är det få saker som sätter sådan press som att det framstår som man inte gör något. Att vi alla lämnar Köpenhamn tomhänta på lördag är förmodligen därför det bästa som kan hända vår planet för tillfället.

Inför kommande toppmöten nästa år kan världens ledare sedermera fundera över hur man från statligt håll bäst stödjer den energirevolution världen behöver, och vilka komponenter (öronmärkta pengar för energiforskning exepelvis) som bör ingå i ett ambitiöst avtal som tacklar den globala energikrisen.

Simon Hedlin Larsson

Livräddare i Köpenhamn? (Probably not.)

(Bilden är hämtad här)

1 000 000 000 klockslag för världens fattiga

Kl 15 idag ska över femhundra kyrkor i Sverige delta i en global klimatmanifestation, bland annat med anledning av klimattoppmötet i Köpenhamn (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7). Uppenbarligen ska kyrkklockorna slå 350 gånger för att man inte vill att det ska finnas 350 miljondelar koldioxid i atmosfären. Halten av andra växthusgaser (vattenånga, metan, och så vidare) i atmosfären verkar emellertid inte spela någon roll.

Dagens Nyheter har skrivit en artikel med rubriken “Klockan klämtar för klimatet” som ganska väl – om än omedvetet från DN:s sida – symboliserar klimatfrågans absurditet. Istället för For Whom the Bell Tolls (sv: Klockan klämtar för dig) slår klockan för en godtycklig siffra av koldioxidhalten i atmosfären som nästan framställs som skiljelinjen mellan fortsatt existens och domedag.

Om nu kyrkan vill manifestera för ett gott ändamål och sända en signal till världens politiker, varför kan man inte då låta klockorna slå 1 000 000 000 gånger för världens extremt fattiga och svältande människor? Det om något borde tydliggöra det viktiga budskapet att ägna mer tid och resurser åt världens behövande människor som lever i en vardag de flesta av oss som lever i västvärlden knappt kan föreställa oss.

Ernest Hemingway hade förmodligen också tyckt att det var en god idé.

Simon Hedlin Larsson

Isbjörnar och grisar

Dagens stora klimatdemonstration i Köpenhamn bjöd på en del humor (se även 1, 2, 3, 4). Mest skrattretande var förmodligen kombinationen av människor utklädda till grisar och isbjörnar som tågade sida vid sida för djurens rättigheter. Djur är ju som sagt inte mat, det har Djurens Rätt lärt oss i samband med grisdebatten.

Att isbjörnar inte har tillräckligt många sälar att bita nacken av, det är däremot ett problem av högsta rang.

Tänka sig vilken värld vi lever i!

Simon Hedlin Larsson

Sifferleken gällande klimatförändringarnas kostnader

Svenska journalister är som vanligt med sin nyhetsrapportering inte speciellt grävande och inte särskilt objektiva. Detta gäller framförallt klimatfrågan (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8). Dagens Nyheter skriver:

“Den unika rapporten ‘Going Clean’ är ett samarbete mellan Stockholm Environment Institute och Chinese Economists 50 Forum. Från väst har flera tongivande ekonomer bidragit, bland annat SEB:s Klas Eklund och Nicholas Stern, engelsmannen som öppnade världens ögon för klimatförändringarnas ekonomiska konsekvenser” (obs, min fetstil).

Jo, visst, så kan man väl också uttrycka det. Men närmare sanningen kommer man nog om man istället benämner honom engelsmannen som öppnade världens ögon för klimatförändringar genom att överdriva beräknade ekonomiska konsekvenser.

Läser man Sternrapporten och inte bara okritiska medierapporteringar finner man att Stern använt sig av en discount rate på 0,1 procent. Det är extremt lågt och innebär i praktiken att vi skulle uppskatta världen om 200 år till i princip samma värde som idag. 2009 är således, enligt Stern, lika mycket värt som 2209, och bör således prioriteras lika högt.

Implikationen av denna märkliga syn på världen blir att problem i framtiden beräknas komma att kosta lika mycket att åtgärda då som idag. Det vill säga, enligt Sternrapporten, kommer kostnaden för att flytta en hamn på grund av höjd havsyta kosta lika mycket om hundra år som det gör idag. Och då kan detta jämföras med att en dator idag bör kosta lika mycket att tillverka som år 1909 – eller vänta, datorer fanns ju inte då!

Kontentan är att Stern inte tror att världen kommer ha effektivare resursanvändning och högre produktivitet (eller om så endast i mycket liten utsträckning) i framtiden än vad vi har idag. Bara för att Storbritannien idag är en misslyckad supermakt med storhetsvansinne betyder det inte att världen inte kommer att utvecklas enormt under de kommande åren, Baron Stern.

Givetvis leker även klimatskeptikerna och de som vill tona ned kostnaderna med discount rate-variabeln när de uppskattar klimatförändringarnas konsekvenser. Men detta tjatas det ofta om, och det brukar målas upp som ett av de främsta argumenten till varför skeptikerna har fel. De kan inte räkna, menar man. Att media, i synnerhet svensk, då har ägnat så lite tid åt att kritisera alarmisternas rapporter och deras uträkningar ter sig därför mycket märkligt.

Simon Hedlin Larsson

En annan lösning på klimatfrågan

Björn Lomborg som leder Copenhagen Consensus Center är med i ett kort inslag i danska TV2 med anledning av hans engagemang i klimatfrågan. Jag rekommenderar alla som är intresserade av rationella lösningar istället för ineffektiva överenskommelser och populistiska utspel att höra på vad han har att säga samt läsa vad han skriver. Det handlar inte om någon förnekelse av växthuseffekten och det handlar inte om att tjäna pengar eller erkänna de rika länderna fria från ansvar. Det handlar om – som jag också har föreslagit – att satsa på forskning och utveckling och göra det som leder till största möjliga nytta för de begränsade resurser som vi har (vilket man ju egentligen tycker miljövännerna borde nappa på).

Lomborg har skrivit flera böcker – den bästa i mina ögon är tveklöst Global Crises, Global Solutions: Costs and Benefits som han är redaktör för. Boken tar upp olika globala problem som exempelvis luftföroreningar, politisk instabilitet, svält, vattenbrist, och, naturligtvis, klimatfrågan. Mycket fokus ligger också på hur man bäst bör gå tillväga för att lösa dessa problem, och vad som faktiskt är praktiskt möjligt att göra. Paul Collier, Sue Horton, Todd Sandler, Kym Anderson, Lisa Chauvet tillhör den extremt imponerande grupp på trettio forskare eller så som har skrivit boken.

Utan minsta tendens till överdrift anser jag att alla idag verksamma regeringschefer och utrikesministrar redan borde ha läst Global Crises, Global Solutions – kanske den enskilt viktigaste boken om världens framtid och konkreta politiska åtgärder för att möta de problem vi står inför. Och även om Lars Ohly varken skulle få leda regeringskansliet eller utrikesdepartementet tycker jag ändå att han bör ta sig en titt längst bak i boken. Där gör nämligen Jagdish Bhagwati, Robert Mundell, Nancy L. Stokey, Douglass C. North, med flera, rankingar på vilka praktiska politiska lösningar som de tycker är viktigast och bör ha högst prioritet. Det går nämligen inte att satsa på allt, utan det gäller att välja det som gör störst nytta.

Hur som helst, för de som inte har tid att läsa 710 välskrivna sidor har Lomborg skrivit flertalet artiklar som går betydligt snabbare att läsa. Här är några av dem:

New York Times
Project Syndicate
TIME
Washington Post
Wall Street Journal

Simon Hedlin Larsson

Viktiga perspektiv på klimatfrågan och toppmötet i Köpenhamn

Idag öppnades klimattoppmötet i Köpenhamn (COP 15) som kommer pågå i nästan två veckor och beräknas sluta natten till lördag den 19 december (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22). Vad står på spel och vad kan man förvänta sig?

Inför mötet har det varit mycket tjafs om mål inför år 2050, ett nytt Kyotoprotokoll och tvågradersmål. Ärligt talat intresserar detta mig ganska lite. Att minska koldioxidutsläppen är i mina ögon inte särskilt viktigt om man inte också kommer fram till hur man ska minska dem.

Fortfarande är det över en miljard människor som lever på mindre än en dollar om dagen och om man ser till fattigdomsbekämpning globalt sedan 1982 är det i praktiken mer eller mindre lika många fattiga utanför Kinas gränser idag som för 30 år sedan. Att statistiken ser bra ut handlar således om att 500 miljoner kineser har lyfts ur fattigdom, medan problemen dessvärre fortfarande hopar sig i Afrika, Latinamerika, samt övriga delar av Asien.

Att bara skriva under ett nytt Kyotoprotokoll där man förbinder sig till att exempelvis minska koldioxidutsläppen med 40-60 procent fram tills 2050 kan innebära problem för utvecklingen i såväl rika som fattiga länder – skillnaden är bara att för den som nästan ingenting har blir smällen hårdare.

Därför är det enligt min mening oerhört väsentligt att diskutera metod och inte bara mål för att ambitionen om att minska utsläppen av växthusgaser i atmosfären inte ska krocka med annat som är viktigt, exempelvis då att komma till bukt med svält och sjukdomar.

Eftersom det inte ser ut att bli ett nytt skriftligt avtal på detta klimattoppmöte i Köpenhamn hoppas jag att man istället ägnar tiden åt att diskutera just tillvägagångssätten för att minska koldioxidutsläppen. Jag tror mycket på forskning och min förhoppning inför framtiden är inte att minska koldixiodutsläppen från förbränning av fossila bränslen, utan att stoppa dem helt.

Även om man skulle kunna uppnå tvågradersmål och liknande genom att bara skära ner på förbränningen av olja och naturgas kommer inte det lösa upp den oerhört svåra globala geopolitiska fråga som rör framförallt relationerna mellan Ryssland+Mellanöstern och USA+EU+Kina. Detta kan jämföras med det tidigare nämnda exemplet om att man också kan minska koldioxidutsläppen utan någon som helst hänsyn till den utbredda fattigdomen. Återigen: vikten av metod får absolut inte underskattas. Följande är tre av mina förslag på lösningar på klimatfrågan som jag menar inte bara minskar klimatförändringarna, utan också hjälper till att lösa de problem som världen lider av gällande geopolitik (tänk vanligt styrelseskick i oljerika länder), brist på ekonomisk utveckling, och minskad biologisk mångfald:

  • Ett avtal skrivs under av världens ledande ekonomier där man förbinder sig att öronmärka en viss andel av BNP för energiforskning
  • USA och EU minskar sina handelshinder, påbörjar en avveckling av sina jordbrukssubventioner samt upphäver merparten av sina ekonomiska sanktioner mot andra länder
  • Länder som har regnskog följer Costa Ricas exempel och omvandlar den till naturreservat som kan generera vinst genom ekoturism, samt vidtar andra åtgärder för att minska regnskogsskövlingen

Dessa tre punkter hoppas jag att man åtminstone berör under förhandlingarna i Köpenhamn, och att man återkommer till dem under kommande möten. Jag tycker det är otroligt viktigt att se sambanden mellan handelshinder, fattigdom och miljöförstöring. Pratar man sedan specifikt om koldioxidutsläpp skulle jag säga att relationen mellan dessa är ännu viktigare. Att ersätta svedjebruk och regnskogsskövling med högteknologiska jordbruk och naturreservat gör inte bara världens fattiga människor en tjänst, utan också klimatet.

För övrigt är jag heller inte helt främmande för en global koldioxidskatt; alla förslag på hur man ska skynda på framställningen av nya energikällor bör övervägas. Men det är viktigt att det görs i kombination med forskning; annars blir det bara utvecklingshämmande. Och visst, riktat kvalitativt bistånd kommer säkert kunna göra någon nytta också, men i mina ögon är det faktiskt viktigare att man ser till att öka världshandeln och människors möjligheter till arbete och självförsörjning.

Simon Hedlin Larsson

Intervju om klimattoppmötet

Jag är med i en liten intervju i tidningen NU om klimattoppmötet i Köpenhamn som börjar på måndag. Artikeln ligger inte på nätet så jag har laddat upp en bild av den istället:

Om det är lite svårt att läsa finns en inzoomad version här.

Simon Hedlin Larsson