Tag Archives: KPI

Dags att frysa lönerna?

Vinst är ett märkligt fenomen. Och debatten kring vinst är ännu märkligare. När företag vill gå med vinst brukar det generellt sett utmålas som dåligt. Det är girigt, och man gör vad som helst för att tjäna pengar. Tonläget blir särskilt högt om verksamheten gäller något som förknippas med välfärden; vård, skola, omsorg. Satans avkommor anses dock direktörer och höginkomsttagare vara. De blir nämligen rika på att göra andra fattigare.

Frågan är dock varför det är så farligt om en person som ensam driver en förskola vill tjäna lite pengar på det som denne har investerat i verksamheten, medan det är helt naturligt (och högst omoraliskt om det inte verkställs) att en lärare ständigt vill ha högre lön. När den som äger en verksamhet vill ta ut lite pengar går det ut över verksamhetens kvalitet. Men när den anställda personalen kräver högre lön, då är det närmast en förutsättning för att kvaliteten ska bibehållas eller förbättras. Varför fungerar ekonomiska incitament bara för anställda, och inte för ägare?

Hur som helst befinner vi oss nu mitt i en avtalsrörelse. Det som många glömmer bort, framförallt på fackligt håll, är att vi på sätt och vis även befinner oss i en deflation. Jämför man årsmedel för konsumentprisindex (KPI) och basår 1980 = 100 finner man att KPI under 2008, enligt SCB:s fastställda tal, var 300,61, medan det år 2009 slutade på 299,66. Man kan också mäta månad för månad mellan perioden maj-november 2008 respektive 2009 och finna att det under 2009 i snitt var mer än en procents lägre prisnivå än 2008. Alla som fick behålla sin lön hade således, något förenklat, råd med en procent mer varor och tjänster för sina pengar. Detta motsvarar således en enprocentig reallöneökning vid konstant prisnivå, något som fackförbunden “glömt” att nämna bland alla krav om högre löner.

Och någon påstod att bankdirektörer var giriga…

Simon Hedlin Larsson

Dags för ett nollavtal? LO och Svenskt Näringsliv förbereder sig för avtalsrörelsen

I dagens SVT Gomorron Sverige var Per Bardh, avtalssekreterare LO, och Christer Ågren, vice VD Svenskt Näringsliv, inbjudna gäster, och i senaste SvD/Aftonbladet Korseld besöktes Sanna Rayman och Katrine Kielos av LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. I det senare inslaget ägnades en hel del tid åt avtalsrörelsen, och i det förra var det, ganska logiskt, den enda punkten som diskuterades.

LO kommer i början av november att fatta beslut om hur stora krav man kommer att ha på reallöneökningar när man går in i vårens avtalsrörelse. Enligt beräkningar av LO:s egna ekonomer finns utrymme för en höjning till ungefär 2,5 till 3,5 procent.

Vad jag kan tycka är lite märkligt är att LO tycks helt ignorera det faktum att reallönerna har stigit det senaste året. Just precis. Alla som har fått förhöjda ersättningar eller fått betala samma löner under det senaste året har råd att köpa mer idag än för trehundrasextiofem dagar sedan. Man behöver inte ens göra detta till en partipolitisk fråga och peka på den borgerliga regeringens jobbskatteavdrag utan ignorera regeringens finanspolitik helt, se till marknadens utveckling och konstatera att priserna sjunker. För precis ett år sedan var konsumentprisindex för oktober månad 305,56 (basår 1980=100). Nu i september 2009 var KPI 300,35. En hundralapps värde har ökat under de senaste tolv månaderna, helt enkelt för att den räcker till mer.

Något annat som jag också har regerat på är hur LO hela tiden kommer fram till att svenska företag har råd med ytterliggare löneökningar. Alltid går det att spara någonstans, vända på ett par kronor här och där. Att Sveriges största fackförbund resonerar på det här viset är väl inte speciellt oväntat, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur samhället skulle se ut om man hade haft samma inställning till statens resurser.

Det parti som LO efter kongressbeslut öppet stödjer går till val på att ta ännu mer pengar ur svenska arbetares plånböcker. Hur detta hänger ihop med att Per Bardh i Gomorron Sverige säger att det är av största väsentlighet för arbetslösheten och den ekonomiska tillväxten att deras medlemmar får mer pengar att röra sig med kan man alltid fråga sig.

Antalet konkurser har ökat kraft det senaste året. Att centralt besluta om löneökningar kommer med stor sannolikhet, tyvärr, att orsaka ännu fler problem för näringslivet, i synnerhet för småföretagen, varav många lider av den olyckliga kombinationen av ekonomiska svårigheter och små buffertar. Hur konkurser och uppsägningar ska leda till minskad arbetslöshet får gärna Bardh förklara.

Men i väntan på denna övertygande och pedagogiska utläggning kommer jag att rösta för ett nollavtal i den kommande avtalsrörelsen.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: