Tag Archives: krig

Vad freden kräver

Claes Arvidsson har en mycket bra kommentar på SvD:s ledarsida idag där han menar att Barack Obama börjar göra sig välförtjänt av sitt fredspris genom att han nu har beslutat att skicka fler trupper till Afghanistan. Till skillnad från vad pacifister tror är värden som demokrati och frihet nämligen inte absoluta (människor föds inte till att tycka dessa är bra), och därför måste vi ständigt vara beredda på att stå upp för att försvara dessa.

Det är riktigt att nationalstater måste respektera suveränitetsprincipen, men nu när vi faktiskt är i Afghanistan vore det dubbelt fel att först invadera landet och sedan lämna det innan man har åstadkommit någon form av politiskt stabilitet. Allt annat än att fortsätta och öka de militära och civila insatserna i Afghanistan vore ett svek mot det afghanska civila folket, samt de närliggande länderna.

Simon Hedlin Larsson

Därför växer Sverigedemokraterna

Bland andra Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet rapporterar nya rekordsiffror för Sverigedemokraterna i färska opinionsundersökningar. 7,2 procent sägs partiet få om det vore val idag.

Detta är inte alls speciellt märkvärdigt eller konstigt. Såhär har det varit sedan den Westfaliska freden och efterföljande gränsdragning som skedde år 361 år sedan. Sedan nationalstaten blev definitiv har uppmålandet av ett vi och ett dem spelat en helt avgörande roll i politiken.

Appliceringen på fallet Sverigedemokraterna är mycket enkel. Vid kriser och vid krig ökar nationalismen. Då ökar också stödet till nationalistiska partier.

Det bästa sättet att ena ett land är att starta ett krig. Och det värsta är om man försöker, men inte lyckas, nyttja ett fientligt grannlands splittringar vid krigsföring för då kommer man bara hjälpa till att ena dem. Fråga bara Saddam Hussein.

Ekonomiska kriser påverkar nationalismen på ett lite annorlunda sätt. Hotet mot viet är inte lika tydligt; det är föga lika konkret för den stora massan att bekämpa en lågkonjunktur genom att hålla konsumtionen uppe, som att bekämpa ryssen genom att kasta brandbomber på ryska pansarvagnar (tänk Molotov cocktails).

Å andra sidan innebär finanskris såväl som krig brist på resurser och en stor påfrestning på den offentliga servicen. Alla som inte tillhör viet kan därför ses som skadliga för samhället eftersom det då finns ännu mindre mat, vård och utbildning för de som landet “egentligen” tillhör. Louis De Geer är såklart ett viktigt undantag, men bilden av historien pekar ändå entydigt åt samma håll: dåliga tider spär på nationalistiska krafter – vilket inom politiken generellt sett har inneburit fler röster på konservativa högerpartier, men kanske framförallt på de som inte sitter vid makten.

Falklandskriget ökade den brittiska nationalismen i mycket hög utsträckning, men eftersom Margaret Thatcher drev kriget ställde sig nationalisterna inte bakom Conservatives utan beblandade sig istället med högerextremister som rekryterade otroligt framgångsrikt i tiotusental, framförallt unga män.

Sammanfattningen och avslutningen på detta inlägg blir således att den djupa finanskris som vi nu befinner oss i har lett till ökad arbetslöshet och utslagning bland i synnerhet lågutbildade. Samtidigt verkar allt fler vantrivas på jobbet, särskilt inom offentlig sektor. Och arbetsförmedlingen brister. Detta har lett till ökad nationalism och ökad skepticism mot nuvarande makthavare, vilket gjort att väljare strömmat till Sverigedemokraterna.

Hur den ekonomiska utvecklingen ser ut under nästa år kommer således spela en ovanligt stor roll i valet 2010. Om Fredrik Reinfeldt kan få väljarna att tycka att han sköter Sveriges ekonomi bra och att människor upplever att politikerna gör något för att förbättra framförallt deras situation på jobbet – då kan strömmarna vända åt andra hållet (notera att det som avgör är vad som väljarna tycker och tror, inte vad som är de faktiska politiska åtgärderna även om regering och riksdag, såklart, vill tro något annat).

Om Reinfeldt inte lyckas med detta är faktiskt sannolikheten faktiskt hyfsat stor att Sverigedemokraterna klarar fyraprocentsspärren redan nästa år.

Simon Hedlin Larsson

En självklarhet att stanna i Afghanistan

Den militära närvaron i Afghanistan verkar ifrågasättas och diskuteras alltmer (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10). Och att just den svenska opinionen är så väldigt skeptisk, trots att vi säger oss vilja delta i internationella samarbeten, är egentligen inte speciellt konstigt.

I Sverige, som inte har någon modern erfarenhet av krig och snart kan fira jubileum för 200 år av neutralitet och passivitet, får ordet ‘vapen’ människor att hoppa i taket. Det är ett under att pacifisterna inte ännu har tvingat den svenska poliskåren att bära gurkor istället för batonger.

Många svenskar verkar nästan vilja avskaffa militär och försvar. Det skulle jag aldrig drömma om. Det som vi tycker är rätt och riktigt måste ständigt försvaras mot fientliga krafter som vill förstöra det som vi har byggt upp. Människor föds varken goda eller onda – däremot är vi mycket lättmanipulerade. Om vi nu tycker att folkvalt styre och rättssäkerhet är viktiga ting, måste vi vara beredda att stå upp för att försvara dessa.

Det är mycket riktigt så att man bör vara försiktig med att göra militära interventioner eftersom länder har rätt till sin suveränitet. Men ibland måste man också ingripa. Hur lät det inte efter folkmordet i Rwanda, eller när man i media började uppmärksamma Darfur i Sudan?

Många gånger har man fått höra  att världen har gjort för lite för utsatta civilbefolkningar. Men när man väl gör någonting, då skulle man ha låtit bli. Ingen vet hur många människor som har fallit offer för Janjawidmiliserna i Darfur, men hade USA eller NATO ingripit är jag helt säker på att man hade beskyllts för att vilja ha Sudans olja precis som följderna har blivit av Irakkriget.

Barack Obama och Hillary Clinton, som ansvarar för USA:s utrikespolitik, har således världens mest otacksamma arbete; för ingenting de gör kommer någonsin passa in på den svenska lagomheten, utan kommer alltid handla om att man har gjort för mycket eller för lite.

Nu är vi emellertid i Afghanistan och därför tycker jag att debatten om interventionen var rättfärdigad eller ej har spelat ut sin roll. Om den anses ha varit riktig och man gick in i Afghanistan gjorde man ju rätt. Och om man tycker att den militära interventionen var fel, då kan man ju omöjligt kräva att vi ska ta hem våra soldater; inte nog med att man i sådana fall har begått ett brott mot suveränitetsprincipen – man lämnar landet i spillror och utan en legitim regim.

Jag tror mycket på fattigdomsbekämpning och ekonomisk utveckling. Om människor dör av svält och sjukdomar finns det inga möjligheter till en god politisk utveckling med demokrati och rättssäkerhet. Vi måste bygga skolor, sjukhus, vägar, brunnar och kraftverk.

Vi behöver desarmera minor, övervaka så att nästa presidentval går mer regelrätt till, och verka för en ökad urbanisering och således ett mer enat land. Dessutom behöver vi fortsätta träna afghansk polis och militär, ha långt många fler dialoger med ledande talibaner, på sikt också inrätta en fredsstyrka (som gärna får vara muslimsk).

Men allt detta omöjliggörs så länge det pågår ett (egentligen flera) krig.

Och det är den mycket enkla anledningen till varför våra soldater behövs i Afghanistan.

Simon Hedlin Larsson

Ett av många lästips är för övrigt Fotini Christias och Michael Semples artikel i Foreign Affairs, “Flipping the Taliban“.