Tag Archives: kvinnor

Acceptera könsskillnader

Det här beslutet om att man inte skall få göra skillnad på kön vid försäljning av försäkringar är tramsigt. Med den logiken bör man ju inte heller få göra skillnad på andra riskfaktorer som inte är helt individuella.

Att kvinnor exempelvis är involverade i signifikant färre bilolyckor än män får alltså inte leda till att kvinnor betalar billigare livförsäkringar. Jaha, men varför ska då äldre personer få köpa billigare livförsäkringar än unga? Om man inte får dra generella slutsatser av kön bör försäkringsbolagen rimligtvis inte få göra detsamma gällande ålder.

Visst kan man inte med full säkerhet säga att alla kvinnor under alla omständigheter löper mindre risk att drabbas av olyckor och sjukdomar än män. Men samma definitiva slutsatser går heller ej att dra i fallet unga och gamla.

Nej, men skulle nog faktiskt kunna säga att denna likabehandling av män och kvinnor inom försäkringsbranschen är en slags könsdiskriminering, såtillvida att man inte erkänner och accepterar de könsskillnader som faktiskt finns. Kön är inte enbart en social konstruktion. Människor är olika. Det spelar ingen roll i juridisk mening för alla människor ska fortfarande ha samma rättigheter. Men att behandla folk lite annorlunda utifrån kön i de fall då det faktiskt finns saklig grund för det är inget att vara rädd för.

Simon Hedlin Larsson

Jämlikhet inget för svenskarna

(Gruppen män är det i dag kutym att vara generaliserande och föraktande mot. Men hur är det med gruppen svenskar? Får man vara lika nedsättande mot svenskar som mot män? Varför inte testa? Följande fiktiva text är skriven med inspiration från denna artikel i Dagens Nyheter.)

På Stockholmsbörsen finns bara sju vd:ar med invandrarbakgrund och även i ledningsgrupperna dominerar svenskarna stort. En ny undersökning från Handelshögskolan visar att invandrarna är medvetna om det hårda klimatet, medan svenskarna ofta inte ens ser problemet.

Handelshögskolan i Stockholm har gjort en undersökning bland studenter som har lämnat skolan. Var fjärde invandrare anser att svenskar och invandrare har långt ifrån samma förutsättningar att avancera i sitt företag. Få svenskar, 7 procent, uppfattar att det finns en sådan olikhet.

På frågan om man själv har erfarit några problem i karriären som man relaterar till sitt ursprung svarar mer än varannan invandrare att det har den gjort i stor utsträckning, men bara var tionde svensk håller med. Hela 34 procent av svenskarna svarar inte ens på frågan.

Professor Wichard Rahlund vid institutionen för marknadsföring och strategi på Handelshögskolan har analyserat resultaten av undersökningen.

– Det är ett problem att verkligheten uppfattas så olika av invandrare och svenskar. För svenskarna är det så att om de inte har personlig erfarenhet av problemet, då existerar det inte. Det finns ingenting att diskutera.

Wichard Rahlund har till och med fått mejl från svenskar som tyckte undersökningen var ointressant.

Som exempel på problem de möter i arbetet nämner invandrarna att de inte blir lyssnade på, att de får sämre löneutveckling och att de hamnar utanför de relevanta interna nätverken.

Det är inte lika illa i alla branscher. Tillverkningsindustrin, medier och konsultverksamhet utmärker sig positivt, medan skillnaderna upplevs mer accentuerat inom IT/telekom, tjänstesektorn och i den akademiska världen.

Gemensamt för alla branscher är att ju högre position den svarande har, desto svårare blir det att urskilja olikheterna.

– Invandrare i chefsställning tenderar att se världen med svenskarnas ögon, säger Wichard Rahlund.

Jämfört med invandrarna har svenskarna nästan dubbelt så stor tilltro till att jämlikhetsproblemen kommer att lösa sig själva. Det tror inte invandrarna, och bara 15 procent av Handelshögskolans före detta studenter med invandrarbakgrund avfärdar kvotering helt och hållet.

En ljusglimt i undersökningen är att många svenskar faktiskt tror att jämlikhet skulle ge positiva effekter, även på lönsamheten.

Vad säger du till en invandrarstudent som känner sig nedslagen av att klimatet är så hårt för invandrare i näringslivet?

– Du måste lära dig att ta för dig! Värdera din kompetens. Visa framfötterna, säger Wichard Rahlund.

Studentkårens ordförande Pannes Halm tycker att det är sorgligt att verkligheten utanför skolan ser ut så här.

– Det styrker oss i övertygelsen om att vi måste jobba aktivt för jämlikhet här på skolan. Även svenskarna begränsas av sina roller.

– Handels fostrar många som kommer att få stort inflytande ute i samhället. Därför är det otroligt viktigt att de som går ut härifrån har ett jämlikt mind-set, säger Pannes Halm.

Simon Hedlin Larsson

Matematisk jämställdhet – nej tack

Finns det något härligare än matematisk jämställdhet – ni vet när man räknar alla män och kvinnor inom en given ram och inga andra faktorer än andelen kvinnor spelar någon roll? Detta är ett ständigt återkommande fenomen som utförs av personer som på denna blogg brukar kallas genuskalkylatorer.

Birgitta Wistrand, ordförande i Fredrika-Bremer-Förbundet visar i dagens DN Debatt prov på höga räknekunskaper när hon analyserar 2010 års riksdag ur ett könsmatematiskt perspektiv:

Folkpartiet behöver exempelvis se över sin representation. Vad har hänt i det jämställda partiet som i förra valet hade 16 kvinnor på sina 28 mandat? Nu får endast 10 kvinnliga ledamöter ta plats i riksdagsgruppen med 24 mandat. Hade männen toppositionerna på listorna? Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni har ett stort jobb framför sig för att återta bilden av partiet som satsar på kvinnor.

Valresultatet för Moderaterna visar däremot vad goda konjunkturer och ökade röstetal kan innebära. Moderatkvinnorna ökar till 46 procent med 12 nya kvinnor, vilket betyder att samtliga 10 nya mandat tillfaller kvinnor och att 2 ytterligare kvinnor slagit ut två män! Intressant att ökningen skett utan varannan damernas. Kanske anar vi slutet på den dolda kvoteringen av män inom Moderaterna.

Miljöpartiets goda röstsiffror borgade för att MP-kvinnorna inte bara behöll sin ställning med drygt 52 procent av platserna utan ökade sin representation till 56 procent. Centerpartiet däremot, som redan hade en dålig representation, är nu nere vid 30 procentstrecket – nedåt 8 procent trots kvinnlig partiledare! Detta är helt emot handboken som ofta framhåller att en kvinnlig partiledare lockar fler kvinnor. Vad har Maud Olofsson gjort för fel i sitt parti när resultatet blivit det motsatta? 1985 låg representationen i riksdagen på 30 procent!

Tänk så fantastiskt svartvit världen kan vara ibland! Allt handlar bara om hur stor andelen kvinnor är. Finns det något annat samhällsproblem vars utveckling är lättare att mäta? Förmodligen inte.

Det är för övrigt intressant att se hur Wistrand inte verkar se något problem med att Miljöpartiets andel kvinnliga riksdagsledamöter har ökat när det uppenbarligen är ett stort bakslag att Centerpartiets manliga dito har gjort detsamma.

Är jämställdhet enligt Wistrand bara på kvinnors villkor månne tro? Förmodligen svarar hon nej på den frågan, men ett sådant påstående stärks knappast av debattinläggets sista mening:

Jämställdheten måste fortfarande erövras varje dag och nu är dags att kräva åtminstone halva makten!

Åtminstone halva makten? Så om kvinnorna tar mer än hälften av alla stolar i riksdagen tjänar man fortfarande den ädla jämställdheten? Inte särskilt övertygande…

Dessutom är det ett hån mot alla som utsätts för samhällets ojämställdhet att i debatten bli reducerade av genuskalkylatorer till några slags matematiska, procentuella beståndsdelar och representanter för olika kollektiv. Snacka om att blunda för verklighetens problem.

Simon Hedlin Larsson

Män först – för allas skull

Expressen har en huvudledare idag som nog välkomnas på sina håll. Man konstaterar bland annat att “[k]vinnor arbetar hårt och är ansvarstagande”, “[g]es bistånd till män är risken tyvärr stor att de slösar bort pengarna”, “mikrokrediter till kvinnor även stärker barnen, familjerna – hela samhällen”, och att “återbetalningsfrekvensen bland kvinnor som fått mikrolån skyhög”.

Och det finns inga skäl till att tro att det inte skulle ligga en viss sanning i det som Expressen skriver. Och vikten av global women empowerment kan inte nog understrykas. Men nyfiken som man är undrar man ju hur det hade låtit ifall texten hade sett annorlunda ut. Hade vänsterfeministerna köpt resonemanget som absolut sanning ifall den hade sett ut på följande vis?

“Män arbetar hårt och är ansvarstagande. De överkonsumerar inte, slösar inte och överger inte sin familj.” Det har sagts av den förre DEF-chefen Mercy Parnevik, som nu driver finansbanken “Feet to Feet”. Parnevik har, vad man än tycker om generaliseringar, rätt i sitt påstående. Ges bonusar till kvinnor är risken tyvärr stor att de slösar bort pengarna. Bonusar till män hjälper desto fler; män tar hand om sina barn och planerar långsiktigt. Exempelvis är återinvesteringsfrekvensen bland män som fått bonusar skyhög. Pengarna ger helt enkelt effekt och växer. Flera studier från internationella organisationer – bland annat Världsbanken – visar hur utbildning, förtroende och rörlig ersättning till män även stärker barnen, familjerna – hela samhällen.

När män får makt och resurser i rika länder satsar de framför allt på två saker: samhällsnyttiga investeringar och sina barns utbildning.

Traditionellt har familjens investeringsbeslut hanterats framför av kvinnor. Att flytta tyngdpunkten till män borde vara ett centralt mål för snart sagt alla hushåll. Vad gäller prestationsbaserade löner måste de rika länderna trycka på för att förändra lagar och seder som oförtjänt kritiserar män. Det är inte taget ur luften, utan bevisat av osentimentala ekonomer: länder där män har knappa resurser är länder som har mäkta svårt att ta sig upp ur fattigdom. Män först, alltså – för allas skull.

Simon Hedlin Larsson

Kvinnors rätt till utbildning räddar planeten

Först kom en märklig artikel om att vi med “ett fortsatt födelsetal som det nuvarande” kommer bli 134 000 miljarder människor år 2300, där man passade på att förnuftigt peta in “(nej, det är inget tryckfel)”. Sedan kom en märklig ursäkt där man drog tillbaka påståendet:

“Detta värstascenario framstår i dag lyckligtvis som något föråldrat. Det skulle innebära en årlig ökningstakt på 3,41 procent till 2300.”

Detta stämmer mycket riktigt att scenariot de målade upp framstår som smått otroligt då det bara är ett enda land i världen som i år 2010 beräknas kunna överträffa 3,41  procents befolkningstillväxt, och det är Niger. Många fattiga länders befolkningar hålls nere av Malthusianska checks, medan rika länder går igenom demografiska transitioner. Domedagen då jorden överbefolkas och vi måste stå på varandras huvuden känns därför ganska långt borta. Man brukar väl förresten säga att i princip hela världens befolkning idag får plats på Gotland om varje människa får lite mindre än en halv kvadratmeter att stå på.

Hur som helst, låt oss istället gå till artikelförfattarnas huvudsakliga argument som de fortfarande håller fast vid:

“Vi vill fortsatt hävda att ett första steg är att folkvalda i rika länder slutar sätta upp mål om att det egna landets befolkning ska öka.”

Men är det verkligen i den rika delen av världen som problemet är som störst? Fram till 2050 kommer Afrika, enligt FN, ha fördubblat sin befolkning, medan den största befolkningsökningen i absoluta tal äger rum i Asien. Ser man till lägst antal födslar per kvinna är Bosnien, Sydkorea, Japan, Vitryssland, Malta, Polen, Singapore, Tyskland, Rumänien, Hong Kong, Macau, Slovakien, Portugal, Österrike, Grekland, Italien, Ungern och Litauen alla på topp 20-listan.

Om man istället mäter topp 20 lägsta antal födslar per capita hittar man bland andra (som inte var med på den förra listan) Kroatien, Taiwan, Bulgarien, Lettland, Polen, Serbien, Slovenien, Schweiz och Ukraina.

Mäter man slutligen länder med högst antikonception (födelsekontroll) återfinns Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Belgien, Danmark, Kina, Finland, Brasilien, Sverige, Albanien, Kanada, Nya Zeeland, Norge och USA bland de 30 länder där kvinnor i störst utsträckning använder någon form av modern födelsekontroll.

Och då är frågan: hur många av världens rika länder är inte bland de 10 % som har lägst antal födslar per kvinna, inte bland de 10 % som har lägst antal födslar per capita, och inte bland de 15 % där kvinnor i störst utsträckning använder någon form av modern födelsekontroll?

Låt oss nu undersöka vilka länders befolkning som beräknas öka mest procentuellt sett under de kommande fem åren: Niger, Timor-Leste, Afghanistan, Uganda, Burkina Faso, Tanzania, Benin, Västbanken och Gaza, Eritrea, Guinea, Malawi, Somalia,, Yemen, Rwanda, Angola, Kongo-Kinshasa, Irak, Tchad, Liberia, Kenya, Gambia, Madagaskar, Etiopien, Senegal, Zambia, Guatemala, Ekvatorialguinea, Mali, Kongo-Brazzaville, Sierra Leone, Guinea-Bissau, Togo, Papua Nya Guinea, Pakistan, Nigeria, Kamerun, Zimbabwe, Mauretanien, Moçambique, Kuwait, Ghana, Burundi, Sudan, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Honduras och Oman, tillhör topp 50.

Och nu tar vi något mått på kvinnors utbildning, exempelvis female adult literacy rate från World Development Indicators 2009. Vilka 50 länder eller så har sämst tillgång på utbildning för kvinnor? Afghanistan, Niger, Guinea, Mali, Tchad, Burkina Faso, Etiopien, Sierra Leone, Benin, Senegal, Mocambique, Centralafrika, Togo, Elfenbenskusten, Bhutan, Pakistan, Yemen, Marocko, Nepal, Bangladesh, Mauretanien, Liberia, Sudan, Burundi, Eritrea, Papua Nya Guinea, Kongo-Kinshasa, Angola, Guinea-Bissau, Indien, Egypten, Ghana, Kamerun, Rwanda, Zambia, Laos, Haiti, Nigeria, Irak, Malawi, Madagaskar, Uganda, Tanzania, Algeriet, Kambodja, Guatemala, Tunisien, Komorerna, Kenya och Kongo-Brazzaville.

Någon som ser mönstret?

Vill man på allvar göra någonting för att minska risken för överbefolkning och utarmning av vår planets resurser bör man satsa mycket mer pengar på kvinnors utbildning, framförallt i världens fattigaste länder. Det finns nog ingen åtgärd som mer effektivt minskar fertiliteten, som inte handlar om att införa ettbarnspolitik eller liknande tvång. Att låta flickor gå i skolan och vuxna kvinnor på universitetet är dessutom inte bara en direkt insats för miljön, utan även bland det viktigaste vi kan göra för att minska fattigdomen och svälten, någonting som i sin tur minskar fertiliteten och trycket på naturresurserna ytterliggare (se exempelvis Carol Scotese Lehr*, 2009, ‘Evidence On The Demographic Transition’, The Review of Economics and Statistics,  91 (4): pp. 871–887, och Vasanth Kripa och Vazhoor Gopalan Surendranathan, 2008, ‘Social Impact and Women Empowerment through Mussel Farming in Kerala, India’, Development, 51: pp. 199-204).

Bli inte förvånade om framtidens historiker skriver att det var kvinnors ökade rättigheter som räddade planeten från överbefolkning, och samtidigt lyfte hundratals miljoner människor ur fattigdom.

Simon Hedlin Larsson

Många eller få kvinnor i EU?

Så har den inåtslutna regeringen Reinfeldt äntligen släppt ut vit rök ur skorstenen och nominerat Cecilia Malmström, folkpartist och tillika EU-minister, till nästa EU-kommission (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6). Jag vill först börja med att uttrycka uppskattning och en smula förundran över Fredrik Reinfeldts val av kommissionär.

För att vara en återhållsam och blyg statsminister var detta ett både modigt och bra val. Modigt därför att han inte nominerade en moderat. Bra i dubbel bemärkelse; dels för den kompetens och förmåga som Malmström besitter, dels för att den borgerliga aliansen ser mer samlad ut om man klarar av att lyfta fram alla de fyra partiernas företrädare.

Om Malmström bara klarar av den buffliga byråkratin och de gastande filibustrarna nere i Bryssel kommer det säkerligen att bli mycket bra. Och min positiva tro om henne har ingenting med att hon är kvinna att göra, utan helt enkelt henne som person, hennes kompetens, erfarenhet och förmågor.

Men när vi ändå är på ämnet om kön har jag sett att både tidningar och bloggare har skrivit om den dåliga könsbalansen i EU-kommissionen. Visst, bara 8 av 27 kommissionärer är kvinnor, men är det verkligen den mest utsatta gruppen?

Hur är det med exempelvis utlandsfödda? Eller svarthåriga? Nej, där är det noll att hämta. Samtliga 27 kommissionärer är infödingar, 2 är blonda, 9 är brunhåriga och hela 16 kommissionärer har grått hår. Hur väl representerar det EU:s befolkning, undrar jag.

När man baserat på demografi anser att det borde vara minst 12 kvinnliga kommissionärer, bör man också lämpligen anse att i alla fall 4-5 ska vara utlandsfödda och 3-4 ska ha svart hår. Är ni beredda att strida för detta?

Simon Hedlin Larsson