Tag Archives: kvotering

Män först – för allas skull

Expressen har en huvudledare idag som nog välkomnas på sina håll. Man konstaterar bland annat att “[k]vinnor arbetar hårt och är ansvarstagande”, “[g]es bistånd till män är risken tyvärr stor att de slösar bort pengarna”, “mikrokrediter till kvinnor även stärker barnen, familjerna – hela samhällen”, och att “återbetalningsfrekvensen bland kvinnor som fått mikrolån skyhög”.

Och det finns inga skäl till att tro att det inte skulle ligga en viss sanning i det som Expressen skriver. Och vikten av global women empowerment kan inte nog understrykas. Men nyfiken som man är undrar man ju hur det hade låtit ifall texten hade sett annorlunda ut. Hade vänsterfeministerna köpt resonemanget som absolut sanning ifall den hade sett ut på följande vis?

“Män arbetar hårt och är ansvarstagande. De överkonsumerar inte, slösar inte och överger inte sin familj.” Det har sagts av den förre DEF-chefen Mercy Parnevik, som nu driver finansbanken “Feet to Feet”. Parnevik har, vad man än tycker om generaliseringar, rätt i sitt påstående. Ges bonusar till kvinnor är risken tyvärr stor att de slösar bort pengarna. Bonusar till män hjälper desto fler; män tar hand om sina barn och planerar långsiktigt. Exempelvis är återinvesteringsfrekvensen bland män som fått bonusar skyhög. Pengarna ger helt enkelt effekt och växer. Flera studier från internationella organisationer – bland annat Världsbanken – visar hur utbildning, förtroende och rörlig ersättning till män även stärker barnen, familjerna – hela samhällen.

När män får makt och resurser i rika länder satsar de framför allt på två saker: samhällsnyttiga investeringar och sina barns utbildning.

Traditionellt har familjens investeringsbeslut hanterats framför av kvinnor. Att flytta tyngdpunkten till män borde vara ett centralt mål för snart sagt alla hushåll. Vad gäller prestationsbaserade löner måste de rika länderna trycka på för att förändra lagar och seder som oförtjänt kritiserar män. Det är inte taget ur luften, utan bevisat av osentimentala ekonomer: länder där män har knappa resurser är länder som har mäkta svårt att ta sig upp ur fattigdom. Män först, alltså – för allas skull.

Simon Hedlin Larsson

Är jämställdhet bara till för kvinnor?

Vänsterpartiet är stolta över att nästan två tredjedelar av den av valberedningen föreslagna nya partistyrelsen är kvinnor. För ett parti som vill tvinga andra att kvotera fram jämställdhet framstår detta som ganska paradoxalt. Borde inte jämställdhet innebära en balans mellan könen där varken män eller kvinnor är underrepresenterade? Eller betyder feminism på socialistiska enbart att stärka kvinnor, oberoende av konsekvenser för eventuella män?

Svaret på den senare frågan finner man kanske delvis i Vänsterpartiets stadgar:

§ 21. Kvinnor skall vara representerade i valda organ och på förtroendeposter med minst 50 procent om inte synnerliga skäl förhindrar detta. I de fall där suppleanter förekommer skall såväl antalet ordinarie ledamöter som styrelsen som helhet bestå av minst 50 procent kvinnor. Om synnerliga skäl anförs skall särskilt beslut om detta fattas och skälen antecknas till protokollet.

Varken i denna paragraf eller någon annan regleras andelen män på förtroendeposter. Ordet “män” förekommer överhuvudtaget inte någonstans i stadgarna. Om antalet ordinarie ledamöter såväl som styrelsen som helhet består av 100 procent kvinnor är således detta inget problem ur Vänsterpartiets synvinkel.

Hur har man tänkt här egentligen? En förklaring kan man nog i detta fall hitta på SvD:s ledarblogg.

Signaturen “Karin” skriver i en kommentar med rubriken “Männen har dominerat hundratals år”:

Nu är det dags för kvinnorna att dominera. Hur rättvist var det på Gustav Vasas tid med kungliga rådgivare och annat? Vår generation har chansen att jämna ut oddsen lite och då är det vår moraliska plikt!

Fair point. Resonerar man på det viset blir det dock intressant att se hur man tänker komma tillrätta med det gigantiska förtrycket till följd av att “Europa har dominerat [i] hundratals år”. En enkel gissning är att personer med svenskt medborgarskap överhuvudtaget inte skulle få särskilt mycket inflytande. Varken män eller kvinnor. Förmodligen skulle alla maktpositioner i hela världen istället innehas av svarta män, judinnor, asiatiska risplockare, och alla nästan utrotade infödingstammar. Men rätt ska vara rätt. Och nu var det ju dags för de förtryckta att få dominera – det vill säga hämnas – eller hur?

Simon Hedlin Larsson

Miljöpartiet kvoterar personer med “utländsk bakgrund”

Miljöpartiet i Härnösand förklarar sig stolt som först i landet med en varvad lista till kommunfullmäktigevalet där varannan person har utländsk bakgrund. På sin hemsida skriver de:

Listan är ett sätt att markera att integrationsfrågorna hamnar i centrum, menar Amanda Lind, språkrör för Miljöpartiet i Härnösand.

Carlos Gil, ursprungligen från El Salvador, är fjärde namn på vallistan och han tror att greppet kommer att locka väljare i valet:
– Absolut, det är vårt mål att få fler väljare med den här listan, säger han till Mittnytt.

Hibo Abdullahi, nummer två på listan, hoppas att greppet även ska uppmärksammas av Miljöpartiet på central nivå.

Den obligatoriska frågan blir naturligtvis: vad innebär utländsk bakgrund? Är det att vara född utomlands? Är det att ha bott större delen av sitt liv i något annat land? Är det att ha minst dubbelt medborgarskap? Eller är det att ha ett icke-europeiskt klingande namn och svart hår i syfte att vinna väljare?

SvD:s ledarblogg skriver:

Etnifieringen av politiken är oroväckande. Det är inte alls otänkbart att initiativet i förlängningen leder till, låt säga, en assyriskt kvoterad lista i Södertälje. Kanske en somalisk kandidatlista i Rinkeby. Eller en valsedel med bara svenska namn i Landskrona?

En annan fråga är den som alltid kommer med kvotering. Vilken kompetens tillskrivs de invandrade politikerna som lyfts upp enkom på grund av sin etnicitet? Och hur påverkas förtroendet för den invandrarpolitiker som faktiskt tagit sig in på listan av egen kraft, och inte blivit inkvoterad?

Man undrar ju också varför man har valt att kvotera in personer med utländsk bakgrund till just varannan plats. Oavsett vilka man räknar som personer med utländsk bakgrund lär dessa knappast uppgå till halva kommunens befolkning. Miljöpartiet i Härnösand lär därför diskriminera många kompetenta svenskar som dessvärre inte har denna utländska bakgrund. Dessutom blir det som med all kvotering ett oändligt snack om grupptillhörigheter, och väldigt lite fokus på vad just den här eller den här personen kan tillföra från en förtroendevald position.

Det är svårt att veta om man ska tolka denna nya sortens (galna) kvotering som något de verkligen tror på, eller om det snarare handlar om ett valknep. Ett annat tänkbart alternativ är att man vill få uppmärksamhet, vilket Abdullahi tycks insinuera. Kanske är det en kombination av alla tre. Dock bör ingen bli förvånad över Miljöpartiet i Härnösand. Det är ju trots allt MP Härnösand som har sagt att G20 bara strävar efter “[f]ri marknadsekonomi med frihandel”, att globaliseringen “bara gynnat ett relativt fåtal”, och att “[f]ortsatt tillväxt leder till undergång” .

Simon Hedlin Larsson

Könsskillnadernas främsta beskyddare

“Merete Ellegaard säger att hon också fått fina kommentarer från musiker hon jobbat med:
– En person sa till exempel till mig att ‘man tänker inte på om du är man eller kvinna när du dirigerar’.
– Det är dit man vill komma, säger hon.
Vi borde redan vara där,”
skriver Hanna Höglund i Expressens kulturdel.

Man kan ju alltid fråga sig hur mycket denna 5 900 tecken lång krönika hjälper till att eliminera könsfokus när det enda artikeln i övrigt går ut på är att raljera över hur ojämställt det är bland landets dirigenter.

“Siffran över framträdanden med kvinnliga dirigenter är inte mycket högre: 43 stycken av cirka 350 konserter under de tre senaste säsongerna,” skriver Höglund lite tidigare i samma artikel.

Hur var det med att inte fokusera på dirigenternas kön sa du?

Fast det gäller väl knappast Höglund. Vi andra som tillhör de vanliga dödliga är omedvetet fast i överordnande strukturer (Althusser och Balibar, 1970, Reading ‘Capital’, New Left Books: London: p. 180), medan Höglund tillhör en privilegierad elit som kan röra sig utanför dessa superstrukturer och belysa dem för oss som tillhör skocken – det dumma folket – som inte vet sitt eget bästa.

Så medan du och jag ska lägga minimalt fokus vid kön, gör Höglund precis vad som behagar henne, för att i hennes värld har hon medicinen och du och jag är lite lätt sjuka i huvudet. När du och jag noterar vad en dirigent har för kön cementerar vi könsstrukturer (den överordnande multimegakonspirationen patriarkatet), men när Höglund skriver om precis samma sak hjälper hon istället oss att se vilka fångar vi är, och gör vi bara som hon säger så kommer vi kunna bryta oss loss ur Rousseau-liknande kedjor (Du contrat social: ch i, “‘L’homme est né libre, et partout il est dans les fers.”) och återvända till det perfekta samhället.

Fast vad är det som har gett just Höglund & co den självuttalade rätten att fritt kunna få belysa könsskillnader utan att behöva svara för att själva faktiskt preservera könsfokus? Just precis, ingenting. Det finns goda skäl till att strukturalismen inom politisk teori dog på 1970-talet, vilket Colin Hay tydligt påpekar i kapitlet “Marxism and the State” i Gamble, Marsh and Tant (1999), Marxism and Social Science (Macmillan: Basingstoke: p. 38). Det främsta skälet är just att det inte finns några sakliga argument till varför en liten elit skulle kunna göra sig tillräckligt oberoende av de överordnande strukturerna för att objektivt kunna observera dem (förutom Anthony Giddens har även Anthony King, Stephen Bates och Bob Jessop skrivit drösvis om just detta).

Därför är Hanna Höglund precis lika ansvarig som många andra för att bevara könsfokus och könsskillnader. Om syftet med hennes artikel är att människor inte ska fundera på vilket kön dirigenten har på den nästa konsert de går på lär hon knappast vara speciellt framgångsrik när hon skriver:

“Den pågående Mahlerfestivalen i Stockholms konserthus exemplifierar bristen på kvinnliga dirigenter i svenskt orkesterliv. Elva dirigeringstillfällen. Vi bockar av män vid alla. Inklusive den omstridde kändisamatören Gilbert Kaplan.”

Om jämställdhetens värsta fiender är könsförtryckarna måste jämställdhetens värsta vänner vara genusgalningarna, kvoteringsivrarna och könskalkylatorerna.

Simon Hedlin Larsson

Genusvetenskapens gyllene snitt

Könskvotering är fel, konstateras det i samband med att regeringen nu avskaffar positiv särbehandling till högskoleutbildningar.

“27-åriga Olivia Rozum hade läst två år på folkhögskola för att kunna komma in på drömutbildningen. Men trots högsta betyg blev det tvärstopp – eftersom hon inte var man,” skriver SvD känslosamt i syfte att göra människor upprörda.

Att stirra sig blind på kön och välja personer i hopp om att kunna uppnå genusvetenskapens gyllene snitt, 50/50, eller åtminstone det halvmagiska talet 40/60, verkar hela Sverige tycka är en dum idé. Och de har rätt. Det är rent ut sagt en korkad idé.

Därför återstår det bara att se om människor har någon lust att vara konsekventa i sin hållning. Är de det lär inte det rödgröna blocket få en enda röst på grund av sin jämställdhetspolitik eftersom att deras statsministerkandidat Mona Sahlin tydligt har klargjort att man vill göra könskvotering till lag.

Simon Hedlin Larsson

Liberal feminism

Ett bra inlägg i debatten om feminism och jämställdhet hittas i Veckans Affärer. Författaren till artikeln är Maria Ludvigsson. Följande är tre utdrag ur texten, som talar bra för sig själva:

“Synen att kvinnor ständigt behöver särbehandling är starkt närvarande i jämställdhetsdebatten, inte minst vad gäller kvinnor i ledningar och styrelser. Om debattörerna tillåtit en längre historieskrivning än tillbaka till -68, hade man sett hur särbehandling och särlagstiftning varit själva kvinnokampens främsta måltavla.”

“Det faktum att olikheter är långt större mellan individer än mellan könskollektiv förtränger man. Inte minst blir detta tydligt då det förment kvinnliga politiseras och kvinna antingen är synonymt med en förtryckt medborgare som inte vet sitt eget bästa utan behöver en stark stat, eller med föräldraskap (men då som moderskap) och därmed behov av allehanda socialförsäkringar.”

“Kvinnorörelsen har historiskt varit ideologiskt liberal och därför ställt krav om likabehandling. Om kvinnors lika rätt att precis som män vara olika.

Liberal feminism handlar om just detta: Rätten att bli bedömd, berömd och bemött som en individ – inte som del av ett kollektiv. Att slippa höra ’’sådär gör du bara för att du är tjej’’ och inte säga ’’så typiskt karlar’’ så fort en man gör något vi ogillar.”

Hur var det nu med könets betydelse?

Alice Teodorescu skriver idag mycket läsvärt i Svenska Dagbladet om kvotering. Artikeln utgår från att vi befinner oss i framtiden, år 2030, och att vi ser följderna av ett scenario där kvotering till bolagsstyrelser har införts:

“När vi lyssnar till riksdagsdebatten idag, år 2030, vet vi hur det gick. Kvinnorepresentationen är av givna skäl högre, men de grundläggande problem som tidigare fanns återstår. Analysen som föregick lagändringen baserades på felaktiga antaganden. Bland annat utgick man ifrån att det fanns ett positivt orsakssamband mellan andelen kvinnor och lönsamheten i företag. Följdfrågan som aldrig ställdes var vad denna särskilda ‘kvinnokompetens’ bestod av samt om vilken kvinna som helst kunde kvalificera sig till ett uppdrag på grund av sitt kön. Inte heller begrundades de signaler som utsändes då kompetens reducerades till en fråga om människors kön, tvärtemot den grundläggande premissen, om könets irrelevans.

För alla kvinnor, såväl kvoterade som övriga, har nya utmaningar uppstått. De inkvoterades kompetens blir ifrågasatt; de som har tagit sig fram på egen hand misstänkliggörs och beskylls för att vara inkvoterade och därmed inkompetenta. Gårdagens potentiella vinnare har blivit morgondagens säkra förlorare.” (OBS, min fetstil.)

2010 års kvoteringsivrare har mycket att förklara. Framförallt varför kön är viktigare än att bekämpa diskriminering.

Simon Hedlin Larsson