Tag Archives: LO

LO:s gigantiska bidrag till S

Vet ni hur mycket pengar Svenskt Näringsliv har gett till Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna? 0 kronor. Vet ni hur mycket LO har gett till Socialdemokraterna under samma tidsperiod? 56 miljoner kronor. Man undrar ju hur många som svenskar som reflekterar över eller ens känner till detta. Och ändå är ju dessa 56 miljoner inte ens det stora bidraget LO ger till S. Vad det egentligen handlar om är en gigantisk kampanjmaskin som S har tillgång till varenda valrörelse. Som Carl B Hamilton, ekonomisk talesperson för Folkpartiet, förklarar:

Den stora vinsten för Socialdemokraterna är att de får gratis arbetskraft. I förra valrörelsen hade 200000 fackligt förtroendevalda rätt till ledighet utan löneavdrag för att jobba för Socialdemokraterna som en del i det fackliga arbetet.

200 000 kampanjarbetare. Det är mer än hela Uppsalas befolkning – från spädbarn till 100-åringar – som Socialdemokraterna hade gratis tillgång till under den senaste valrörelsen. Hur många hundratals miljoner kronor hade det annars inte kostat Socialdemokraterna att anställa 200 000 personer under en månad?

Tänk att när statsminister Fredrik Reinfeldt åkte till Ottawa en helg på ett (!) möte med Bilderberggruppen som personligt inbjuden gäst till Jacob Wallenberg florerade konspirationsteorierna om hur näringslivet korrumperar politikerna. Men vill någon ta tag i en riktigt konspiration som faktiskt är sann så kan man ju istället kika på LO:s kärleksförhållande till Socialdemokraterna.

Fast det kanske är så uppenbart att det inte är så kul att kika närmare på? Alla vet ju redan att en stor del av motionerna som skrivs till Socialdemokraternas kongress, det som under alla dessa år mellan 1932 och 2006 – från Per Albin Hansson till Göran Persson – har blivit svenska regeringens politik, är ordagrant kopierade från motionerna till LO:s kongress.

Simon Hedlin Larsson

Vad ligger bakom LO:s agenda?

Lena Westerlund, chefsekonom på LO, kritiserar regeringens skattesänkningar för att vara ideologiska. I en tid som denna då mittfårepolitik och spinnig populism tillhör vardagen är det vanligtvis en komplimang att bli kallad för ideologiskt driven. Men sättet som Westerlund uttrycker det på är inte särskilt positivt:

Skattesänkningarna görs av ideologiska skäl, inte för krisbekämpning.

Westerlund menar naturligtvis att den borgerliga regeringen har sänkt skatten på grund av en enfaldig skattesänkarfilosofi snarare än att faktiskt se till vad som skulle vara bäst för svenska folket. Om det påståendet kan man tycka vad man vill, men är Westerlund verkligen rätt person att uttala sig i frågan?

LO försöker vinna VM-guld i stelast arbetsmarknad och mest sammanpressad lönestrukturer. Och vad om inte ideologi ligger bakom försvaret av den oflexibla arbetsrätten, de höga ingångslönerna, det mycket progressiva skattesystemet och bekämpningen av rikedom? Ja, inte är det kunskap i alla fall. Och det är garanterat inte vad som skulle vara bäst för svenska folket.

Simon Hedlin Larsson

Viljan att arbeta eller viljan att anställa? (igen)

Dagens Nyheter och Aftonbladet rapporterar om en doktorsavhandling som, något förenklat, visar att försämrad a-kassa inte leder till fler jobb. Vänstern hyllar naturligtvis denna nyhet och kallar avhandlingen för “vetenskapen“. Observera dock att det handlar om en avhandling, det vill säga den är inte publicerad och inte granskad genom peer-review. Notera också att det rör sig om en (!) avhandling.

Men det är väl ganska typiskt egentligen. Precis samma sätt att resonera har ju gällt Jämlikhetsanden (eng: The Spirit Level) som ju är en icke-granskad bok, och dessutom bara en (!) bok. När liberaler sedan kontrar med femtio artiklar av femtio olika forskare i femtio olika tidskrifter blir de beskyllda för att sakna belägg för sin kritik.

Dock är invändningen i just detta fall enbart principiell. För det finns faktiskt mycket internationell forskning gällande trygghetssystem som pekar på att skära ner på bidrag innebär inte nödvändigtvis en minskning i arbetslöshet (och som ensam åtgärd finns det goda skäl att tro att den oftast är högst marginell i de fall då den är positiv). Vad man däremot finner är att en mindre välfärdsstat i den rika delen av världen tenderar att gynna integrationen. Men även i detta fall gäller det att man kombinerar åtgärder för att det ska bli någon effekt.

De länder som har mindre välfärdsstater och ställer högre krav (tänk lag- och regeltest och språkkunskaper) på immigranter tenderar också att lyckas mycket bättre med integrationen. Och talar man minskad arbetslöshet måste eventuella nedskärningar i trygghetssystem kombineras med flexibel arbetsmarknad, lägre skatt på företagande och decentraliserad lönebildning.

Dessvärre har ganska lite på den fronten skett under denna mandatperiod, precis som under i princip alla mandatperioder dessförinnan. Arbetsskyddet har man inte rört, arbetsmarknaden har blivit marginellt mindre stel, arbetsgivaravgifter och andra skatter är trots sänkningar fortfarande höga och det fackliga inflytandet är fortsatt urstarkt. Om någon undrar varför det inte har blivit fler jobb på grund av jobbskatteavdraget så har ni här orsaken.

Bruttolöneökningar har trots nettolöneökningar tack vare jobbskatteavdraget varit normala. Arbetare har därför fått dubbel skattesänkning, medan företag i detta avseende kammat hem noll. Jobbskatteavdrag leder främst till ökad sysselsättning genom att göra det billigare för företag att anställa, men så har alltså inte varit fallet. Fackförbunden är helt enkelt för starka och för det får arbetslösa och skattepengar (som går till transfereringar) lida.

Som har konstaterats förut handlar det inte om att människor ska vilja arbeta. Det är inte ovilja hos arbetslösa som förklarar arbetslösheten. Förklaringen ligger istället i höga kostnader, omfattande byråkrati och därmed stora risker för företagen. Eftersom de flesta företag är små företag, och eftersom i praktiken alla småföretagare har investerat egna pengar i sina verksamheter vill man inte ta för stora risker. Och det som avgör om vi ska lyckas minska arbetslösheten i Sverige är om vi lyckas minska riskerna för företagen att anställa.

Jobbskatteavdraget har inte varit någon jobbskapande succé. Det har varit en klassisk keynesianistisk skattesänkning som fungerat som stimulans och har hållit uppe konsumtionen under finanskrisen. Som “jobbehållande” effekt har det kanske varit nyttigt. Men skattesänkningen har i sig, främst på grund av facken, inte lett till minskade kostnader för företagen och därför heller ytterst få nya jobb.

Simon Hedlin Larsson

Många fördelar med avdragsrätt på gåvor

Dagens Nyheters huvudledare handlar idag om avdragsrätt på gåvor:

Men i ett internationellt perspektiv handlar avdragsrätt för gåvor om mer än finansiering av teatrar. Det framgår inte minst av en rapport som kom häromåret: ”Att ge eller beskattas” av Lars Trägårdh och Johan Vamstad från Sektor 3, frivilligorganisationernas tankesmedja.

I de flesta andra länder ger medborgare och företag också pengar till välgörenhetsföreningar, kyrkor, skolor, universitet och en mängd andra verksamheter som ingår i det som brukar betraktas som det civila samhället.

Den stora fördelen med denna avdragsrätt är en ökad pluralism i samhället. Det viktiga är inte de stora etablerade organisationerna och institutionerna, utan stöd till många mindre verksamheter.

Möjligheten att få stöd från många olika håll ökar det civila samhällets självständighet gentemot stora finansiärer, oavsett om det handlar om staten eller stora företag. De idéer om ökad autonomi för högskolor och universitet som nu diskuteras i Sverige är till exempel knappast genomförbara utan att någon form av avdragsrätt för gåvor införs.

I dag är lagarna skrivna så att företag endast får sponsra forskning om man har något affärsmässigt intresse av det. Vore det inte rimligare att företagen uppmuntrades att donera pengar till forskningen på vetenskapens och inte marknadens villkor?

Helt rätt! Och kom inte med några vänsterargument som handlar om finansiellt beroende och starka intressenters lobbyistiska påverkan, för då kommer vi tvingas till att diskutera dagens antipluralistiska situation och LO:s kärleksrelation till Socialdemokraterna.

Simon Hedlin Larsson

Klyftorna som S och LO blundar för

Expressens ledarredaktion levererar idag en skarp analys av Socialdemokraternas och LO:s agenda. Trots att det knappast torde vara en nyhet för någon är det ändå värt att konstatera: Socialdemokraterna är ett arbetarparti. Just precis, ett parti för arbetarna. Råkar man vara arbetslös eller företagare bör man därför lägga sin röst på något annat parti den 19 september 2010. Expressen skriver:

Det är förvisso [Wanja] Lundby-Wedins uppgift att företräda sina medlemmar, men fina ord om fattigdoms- och arbetslöshetsbekämpning klingar falskt när facket och vänstern samtidigt motsätter sig minsta lilla uppluckring av en stel arbetsmarknad som stänger ute ungdomar och utlandsfödda.
Socialdemokraterna har rentav flaggat för fler skärpningar, såsom en lagstadgad rätt till heltid och hårdare regler för bemanningsföretagen. Dessutom har de rödgröna lovat att ta bort RUT-avdraget. För den som vill motverka fattigdom och arbetslöshet är det märkliga prioriteringar.

Man bör vara mycket försiktig med att berömma Socialdemokraternas och LO:s politik för att den har förbättrat situationen för arbetarna. Extrema inlåsningseffekter och massvantrivsel tillhör vardagen på svenska arbetsmarknaden. Däremot kan ingen ifrågasätta organisationernas syfte och ändamål. S och LO vill verkligen arbetarna väl. Det naiva försvaret av lagen om anställningsskydd (LAS) bottnar trots allt i att man vill skydda arbetarna från godtycklig uppsägning. Och nog pressar LO inte upp lönerna av något annat skäl än att förbättra löntagarnas villkor. Att lönekraven sedan i längden leder till inflation, minskad handel och ökad arbetslöshet om inte produktiviteten är tillräckligt hög, det är en bieffekt. Att vänstern menar de anställda väl bör ingen tvivla på.

Men vad händer med de arbetslösa? Ja, det är lite det som är problemet med det svenska 1900-talets vänsterpolitik. Socialdemokraternas mål har hela tiden varit att arbetare ska behålla sina arbeten, medan arbetslösa får behålla sina bidrag. Det är i alla fall det som har blivit resultatet.

Bilden är hämtad här.

Och nu kommer ett konstaterande som inte nämns särskilt ofta på denna blogg: Sverige har problem med klyftor. Det är sant, Sverige har enorma klyftor som måste bekämpas. Men till skillnad från vad Socialdemokraterna och LO tror handlar dessa klyftor inte om skillnaden mellan en nyanställd civilingenjör och ett styrelseproffs som Michael Treschow. Sveriges förödande klyftor handlar i själva verket om skillnaden mellan en nyanställd civilingenjör och en som är arbetslös.

Dessa klyftor är dock inte vänstern särskilt intresserade av att minska. Istället för att bekämpa arbetslöshet bekämpar man rikedom. Under vanföreställningen att rika personers närvaro gör samhället sämre jagar man iväg dem med förmögenhetsskatter och dylikt. Resten av krutet lägger man på världens kanske mest rigida arbetsmarknad, ständiga krav på löneökningar, höga ingångslöner, krav på heltid, byråkratiska regelverk för företagare och höga skatter för konsumenter. Förlorarna blir arbetslösa, pensionärer, företagare, konsumenter, alla som är beroende av välfärden och alla som påverkas av de offentliga utgifterna (eftersom kombinationen av allt som nyss nämndes garanterat leder till minskade skatteintäkter och, ironiskt nog, minskade möjligheter till satsningar).

Expressen sammanfattar poängen ganska väl i den tidigare citerade artikeln:

Problemet är inte att det finns rika, utan att det finns arbetslöshet och fattigdom.

Simon Hedlin Larsson

En källa! Mitt kungarike för en källa!

Socialdemokraterna har i åratal hoppats på att någon ska publicera en källa som bevisar deras högsta dröm om att grannens nya bil orsakar sociala problem i vårt land. Så kom äntligen boken Jämlikhetsanden. Denna enskilda bok skulle kunna innebära det ultimata och efterlängtade beviset för att socialdemokratisk jantelag inte bara handlar om avundsjuka, utan faktiskt leder till att samhällsproblem minskar.

Jan G Andersson skriver i Östran:

“‘Jämlikhetsanden’ har inte lämnat någon ro i högerlägret.”

Det är väl emellertid snarare i vänsterlägret det är brist på lugn och ro; såhär exalterade och upphetsade har väl svenska socialdemokrater inte varit sedan de fick införa värnskatten.

Andersson gör för övrigt tyvärr samma fel som de flesta som hyllar boken när han blandar ihop fattigdom och jämlikhet:

“Lyfter man istället de mest utsatta i samhället som arbetslösa, långtidssjuka och fattigpensionärer till en anständig nivå får man också samtidigt ett värn för medelklassen som inte förlorar fotfästet om olycka och ofärd skulle slå till. Jämlikhet har alltså inte bara ett moraliskt värde av anständighet utan är helt överlägsen för att bygga ett socialt stabilt samhälle.”

Men att lyfta samhällets utsatta har ju absolut ingenting som helst att göra med hur mycket pengar samhällets rikaste människor har, eller skillnaden mellan fattig och rik.

Om Andersson menar allvar med att fattigdomsbekämpning måste handla om extremt progressiv beskattning och att jämlikhet gynnar alla i samhället bör han snarast skriva en krönika och posta till Mona Sahlin om att Socialdemokraterna bör gå till val på att ge bort 97 procent av statsbudgeten i bistånd – så att världen blir lite mer jämlik och lite bättre! Det enda sättet att göra de fattiga rikare är ju att ge bort de rikas pengar, och jämlikhet vinner ju alla på – eller hur var det nu?

Simon Hedlin Larsson

Varifrån kommer jobben?

Saxat från en artikel i Time:

“The conundrum is that the most useful things government can do to encourage job growth aren’t flashy initiatives with quickly visible results. ‘There’s no magic wand we can wave over companies that will induce them to go out and hire people,’ says Matthew Slaughter, an economist at Dartmouth’s Tuck School of Business. ‘We need to think long-term.’

If Congress wants more and better jobs in the U.S., it should do things like create a permanent tax break for companies that invest in research and development, make it easier for foreigners who get science and engineering Ph.D.s at American universities to stick around after graduation, and spend serious time and money improving the nation’s infrastructure, including the electric grid and broadband network. Such initiatives will not create many jobs that can be tallied on a spreadsheet. What they will do is more important: lay the groundwork for businesses to innovate and grow.”

Kanske något även för Sverige? Dock så struntar ju den svenska regeringen fullkomligt i detta; den vill ju bli omvald och följer därför den folkliga opinionen. Men kanske vore det något för vänstern – som framgångsrikt styrt den svenska opinionen under det senaste århundradet – att begrunda?

Fackförbunden som skriker högst i avtalsrörelsen bör även fundera över följande citat (taget från samma artikel):

“The same is true on the worker side of the equation. If the key characteristics of the American economy are flexibility and forward motion, then we would all be better off if people felt more support — both financial and social — to invest in their education, switch jobs and industries and venture out to start new firms.”

Var det någon som sa att stark arbetsrätt gynnar alla?

Simon Hedlin Larsson

Att kräva skyldigheter genom påstådda rättigheter

De som inte har läst Thomas Gürs artikel i dagens SvD rekommenderas att göra det. Utdrag följer:

“Det som avses är inte att en arbetstagare ska ha rätt att arbeta heltid, utan att en arbetsgivare ska ha skyldighet att erbjuda heltidsanställning /…/ Det /…/ tyder på bristande kunskaper i addition och subtraktion. Om två deltidsarbetande personers arbetsuppdrag slås ihop till ett heltidsuppdrag som utförs av en person, blir resultatet inte en ökning i sysselsättning utan en minskning, närmare bestämt med en tidigare deltidsarbetande person.”

Gür avslutar sin kolumn mycket skarpt:

“Det mest intressanta med kravet att arbetsgivare ska ha skyldighet att erbjuda heltid är dock inte de svaga argumenten. Det som framförs som krav på en ”rättighet” för en grupp att få arbeta fler timmar och få lön för detta, är egentligen ett krav på skyldighet för en annan grupp att tillhandahålla dessa timmar och betala denna lön, oavsett om man har nytta av detta eller inte. Argumenten om ökad sysselsättning och stärkt konkurrenskraft är påklistrade (och därför så svaga).

Det mest intressanta är att ett sådant krav över huvud taget kan framföras på allvar och också tas på allvar. Men att kräva skyldigheter av andra genom att påstå att det är ens rättigheter, är ett mycket vanligt knep i svensk samhällsdebatt.”

LO har aldrig velat att du ska spara pengar

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin skriver idag i Aftonbladet på debattemat “pengar och sparande” att det är “Omöjligt att spara i klyftornas Sverige”. Hon menar att bland de viktigaste orsakerna till de påstådda ökade klyftorna är “ökade ekonomiska skillnader mellan de som arbetar och de som är arbetslösa eller sjuka”, vilket givetvis beror på att “skatterna har sänkts, mest för de som redan tjänar bäst”.

Lösningarna kanske inte är så oväntade. “Heltid ska vara en rättighet” och “trygghetssystem repareras”, menar LO-ordföranden.

“A-kassan och sjukförsäkringen levererar inte längre den trygghet de ska göra. Det tvingar människor att själva bygga upp en egen buffert,” fortsätter hon. Frågan är bara vad a-kassan och sjukförsäkringen har med att det skulle vara svårt att spara? Möjligtvis att de skulle kosta så mycket i skatt att människor får lite till övers, men det är svårt att tänka sig att LO:s ordförande skulle antyda något sådant. Här handlar det förmodligen snarare om en något förvirrad spökskribent som blandar ihop svårigheterna att spara kapital i dagens Sverige, med påstådda anledningar om varför människor ha behov av att spara.

Och om vi ska diskutera vad artikeln faktiskt är tänkte att handla om – pengar och sparande – kan man konstatera att skillnaden mellan rik och fattig inte har ett dugg att göra med möjligheterna till att spara en fraktion av sin inkomst.

Att Lundby-Wedin gick med på att låta någon skriva en artikel på detta tema är faktiskt förvånande; att prata om just sparande borde annars vara någonting som LO drar sig inför i det längsta. Jag menar, är det någon organisation som har verkat för att öka skillnaderna mellan arbetande och arbetslösa är det ju LO. Detsamma gäller låg- och medelinkomsttagares värdelösa möjligheter till att spara. Höga ingångslöner, extremt höga skatter, låg lönespridning, höga marginalskatter, världens starkaste anställningsskydd, attacker mot visstidsanställningar, ständiga krav på reallöneökningar – att det är ljusår mellan arbetslösa och arbetsmarknaden, samtidigt som få har råd att spara, är ju ett direkt resultat av LO:s alldeles för stora inflytande.

Sedan kan man alltid diskutera huruvida konsekvenserna har varit bra eller dåliga, men helt klart är i alla fall att LO aldrig har haft några ambitioner om att svenska låg- och medelinkomsttagare ska ha några möjligheter till att spara pengar. LO är istället högst ansvariga för att staten idag tar mer än hälften av allt vad du tjänar för att sedan kunna klumpa ut miljonbelopp till olika myndigheter i hopp om att Sverige ska kunna ta hem den åtråvärda titeln flest byråkrater på capita.

Simon Hedlin Larsson

Dags att frysa lönerna?

Vinst är ett märkligt fenomen. Och debatten kring vinst är ännu märkligare. När företag vill gå med vinst brukar det generellt sett utmålas som dåligt. Det är girigt, och man gör vad som helst för att tjäna pengar. Tonläget blir särskilt högt om verksamheten gäller något som förknippas med välfärden; vård, skola, omsorg. Satans avkommor anses dock direktörer och höginkomsttagare vara. De blir nämligen rika på att göra andra fattigare.

Frågan är dock varför det är så farligt om en person som ensam driver en förskola vill tjäna lite pengar på det som denne har investerat i verksamheten, medan det är helt naturligt (och högst omoraliskt om det inte verkställs) att en lärare ständigt vill ha högre lön. När den som äger en verksamhet vill ta ut lite pengar går det ut över verksamhetens kvalitet. Men när den anställda personalen kräver högre lön, då är det närmast en förutsättning för att kvaliteten ska bibehållas eller förbättras. Varför fungerar ekonomiska incitament bara för anställda, och inte för ägare?

Hur som helst befinner vi oss nu mitt i en avtalsrörelse. Det som många glömmer bort, framförallt på fackligt håll, är att vi på sätt och vis även befinner oss i en deflation. Jämför man årsmedel för konsumentprisindex (KPI) och basår 1980 = 100 finner man att KPI under 2008, enligt SCB:s fastställda tal, var 300,61, medan det år 2009 slutade på 299,66. Man kan också mäta månad för månad mellan perioden maj-november 2008 respektive 2009 och finna att det under 2009 i snitt var mer än en procents lägre prisnivå än 2008. Alla som fick behålla sin lön hade således, något förenklat, råd med en procent mer varor och tjänster för sina pengar. Detta motsvarar således en enprocentig reallöneökning vid konstant prisnivå, något som fackförbunden “glömt” att nämna bland alla krav om högre löner.

Och någon påstod att bankdirektörer var giriga…

Simon Hedlin Larsson

Varuhuset PUB tar ställning i frågan om Nordkorea

Nu har tydligen de nordkoreanska jeans som jag kommenterade igår stoppats från försäljningen på PUB.

Varuhuschefen René Stephansen säger till Associated Press: ”För oss är det här inte en fråga om Noko Jeans – det handlar om en politisk fråga som PUB inte vill förknippas med.”

Denna metod var väl kanske inte den mest genomtänkta då jag aldrig tidigare har hört att PUB har stoppat försäljning av produkter bara för att de har importerats från ett specifikt land. Nu framstår man ju, paradoxalt kan tyckas, automatiskt som varuhuset som faktiskt tog ställning till en internationell politisk fråga.

Och vilket är budskapet man sänder? Handla aldrig med Nordkorea; produkt, produktionsvillkor, arbetarnas löner – allting kvittar! Nordkorea är en diktatur och bara vi isolerar landet så det blir tillräckligt fattigt och tillräckligt många människor svälter ihjäl så kommer diktatorn som ägnat hela sin politiska gärning åt att förtrycka folket plötsligt att lämna ifrån sig makten. Slutet gott, allting gott!

Bilden är hämtad här.

Eftersom ledningen på PUB uppenbarligen är sådana moraliska demokratikämpar som inte vill förknippas med diktaturer utgår jag från att PUB snarast möjligt kommer att stoppa försäljningen av alla kinesiska produkter. PUB bör också förbjuda försäljning av kubanska cigarrer och singaporainska elektronikvaror. Och jag förmodar även att ingen i PUB:s ledning någonsin har tankat på OKQ8, eller på något sätt direkt eller indirekt har tagit del av energiproduktion från Ryssland, Venezuela eller Mellanöstern. Diktaturer skulle vi ju inte ha att göra med, eller hur var det?

I och med att världens rikaste länder, enligt PUB, inte ska handla med världens fattigaste diktaturer vore det intressant att höra om Stephansen tycker att det är ett misslyckande att världen har handlat så mycket med Kina under de senaste decennierna att fler än 500 miljoner kineser har lyfts ur fattigdom sedan 1981. Detta går ju helt uppenbart emot LO:s och PUB:s isoleringsstrategier. Folket skulle ju svälta ihjäl så att diktatorn i fråga tillslut kapitulerade, eller har jag missuppfattat målet med de bojkotter och försäljningsstopp som förespråkas?

Simon Hedlin Larsson

Alla dessa bojkotter

Ulf Edström på LO:s internationella enhet uppmanar konsumenter att bojkotta jeans från Nordkorea. Att krav på bojkotter ofta dyker upp i det politiska samtalet är inte speciellt konstigt; människor som är upprörda vill göra någonting och det lättaste sättet att få med sig andra är att 1) vara emot något och 2) uppmana till en mycket specifik praktisk handling. Därför är det inte heller förvånande att det i den kanske mest agitatoriska och känslofyllda  debatten av alla – den om miljö och klimat – hela tiden hörs rop på bojkott och köpstopp. Men hur effektivt är det egentligen?

Får man tro en stor del av forskningen som görs på området så är bojkotter inte alls särskilt effektiva. En omfattande studie av 115 ekonomiska sanktioner genomförda av USA mellan första världskriget och 1998 visar att endast 35 % ansågs ha varit lyckade, och i de allra flesta fall handlade det om att målen man hade satt upp för respektive sanktion varit vaga och inte speciellt substantiella (Behrouzifar och Nassimi 2007). Dessutom fungerade sanktioner bäst då länderna varit ekonomiskt beroende av varandra, och det ena landet har kontrollerat minst 28 % det sanktionerade landets ekonomi.

Och detta gällde alltså ekonomiska sanktioner som brukar riktas mot specifika sektorer, exempelvis energisektorn i Mellanöstern. Konsumentbojkotter är ännu svagare eftersom dessa 1) inte blir lika omfattande som sanktioner som genomförs på politisk väg och 2) främst brukar riktas mot enskilda företag eller produkter. Tar man då fallet nordkoreanska jeans finns det således ingenting som tyder på att en bojkott skulle leda till någonting positivt för den nordkoreanska civilbefolkningen.

Nordkorea har levt mer eller mindre isolerat i femtio år och det är naivt att tro att en fortsatt containmentpolitik skulle leda till frihet och välstånd för nordkoreanerna. Det som däremot skulle hjälpa är att istället öppna upp förbindelser och öka handeln med Nordkorea. En del argumenterar för att detta bara ger den nuvarande regimen mer pengar och makt, men hur ska civilbefolkningen kunna skapa en demokrati om de dör av svält och sjukdomar?

Idag har Nordkorea världens fjärde största yrkesarmé, världens näst största reservarmé och i särklass flest soldater per capita bland alla stora militära makter. Man lägger nästan sju gånger större andel av statsbudgeten än USA på sitt försvar. Finns det någon som på fullaste allvar tror att om väst fortsätter isolera Nordkorea så kommer folket göra revolution, inrätta ett folkstyre som respekterar mänskliga rättigheter och sedan leva lyckliga i alla sina dagar?

Människor som svälter kommer, med all rätt, aldrig att ägna en tanke åt politik. Endast en växande medelklass kan befria de människor som idag lever i förtryckande diktaturer som Kuba, Nordkorea, Libyen, Saudiarabien, och så vidare. Tar man exempelvis Mellanöstern är det största hoppet för en framtid präglad av fred och demokrati en befolkningen som blir allt rikare, mer utbildad och därför kan ställa större krav på regimskifte samt lättare mobilisera demokratiska krafter (Nasr 2009).

Men LO tänker inte så. Enligt svenska fackföreningar bör man helst bojkotta alla företag som inte har motsvarande svenska kollektivavtal och svenska lönenivåer. När kinesiska sweatshops diskuteras brukar en del  förfäras över hur hemska arbetsvillkoren är. Nej, de är inte alls bra och i framtiden måste de därför bli bättre. Men för att länder som Kina och Nordkorea i framtiden ska kunna erbjuda samma välfärd och villkor för löntagare som sker i Sverige måste omvärlden handla mer – inte mindre – med dem. Så är det bara.

Simon Hedlin Larsson

Behrouzifar, M. och Nassimi, H. (2007) “US Sanctions and Global Energy Markets” Journal of Middle Eastern Geopolitics 2(4)
Nasr, V. (2009) Forces of Fortune: The Rise of a New Muslim Middle Class and What it Means for Our World

Kampanjorganisationen LO

Olle Zachrison skriver på SvD:

“Att Sverige är på väg in i ett valår har utlöst en frenetisk aktivitet på Storgatan 19 där Svenskt Näringsliv (SN) håller till. Den här veckan inledde arbetsgivarorganisationen en offensiv inför valet som i praktiken syftar till att få regeringen omvald.”

Det är närmast pinsamt för Svenska Dagbladet att denna typ av texter läggs under “Nyheter”. Hade den räknats till “Krönikor”, “Debatt” eller “Opinion” hade det inte varit några problem. Men att kalla detta för nyhetsrapportering och sedan baka in egna politiska åsikter i början av texten som om det vore fakta – det är ganska oseriöst.

Zachrison frågar Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen om de kan tänka sig att göra en likartad rapport om regeringen som den man har skrivit om oppositionen – så att det inte verkar som att Svenskt Näringsliv särbehandlar de borgerliga partierna genom att inte kritisera dem tillräckligt.

När Arnegård Hansen svarar att det inte är en omöjlighet att man gör det tar Zachrison svaret som att konspirationsteorin är besannad (endast ett “Ja, den kommer imorgon” hade varit gott nog). I ännu ett debattinlägg på nyhetsutrymme lägger han fram sin teori om att Svenskt Näringsliv vill flytta fokus från de meningsskiljaktigheter Svenskt Näringsliv har med regeringen genom att istället kritisera den rödgröna röran.

Detta resonemang gränsar till oändligheten av trams. Svenskt Näringsliv är en partipolitiskt obunden organisation. Man ger inte en krona till något politiskt parti. Och vd Urban Bäckström har gång på gång sedan valet 2006 kritiserat borgerligheten för att inte föra en politik som skulle vara bäst för arbetslösheten, tillväxten, företagandet och den samhällsekonomiska utvecklingen.

Frågan är varför Svenskt Näringsliv ständigt får kritik för att vara för mesiga mot den borgerliga alliansregeringen. Det känns nästan som något slags kvoteringstänk, typ kritikkvotering. Minst 40 % av all kritik som Svenskt Näringsliv delar ut måste vara riktad mot den borgerliga regeringen. Men detta kvoteringsresonemang faller lika platt som när det handlar om bolagsstyrelser; om det ena blocket är mer kompetent än det andra är det naturligtvis så att det andra får mer kritik. Om de rödgröna väljer att gå till val på att mjuka upp LAS, ta bort värnskatten och sänka arbetsgivaravgifterna skulle Svenskt Näringsliv vara de första att applådera.

Detta kan då ställas i (extremt) skarp kontrast till LO som aldrig skulle kunna berömma en borgerlig regering oavsett vad den än gör. Varför man sällan talar om detta är egentligen ganska besynnerligt. Kanske är det för att media domineras (förutom på ledarsidor) av vänsterjournalister?

Som sagt, Svenskt Näringsliv varken kampanjar för eller donerar pengar till något borgerligt parti. LO är däremot av en helt annan art. LO och dess förbund uppskattas ha över 2000 anställda (Svenskt Näringsliv har 140), och för att få arbeta på LO måste man vara medlem i Socialdemokraterna och dessutom arbeta för dem under valrörelsen (tacka Stig Malm för detta).

Gör man en enkel uppskattning av vad dessa gratis kampanjarbetare bidrar med till Socialdemokraternas valrörelse blir det lågt räknat 155,5 miljoner kronor. Lägger man sedan ihop stödet från de anställda med det från de förtroendevalda inom LO når man siffror som inför valet 2006 uppskattades till 730 miljoner kronor. Dessutom bör man lägga till de cirka 100 miljoner kronor i faktiska pengar som LO skänkte till Socialdemokraterna inför den senaste valrörelsen.

Resultatet blir således:

Svenskt Näringsliv

  • 140 anställda
  • Partipolitiskt obunden organisation
  • Ger inte en krona till något politiskt parti
  • Kampanjar inte för något politiskt parti
  • Har skrivit 1 rapport där man utvärderar den rödgröna alliansens politik, samtidigt som man ständigt har kritiserat den borgerliga alliansen sedan 2006 för att vara mesig med reformer

LO

  • 2000 anställda och 200 000 förtroendevalda (det senare en uppskattning enligt Wanja Lundby-Wedin)
  • De anställda måste vara medlemmar i Socialdemokraterna och arbeta för S under valrörelserna
  • Gav runt 100 miljoner kronor till Socialdemokraterna inför valet 2006
  • Kampanjar aktivt för Socialdemokraterna till ett värde av uppemot 730 miljoner kronor i den senaste valrörelsen
  • Har skrivit tusentals artiklar, PM och rapporter om hur den borgerliga alliansregeringen ökar klyftorna, arbetslösheten, orättvisan, ojämställdheten, ojämlikheten och otryggheten. En skarp kritik riktad mot Socialdemokraternas politik har dock inte setts skymten av (kanske för att beslut på LO:s kongress blir motioner till Socialdemokraternas kongress?)

Simon Hedlin Larsson

Lösningen på ungdomsarbetslösheten

Urban Bäckström, vd för Svenskt Näringsliv, har många bra förslag på hur vi ska lösa arbetslösheten i allmänhet och på ungdomsarbetslösheten i synnerhet. Det handlar bland annat om att “luckra upp anställningsskyddet, sänka ingångslönerna och förbättra kopplingen mellan skola och näringsliv”, vilket jag anser vara varmt välkommet.

Problemet är tyvärr att man ofta möter fackligt såväl som politiskt motstånd så fort man vill röra vid anställningsskyddet eller ingångslönerna. De som redan har jobb vill såklart ha bästa möjliga anställningsskydd, men tyvärr går detta ofta ut över de som inte har något jobb alls eftersom företag helt enkelt inte har råd att anställa. Dessutom verkar man helt glömma bort att om företagen får det lättare att anställa innebär det en större trygghet för alla – även för de som redan har jobb – eftersom om man blir av med sitt nuvarande arbete är det lättare att få ett nytt.

Föreslår man att sänka ingångslönerna kommer facken med LO i spetsen och smäller en på fingrarna. Lönespridning skapar ökade klyftor, eller något liknande, brukar det låta. Att man genom höga ingångslöner orsakar högre arbetslöshet och större klyftor mellan arbetande och arbetslösa – det verkar dessvärre inte spela någon roll.

Man kan dock hoppas att den historiskt sett starka opinionen mot att underlätta för företagen att driva sina verksamheter i Sverige ändras allteftersom Socialdemokraterna sniglar sig mot mitten. Svenskt Näringsliv må vara en intresseorganisation, men förslagen mot att motverka ungdomsarbetslösheten skulle göra gott för hela det svenska samhället.

Dock ställer jag mig lite skeptisk till hur Bäckström motiverar att det är orättvist att arbetslösheten slår mot ungdomarna: “Dagens unga är beresta, språkkunniga, bättre utbildade än vi, datorkunniga och de behärskar sociala medier.” Min generation haussas alldeles för ofta, och jag tycker vi som är unga idag har väldigt mycket att bevisa samt vara tacksamma över. 80-talisterna är i mina ögon inte mer speciella än någon annan generation, och vi är inte särskilt mycket mer resvana eller bildade heller.

Eller det beror på; läget blir ju såklart annorlunda om man med ‘beresta’ menar ‘har gedigen erfarenhet av utelivet  i Sunny Beach, Phuket, Kuala Lumpur, Alanya och Gran Canaria’, med ‘språkkunniga’ menar ‘frekvent säga “shit”, “oh my God” och”nice”‘, med ‘bättre utbildade’ menar ‘har klarat gymnasiet på fem istället för på tre år’, med ‘datorkunniga’ menar ‘lära sig använda en rosa MacBook när man är van vid en PC’, och med ‘behärska sociala medier’ menar ‘ta kort på allt som precis har nämnts, lägga upp bilderna på Facebook, och sedan blogga om det’.

Simon Hedlin Larsson

Världen enligt LO

SvD Brännpunkt skriver Per Bardh och Sandra Viktor, avtalssekreterare respektive ungdomssekreterare för LO, om hur visstidsanställningar skapar otrygghet för ungdomar.

Och visst, förbjuder man visstidsanställningar och bara tillåter tillsvidareanställningar ökar säkerheten enormt, dels för de som är anställda, för de kommer enligt svenska arbetsmarknadslagar och -regler sällan att bli avskedade, och dels för de som står utanför arbetsmarknaden, för de kommer kunna vara helt säkra på att de aldrig kommer att få ett jobb.

LO verkar ha en föreställning om att Sverige kan toppa världsrankingen för de mest utvecklade länderna samtidigt som hela svenska folket har arbeten som de trivs med, och dessutom är anställda tillsvidare. Men egentligen vet alla att detta är en omöjlig ekvation, för hade det varit så enkelt hade alla världens länder redan använt sig av det systemet.

Vad som istället krävs är en balans, där man måste väga den enskilde arbetarens anställningsvillkor mot de risker som företag tar genom att anställa. Dessa är nämligen inte helt förenliga med varandra. Det är således ingen slump att många av de europeiska länder som har en flexibel arbetsmarknad – det vill säga det är lätt att anställa, men också att avskeda – har man klarat lågkonjunkturen och arbetslösheten bättre.

Det är emellertid inte önskvärt att ha en maximalt flexibel arbetsmarknad eftersom uppsägningar då kommer att kunna ske godtyckligt; diskrimineringen lär skjuta i höjden och människor skulle förmodligen inte må så bra på sina jobb, vilket dessutom sänker produktiviteten.

Men dagens situation i Sverige är inte heller optimal. Som det ser ut idag är det mycket svårt för företag att avskeda; en del vill gå så långt som att förklara det praktiskt omöjligt att avskeda på grund av inkompetens. Får man tro internationella jämförelser är USA exempel på en för flexibel arbetsmarknad, medan Sverige ligger på andra sidan skalan med en för stel arbetsmarknad. Jag tror att vi måste röra oss åt mitten.

Först och främst måste vi inse att alla inte kan vara tillsvidareanställda på heltid. Vi ska arbeta för att alla människor har möjlighet att nå dit förr eller senare. Men om man som exempelvis ungdom eller invandrare kan få ett första arbete genom en projektanställning, ett lärlingsarbete eller en visstidsanställning på deltid är det naturligtvis bättre än att man inte får något jobb alls.

Det är klart att alla vill ha tillsvidareantällningar. Men det är inget argument för att förbjuda vissanställningar. Frågan som man måste ställa i opinionsundersökningar och fokusgrupper är istället: “föredrar du en liten chans om att få en tillsvidareanställning framför en stor chans att få en visstidsanställning?”. Ibland kan man nämligen inte resa till andra sidan jorden direkt, utan man måste mellanlanda i London eller Frankfurt.

Det är dessutom så att om man gör svensk arbetsmarknad mer flexibel kommer med största sannolikhet antalet visstidsanställningar att minska eftersom att företagen då behöver ta mindre risker än i dagsläget för att anställa någon tillsvidare.

Att minska kostnaden för företag att anställa tillsvidare är det bästa politiska redskapet för att få dem att göra just det.

LO behöver därför tänka om och tänka rätt.

Simon Hedlin Larsson

Dags för ett nollavtal? LO och Svenskt Näringsliv förbereder sig för avtalsrörelsen

I dagens SVT Gomorron Sverige var Per Bardh, avtalssekreterare LO, och Christer Ågren, vice VD Svenskt Näringsliv, inbjudna gäster, och i senaste SvD/Aftonbladet Korseld besöktes Sanna Rayman och Katrine Kielos av LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. I det senare inslaget ägnades en hel del tid åt avtalsrörelsen, och i det förra var det, ganska logiskt, den enda punkten som diskuterades.

LO kommer i början av november att fatta beslut om hur stora krav man kommer att ha på reallöneökningar när man går in i vårens avtalsrörelse. Enligt beräkningar av LO:s egna ekonomer finns utrymme för en höjning till ungefär 2,5 till 3,5 procent.

Vad jag kan tycka är lite märkligt är att LO tycks helt ignorera det faktum att reallönerna har stigit det senaste året. Just precis. Alla som har fått förhöjda ersättningar eller fått betala samma löner under det senaste året har råd att köpa mer idag än för trehundrasextiofem dagar sedan. Man behöver inte ens göra detta till en partipolitisk fråga och peka på den borgerliga regeringens jobbskatteavdrag utan ignorera regeringens finanspolitik helt, se till marknadens utveckling och konstatera att priserna sjunker. För precis ett år sedan var konsumentprisindex för oktober månad 305,56 (basår 1980=100). Nu i september 2009 var KPI 300,35. En hundralapps värde har ökat under de senaste tolv månaderna, helt enkelt för att den räcker till mer.

Något annat som jag också har regerat på är hur LO hela tiden kommer fram till att svenska företag har råd med ytterliggare löneökningar. Alltid går det att spara någonstans, vända på ett par kronor här och där. Att Sveriges största fackförbund resonerar på det här viset är väl inte speciellt oväntat, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur samhället skulle se ut om man hade haft samma inställning till statens resurser.

Det parti som LO efter kongressbeslut öppet stödjer går till val på att ta ännu mer pengar ur svenska arbetares plånböcker. Hur detta hänger ihop med att Per Bardh i Gomorron Sverige säger att det är av största väsentlighet för arbetslösheten och den ekonomiska tillväxten att deras medlemmar får mer pengar att röra sig med kan man alltid fråga sig.

Antalet konkurser har ökat kraft det senaste året. Att centralt besluta om löneökningar kommer med stor sannolikhet, tyvärr, att orsaka ännu fler problem för näringslivet, i synnerhet för småföretagen, varav många lider av den olyckliga kombinationen av ekonomiska svårigheter och små buffertar. Hur konkurser och uppsägningar ska leda till minskad arbetslöshet får gärna Bardh förklara.

Men i väntan på denna övertygande och pedagogiska utläggning kommer jag att rösta för ett nollavtal i den kommande avtalsrörelsen.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: