Tag Archives: LO

LO:s gigantiska bidrag till S

Vet ni hur mycket pengar Svenskt Näringsliv har gett till Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna? 0 kronor. Vet ni hur mycket LO har gett till Socialdemokraterna under samma tidsperiod? 56 miljoner kronor. Man undrar ju hur många som svenskar som reflekterar över eller ens känner till detta. Och ändå är ju dessa 56 miljoner inte ens det stora bidraget LO ger till S. Vad det egentligen handlar om är en gigantisk kampanjmaskin som S har tillgång till varenda valrörelse. Som Carl B Hamilton, ekonomisk talesperson för Folkpartiet, förklarar:

Den stora vinsten för Socialdemokraterna är att de får gratis arbetskraft. I förra valrörelsen hade 200000 fackligt förtroendevalda rätt till ledighet utan löneavdrag för att jobba för Socialdemokraterna som en del i det fackliga arbetet.

200 000 kampanjarbetare. Det är mer än hela Uppsalas befolkning – från spädbarn till 100-åringar – som Socialdemokraterna hade gratis tillgång till under den senaste valrörelsen. Hur många hundratals miljoner kronor hade det annars inte kostat Socialdemokraterna att anställa 200 000 personer under en månad?

Tänk att när statsminister Fredrik Reinfeldt åkte till Ottawa en helg på ett (!) möte med Bilderberggruppen som personligt inbjuden gäst till Jacob Wallenberg florerade konspirationsteorierna om hur näringslivet korrumperar politikerna. Men vill någon ta tag i en riktigt konspiration som faktiskt är sann så kan man ju istället kika på LO:s kärleksförhållande till Socialdemokraterna.

Fast det kanske är så uppenbart att det inte är så kul att kika närmare på? Alla vet ju redan att en stor del av motionerna som skrivs till Socialdemokraternas kongress, det som under alla dessa år mellan 1932 och 2006 – från Per Albin Hansson till Göran Persson – har blivit svenska regeringens politik, är ordagrant kopierade från motionerna till LO:s kongress.

Simon Hedlin Larsson

Vad ligger bakom LO:s agenda?

Lena Westerlund, chefsekonom på LO, kritiserar regeringens skattesänkningar för att vara ideologiska. I en tid som denna då mittfårepolitik och spinnig populism tillhör vardagen är det vanligtvis en komplimang att bli kallad för ideologiskt driven. Men sättet som Westerlund uttrycker det på är inte särskilt positivt:

Skattesänkningarna görs av ideologiska skäl, inte för krisbekämpning.

Westerlund menar naturligtvis att den borgerliga regeringen har sänkt skatten på grund av en enfaldig skattesänkarfilosofi snarare än att faktiskt se till vad som skulle vara bäst för svenska folket. Om det påståendet kan man tycka vad man vill, men är Westerlund verkligen rätt person att uttala sig i frågan?

LO försöker vinna VM-guld i stelast arbetsmarknad och mest sammanpressad lönestrukturer. Och vad om inte ideologi ligger bakom försvaret av den oflexibla arbetsrätten, de höga ingångslönerna, det mycket progressiva skattesystemet och bekämpningen av rikedom? Ja, inte är det kunskap i alla fall. Och det är garanterat inte vad som skulle vara bäst för svenska folket.

Simon Hedlin Larsson

Viljan att arbeta eller viljan att anställa? (igen)

Dagens Nyheter och Aftonbladet rapporterar om en doktorsavhandling som, något förenklat, visar att försämrad a-kassa inte leder till fler jobb. Vänstern hyllar naturligtvis denna nyhet och kallar avhandlingen för “vetenskapen“. Observera dock att det handlar om en avhandling, det vill säga den är inte publicerad och inte granskad genom peer-review. Notera också att det rör sig om en (!) avhandling.

Men det är väl ganska typiskt egentligen. Precis samma sätt att resonera har ju gällt Jämlikhetsanden (eng: The Spirit Level) som ju är en icke-granskad bok, och dessutom bara en (!) bok. När liberaler sedan kontrar med femtio artiklar av femtio olika forskare i femtio olika tidskrifter blir de beskyllda för att sakna belägg för sin kritik.

Dock är invändningen i just detta fall enbart principiell. För det finns faktiskt mycket internationell forskning gällande trygghetssystem som pekar på att skära ner på bidrag innebär inte nödvändigtvis en minskning i arbetslöshet (och som ensam åtgärd finns det goda skäl att tro att den oftast är högst marginell i de fall då den är positiv). Vad man däremot finner är att en mindre välfärdsstat i den rika delen av världen tenderar att gynna integrationen. Men även i detta fall gäller det att man kombinerar åtgärder för att det ska bli någon effekt.

De länder som har mindre välfärdsstater och ställer högre krav (tänk lag- och regeltest och språkkunskaper) på immigranter tenderar också att lyckas mycket bättre med integrationen. Och talar man minskad arbetslöshet måste eventuella nedskärningar i trygghetssystem kombineras med flexibel arbetsmarknad, lägre skatt på företagande och decentraliserad lönebildning.

Dessvärre har ganska lite på den fronten skett under denna mandatperiod, precis som under i princip alla mandatperioder dessförinnan. Arbetsskyddet har man inte rört, arbetsmarknaden har blivit marginellt mindre stel, arbetsgivaravgifter och andra skatter är trots sänkningar fortfarande höga och det fackliga inflytandet är fortsatt urstarkt. Om någon undrar varför det inte har blivit fler jobb på grund av jobbskatteavdraget så har ni här orsaken.

Bruttolöneökningar har trots nettolöneökningar tack vare jobbskatteavdraget varit normala. Arbetare har därför fått dubbel skattesänkning, medan företag i detta avseende kammat hem noll. Jobbskatteavdrag leder främst till ökad sysselsättning genom att göra det billigare för företag att anställa, men så har alltså inte varit fallet. Fackförbunden är helt enkelt för starka och för det får arbetslösa och skattepengar (som går till transfereringar) lida.

Som har konstaterats förut handlar det inte om att människor ska vilja arbeta. Det är inte ovilja hos arbetslösa som förklarar arbetslösheten. Förklaringen ligger istället i höga kostnader, omfattande byråkrati och därmed stora risker för företagen. Eftersom de flesta företag är små företag, och eftersom i praktiken alla småföretagare har investerat egna pengar i sina verksamheter vill man inte ta för stora risker. Och det som avgör om vi ska lyckas minska arbetslösheten i Sverige är om vi lyckas minska riskerna för företagen att anställa.

Jobbskatteavdraget har inte varit någon jobbskapande succé. Det har varit en klassisk keynesianistisk skattesänkning som fungerat som stimulans och har hållit uppe konsumtionen under finanskrisen. Som “jobbehållande” effekt har det kanske varit nyttigt. Men skattesänkningen har i sig, främst på grund av facken, inte lett till minskade kostnader för företagen och därför heller ytterst få nya jobb.

Simon Hedlin Larsson

Många fördelar med avdragsrätt på gåvor

Dagens Nyheters huvudledare handlar idag om avdragsrätt på gåvor:

Men i ett internationellt perspektiv handlar avdragsrätt för gåvor om mer än finansiering av teatrar. Det framgår inte minst av en rapport som kom häromåret: ”Att ge eller beskattas” av Lars Trägårdh och Johan Vamstad från Sektor 3, frivilligorganisationernas tankesmedja.

I de flesta andra länder ger medborgare och företag också pengar till välgörenhetsföreningar, kyrkor, skolor, universitet och en mängd andra verksamheter som ingår i det som brukar betraktas som det civila samhället.

Den stora fördelen med denna avdragsrätt är en ökad pluralism i samhället. Det viktiga är inte de stora etablerade organisationerna och institutionerna, utan stöd till många mindre verksamheter.

Möjligheten att få stöd från många olika håll ökar det civila samhällets självständighet gentemot stora finansiärer, oavsett om det handlar om staten eller stora företag. De idéer om ökad autonomi för högskolor och universitet som nu diskuteras i Sverige är till exempel knappast genomförbara utan att någon form av avdragsrätt för gåvor införs.

I dag är lagarna skrivna så att företag endast får sponsra forskning om man har något affärsmässigt intresse av det. Vore det inte rimligare att företagen uppmuntrades att donera pengar till forskningen på vetenskapens och inte marknadens villkor?

Helt rätt! Och kom inte med några vänsterargument som handlar om finansiellt beroende och starka intressenters lobbyistiska påverkan, för då kommer vi tvingas till att diskutera dagens antipluralistiska situation och LO:s kärleksrelation till Socialdemokraterna.

Simon Hedlin Larsson

Klyftorna som S och LO blundar för

Expressens ledarredaktion levererar idag en skarp analys av Socialdemokraternas och LO:s agenda. Trots att det knappast torde vara en nyhet för någon är det ändå värt att konstatera: Socialdemokraterna är ett arbetarparti. Just precis, ett parti för arbetarna. Råkar man vara arbetslös eller företagare bör man därför lägga sin röst på något annat parti den 19 september 2010. Expressen skriver:

Det är förvisso [Wanja] Lundby-Wedins uppgift att företräda sina medlemmar, men fina ord om fattigdoms- och arbetslöshetsbekämpning klingar falskt när facket och vänstern samtidigt motsätter sig minsta lilla uppluckring av en stel arbetsmarknad som stänger ute ungdomar och utlandsfödda.
Socialdemokraterna har rentav flaggat för fler skärpningar, såsom en lagstadgad rätt till heltid och hårdare regler för bemanningsföretagen. Dessutom har de rödgröna lovat att ta bort RUT-avdraget. För den som vill motverka fattigdom och arbetslöshet är det märkliga prioriteringar.

Man bör vara mycket försiktig med att berömma Socialdemokraternas och LO:s politik för att den har förbättrat situationen för arbetarna. Extrema inlåsningseffekter och massvantrivsel tillhör vardagen på svenska arbetsmarknaden. Däremot kan ingen ifrågasätta organisationernas syfte och ändamål. S och LO vill verkligen arbetarna väl. Det naiva försvaret av lagen om anställningsskydd (LAS) bottnar trots allt i att man vill skydda arbetarna från godtycklig uppsägning. Och nog pressar LO inte upp lönerna av något annat skäl än att förbättra löntagarnas villkor. Att lönekraven sedan i längden leder till inflation, minskad handel och ökad arbetslöshet om inte produktiviteten är tillräckligt hög, det är en bieffekt. Att vänstern menar de anställda väl bör ingen tvivla på.

Men vad händer med de arbetslösa? Ja, det är lite det som är problemet med det svenska 1900-talets vänsterpolitik. Socialdemokraternas mål har hela tiden varit att arbetare ska behålla sina arbeten, medan arbetslösa får behålla sina bidrag. Det är i alla fall det som har blivit resultatet.

Bilden är hämtad här.

Och nu kommer ett konstaterande som inte nämns särskilt ofta på denna blogg: Sverige har problem med klyftor. Det är sant, Sverige har enorma klyftor som måste bekämpas. Men till skillnad från vad Socialdemokraterna och LO tror handlar dessa klyftor inte om skillnaden mellan en nyanställd civilingenjör och ett styrelseproffs som Michael Treschow. Sveriges förödande klyftor handlar i själva verket om skillnaden mellan en nyanställd civilingenjör och en som är arbetslös.

Dessa klyftor är dock inte vänstern särskilt intresserade av att minska. Istället för att bekämpa arbetslöshet bekämpar man rikedom. Under vanföreställningen att rika personers närvaro gör samhället sämre jagar man iväg dem med förmögenhetsskatter och dylikt. Resten av krutet lägger man på världens kanske mest rigida arbetsmarknad, ständiga krav på löneökningar, höga ingångslöner, krav på heltid, byråkratiska regelverk för företagare och höga skatter för konsumenter. Förlorarna blir arbetslösa, pensionärer, företagare, konsumenter, alla som är beroende av välfärden och alla som påverkas av de offentliga utgifterna (eftersom kombinationen av allt som nyss nämndes garanterat leder till minskade skatteintäkter och, ironiskt nog, minskade möjligheter till satsningar).

Expressen sammanfattar poängen ganska väl i den tidigare citerade artikeln:

Problemet är inte att det finns rika, utan att det finns arbetslöshet och fattigdom.

Simon Hedlin Larsson

En källa! Mitt kungarike för en källa!

Socialdemokraterna har i åratal hoppats på att någon ska publicera en källa som bevisar deras högsta dröm om att grannens nya bil orsakar sociala problem i vårt land. Så kom äntligen boken Jämlikhetsanden. Denna enskilda bok skulle kunna innebära det ultimata och efterlängtade beviset för att socialdemokratisk jantelag inte bara handlar om avundsjuka, utan faktiskt leder till att samhällsproblem minskar.

Jan G Andersson skriver i Östran:

“‘Jämlikhetsanden’ har inte lämnat någon ro i högerlägret.”

Det är väl emellertid snarare i vänsterlägret det är brist på lugn och ro; såhär exalterade och upphetsade har väl svenska socialdemokrater inte varit sedan de fick införa värnskatten.

Andersson gör för övrigt tyvärr samma fel som de flesta som hyllar boken när han blandar ihop fattigdom och jämlikhet:

“Lyfter man istället de mest utsatta i samhället som arbetslösa, långtidssjuka och fattigpensionärer till en anständig nivå får man också samtidigt ett värn för medelklassen som inte förlorar fotfästet om olycka och ofärd skulle slå till. Jämlikhet har alltså inte bara ett moraliskt värde av anständighet utan är helt överlägsen för att bygga ett socialt stabilt samhälle.”

Men att lyfta samhällets utsatta har ju absolut ingenting som helst att göra med hur mycket pengar samhällets rikaste människor har, eller skillnaden mellan fattig och rik.

Om Andersson menar allvar med att fattigdomsbekämpning måste handla om extremt progressiv beskattning och att jämlikhet gynnar alla i samhället bör han snarast skriva en krönika och posta till Mona Sahlin om att Socialdemokraterna bör gå till val på att ge bort 97 procent av statsbudgeten i bistånd – så att världen blir lite mer jämlik och lite bättre! Det enda sättet att göra de fattiga rikare är ju att ge bort de rikas pengar, och jämlikhet vinner ju alla på – eller hur var det nu?

Simon Hedlin Larsson

Varifrån kommer jobben?

Saxat från en artikel i Time:

“The conundrum is that the most useful things government can do to encourage job growth aren’t flashy initiatives with quickly visible results. ‘There’s no magic wand we can wave over companies that will induce them to go out and hire people,’ says Matthew Slaughter, an economist at Dartmouth’s Tuck School of Business. ‘We need to think long-term.’

If Congress wants more and better jobs in the U.S., it should do things like create a permanent tax break for companies that invest in research and development, make it easier for foreigners who get science and engineering Ph.D.s at American universities to stick around after graduation, and spend serious time and money improving the nation’s infrastructure, including the electric grid and broadband network. Such initiatives will not create many jobs that can be tallied on a spreadsheet. What they will do is more important: lay the groundwork for businesses to innovate and grow.”

Kanske något även för Sverige? Dock så struntar ju den svenska regeringen fullkomligt i detta; den vill ju bli omvald och följer därför den folkliga opinionen. Men kanske vore det något för vänstern – som framgångsrikt styrt den svenska opinionen under det senaste århundradet – att begrunda?

Fackförbunden som skriker högst i avtalsrörelsen bör även fundera över följande citat (taget från samma artikel):

“The same is true on the worker side of the equation. If the key characteristics of the American economy are flexibility and forward motion, then we would all be better off if people felt more support — both financial and social — to invest in their education, switch jobs and industries and venture out to start new firms.”

Var det någon som sa att stark arbetsrätt gynnar alla?

Simon Hedlin Larsson