Tag Archives: Maria Wetterstrand

Trams om patriarkatet

I gårdagens “Agenda” ägnades en del av programmet åt ett tramsigt inslag som lyfter tesen om att Mona Sahlin skulle vara impopulär för att hon är kvinna. Visst, patriarkatet är överallt. Könsmaktsstrukturer gör oss omedvetet skeptiska till framstående kvinnor. Varför kan man inte bara få tycka att Mona Sahlin såväl som Maud Olofsson inte gör speciellt bra intryck och saknar retorisk skicklighet? Det har ju inget med att de är kvinnor att göra. Det finns gott om exempel på manliga politiker som är dåliga på precis samma saker: Mats Odell, Sven-Erik Österberg, Luciano Astudillo, Roger Tiefensee, Kent Härstedt och Anders Wijkman, bara för att nämna några. Precis som det också finns kvinnor som är raka motsatsen: Maria Wetterstrand, Mikaela Valtersson, Margot Wallström, Ella Bohlin och så vidare. Så någon gång måste man ju kunna få tycka att en person är riktigt kass sett till denna persons individuella egenskaper, även om denne skulle råka vara kvinna, och kunna göra detta utan att bli beskylld för någon larvig patriarkal strukturalistisk influens.

För övrigt lär de som låg bakom inslaget i “Agenda” ha gjort åtminstone årets sämsta research. Som vanligt i media vill man jämföra svensk politik med amerikansk politik – vilket är en otroligt konstig företeelse då skillnaderna länderna emellan är milsvidda och faktiskt svåra att sätta ord på – och som vanligt har man ingen koll överhuvudtaget på hur amerikansk politik fungerar. I “Agenda” berättar man hur Hillary Clinton stötte på aggressiva personpåhopp och hur man kan dra paralleller till Sverige där Mona Sahlins kompetens ifrågasätts.

Okej, så kvinnors kompetens blir ifrågasatta för att de är kvinnor, vilket bland annat hände Clinton för två år sedan. Men vem var det egentligen som betalade miljoner för att sända “3 AM White House Ringing Phone“-inslaget under den senaste amerikanska presidentvalskampanjen? De som stod för inslaget i gårdagens “Agenda” kan ju kolla på det länkande YouTube-klippet och återkomma och berätta vems kompetens som i själva verket blev ifrågasatt. Men kvinnor är visst alltid offer, eller hur är det?

Simon Hedlin Larsson

Wetterstrand vill välja bort halva befolkningen

Maria Wetterstrand lyckas i det tidigare nämnda öppningstalet på Miljöpartiets kongress dessutom stå för ett ganska bra citat när hon sa:

Det finns alltså inget fog för att hävda att Sveriges kvinnor saknar kompetens för styrelsearbete. Tvärtom. Och med fler kvinnor i styrelsen ökar kvaliteten och lönsamheten.

Det finns en anledning att vi människor kommer i fler än en grunduppsättning – vi är alla olika och olikheter ökar sannolikheten för överlevnad. Det gäller även i börsnoterade bolag.

och utifrån det argumentera för könskvotering genom slutsatsen att:

Den som väljer att bortse från halva befolkningen som rekryteringsunderlag tar en risk.

Jaså? Kan Wetterstrand då beskriva exakt vad som händer när man har fyllt en könskvot? Låt oss säga att 40 procent av vardera kön måste vara representerade i alla bolagsstyrelser. Styrelsen för bolag x består av tio ledamöter. Valberedningen hittar sex stycken kompetenta kvinnor som den vill nominera. Förklara gärna nu på vilket sätt som valberedningen _inte_ är tvungen att välja män till resterande fyra styrelseposter. Hur menar Wetterstrand att valberedningen i detta fall inte är tvungen att “bortse från halva befolkningen som rekryteringsunderlag”?

Simon Hedlin Larsson

Den lönsamma könskvoteringen

I sitt öppningstal på Miljöpartiets kongress argumenterade Maria Wetterstrand för könskvotering till privata bolagsstyrelser. “Beviset” för sin tes var en D-uppsats skriven av tre MBA-studenter i Uppsala:

Lönnkvist, Niska och Mäkinen-Salmi har i sin mastersuppsats vid företagsekonomiska institutionen på Uppsala universitet studerat kvinnorepresentation i svenska börsbolagsstyrelser.

De har funnit belägg för att bolag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma, räknat i resultat efter finansnetto, än de bolag där det inte fanns kvinnor i styrelsen. Alls.

Vad betyder det att en D-uppsats menar att kvinnor ökar lönsamheten? Just precis. Absolut ingenting. Med enskilda D-uppsatser som stöd kan man argumentera för absolut vad som helst. Kanske speciellt den här typen av D-uppsatser som med ett minimalt statistiskt underlag drar långtgående slutsatser om kausala samband.

Den så kallade “studien” bygger på en analys av total 48 bolag. Har man i beaktande att det finns närmare 350 000 registrerade aktiebolag i Sverige ser man att man alltså har använt cirka 0,013 (48/350 000) procent av det totala underlaget för Sverige, och då “studiens” slutsatser inte är bundna till Sverige kanske man egentligen borde ta hänsyn till världens alla miljoner aktiebolag. Men vi nöjer oss med Sverige; 0,013 procent är en tillräckligt liten siffra.

Vad kom analysen av de 0,013 procenten av aktiebolagen fram till då? Författarna skrev själva på DN Debatt för ett par år sedan:

Det visar sig att företag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma räknat i resultat efter finansnetto än de företag där det inte fanns kvinnor i styrelsen under året 2005. Även 2004 samt 2002 var dessa bolag mer lönsamma än sina motsvarigheter utan kvinnlig representation.

Aha, 2005, 2004 och 2002 höll tesen. Men hur var det 2003? Glömde man skriva med det i artikeln eller glömde man undersöka just det året (trots att det ligger mellan 2004 och 2002)? Eller kan det vara så att tesen bara höll tre av fyra år? Det vill säga bara 75 % av fallen. Inte särskilt övertygande.

Dessutom är själva resonemanget ett urkorkat argument för att införa könskvotering. Wetterstrand sa i sitt tal att “med fler kvinnor i styrelsen ökar kvaliteten och lönsamheten”. Men om det nu är så statistiskt säkerställt och självklart att kvinnor ökar vinsten, varför skulle inte företagen kunna upptäcka detta och agera själva?

Man får ofta höra från vänster att privata skolor inte bryr sig om barnens undervisning utan bara om vinsten. Detsamma gäller multinationella bolag som enligt anklagelser i största allmänhet suger ut människor och gör dem fattigare i jakt på billig arbetskraft. Och förutom att vilja barnen illa och öka världsfattigdomen brukar det även påstås att giriga kapitalister förstör miljön. Och så var det ju naturligtvis kapitalisterna som orsakade finanskrisen.

Okej, men om nu dessa omänskliga kapitalister är beredda att förstöra världen bara för att tjäna någon cent per såld badboll, varför skulle de då inte vara kapabla att inse lönsamheten i att ha kvinnor i sina bolagsstyrelser om det nu, som det har påståtts, bara finns 110 procent fördelar och 0 procent nackdelar med ett 40/20/40-approach?

Efter att ha kritiserat en D-uppsats för att vara ett katastrofalt dåligt argument för att införa könskvotering kan det vara lämpligt att avsluta med ett par källor som styrker antitesen, att det saknas bevis för att könskvotering skulle vara lönsamt:

Farrell, K. A. och Hersch, P. L. (2005), ‘Additions to corporate boards: the effect of gender’, Journal of Corporate Finance, 11, p. 85-106, hittar inget stöd för att ökad “gender diversity” skulle vara lönsamt.

Adams, R. B. och Ferreira, D. (2009), ‘Women in the boardroom and their impact on governance and performance’, Journal of Financial Economics, 94, p. 291-309, menar att det till och med kan vara direkt skadligt att införa könskvotering, särskilt för välfungerande företag.

Almazan, A. och Suarez J. (2003), ‘Entrechment and severance pay in optimal governance structures’, Journal of Finance, 58, pp. 519-547, menar på att för mycket “board monotoring” skadar företagens lönsamhet. En aspekt som ofta saknas i debatten är att kvinnors påstådda ökade lönsamhet endast tycks gälla då ökad board monitoring för givet bolag leder till ökade vinster.

Simon Hedlin Larsson

Vad vill egentligen Miljöpartiet?

Internationell politisk forskning talar om att politiken alltmer handlar om retorik och mindre om ideologi. Ser man till svensk politik stämmer detta mycket bra, där vi kan se att riksdagspartierna – trots små tassande steg åt höger från Centerpartiet och Folkpartiet – samlas runt en mittenfåra. Det parti som har kommit längst i denna flykt från ideologi och grundvärderingar är Miljöpartiet – som man i och för sig kan fråga sig om det någonsin har haft någon ideologisk grund.

Nästan allt som har med Miljöpartiet ser på pappret bra ut. De framstår som moderna, tilltalar unga och leds av det mycket populära språkröret Maria Wetterstrand (se exempelvis Sanna Raymans krönika i SvD). Men vad vill de som parti egentligen? Hur ser deras framtidsvision ut? Ska människorna om 50 år åka runt i luftdrivna bilar eller ha gått tillbaka till att leva som kringresande nomader? Är det utveckling eller att vara nöjd med tillvaron som är viktigast?

Demokratier tenderar att gå mot tvåpartisystem, och i Sverige är detta faktum alldeles uppenbart då vi på bara ett riksdagsval har fått två allianser. Den avgörande skiljelinjen är den ekonomiska politiken. Öka eller minska de statliga utgifterna – höjd eller sänkt skatt? Miljöpartiet, som i många frågor är ett socialliberalt parti, har med skyhöga miljöskatter lyckats hamna på “rätt” sida av mittfåran för att bli ett skattehöjarparti som passar in med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Frågan är dock vad som är målet. Att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är just vänster handlar ju om att de ser ett egenvärde i likabehandling och likafördelning. Tycker Miljöpartiet också att det finns ett egenvärde i att minska inkomstskillnader, även om det blir på bekostnad av samhällets totala välstånd och utveckling? Eller menar de, precis som vi som är mer mitten/höger, att det viktigaste är att de som har det sämst ställt får det så bra som möjligt, även om det också innebär att de rikaste får högre inkomster?

Inför nästa års val har Miljöpartiet valt sida genom att vilja höja skatten. Men man har fortfarande många frågor att besvara vad gäller ideologi och vision, framförallt inför kommande val. Hur viktig är egentligen miljön? Man talar ofta om att värna om djur och natur, vilket såklart är bra, men hur viktiga är dessa? Är det viktigaste den biologiska mångfalden, och därför strikt övervakade naturreservat där djur- och växtarter av människor aktivt hindras från att utrota varandra? Eller är det någon slags vacker naturlig utveckling man vill se där ekosystemen förändras med så liten mänsklig inblandning som möjligt? Finns det ett egenvärde i att den mänskliga populationen krymper och medvetet håller sig tillbaka för att göra mindre inverkan i de naturliga ekosystemen?

Ekologiskt odlad mat sägs ju vara miljövänlig, men om över en miljard människor svälter och många dessa kan överleva och få mat för dagen genom högre produktivitet, borde inte ett icke-ekologiskt jordbruk (som ger högre avkastning) egentligen vara miljövänligt? Transporter släpper ut avgaser, men internationell handel kan samtidigt hjälpa världens fattiga och sjuka. Om man bara lyckas hjälpa tillräckligt många människor genom transporter borde ju dessa miljöfarliga transporter övergå till att vara miljövänliga? Det borde finnas en siffra på hur mycket nytta miljöskadan x gör för mänskligheten då den plötsligt anses vara miljövänlig. Eller har inte människan någon plats i det som Miljöpartiet definierar och kallar för miljö?

Det som är smått oroande är att jag tror att ganska få miljöpartister har tänk över dessa frågor. Nationalekonomins mest fundamentala koncept “scarcity” visar på att människan hela tiden ställs inför val och prioriteringar. Men trots att Miljöpartiet ofta påpekar att jordens resurser är begränsade, låter det ofta, ironiskt nog, som att alla deras politiska förslag kan genomföras utan konsekvenser. Jag är en mycket stor vän av miljön, men jag har också insett att det faktiskt finns risker i att sätta för höga värden på de variabler som rör miljöinsatser eftersom att det förr eller senare är dåligt för människan, samhällsekonomin, välfärden, eller någonting annat.

Särskilt nu när klimatfrågan har blivit så aktuell (se 1, 2, 3, 4, 5) är det hög tid att fundera över hur mycket av samhällets tid och resurser som bör läggas på att minska koldioxidutsläpp innan det faktiskt skadar mänskligheten för att andra områden bortprioriteras. En del miljöaktivister verkar tro att man kan bekämpa den globala fattigdomen med maximal effektivitet, arbeta mindre, utrota världssvälten, och samtidigt rädda alla djur och alla växter, skära ner på koldioxidutsläpp, avskaffa kärnkraft, stoppa internationella transporter och sluta bygga vattenkraftverk. Men kan det vara så att man faktiskt måste välja?

Miljöpartiet måste också reda ut och definiera deras så kallade livsstilspolitik. De talar ofta om vad som gör människor lyckliga och nöjda, och vad människor “egentligen behöver” (de vet bara inte om det själva). Men ska politiker verkligen arbeta efter något så ordinalt som lycka? Hoppet om att kunna hitta en kardinal form av lycka har till och med övergivits av nationalekonomerna, och det för länge sedan.

Det är klart att det låter fint när man säger att man som människa ska nöja sig med det man har och inte lockas av dekadent konsumism och materialism, men i praktiken innebär det ju att Miljöpartiet i egenskap av den politiska eliten vill detaljstyra hur du och jag ska leva våra liv. Det verkar som om man genom lagar och regler vill bestämma hur svenska folket bör må och känna sig, baserat på någon slags lyckokalkyl som vägs mot miljöskador, där man försöker optimera båda två samtidigt.

Miljöpartiets politik är minst sagt förvirrande, och man kan ana att partiets egna medlemmar själva är förvirrade då Maria Wetterstrand i en artikel på Newsmill i den ena meningen säger att man bör prioritera “familj framför mer konsumtion”, för att i meningen därefter säga att “människor mår minst lika bra av /…/ en latte än av en extra resa till Thailand”.

Wetterstrand sätter huvudet på spiken i den följande meningen när hon avslutar artikeln med att “[l]ivet är större än materialismen” efter att precis ha förespråkat en latte (fysisk vara) framför en extra resa till Thailand (tjänst).

Simon Hedlin Larsson