Ann-Charlotte Marteus skrev häromdagen en konstig ledarkrönika i Expressen om revolutioner. Budskapet verkar vara att statsminister Fredrik Reinfeldt inte är tillräckligt euforisk över utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern. Men varför skulle han vara det? Det finns ju ingen anledning att vara uppjagad över de demonstrationer som just nu pågår på andra sidan Medelhavet. Målet är och kommer alltid vara demokratiska politiska institutioner och universella mänskliga rättigheter. Inte dessa är garanterade är det inget att hurra över.
Demonstrationerna har två möjliga utfall: 1) de slås ner av respektive regim och rinner ut i sanden eller 2) de leder till att en regim byts ut mot en annan – som så har skett senast i Egypten. Att de sittande regimerna segrar är fortfarande möjliga utfall – kanske i synnerhet i ett land som Iran där man är van sedan länge vid att jämna demonstranter med marken. Ännu fler döda människor och politiskt status quo, det vill säga. Utfall nummer två är därför det som man får hoppas på. Men även om så sker är det inte nödvändigtvis något att jubla över. Regimskifte betyder en ny regim. Det säger inget om att den nya regimen nödvändigtvis är mindre förtryckande. Den som menar att alla demonstranter kämpar för samma frihet och samma mänskliga rättigheter som vi i Sverige önskar dem är mer naiv än Voltaires unge Candide eller Miguel de Cervantes protagonist Alonso Quijano.
Marteus skriver om Reinfeldt:
Där fanns ingen genuin entusiasm över att diktatorer vacklar och faller runtom i arabvärlden. På den raka frågan: “Är det bra att människor protesterar och att ledarna tvingas avgå?” svarade han inte “Skojar du!?” utan började, efter en tankepaus, med: “Ja, jag tycker ju att det här rymmer något potentiellt mycket spännande…”
Reinfeldt talar om potential och det är precis vad är – varken mer eller mindre. Allt hänger på att det slutar med utfall nummer två, regimskifte, och att nästa ledare är bättre än den förra. Om man utgår från att det automatiskt kommer bli bättre bara för att man lyckas största en diktator kan man nog inte mycket om Afrikas blodiga förflutna. Hur många revolutioner har skett i Afrika sedan andra världskriget? Hur många av dem har slutat i långsiktig politiskt stabila demokratier? Precis. Att inte jubla för tidigt visar att vi för ovanlighetens skull faktiskt har lärt oss något av historien. Det kommer nämligen en dag efter regimskiftet också. Och det är då det svåraste börjar för då ska grunden läggas för en hållbar demokratisk och ekonomisk utveckling.
Vi hoppas alla innerligt på en utveckling som garanterar människor fundamentala politiska fri- och rättigheter och naturligtvis måste Sverige, EU och resten av västvärlden göra sitt bästa för att verka för detta (även om möjligheterna vid sidan av militära interventioner – vilka det finns anledning att vara skeptisk till – är starkt begränsade). Men det finns ingen anledning att ta ut segern i förskott. Inte minst sänder det dåliga signaler till människorna i Nordafrika och Mellanöstern. Risken är att vi alla vaknar en morgon i en desillusion som påminner om den som präglade ungdomen efter första världskriget för att de alldeles för höga förväntningarna och förhoppningarna krossats av regimlojala pansarvagnar.
Att tona ned upprymdheten har inget med minskat engagemang att göra. Tvärtom. Snarare visar det prov på uthållighet och att man är beredd att fortsätta kämpa för en demokratisk utveckling oavsett takten på utvecklingen. Om det är något som kan liknas vid ett marathonlopp är det kampen för mänskliga rättigheter och därför är det viktigaste av allt att vi är mer uthålliga än våra motståndare.
Simon Hedlin Larsson
SIMON HEDLIN 