Tag Archives: Michael Treschow

Klyftorna som S och LO blundar för

Expressens ledarredaktion levererar idag en skarp analys av Socialdemokraternas och LO:s agenda. Trots att det knappast torde vara en nyhet för någon är det ändå värt att konstatera: Socialdemokraterna är ett arbetarparti. Just precis, ett parti för arbetarna. Råkar man vara arbetslös eller företagare bör man därför lägga sin röst på något annat parti den 19 september 2010. Expressen skriver:

Det är förvisso [Wanja] Lundby-Wedins uppgift att företräda sina medlemmar, men fina ord om fattigdoms- och arbetslöshetsbekämpning klingar falskt när facket och vänstern samtidigt motsätter sig minsta lilla uppluckring av en stel arbetsmarknad som stänger ute ungdomar och utlandsfödda.
Socialdemokraterna har rentav flaggat för fler skärpningar, såsom en lagstadgad rätt till heltid och hårdare regler för bemanningsföretagen. Dessutom har de rödgröna lovat att ta bort RUT-avdraget. För den som vill motverka fattigdom och arbetslöshet är det märkliga prioriteringar.

Man bör vara mycket försiktig med att berömma Socialdemokraternas och LO:s politik för att den har förbättrat situationen för arbetarna. Extrema inlåsningseffekter och massvantrivsel tillhör vardagen på svenska arbetsmarknaden. Däremot kan ingen ifrågasätta organisationernas syfte och ändamål. S och LO vill verkligen arbetarna väl. Det naiva försvaret av lagen om anställningsskydd (LAS) bottnar trots allt i att man vill skydda arbetarna från godtycklig uppsägning. Och nog pressar LO inte upp lönerna av något annat skäl än att förbättra löntagarnas villkor. Att lönekraven sedan i längden leder till inflation, minskad handel och ökad arbetslöshet om inte produktiviteten är tillräckligt hög, det är en bieffekt. Att vänstern menar de anställda väl bör ingen tvivla på.

Men vad händer med de arbetslösa? Ja, det är lite det som är problemet med det svenska 1900-talets vänsterpolitik. Socialdemokraternas mål har hela tiden varit att arbetare ska behålla sina arbeten, medan arbetslösa får behålla sina bidrag. Det är i alla fall det som har blivit resultatet.

Bilden är hämtad här.

Och nu kommer ett konstaterande som inte nämns särskilt ofta på denna blogg: Sverige har problem med klyftor. Det är sant, Sverige har enorma klyftor som måste bekämpas. Men till skillnad från vad Socialdemokraterna och LO tror handlar dessa klyftor inte om skillnaden mellan en nyanställd civilingenjör och ett styrelseproffs som Michael Treschow. Sveriges förödande klyftor handlar i själva verket om skillnaden mellan en nyanställd civilingenjör och en som är arbetslös.

Dessa klyftor är dock inte vänstern särskilt intresserade av att minska. Istället för att bekämpa arbetslöshet bekämpar man rikedom. Under vanföreställningen att rika personers närvaro gör samhället sämre jagar man iväg dem med förmögenhetsskatter och dylikt. Resten av krutet lägger man på världens kanske mest rigida arbetsmarknad, ständiga krav på löneökningar, höga ingångslöner, krav på heltid, byråkratiska regelverk för företagare och höga skatter för konsumenter. Förlorarna blir arbetslösa, pensionärer, företagare, konsumenter, alla som är beroende av välfärden och alla som påverkas av de offentliga utgifterna (eftersom kombinationen av allt som nyss nämndes garanterat leder till minskade skatteintäkter och, ironiskt nog, minskade möjligheter till satsningar).

Expressen sammanfattar poängen ganska väl i den tidigare citerade artikeln:

Problemet är inte att det finns rika, utan att det finns arbetslöshet och fattigdom.

Simon Hedlin Larsson

Vi måste tillåta andras framgång

Mellanmjölkens och lagomhetens Sverige verkar inte ha några gränser. Den senaste veckans pajkastning mot Michael Treschow och andra företagsledares ersättningar är ett levande bevis på den hårt inpräglade Jantelag som till synes är en del av det svenska sättet att tänka. Det talas om rättvisa, det talas om jämlikhet.

Vad jag undrar är hur lika man kan behandla människor innan det plötsligt blir orättvist eftersom man till slut inte tar hänsyn till människors individualitet och personliga egenskaper.

Småstadsmentalitet och avundsjuka. Eller kan det finnas någon annan orsak till all den kritik som riktats mot Treschow? Jag vet inte, men jag tror det handlar om att vi i Sverige har så oerhört svårt att unna en annan människa framgång. Det ska vara lika, inte för lite, inte för mycket, utan lagom. Sticker man ut blir man genast ett offer för avundsjukan.

Det är med oroliga ögon jag ser på Sveriges framtid när människor inte verkar tillåtas att lyckas. Hur ska vi kunna klara globaliseringens hårda krav på konkurrens när människor inte tillåts göra framsteg utan att kritiseras och missunnas?

Framgång handlar ofta om att vilja vinna. Att människor är framgångsrika och vill vinna är inte något negativt. Tvärtom, människors ständiga envishet för att vilja bli bättre är den främsta anledningen till utveckling. När enskilda individer lyckas för det ofta med sig något gott för andra, inte minst i samband med företagande och entreprenörskap.

”Om vi vill att hela världen ska bli rik, måste vi börja älska rikedomen. I skillnaden mellan fattigdom och rikedom är problemet fattigdomen, inte skillnaden” skriver P. J. O‘Rourke. Tänk om vi alla tänkte så.

Simon Hedlin Larsson