Tag Archives: miljöaktivism

Global uppvärmning?

Bilden är hämtad från Svenska Dagbladet 10/02-10: pp.2.

Avatar – en svårslagen kombination av populism och politisk korrekthet

Idag skriver jag på Newsmill om filmen “Avatar”. Här är texten inklistrad:

På Golden Globe-galan 2010 utsågs filmen “Avatar” till årets bästa film, vilket knappast lär ha varit den sista utmärkelsen som James Camerons senaste mastodontfilm tilldelas. “Avatar” är omåttligt populär; den slog rekord genom att snabbast spela in en miljard dollar på biobesök på blott sjutton dagar, och nu har filmen dragit in näst mest pengar i världshistorien – endast “Titanic” har genererat högre intäkter.

Varför “Avatar” har lyckats få ett sådant enormt genomslag kan man fråga sig. Storyn som i korthet bygger på att människor åker till planeten Pandora för att utvinna en energirik mineral känns föga märkvärdig. Att Pandora redan är bebodd av storväxta, blå, människoliknande varelser som kallas Na’vi och lever i stamliknande samhällen gör heller inte filmen särskilt originell. “Avatars” rekordhöga försäljningssiffror beror snarare på att Cameron har samlat populistiska teman och förenat dem till en film som till hälften är en politisk protest och till hälften en romantisk utopi.

Det är därför inte konstigt att “Avatar” är på väg att bli världens bäst säljande film genom tiderna. Den protesterar mot mycket av det som i dag är politiskt korrekt att vara emot. Att företag med vinstintresse driver utvinningsverksamheterna på Pandora och visar liten hänsyn mot fauna och flora symboliserar den giriga och hänsynslösa kapitalismen. Själva fenomenet att människorna till följd av en icke-hållbar utveckling tvingas leta efter energikällor på andra planeter knyter an till en stundande energikris, något som den fria marknaden också skuldbeläggs för. När de onda människornas högteknologiska vapen möter de oskyldiga Na’vis traditionella pilbågar svartmålas teknologiska framsteg – som ju ofta hänger ihop med ekonomisk tillväxt. Och samtidigt kan bristen på respekt mot planetens befolkning, Na’vi, också ses som en kritik av USA:s närvaro i Irak och Afghanistan. Filmen slår dessutom ett slag för jämställdheten genom Neytiri, en kvinnlig Na’vi som blir mentor till människan Jake Sully och lär honom om Na’vi och livet på Pandora. “Avatar” anspelar på en ångest över människornas illdåd mot varandra, mot djuren och mot naturen. Filmen – i sann populistisk anda – framstår således som en protest mot kapitalism, icke-hållbar utveckling, patriarkatet, och USA:s krig mot terrorismen.

En annan anledning till att “Avatar” har blivit så uppskattad är att de människoliknande Na’vi lever i vad som av många uppfattas som symbios med naturen. Man kan emellertid fråga sig hur mycket symbios som ligger i den makt Na’vi får när de kopplar ihop sina nervtrådsbespetsade hårflätor med andra djur, vilket ger Na’vi möjlighet att styra över dem genom en slags tankeöverföring. Filmens kritik mot kapitalismen ter sig också relativt märklig då “Avatar” redan har dragit in över motsvarande 11 000 000 000 kronor. En liknande paradox gäller kritiken av teknologisk utveckling som knappast framstår som trovärdig i skuggan av denna 3D-film som producerats med den senaste datoranimeringstekniken och kostat nästan 250 miljoner dollar att tillverka.

De människoliknande varelserna Na’vi målas i filmen upp som ett slags föredömen; de lever fridfullt och hållbart i en mycket vacker värld – kanske just för att de har vårdat sin omgivning, påpekar en del. Dock verkar många tittare bortse från faktumet att ledarskapet över stamen och makten i Na’vis samhälle går i arv. “Avatar” är således en ganska dålig förebild för dagens människor då flera miljarder fortfarande lever i förtryckande diktaturer. Sammantaget är dock “Avatar” en svårslagen kombination av populism och politisk korrekthet som borde få Michael Moore och Al Gore att bli gröna av avund.

Simon Hedlin Larsson

Helgar ändamålet alltid medlen?

Trots att somliga element av Monhandas Gandhis politiska gärning kan ifrågasättas är det få som inte stödjer hans icke-samverkanskampanj för ett fritt och självständigt Indien. Den civila olydnad som begicks har av senare generationer ofta ansetts vara rättfärdigad på grund av det hedervärda syftet att ta ställning mot fattigdom och förtryck.

Även organisationen Greenpeace är känd för civil olydnad, och deras aktivisterna menar själva, givetvis, att deras ständiga lagbrott kan viftas bort med goda intentioner, på samma sätt som Gandhis icke-samverkanskampanj försvarades och fortfarande försvaras.

En viktig princip för civil olydnad är att den som gör ett rättsligt övertramp är beredd att ta sitt straff enligt rådande lagstiftning – annars kan ju alla brott bortförklaras som civil olydnad. Denna tanke verkar dock inte ha slagit somliga Greenpeace-aktivister:

“Det är bisarrt,” säger Mads Flarup Christensen, medlem i Greenpeace, till Aftonbladet om att hans fru Nora Christensen sitter häktad över jul för att ha brutit sig in på galamiddagen under klimattoppmötet i Köpenhamn. Visserligen påpekar Flarup Christensen att Greenpeace hade förväntat sig konsekvenser, men uppenbarligen tycker han att straffet var för hårt. Frågan är dock vad man förväntar sig när man bryter sig in på en middag där världens toppolitiker är samlade. Flarup Christensens hustru och hennes kumpaner har uppgivits gjort sig skyldiga till olaga intrång hos drottningen, dokumentförfalskning och för att ha uppgett sig vara myndighetspersoner. Hade någon gjort sig skyldig till samma brott bara för att den ville vara med på middagen hade högst sannolikt precis samma straff utdelats. Och det är egentligen inte särskilt anmärkningsvärt att man får sitta häktad ett tag för en sådan sak.

Men det tyckte tydligen Greenpeace. Flarup Christensen går till och med så långt att han säger att “[d]e som borde fängslas är de som inte lyckades komma fram till något nytt avtal om klimatet”. I hans värld är det nämligen inte lagar och regler som bör bestämma vilka som ska bestraffas och inte, utan det är små elitistiska organisationer som Greenpeace som vet bättre än de folkvalda och majoriteten hur människor egentligen borde förhålla sig och hur samhället egentligen borde fungera.

Någon kanske reagerar på att jag kallar Greenpeace för en elitistisk organisation, men om man ska se på saken rent krasst symboliserar all civil olydnad i demokratiska samhällen en form av elitism. I demokratier bygger rättssystemet på folkligt inflytande; politiker som har valts av folket genom proportionerliga val stiftat lagar enligt majoritetsbeslut. Man kan därför i princip säga att när Greenpeace släpper ut djur i det vilda, låser fast sig på oljeplattformar och sätter upp affischer på privata platser utan tillstånd går de emot folket.

Dessutom tycker jag att Greenpeace-aktivister bör fundera över om man verkligen får göra vad som helst om man bara har ett tillräckligt gott ändamål.

Simon Hedlin Larsson