Internationell politisk forskning talar om att politiken alltmer handlar om retorik och mindre om ideologi. Ser man till svensk politik stämmer detta mycket bra, där vi kan se att riksdagspartierna – trots små tassande steg åt höger från Centerpartiet och Folkpartiet – samlas runt en mittenfåra. Det parti som har kommit längst i denna flykt från ideologi och grundvärderingar är Miljöpartiet – som man i och för sig kan fråga sig om det någonsin har haft någon ideologisk grund.
Nästan allt som har med Miljöpartiet ser på pappret bra ut. De framstår som moderna, tilltalar unga och leds av det mycket populära språkröret Maria Wetterstrand (se exempelvis Sanna Raymans krönika i SvD). Men vad vill de som parti egentligen? Hur ser deras framtidsvision ut? Ska människorna om 50 år åka runt i luftdrivna bilar eller ha gått tillbaka till att leva som kringresande nomader? Är det utveckling eller att vara nöjd med tillvaron som är viktigast?
Demokratier tenderar att gå mot tvåpartisystem, och i Sverige är detta faktum alldeles uppenbart då vi på bara ett riksdagsval har fått två allianser. Den avgörande skiljelinjen är den ekonomiska politiken. Öka eller minska de statliga utgifterna – höjd eller sänkt skatt? Miljöpartiet, som i många frågor är ett socialliberalt parti, har med skyhöga miljöskatter lyckats hamna på “rätt” sida av mittfåran för att bli ett skattehöjarparti som passar in med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.
Frågan är dock vad som är målet. Att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är just vänster handlar ju om att de ser ett egenvärde i likabehandling och likafördelning. Tycker Miljöpartiet också att det finns ett egenvärde i att minska inkomstskillnader, även om det blir på bekostnad av samhällets totala välstånd och utveckling? Eller menar de, precis som vi som är mer mitten/höger, att det viktigaste är att de som har det sämst ställt får det så bra som möjligt, även om det också innebär att de rikaste får högre inkomster?
Inför nästa års val har Miljöpartiet valt sida genom att vilja höja skatten. Men man har fortfarande många frågor att besvara vad gäller ideologi och vision, framförallt inför kommande val. Hur viktig är egentligen miljön? Man talar ofta om att värna om djur och natur, vilket såklart är bra, men hur viktiga är dessa? Är det viktigaste den biologiska mångfalden, och därför strikt övervakade naturreservat där djur- och växtarter av människor aktivt hindras från att utrota varandra? Eller är det någon slags vacker naturlig utveckling man vill se där ekosystemen förändras med så liten mänsklig inblandning som möjligt? Finns det ett egenvärde i att den mänskliga populationen krymper och medvetet håller sig tillbaka för att göra mindre inverkan i de naturliga ekosystemen?
Ekologiskt odlad mat sägs ju vara miljövänlig, men om över en miljard människor svälter och många dessa kan överleva och få mat för dagen genom högre produktivitet, borde inte ett icke-ekologiskt jordbruk (som ger högre avkastning) egentligen vara miljövänligt? Transporter släpper ut avgaser, men internationell handel kan samtidigt hjälpa världens fattiga och sjuka. Om man bara lyckas hjälpa tillräckligt många människor genom transporter borde ju dessa miljöfarliga transporter övergå till att vara miljövänliga? Det borde finnas en siffra på hur mycket nytta miljöskadan x gör för mänskligheten då den plötsligt anses vara miljövänlig. Eller har inte människan någon plats i det som Miljöpartiet definierar och kallar för miljö?
Det som är smått oroande är att jag tror att ganska få miljöpartister har tänk över dessa frågor. Nationalekonomins mest fundamentala koncept “scarcity” visar på att människan hela tiden ställs inför val och prioriteringar. Men trots att Miljöpartiet ofta påpekar att jordens resurser är begränsade, låter det ofta, ironiskt nog, som att alla deras politiska förslag kan genomföras utan konsekvenser. Jag är en mycket stor vän av miljön, men jag har också insett att det faktiskt finns risker i att sätta för höga värden på de variabler som rör miljöinsatser eftersom att det förr eller senare är dåligt för människan, samhällsekonomin, välfärden, eller någonting annat.
Särskilt nu när klimatfrågan har blivit så aktuell (se 1, 2, 3, 4, 5) är det hög tid att fundera över hur mycket av samhällets tid och resurser som bör läggas på att minska koldioxidutsläpp innan det faktiskt skadar mänskligheten för att andra områden bortprioriteras. En del miljöaktivister verkar tro att man kan bekämpa den globala fattigdomen med maximal effektivitet, arbeta mindre, utrota världssvälten, och samtidigt rädda alla djur och alla växter, skära ner på koldioxidutsläpp, avskaffa kärnkraft, stoppa internationella transporter och sluta bygga vattenkraftverk. Men kan det vara så att man faktiskt måste välja?
Miljöpartiet måste också reda ut och definiera deras så kallade livsstilspolitik. De talar ofta om vad som gör människor lyckliga och nöjda, och vad människor “egentligen behöver” (de vet bara inte om det själva). Men ska politiker verkligen arbeta efter något så ordinalt som lycka? Hoppet om att kunna hitta en kardinal form av lycka har till och med övergivits av nationalekonomerna, och det för länge sedan.
Det är klart att det låter fint när man säger att man som människa ska nöja sig med det man har och inte lockas av dekadent konsumism och materialism, men i praktiken innebär det ju att Miljöpartiet i egenskap av den politiska eliten vill detaljstyra hur du och jag ska leva våra liv. Det verkar som om man genom lagar och regler vill bestämma hur svenska folket bör må och känna sig, baserat på någon slags lyckokalkyl som vägs mot miljöskador, där man försöker optimera båda två samtidigt.
Miljöpartiets politik är minst sagt förvirrande, och man kan ana att partiets egna medlemmar själva är förvirrade då Maria Wetterstrand i en artikel på Newsmill i den ena meningen säger att man bör prioritera “familj framför mer konsumtion”, för att i meningen därefter säga att “människor mår minst lika bra av /…/ en latte än av en extra resa till Thailand”.
Wetterstrand sätter huvudet på spiken i den följande meningen när hon avslutar artikeln med att “[l]ivet är större än materialismen” efter att precis ha förespråkat en latte (fysisk vara) framför en extra resa till Thailand (tjänst).
Simon Hedlin Larsson
Like this:
Like Loading...
SIMON HEDLIN 
