Tag Archives: Nicholas Stern

On discount rates

What is a really feasible discount rate? The issue of choosing a discount rate, for example in models predicting costs of climate change, is not easy. There is also a risk that one may choose a discount rate that is too low, which would cause us to instead overestimate the costs. Pondering these questions easily makes one think of an accessible paper by William Nordhaus written in 2007 in which he argues that the Stern Review on the Economics of Climate Change uses a discount rate that is too low. Nordhaus claims that the Stern Review’s estimate of overall costs of climate change being equal to the world losing 5% of global GDP each year from now on is dependent on a near-zero discount rate and a very specific utility function.

In this debate there are several relevant perspectives. One of them is economic. In some cases we might actually underestimate the costs, for example when it comes to permanent losses of biodiversity. On the other hand, in other cases we risk overestimating costs, often due to undervalue the rate of technological and economic progress.

The issue of discounting does also have a clear philosophical dimensions. How much are future generations worth? As long as there is an existing risk of extinction of our species there should probably be some form of discount rate due to this uncertainty. But how large should this discount rate be? What is appropriate? How much is the generation of our children worth? And what about their children?

One could also raise the inconvenient question of whether it would be easier for future generations to pay for the harm we cause the environment simply because they likely will be much wealthier than people living today. This argument is one that was discussed by The Economist in a summary of the “Stern-Nordhaus debate.”

A little more recently, Larry Karp has done some interesting research on discounting, and he finds that discounting over time is not constant. This is usually called “hyperbolic discounting,” which implies that our discounting preferences are dependent on the time frame, and generally we are willing to spend almost as much on our great great grandchildren’s generation as on our great grandchildren’s generation because it is so far into the future. This would imply a non-linear relationship over time, as opposed to the linear and time-consistent relationship that is usually assumed. This is an example of how experimental evidence and psychological insights, pioneered by Daniel Kahneman and others, can contribute to economic theory. Hyperbolic discounting is likely to be a topic paid much attention over the coming years.

And finally, two other recommended readings on the choice of discount rate are a blog post by Gary Becker, and a more recent working paper by Lawrence H. Goulder and Roberton C. Williams III.

Simon Hedlin

Sifferleken gällande klimatförändringarnas kostnader

Svenska journalister är som vanligt med sin nyhetsrapportering inte speciellt grävande och inte särskilt objektiva. Detta gäller framförallt klimatfrågan (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8). Dagens Nyheter skriver:

“Den unika rapporten ‘Going Clean’ är ett samarbete mellan Stockholm Environment Institute och Chinese Economists 50 Forum. Från väst har flera tongivande ekonomer bidragit, bland annat SEB:s Klas Eklund och Nicholas Stern, engelsmannen som öppnade världens ögon för klimatförändringarnas ekonomiska konsekvenser” (obs, min fetstil).

Jo, visst, så kan man väl också uttrycka det. Men närmare sanningen kommer man nog om man istället benämner honom engelsmannen som öppnade världens ögon för klimatförändringar genom att överdriva beräknade ekonomiska konsekvenser.

Läser man Sternrapporten och inte bara okritiska medierapporteringar finner man att Stern använt sig av en discount rate på 0,1 procent. Det är extremt lågt och innebär i praktiken att vi skulle uppskatta världen om 200 år till i princip samma värde som idag. 2009 är således, enligt Stern, lika mycket värt som 2209, och bör således prioriteras lika högt.

Implikationen av denna märkliga syn på världen blir att problem i framtiden beräknas komma att kosta lika mycket att åtgärda då som idag. Det vill säga, enligt Sternrapporten, kommer kostnaden för att flytta en hamn på grund av höjd havsyta kosta lika mycket om hundra år som det gör idag. Och då kan detta jämföras med att en dator idag bör kosta lika mycket att tillverka som år 1909 – eller vänta, datorer fanns ju inte då!

Kontentan är att Stern inte tror att världen kommer ha effektivare resursanvändning och högre produktivitet (eller om så endast i mycket liten utsträckning) i framtiden än vad vi har idag. Bara för att Storbritannien idag är en misslyckad supermakt med storhetsvansinne betyder det inte att världen inte kommer att utvecklas enormt under de kommande åren, Baron Stern.

Givetvis leker även klimatskeptikerna och de som vill tona ned kostnaderna med discount rate-variabeln när de uppskattar klimatförändringarnas konsekvenser. Men detta tjatas det ofta om, och det brukar målas upp som ett av de främsta argumenten till varför skeptikerna har fel. De kan inte räkna, menar man. Att media, i synnerhet svensk, då har ägnat så lite tid åt att kritisera alarmisternas rapporter och deras uträkningar ter sig därför mycket märkligt.

Simon Hedlin Larsson