Tag Archives: prioriteringar

Mångfald istället för enfald – var är den rationella miljörörelsen?

Går man in på Svenska Dagbladets hemsida idag kan man hitta en intressant nyhet som det görs reklam för. Bilden är på en ål och den länkande texten under bilden säger “Ny röd lista – fiskarna som hotas. En art har försvunnit helt.” Trycker man på länken och läser nyheten står det bland annat:

Det ser mörkt ut för fiskarna i svenska vatten. Pigghaj, långa, kolja och torsk är exempel på fiskar som är akut hotade. Men allra värst är det för slätrockan. Den bedöms av Artdatabanken ha försvunnit som reproducerande art i Sverige, uppger Sveriges Radio Väst.

Okej. Först “[e]n art har försvunnit helt”. Sedan “slätrockan /…/ bedöms av Artdatabanken ha försvunnit som reproducerande art i Sverige”. Det är en (!) art vi talar om, och den tros (!) ha försvunnit från ett (!) lands geografiska territorium. Så vad göra för att lösa detta gigantiska problem? Två alternativ:

1) Vi invaderar och tar tillbaka Danmark så att Skagerraks slätrockor inkorporeras under svensk flagga.

2) Vi inser att vi inte kan uppmärksamma och lösa alla problem – man kan inte och hinner inte bry sig om allt, punkt – och väljer därför att prioritera de viktigaste problemen. Då inser vi att en av 450 arter broskfiskar som befinner sig relativt högt upp i näringsvävarna omöjligen kan spela en avgörande roll för världens framtid och att en arts försvinnande från ett enskilt lands territorium inte är det värsta som har hänt mänskligheten.

Det finns en galen och extremt irrationell logik som länge har präglat politiken, miljörörelsen och nyhetsrapporteringen (det sista är föga förvånande om man kikar på vilka grupper inom journalistkåren som är överrepresenterade…). Politiska partier har kommit in i nationella parlament för att några sälungar dött – vilket är mycket ironiskt då samma rörelse har profilerat sig genom att försvara en annan enskild art, isbjörnen, som nästan uteslutande lever på sälar.

Var är den rationella miljökampen för riktig biologisk mångfald, som inte genomför absurda aktioner för att försvara enskilda arter som en ensam broskfisk och världens största rovdjur? Var är åtgärderna för att rädda regnskogen och världshaven?

Tapichalaca. Bilden är hämtad från verkligheten och således inte från filmen “Avatar”.

Det sämsta argumentet för att göra något i klimatfrågan är att hävda att det skulle hjälpa isbjörnen. Ändå används det frekvent i debatten, inte minst av Nordpolens Messias Al Gore. Men hur kan denna ensamma art spela så stor roll? Det viktigaste skälet att minska den mänskliga påverkan på klimatet handlar ju uteslutande om människor som annars riskerar att drabbas. Människor måste alltid komma först.

Och när vi sedan börjar diskutera övriga djur och växter måste mångfald gå före enfald. Man kan inte vara så naiv att man hakar upp sig på individuella arter (som inte är Ho´mo sa´piens och därmed ens egen art) när massor av arter utrotas från jordens yta dagligen för att bli lågavkastande svedjebruksodlingsmark och mahognybord.

Söker man på Miljöpartiets hemsida får man 43 träffar på ordet “säl” (27 på “sälar”), men bara 12 träffar på “regnskog”. Samma sökningar på Socialdemokraternas hemsida ger 120 träffar på “säl” (dock är det mycket som inte var relaterat till djuret säl, 33 träffar på “sälar”) och 4 på “regnskog”. “Världhav” gav en ensam träff.

Det saknas inte miljöengagemang – ser man till dagens ungdomar är det få frågor som väcker större engagemang (eller mer känslor) – och det märks också såväl på den politiska retoriken som på samtalen vid köksbordet. Vad det är brist på är istället lösningar som är rationella och praktiskt genomförbara.

Dagens miljörörelse har gjort sig känd för att förespråka resurshushållning, men det finns nog ingen politisk ideologi som är så dålig på att prioritera som den gröna, som vill satsa på precis allt. Förutom tillväxt då.

Istället för att klä ut sig till isbjörnar, bege sig till flygplatser och störa barnfamiljer som utan dåligt samvete vill kunna åka en vecka till Kanarieöarna på semester kanske man kan skippa isbjörnskostymen och lägga pengarna på att köpa regnskog istället, exempelvis genom World Land Trust.

Men då får man ju å andra sidan inte möjlighet att begå civil olydnad och lägga upp kampanjbilder på Facebook och Twitter…

Simon Hedlin Larsson

Vad man vill är inte alltid vad man gör

Dagens Nyheters huvudledare handlar idag om mat:

Ett /…/ problem är att människor säger sig vilja betala för kvalitet, att upprördheten efter ännu en i raden av uppmärksammade grisskandaler är kort, och att allt tycks glömt och förlåtet när den danska fläskfilén ligger där och blinkar med sin röda lapp där det står 69 kronor kilot.

/…/ På många stora orter kan man numera välja direkt. Fryst dansk kyckling (eller filé), färsk svensk massproducerad kyckling, majsuppfödd färsk kyckling (men också massproducerad) eller småskaligt och ekologiskt uppfödd kyckling.

För den sistnämnda varianten brukar man behöva betala fyra till fem gånger mer än de billigaste alternativen. Det kan inte vara livmedelsindustrins eller de lokala handlarnas sak att göra de djurrättsetiska och gastronomiska valen åt oss. Det ansvaret måste vi bära själva.

Vilket följaktligen resulterar i:

Sanningen är att vi får de varor vi förtjänar. Inte de varor vi säger oss vilja ha, utan dem vi till sist väljer när vi står i mataffären.

Och en del tycker säkert det låter konstigt att människor säger sig vilja ha vissa matvaror men köper andra. Valet är ju fritt, eller hur?

Men i själva verket är det inte särskilt förvånande. Hur många gånger har man inte hört någon säga “Det vore så kul att vara volontär!” Och hur många känner man som volontärarbetar? Tja, för egen del, förutom de som man har lärt känna genom ideella verksamheter, typ noll.

Människor säger att de vill volontärarbeta. För de tycker det är fint. Människor säger att de vill laga mat själva i hemmet. För de tycker det är fint. Människor säger en väldig massa saker de skulle vilja göra, ofta för att det innebär status (inkluderar även att utbilda sig, resa till fattiga länder och  hjälpa andra), men ibland också för att de själva tror på det. Tyvärr så blir det väldigt sällan av, och det handlar mestadels om att man antingen inte hinner (läs: inte orkar), eller tänker göra det senare (läs: aldrig).

Sådan är verkligheten. Men sådan har den varit länge, och därför finns det ingen anledning att förvånas.

Simon Hedlin Larsson

Vem är smart egentligen?

Aftonbladet publicerar idag en undersökning som Svenskt Näringsliv tagit fram där man finner att barn har högre IQ än sina föräldrar. Resultatet är väl inte speciellt häpnadsväckande med tanke på att människor världen över når högre och högre resultat i IQ-test. Exempelvis James R. Flynns forskning visar att värdena på testresultaten under hela 1900-talet har ökat både mycket och konstant. Att man då finner samma utveckling i Sverige som har hög levnadsstandard, bra utbildningssystem, god hälsa och gott om möjligheter att träna inför skrivningar av IQ-test är därför inte särskilt konstigt.

En fråga som väcker intresse är däremot: spelar högre IQ någon roll? Det finns helt klart fördelar med att behärska de element som normalt förknippas med hög IQ: abstrakt tänkande, problemlösning, att kunna se logiska samband, och så vidare. Om man då tänker sig en mikroekonomisk modell och ceteris paribus så javisst; om man kan hålla alla andra parametrar konstanta är högre IQ oftast som alltid att föredra framför lägre IQ. Och den troliga höjning av de globala IQ-nivåerna som kommer till följd av ökat välstånd är enbart positiva.

Men den slutsats som vissa verkar dra av undersökningen, att datorspel är en bakomliggande faktor till högre IQ, är knappast ceteris paribus. Istället finner vi här extremt stora alternativkostnader. Vad kunde dina barn ha gjort istället för att spela datorspel? Läst Immanuel Kant? Hälsat på mor- och far föräldrarna? Praktiserat på ett jobb inom drömyrkesbranschen? Umgåtts med vänner? Spelat fotboll? Extrajobbat på snabbmatsbutiken? Ja. förmodligen hade de kunnat göra allt det – och oändligt mycket mer. Att göra x måste också vägas mot att man faktiskt kunde ha gjort y, z, s, t och u.

I livet väljer man inte bara “att göra någonting”, utan man väljer samtidigt “att göra någonting istället för att göra någonting annat”.

Tesen om att datorspel har en signifikant påverkan på människans intelligens (resultat på IQ-test) är i sig kontroversiell, men även om den skulle visa sig stämma till viss del är det inte bara att placera ungarna framför plasmaskärmen eller laptopen och tro att allt blir bra. IQ kan som sagt säga en viss del om ens förmåga till abstrakt tänkande. Men livet handlar om mycket mer än det. Att ha högre IQ till följd av lägre EQ är knappast en bra väg till att lyckas med karriären och finna lycka i livet. Är man inte van vid att klara av det sociala spelet kvittar det hur många gånger ditt barn har klarat Super Mario.

Det är för övrigt lite märkligt att översätta resultat i IQ-test till att säga att någon är smart. Det beror såklart på vilken definition man väljer, men om man går efter de etablerade ordböckerna och -listorna brukar smart ha att göra med att man är skicklig, kompetent och kunnig. Jag vet många människor som är otroligt pålästa, har gott omdöme och som har lyckats bättre i livet än de flesta, men som inte alls är naturvetenskapligt eller matematiskt lagda och därför förmodligen inte får särskilt höga resultat på IQ-test.

Att ungdomar får bättre på IQ-test än sina föräldrar säger absolut ingenting om hur många av dem som har läst Thomas Paine, George Eliot, Konfucius eller Ludwig Wittegenstein (hett tips: ingen). Det bekräftar heller inte viljestyrka, kreativitet, uthållighet eller samarbetsförmåga. Att använda IQ som enskild faktor för att dra slutsatser om en population är därför ganska meningslöst.

Sedan vill jag avsluta med att påpeka att det är märkligt att de som tror på detta samband mellan datorspel och IQ verkar formulerar sig som att “datorspel -> högre IQ” – som om alla datorspel vore likadana. Det kan vara särskilt passande att ta upp denna aspekt eftersom Dreamhack börjar idag (se 1, 2). Spelet Counter-Strike är inte i sin natur speciellt sofistikerat, men de dimensioner som ryms när man spelar det som ett lagspel kännetecknas av extrem noggranhet i planering, matematiska uträkningar, taktiska upplägg och psykologi. Dessutom utvecklar och tränar man även ledarskap, gruppdynamik, kompromissande, sammanhållning, tidspassning, uthållighet och att förmåga att prestera inför publik.

Att likställa Counter-Strike med exempelvis Farmville, Oblivion eller Tekken (som dessutom är ett tv-spel) och påstå att de ger samma träning och stimulans av intelligens och viktiga förmågor är således ungefär detsamma som att säga att man får lika mycket fysisk träning av att springa ett maratonlopp som att sova. Eller att det är lika bildande och lärorikt att läsa The Sun som att läsa Financial Times. Datorspel som datorspel. Tidning som tidning.

Simon Hedlin Larsson