Tag Archives: Radikalt Forum

På väg

I det senaste numret av Radikalt Forum skriver jag om att vara på väg. Då tidningen inte finns digitalt blir det en inklistrat .doc-fil istället:

Flygplatser. Om man ska nämna typer av omgivning eller miljö som är viktiga i många filmer hör flygplatser tveklöst till dessa. De symboliserar ankomster och avsked. Återföreningar och farväl. Och det spelar ingen roll hur många gånger man har sett det förr; människor verkar bli lika berörda varje gång dramatik utspelar sig på en flygplats. Om filmen heter ”Garden State”, ”Up in the Air”, ”The Terminal”, ”Casablanca” eller ”Family Man” saknar betydelse.

För mig symboliserar dock flygplatser något alldeles särskilt, och det är framtiden. Till flygplatser åker man för att man är på väg någonstans; man har ett mål, och man är i rörelse. Och det är i ljuset av detta faktum som jag inte kan låta bli att fråga mig själv ifall Sverige ändå inte har för få flygplatser. För i Sverige frågar vi sällan vart man är på väg. Framtiden är inte särskilt spännande. Det är sällan någon utöver busschaufförerna och spärrvakterna vid tunnelbanan undrar var man ska någonstans.

I Sverige väljer vi nämligen att istället fokusera på var människor kommer ifrån. Det är inte din framtid som är intressant, utan din historia. Jag vet inte om detta är verket av en förändringsskärrad och bakåtsträvande konservatism som menar att det nog förmodligen var bättre förr. Men jag kan i alla fall konstatera att jag aldrig får så många frågor om mitt ursprung som när jag är i Sverige.

Det är märkligt hur detta fenomen skiljer sig så pass mycket mellan olika länder. Allting handlar helt enkelt om vilken flygplats man landar vid. I USA, exempelvis, är det sällan någon som bryr sig var man kommer ifrån. De räknar ändå med att man är amerikan. Även när man bryter på svenska.

De gånger någon emellertid har frågat om mitt ursprung och jag har svarat ”Sweden” har de uppfattat det som om jag kommer från ”Little Sweden” som en del amerikanska orter kallas, bland annat Lindsborg, Kansas. För någon som inte har varit längre innanför kusterna än Flagstaff, Arizona blir det dock svårt att nämna några turistattraktioner i ”Little Sweden” när nyfikna amerikaner ber om tips.

När å andra sidan en britt undrar var jag kommer ifrån vet de naturligtvis vilket ”Sweden” som egentligen åsyftas. Det märkliga är att de flesta verkar dessutom ha varit på besök här i Sverige. De äldre berättar om hur fint de tyckte att Gamla stan var, och varje gång någon i 20-årsåldern säger att han eller hon har besökt Sverige frågar jag om de var på Hultsfredsfestivalen – vilket också mer ofta än sällan stämmer.

Lustigt nog är det i mitt hemland Sverige där människor oftast frågar var jag kommer ifrån. När jag var liten brukar jag svara att jag kom från Sollentuna. Det räckte tydligen inte. De ville veta mer. ”Nej, men inte var du bor. Jag vill veta var du kommer ifrån.” Men eftersom jag inte hade minne av att, utöver semesterresor, ha varit någon annanstans än i Sollentuna var det svårt för mig att förstå vad folk menade.

När jag blev lite äldre förstod jag dock att frågorna om ursprung handlade om varför jag såg ut som jag gjorde. De ville ha en spännande förklaring – kanske få höra talas om ett land de inte kände till innan. Om mitt svar var spännande vet jag inte, men det senare kan jag garantera; nästan ingen har hört talas om Taiwan. Jag tror fortfarande de flesta som har frågat mig var jag kommer ifrån tror att jag kommer från Thailand.

När jag under åren har påpekat att det faktiskt är skillnad mellan Taiwan och Thailand har många svarat: ”Ja, ja, sak samma.” Då var det tydligen inte lika roligt att veta längre. Detta har lett mig till att tro att vi svenskar kanske inte är så intresserade egentligen, men av någon reflexiv anledning måste vi ändå ta reda på var vår omgivning kommer ifrån. En mycket mild form av tvångsbeteende, må hända?

Problemet med denna gårdagsmentalitet är att det påverkar samhällsutvecklingen negativt. Är det när man tänker efter speciellt förvånande att så många utlandslandsfödda lever i social och sysselsättningsmässig isolering i Sverige? När samhället bara frågar vart du kommer ifrån och inte vart du är på väg minskar inte bara samhörigheten med andra medborgare, utan även framtidstron får sig en törn, vilket är en ganska logisk följd när man bara talar om igår och inte om imorgon.

Det är märkligt detta fenomen. Vem som helst kan bli svensk medborgare, och det är förhållandevis ganska enkelt. Men endast en mycket liten del av världens befolkning verkar ha möjligheten att kunna bli svensk. Jag har försökt i 22 år och jag vet fortfarande inte om jag är mer svensk än vad jag är invandrare. Och alltid dessa frågor om var jag kommer ifrån.

”Var kommer du ifrån själv?” frågar jag ibland. ”Jag är svensk,” svarar de då. Jaha, och varför kunde inte jag också svara det nyss när du ställde samma fråga? har jag då tänkt för mig själv. Dock ses väl vi utlandsfödda som lite annorlunda. Vi passar helt enkelt inte in i mallen för vem som är svensk.

Men kanske är vi trots allt lite konstiga? Jag lär exempelvis tillhöra de få som tycker det är ganska trevligt med passkontroller på flygplatser när jag reser utomlands.

Då är det nämligen aldrig någon som frågar var jag kommer ifrån, utan bara vart jag är på väg.

Simon Hedlin Larsson

Vill vi minska klyftorna?

Jag skriver i det senaste numret av Radikalt Forum (2009(3): pp.17) om inkomstskillnader och fattigdom. Eftersom pappersversionen inte finns på nätet klistrar jag in texten här:

Globaliseringsmotståndarna har under årens gång bytt argument. Först sa man att globalisering orsakar fattigdom. Sedan växlade man spår och klagade på klyftor och inkomstskillnader, och det allra senaste är nu att som Branko Milanovic, ledande ekonom på Världsbanken, tala om upplevda inkomstsskillnader.

En del som ställer sig skeptiska till globaliseringen har således övergett anklagelserna om stigande fattigdom och ökade klyftor, och istället valt att tala om hur människors ökande medvetenhet om hur bra somliga har det gör att de upplever att klyftorna är större, oavsett hur verkligheten egentligen förhåller sig.

Detta må vara en intressant observation, men den är knappast lämplig som politiskt underlag; att försöka kvantifiera människors känslor och anpassa lagstiftningen och statens budget därefter är varken realistiskt eller önskvärt.

Om man vill komma med förslag på politiska åtgärder är det bättre att som nobelpristagaren Joseph Stiglitz hålla kvar vid gamla argument och hävda att de faktiska och statistisk mätbara klyftorna mellan rika och fattiga har ökat. I Globalization and Its Discontents skriver han:

Trots upprepade löften om minskad fattigdom under det sista decenniet av 1900-talet har det antalet människor som lever i fattigdom faktiskt blivit nästan hundra miljoner fler.

Problemet med Stiglitz slutsats är dock att han baserar den på Världsbankens data, utan att ta hänsyn till att Världsbanken i början av 1990-talet i mycket väsentlig grad modifierade sin metod för att beräkna fattigdom. Detta faktum har också framförts av Världsbankens egna ekonomer, exempelvis av Surjit Bhalla i Imagine There’s No Country: Poverty, Inequality and Growth in the Age of Globalization.

Det finns således starka skäl till att tro att världsfattigdomen snarare har minskat, och så även inkomstskillnaderna. Låt dock för sakens skull säga att globaliseringsmotståndarna har rätt i att klyftorna har ökat – detta är trots allt mycket svårare att mäta än absolut fattigdom och fortfarande förmål för debatt inom forskningen. Vad är då lösningen? Är det ökade handelshinder och mer utbredd ekonomisk nationalism?

Vissa kanske tror att ökad protektionism skulle minska gapet mellan rika och fattiga i och med att det kommer leda till minskad ekonomisk tillväxt världen över, och att detta i det långa loppet skulle ge oss en mer utbredd delad fattigdom som Ernst Wigforss hade varit stolt över.

Historiska tillbakablickar visar dock något annat. I sina essäer om depressionen på 1930-talet pekar Ben Bernanke, i likhet med Benn Steil och Manuel Hinds på Council on Foreign Relations, på att när Smooth-Hawley Tariff Act skrevs under år 1930 och USA införde världens högsta handelstariffer ökade klyftorna mellan de rika och de fattiga länderna. Detta berodde helt enkelt på att de välutvecklade länderna kunde fortsätta handla med varandra och dessutom hade en etablerad inhemsk produktion att falla tillbaka på, medan många av världens fattiga länder var beroende av den internationella handeln och därför mer eller mindre kollapsade till följd av den starkt ökande protektionismen.

Att minska klyftorna mellan olika länder är således lättare sagt än gjort. Men är det ens önskvärt? Om Dow Jones eller Nikkei kraschar kommer de globala inkomstskillnaderna att minska, men frågan är hur det hjälper världens hungriga att de rika också svälter.

Inom utvecklingsekonomisk forskning brukar de som förespråkar en jämnare inkomstfördelning argumentera för att det leder till att fler människor är beredda att investera. Som Urban Bäckström visar i Dags att köpa aktier? behöver det dock inte alltid vara fallet. Ser man till Sverige och de höga skatter vi har haft, har detta snarare minskat antalet investeringar i och med att privatpersoner har haft det svårt att bilda kapital.

Det fokuserar idag för mycket på klyftor och inkomstskillnader. Det som är relevant är inte hur stort gapet är mellan den som har mest och den som har minst; det viktiga är att den som har minst har det bra.

Simon Hedlin Larsson, studerar nationalekonomi och statsvetenskap på University of Birmingham och ekonomisk historia och historia på Lunds universitet