Nationalekonomer brukar ofta utgå från att människor agerar rationellt, eller på något sätt förutsägbart. Och själva nyttomaximeringslogiken kan ändå tyckas vara hyfsat realistisk; att anta att människor vill sitt eget bästa känns rimligt. När sedan utfall inte överensstämmer med prognos lär det oftare att ha att göra med faktorer som bristfällig information eller subjektiv uppfattning av nytta att göra, än att personen i fråga inte maximera sitt eget resultat. Och just det där med subjektiv uppfattning av nytta är mycket intressant att observera när det gäller spelteoretiska fenomen. Tar man exempelvis standardexemplet “The Prisoner’s Dilemma” så visar verkligheten att spelarna (personerna) i många fall har en helt annan tolkning av vad som egentligen är i deras eget intresse.
Exemplet går som bekant ut på att två personer är åtalade för ett brott och kan välja att antingen vara tyst eller vittna mot den andre. Fångarna kan inte kommunicera med varandra överhuvudtaget. Är båda tysta får de ett gemensamt straff x, vittnar den ene mot den andre får den som vittnar y och den som blir angiven z, och om båda anger varandra får båda t, där x < y < t < z. Som spelet är uppbyggt är det således bäst för båda att vara tysta, men sett till var och ens individuella strategi är det alltid bäst att vittna i och med risken för att den andre vittnar samtidigt som man själv är tyst och därmed får det hårdaste straffet z. Spelar båda optimalt ur individuell synvinkel kommer det alltså sluta med att båda anger varandra. Enkel psykologi säger emellertid att vid upprepade omgångar av samma spel så kommer spelarna implicit att kunna kommunicera med varandra genom sina val och kommer därför kunna välja att samarbeta genom att vara tysta – vilket båda tjänar på eftersom de då får det lägsta straffet x. Experiment och studier av verkliga förhållanden visar dock en annan bild; många människor upprörs över andra människors olämpliga beteenden att de är beredda att välja alternativ som de själva, ur objektiv synvinkel, förlorar på för att kunna straffa andra.
Föreställer man sig “The Prisoner’s Dilemma” på riktigt kan man tänka sig att den ene blir sur på den andre för att de blev gripna och alltså är beredd att sitta ett längre fängelsestraff – bara för att kunna förvärra situationen för den andre. Att straffa en annan människa blir således viktigare än vad som skulle kunna ses som den objektiva nyttan; i detta fall att få ett lågt straff. Skrämmande? Ja, på sätt och vis då detta illustrerar människans stora hämndbegär. Förvånande? Nej, knappast.
Simon Hedlin Larsson
SIMON HEDLIN 
