Tag Archives: rättvisa

Den duktiges ansvar

Det finns många saker att kommentera gällande Sanna Lundells upprörda krönika om den svenska skolan. I synnerhet följande citat:

Hur man kan vara så fast i sin övertygelse och propagera för fria skolval och hävda att det kommer att öka rättvisan i samhället när så många studier och forskningsrapporter världen över visar på motsatsen? Det vill säga att fria skolval ökar segregationen kunskapsmässigt, socioekonomiskt och etniskt.

Vilka studier och forskningsrapporter Lundell syftar på framgår såklart inte. När man inte läser akademiska tidskrifter eller prenumererar på nyhetsbrev från tankesmedjor och forskningsinstitut vore ju det värsta att bli påkommen och därför hänvisar man istället lite löst till “den där forskningen”.

En annan otydlighet i argumentet är rättvisa, för vadå rättvisa? Motsatsen till friskolor är att barn tvingas gå på den skola som ansvarar för det upptagningsområde man är bosatt i. Hur rättvist är det? Hur har barn själva möjlighet att påverka detta? Och vad händer med alla de som antingen hamnar på riktigt dåliga skolor och/eller skolor där de vantrivs. Nej, tyvärr, det finns bara en skola per geografiskt upptagningsområde, verkar vara Lundells svar. Valfrihet är ett privilegium endast de vuxna åtnjuter.

En till sak som Lundell inte verkar ha ägnat många sekunder åt att reflektera över är varför det alltid är rättvisa att barn med helt disparata intressen måste tvingas gå tillsammans. Det är bra med mångfald för barnen lär sig umgås med olika människor, är antagligen ett av argumenten man skulle få höra. Men denna “heliga mångfaldsko” verkar ju inte gälla för vare sig idrott eller kultur. När klagade någon av Aftonbladets extrempolitiska krönikörer senast på att dans-, musik- eller fotbollsskolor ökar segregationen och klyftorna i samhället? När är det kultur- och idrottselitens tur att ta ansvar för att hjälpa oss som inte är lika framgångsrika? Vi är nog många som fortfarande väntar på att någon ska strida för att alla stockholmare ska tillåtas få gå på AIK:s, Brommapojkarnas och Djurgårdens ungdomsakademier.

Lundell skriver att friskolor är en dålig idé för att bara vissa har tid och möjlighet att göra välinformerade val:

Det är ju bara det att blattarna i hyresrätterna, eller de ensamstående heltidarbetande svennebananmorsorna, eller de sjukskrivna låginkomsttagarna de facto inte har samma möjligheter att sätta sig in i sin valfrihet.

De har inte samma förkunskaper, ork, tid och kraft att hämta och lämna sin sexåring på andra sidan stan i en lite finare, vitare innerstadsskola eftersom de har fullt upp med att plugga svenska för invandrare när de inte byter blöjor på dementa pensionärer, städar femtioelva sjukhuskorridorer, viker tvätt hos nån uttråkad hemmafru på Lidingö, eller slåss mot Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen för att få sina diagnoser betrodda.

Men varför skulle detta problem enbart gälla för barnens skolval? Tidsbristen är väl minst lika närvarande när ensamstående fäder och nyanlända ska välja sina egna utbildningar? Det finns garanterat många ensamstående och nyanlända som exempelvis gärna skulle vilja bli journalister men inte har “samma förkunskaper, ork, tid och kraft” att hinna gå på en “finare, vitare innerstadsskola” som typ Poppius journalisthögskola. Borde inte Lundell argumentera för att högskole- och universitetsval också förbjuds? Minska segregationen, öka rättvisan och så vidare. Varför ska folk behöva välja själva när någon annan kan göra det åt en liksom?

Simon Hedlin

Frihandel är rättvisa och solidaritet på riktigt

Idag presenterar en del av den svenska solidaritets- och miljörörelsen (läs: extremvänstern) sin kampanj Globalrattvisa.nu. Man talar om “[f]yra avgörande åtgärder för en rättvis värld”, och i vanlig ordning när de gäller initiativ från vänsterhåll handlar det om väldigt mycket skatter och väldigt mycket bistånd. Tyvärr innehåller manifestet inte ett enda ord om frihandel eller montera ner handelshinder. Tvärtom vill man istället att EU inser de fattiga ländernas behov av skyddstullar. Och visst, argumenterar man utifrån New Trade Theory (NTT) är det ett hållbart resonemang att utvecklingsländer ska få skydda sina “infant industries”. Men att man inte bland sina fyra viktigaste åtgärder för fattigdomsbekämpning lyckas få in något om minskade handelshinder, exempelvis EU:s jordbrukssubventioner (CAP), misslyckade FTAs eller importkvoter är ju nästan patetiskt.

Men å andra sidan är ju Attac och Svensk-kubanska föreningen bland arrangörerna bakom detta jippo så vad ska man förvänta sig…?

Simon Hedlin Larsson

Sida + Arena = sant

Biståndsmyndigheten Sida tar ännu ett kliv åt vänster när man anlitar Arena som producent åt tidningen OmVärlden. Resume rapporterar:

Sidas upphandling av tidningen Omvärlden stod i slutändan mellan två anbudsgivare: Arena som fick jobbet och A4 som överklagade. I sitt svar till Förvaltningsrätten säger Sida:

Skallkravet att chefredaktören ska ha journalistutbildning på högskolenivå eller motsvarande utbildning uppfylls av Jesper Bengtssons fil kand i statskunskap och kommunikationsteori. Jesper Bengtsson har varit chefredaktör för SSU:s debattidskrift Tvärdrag, ledarskribent på Aftonbladet och är ordförande i svenska Reportrar utan gränser.

Skallkravet på redaktionschefen om minst ett års erfarenhet av redaktionell ledning uppfylls av att Anki Woods varit redaktör tidningen Barnens framtid, som ges ut av Plan fyra gånger om året. Hon är anställd på Global Reporting som ingår i Arenas anbud och har omfattande informationsuppdrag åt Sida.

Tidningens oberoende och Arenas 4,5 miljoner från LO för att expandera sajten Dagens Arena under valrörelsen tonas ner: ”Sida bestrider att upphandlingen innehöll något direkt kvalificeringskrav på oberoende”. /…/

Det bolag inom Arenagruppen som lämnat anbudet är startat i fjol och har inte lämnat i bokslut. Men i styrelsen sitter tre företrädare för TCO-fackförbund samt tre tunga LO-män: Kommunals förre vice ordförande Lars Åke Almqvist, Metalls andre vice ordförande Anders Ferbe och LO-chefen Wanja Lundby-Wedins talskrivare Mats Eriksson. Dessutom ingår Aftonbladets politiska chefredaktör Helle Klein, som utses av LO, i styrelsen.

Hade det inte gällt Sida hade man frågat om det var ett skämt. Men när det gäller just den här organisationen är det svårt att bli förvånad längre.

Tidskriften OmVärlden uppger i sin egen beskrivning att den handlar om “bistånd, utveckling och globala frågor”. Att anlita en vänsterorganisation för att skriva om så uppenbart polariserade frågor är pinsamt. Och inte blir det bättre av att dessa frågor historiskt sett varit otroligt präglade av vänsterpolitik och -retorik.

Liberaler som läser detta kanske skojar om att det nu minsann bara kommer att bli gästkrönikor av Jeffrey Sachs och andra biståndskramare som tror att det enda sättet att bekämpa fattigdom är att de rika ger bort sina pengar. Men det behöver man inte ens skämta om; går man in på OmVärldens hemsida har Sachs nämligen redan publicerat två texter för tidskriftens räkning. Och det alltså redan innan Arena har tagit över produktionen!

Man ska väl inte dra för många slutsatser ännu, men nog kan man framöver vänta sig ännu fler artiklar om behoven av “rättvisa” och “solidaritet”; begrepp som emellertid saknar substans, speciellt när de kommer från vänsterkanten. För hur rättvisa är egentligen statliga subventioner, och hur solidariska är handelstariffer och importkvoter?

Simon Hedlin Larsson

Död åt ekonomiska klyftor! Eller?

Sanna Rayman i dagens SvD:

“Vore klyftminskning det enda viktiga borde vi genast ta itu med den där gynnaren som vann 215 miljoner på Lotto. Jag menar, hur många industriarbetarlöner är inte det? De rika drar ifrån! Vad gör regeringen?”

I rest my case.

Here as well.

Simon Hedlin Larsson

Den moderna socialismen

Claes Borgström tillhör tillsammans med Jan Guillou och Anders Wijkman den skara flitiga debattörer som fantastiskt nog oftast brukar ha fel. Den snusförnuftige analytikern skulle förmodligen påpeka att det faktum att dessa tre herrar ofta kastar sig obeväpnade in i debatter utan särskilt mycket kött på benen resulterar i hög sannolikhet för att de ska trampa snett. Nu har även Borgström kommenterat Mona Sahlins Louis Vuitton-väska, bland annat på Newsmill där han skriver:

“De manliga partiledarnas val av kostym och slips ägnas däremot sällan någon som helst uppmärksamhet – än mindre väcker det kritik. Som manlig politiker går det tydligen utmärkt att bära Boss-kostym och en Longinessklocka för närmare 80 000 kronor.

Ingen kommer heller på idén att ifrågasätta vad Fredrik Reinfeldt kör för bil eller var han köpt sina skor.

Skillnaden mellan Reinfeldt och Sahlin är, vilket socialdemokraten Borgström mycket väl vet, att Reinfeldt inte företräder en socialistisk klasskamp. För medan borgerligheten menar att det är viktigare att förbättra situationen för de som har det sämst ställt, slåss vänstern för att alla ska ha lika – vilket dock oftast resulterar i lika lite.

Uppmärksamheten kring Sahlins väska har naturligtvis ingenting med kön att göra. Göran Persson fick i samband med köpet av “Torp” (som Sahlin för övrigt kallat för “fint rött hus”) för 12,5 miljoner utstå en rad skriverier, som han själv kallade för närmast en kampanj mot honom. Det berodde inte på att hårt arbetande personer eller ledande politiker inte ska få bygga herrgårdar, utan problemet är att man tappar trovärdighet om man förespråkar Wigforssiansk delad fattigdom samtidigt som man lägger miljoner på sin egen välfärd och sitt eget välmående.

Och nog framstår det också som dubbelmoral när efterträdaren Sahlin – som dessutom flirtar ännu mer med vänstern än vad Persson någonsin hade vågat drömma om – går omkring med accessoarer som kostar en halv månadslön styck för medelsvensson.

Sveriges socialister har inför valet 2010 ingått i en blodröd allians. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har lovat dyrt och heligt att bekämpa klasskillnader, ekonomiska klyftor och den orättvisa politik som den borgerliga alliansen sägs ha fört. Rättvisa och jämlikhet tillhör två av de viktigaste slagorden i den rödgröna valrörelsen. Man har försökt göra socialismen mer modern, och detta års val kommer inte bara att bli en strid om Rosenbad, utan också en kamp om vänstern ständigt minskande politiska inflytande i Europa. Sveriges socialisterna har grävt upp stridsyxan, men istället för ett huggredskap med huvud i metall och tillhörande skaft leder deras främsta företrädare dem med en Louis Vuitton-väska i högsta hugg.

Mina damer och herrar, här är 2010 års socialism!

Simon Hedlin Larsson

Hur långt sträcker sig solidariteten?

Det blir tveklöst intressant att se hur den folkliga opinionen i EU och USA utvecklas de kommande åren i frågan om de rikas stöd till de fattiga gällande klimatfrågan. Ofta hyllas och försvaras hård progressiv beskattning med att de rika minsann har råd (och i praktiken skyldighet) att dela med sig.

Är man nu beredd att vara konsekvent genom att säga att de rika länderna faktiskt har råd att betala för de fattiga ländernas utsläpp? Eller är solidariteten mellan rika och fattiga enbart så stark och så vacker så länge den håller sig mellan Jukkasjärvi och Ystad?

Simon Hedlin Larsson