Tag Archives: religion

Vem hotar egentligen demokratin?

Precis som Per Gudmundson skriver är det inte Lars Vilks som är hotet mot demokratin:

Självfallet spär våldet på dumma fördomar mot alla muslimer. Men det var Vilks som blev attackerad. Och den akademiska sammankomsten som fick ställas in.

Utgångspunkten tycks vara att Vilks konst provocerar fram en mer eller mindre förståelig reaktion. Men Vilks visade inte egen konst. Anfallet kom under Sooreh Heras video – en religionskritisk film, av en kvinna som flytt t från den islamistiska diktaturen Iran – i vilken profeten Muhammed placeras i en homosexuell kontext. Vem är det som kränker vem här?

Det finns goda argument för att tycka att Vilks rondellhund var onödig att rita eftersom vem som helst hade kunnat räkna ut vilka känslor en sådan karikatyr skulle väcka. Men när nu Vilks så valde att rita teckningen och låta den bli publicerad – korkat gjort må tyckas – då måste de som tror på det som Karl Popper kallade för “det öppna samhället” visa att de är beredda att stå upp för yttrandefriheten.

Politiska ideologier blir kritiserade och sågade dagligen. I Sverige kallar oppositionen regeringens politik för “omänsklig”. Så varför ska det då inte vara tillåtet att granska och ifrågasätta religion?

Simon Hedlin Larsson

Slöjdebatten: Ett försök till nyansering

Det finns tre sorters debatter av idiotisk art: korkad debatt, oerhört korkad debatt och slöjdebatten.

Debatten om slöjans vara eller icke vara är infekterad, osaklig, onyanserad och fylld av känsloargument. Media och högljudda tyckare har försökt dualisera frågan till att helt enkelt handla om pro eller con, vilket man har gjort antingen på grund av okunskap eller av en strävan att polarisera.

Faktum är att det finns många olika perspektiv på frågan, och i synnerhet de som målas upp som tillhörande nej-sidan har mycket disparata åsikter och uppfattningar. Det gäller inte minst vad det är för typ av politisk åtgärd man egentligen önskar. En del vill förbjuda specifikt muslimska klädesplagg, medan andra vill förbjuda alla ansiktstäckande klädesplagg. Dessutom finns det subgrupper som tycker olika om var förbudet bör gälla. Skälen till och tankarna bakom ståndpunkterna går också isär och här följer därför en reflekterande redogörelse kring dessa två huvudperspektiv med två respektive “underargument”.

Förbud mot specifika klädesplagg, exempelvis burka och niqab

Islamskepticism. De som vill förbjuda specifika klädesplagg, nästan alltid muslimska sådana och oftast burka och niqab, bör inte kunna ha särskilt många fler argument för sin åsikt än att de är skeptiska mot islam eller menar att dessa klädesplagg handlar om kvinnoförtryck. Många tycker nog att islamskepticismen är mycket osaklig, men om de som vill förbjuda just burka och niqab vågade stå för att de är tveksamma till islam och att det är det egentliga argumentet till deras åsikter skulle debatten om denna fråga åtminstone kunna börja handla om rätt saker. Alldeles för många verkar dölja sina motiv bakom svepskäl som dålig kommunikation. Men om man nu är frustrerad över vad man tror är en misslyckad invandring, men som egentligen är en misslyckad integration – kan man inte bara säga det då? Lägg alla korten på bordet istället för att hitta på andra argument.

Om detta för övrigt når någon centerpartist som känner Staffan Danielsson eller Lennart Pettersson kan ju den gärna få svara om den tror att Danielsson och Pettersson bara var slarviga när de skrev riksdagsmotionen 2009/10:K250 (kanske fel sak att vara slarvig med dock?). Annars är det mycket lätt att tolka motionen som att Danielsson och Pettersson bara är emot just burka och niqab, då de uttryckligen skriver att riksdagen ska “… återkomma med förslag om tydliga gränser för användningen av burka eller niqab i Sverige”. Om så är fallet håller ju knappast Danielssons argument som han drog i SVT Debatt att han hör dåligt, för då borde ju motionen gällt alla klädesplagg som är ansiktstäckande, och inte bara “användningen av burka eller niqab”. Därför vore det bra om Danielsson och Pettersson kunde klargöra om de antingen är skeptiska mot islam som religion, om de gör detta för muslimska kvinnors skull, eller bara slarvade när de skrev motionen.

Kvinnoförtryck. Och då går vi in på vad som borde vara det andra huvudsakliga argumentet bakom att vilja förbjuda just muslimska klädesplagg som burka, niqab, hijab och chador. Somliga hävdar att dessa klädesplagg symboliserar det kvinnoförtryck som finns inom delar av islam. Vad man vill är alltså att förbjuda symboler som är förknippat med hemskheter. Frågan är dock vad som händer med samhället om man ska börja förbjuda symboler. Ska det vara förbjudet att skriva SS i en följd? Blir hammaren och skäran bannlyst? Kommer Kinas, Kubas, Irans och Rysslands respektive flagga att censureras? Och vad händer egentligen med färgen rött?

När man ändå är i farten kanske man också borde passa på att förbjuda att ha mustasch? Dessutom undrar man ju vad som sker med de tio svenskar som heter Himmler; måste de byta namn? Talar vi om att stoppa symboler för förtryck borde ju själva ordet “kommunism” resultera i böter. Tveklöst.

Det kan också vara lämpligt att nämna att det finns en mindre grupp som menar att burka och niqab inte bara är symboler för kvinnoförtryck, utan också är exempel på kvinnoförtryck. Att de mot sin vilja tvingats att bära exempelvis burka eller hijab. Men kan man inte fråga de kvinnor som bär slöja om de har blivit tvingade av någon annan till att göra det? Hur många är det som svarar ja på det?

Någon som läser detta menar säkert på att om de är förtryckta så skulle de inte säga det. Okej, det är ett rimligt argument. Men menar den personen då att vi också bör förbjuda giftemål, eftersom många människor tvingas in i det med?

Man måste göra skillnad på förtryck och fri vilja. Det går inte att förbjuda handlingar hur som helst bara för att vissa blir förtryckta genom dessa. I många fall är ju lagstiftning faktiskt förtryckande, se exempelvis bara på Nordkorea där det finns fyra tillåtna frisyrer lagstadgade. Med en generell förbudslogik borde man ju i sådana fall kanske lagstifta mot lagstiftning. Om man vill vara konsekvent, det vill säga. Och det vill ju de flesta inte.

Bilden är hämtad här.

Förbud mot ansiktstäckande klädesplagg

Kommunikation. Att förbjuda alla ansiktstäckande klädesplagg känns som en mer vettig linje att driva, framförallt för att den inte fastnar i samma spår av inkonsekvens och särbehandling som de som vill förbjuda specifika klädesplagg. Ett vanligt argument för det förstnämnda är att det är svårt att kommunicera med personer som bär burka och niqab, som ju täcker stora delar av ansiktet. Burka, niqab, tomtemasker och sopsäckar över huvudet vållar problem framförallt för personer som är anställda inom vård och utbildning där muntlig kommunikation i de flesta fall är a och o. Och här bör det vara upp till rektorer och andra arbetsgivare att bestämma vad som gäller på respektive skola, sjukhus och övriga arbetsplatser.

Söker en person jobbet som säljare och inte vill ta chefen i hand under anställningsintervjun är det rimligt att neka denne jobbet, oavsett vad personen har för grund för att inte vilja skaka i hand. Kräver en skola dress code (se exempelvis JENSEN gymnasium) för personalen och en anställd inte vill följa dress coden – oavsett anledning till detta – får denne helt enkelt finna sig i situationen. Föreligger sakliga skäl bestämmer arbetsgivaren och då ska ingen religion eller annan institution särbehandlas. Varför denna linje är fullt rimlig är för att den är rationell, konsekvent och inte har någonting specifikt med religioner att göra.

En del vill flytta ansvaret från arbetsgivare och föra in detta i lagboken, och dessutom reglera att det ska gälla även människor som vistas på dessa platser, inte enbart anställda. För de som har förtroende för att varje arbetsgivare är kapabel att fatta detta beslut själv, och även utfärda policies som gäller för andra personer som vistas på deras mark, vore detta ett olyckligt beslut. Men av de förslag på förbud som framförts vore detta förmodligen det minst dåliga.

Identifikation. Detta argument hörs sällan i Sverige, men tas upp på en del håll i Europa, inte minst i den belgiska debatten. Det har diskuterats en del huruvida allt från ligister till terrorister skulle kunna dölja sina identiteter under ansiktstäckande klädesplagg, varför dessa borde förbjudas på offentliga platser. Återigen, förespråkar man ett förbud av alla ansiktstäckande klädesplagg är man åtminstone konsekvent och resonemanget går därför att köpa som sådant, även om det emellertid finns goda skäl att tro att många gömmer sin islamskepticism bakom argumentet om identifikation.

Hur som helst, trots att det finns en saklig grund för att förbjuda ansiktstäckande klädesplagg på grund av identifikationsproblem är även denna typ av förbud problematiskt. För vad man då gör är ju att i praktiken förbjuda människor från täcka delar av deras ansikten. Skulle detta förbud införas skulle det knappast vara det värsta som hänt samhället, men nog lär det vålla i alla fall ett par problem.

Ska man på fest och vill bära en mask, exempelvis, får man vänta tills man är där med att sätta på sig masken. Råkar man ta på den på offentlig plats blir det böter. Detsamma gäller personer som deltar i festivaler, karnevaler och uppträdanden som i sådana fall skulle tvingas till att inte spexa till sina utstyrslar för mycket. Även solglasögon – som i allra högsta grad förhindrar identifikation – bör räknas in här och också förbjudas. Dessutom finns det ju ett hundratal personer eller så med dermatologiska sjukdomar som för att lindra/förhindra symptom bär ansiktstäckande klädesplagg under vintertid som inte längre skulle ha rätt till denna möjlighet. Och säg nu inte att dessa som drabbas tillhör en mycket liten grupp människor, för hur många är det egentligen som bär burka eller niqab i Sverige? Femtio personer?

Sedan finns en helt annan aspekt också och det är: vilken nytta skulle ett förbud egentligen leda till? Huliganer som kastar gatsten eller möts på pendeltågsstationer för att slåss täcker ibland ansiktet för att inte kunna bli identifierade i övervakningskamer. Men varför skulle de strunta i att täcka ansiktet bara för att man införde ett förbud? Detta kommer ju bli en lag som bara slår mot de laglydiga och endast har en mycket marginell betydelse för att bekämpa kriminalitet.

Och att detta skulle vara en metod för att bekämpa terrorism är ju rent trams, och förmodligen bara ett svepskäl för att dölja andra åsikter som man känner sig mindre bekväm med. Sedan när bryr sig terrorister ifall de kan åka på en veckas fängelse eller några dagsböter? Varför skulle en självmordsbombare bry sig om lagar som förbjuder en från att täcka ansiktet? Varför skulle en självmordsbombare ens täcka sitt ansikte? Skulle den vara rädd för att åka fast eller?

Slutsats. Som konstaterat har många försökt dualisera debatten om burka, niqab, hijab och chador till att handla om ja eller nej till förbud. Men på förbudsidan finns det åtminstone två olika slags approacher, som ytterliggare kan delas upp i skilda åsikter om var ett eventuellt förbud bör gälla. Till dessa två approacher hör också minst fyra sorters argument som har redogjorts för och analyserats här.

Islamskepticism lär nog många mena är det mest osakliga argumentet, och trots det lär nog flera anse att det är det vanligaste argumentet. Kanske syns argumentet inte så väl emellertid just på grund av att det uppfattas som osakligt, varför många istället väljer att argumentera utifrån någon av de andra tre ståndpunkterna: kvinnoförtryck, kommunikation och identifikation. Av dessa tre är resonemanget om kvinnoförtryck minst rimligt eftersom det ofta förefaller sig vara inkonsekvent och svårt att hålla ihop när det kommer till andra symboler förknippat med (eller exempel på) kvinnoförtryck och övrigt förtryck.

Att argumentera för att allmänt förbud av ansiktstäckande klädsel när det gäller identifikation finns det en vettig tanke bakom, men frågan är om en sådan lag skulle ge något resultat. Även på denna punkt känns det i flera fall som man söker ett svepskäl och som om identifikationsargumentet egentligen döljer en helt annan agenda.

Kommunikationsargumentet framstår helt klart som det mest sakliga, och här kan man också peka på hur ett eventuellt förbud i lag skulle kunna ge önskat resultat. Dock finns det argument för att vara skeptisk även mot detta. Är det inte bättre att överlåta frågan till landets arbetsgivare istället för att politiker genom trubbiga lagar ska fatta oflexibla beslut där undantag inte tillåts? Och sist men inte minst, kan vi inte bara släppa denna fråga och låta människor få bära burka och niqab om de vill?

Striden mot religiös extremism – som exempelvis islamismen – och kvinnoförtrycket bör tas på andra områden.

Simon Hedlin Larsson

Dags att göra skillnad på islam och islamism

Helt rätt av integrationsminister Nyamko Sabuni att kartlägga islamistisk extremism. När slöjförbud råder i Frankrike och minaretförbud införs i Schweiz är behovet av att skilja på vanliga muslimer och religiösa extremister mycket stort. Det gäller emellertid att vara mycket konsekvent på en rad punkter:

  • Alla religioner ska behandlas likadant och kunna kritiseras öppet
  • Alla former av religiös extremism och “gudomliga lagar” ska motverkas
  • Absolut religionsfrihet råder, men den måste utövas inom ramen för ett lands lagar och regler
  • Ingen person kan utkrävas ansvar för vad andra personer med samma religion gör; men det är viktigt att man tar avstånd från sådant som man som individ tycker är fel, vilket såklart även gäller icke-religiösa personer

Självklarheter kan tyckas. Men med tanke på en del tidigare kommentarer känns det ibland nödvändigt att slänga in en och annan brasklapp och överpedagogiskt förtydligande.

Simon Hedlin Larsson

Konsten att vara konsekvent

Någon redigerare på Dagens Nyheter fick till det bra när hon eller han gav dagens huvudledare rubriken “Rätt till fel åsikt“, apropå mordhoten mot Lars Vilks. Det är precis vad det handlar om. Oavsett vad Vilks har sagt genom uttalanden, texter och teckningar, och oavsett vad han i framtiden kommer att säga, är det inte på något sätt berättigat att utsätta honom för våld eller hot om våld. I Sverige ska man inte behöva vara rädd för att säga vad man tycker.

Yttrandefriheten måste dock gälla för alla, och oavsett vilken typ av politiska och religiösa åsikter som förs fram. Det är mycket viktigt att man är konsekvent. Är det tillåtet att rita satirer av Muhammed (vilket det ska vara), måste det också vara precis lika tillåtet att provokativt avbilda alla andra religioners högst vördade gestalter.

Fredrik Segerfeldt gör därför helt rätt i att lägga upp Lars Vilks judesugga, och den hittar ni här.

Simon Hedlin Larsson

Avatar – en svårslagen kombination av populism och politisk korrekthet

Idag skriver jag på Newsmill om filmen “Avatar”. Här är texten inklistrad:

På Golden Globe-galan 2010 utsågs filmen “Avatar” till årets bästa film, vilket knappast lär ha varit den sista utmärkelsen som James Camerons senaste mastodontfilm tilldelas. “Avatar” är omåttligt populär; den slog rekord genom att snabbast spela in en miljard dollar på biobesök på blott sjutton dagar, och nu har filmen dragit in näst mest pengar i världshistorien – endast “Titanic” har genererat högre intäkter.

Varför “Avatar” har lyckats få ett sådant enormt genomslag kan man fråga sig. Storyn som i korthet bygger på att människor åker till planeten Pandora för att utvinna en energirik mineral känns föga märkvärdig. Att Pandora redan är bebodd av storväxta, blå, människoliknande varelser som kallas Na’vi och lever i stamliknande samhällen gör heller inte filmen särskilt originell. “Avatars” rekordhöga försäljningssiffror beror snarare på att Cameron har samlat populistiska teman och förenat dem till en film som till hälften är en politisk protest och till hälften en romantisk utopi.

Det är därför inte konstigt att “Avatar” är på väg att bli världens bäst säljande film genom tiderna. Den protesterar mot mycket av det som i dag är politiskt korrekt att vara emot. Att företag med vinstintresse driver utvinningsverksamheterna på Pandora och visar liten hänsyn mot fauna och flora symboliserar den giriga och hänsynslösa kapitalismen. Själva fenomenet att människorna till följd av en icke-hållbar utveckling tvingas leta efter energikällor på andra planeter knyter an till en stundande energikris, något som den fria marknaden också skuldbeläggs för. När de onda människornas högteknologiska vapen möter de oskyldiga Na’vis traditionella pilbågar svartmålas teknologiska framsteg – som ju ofta hänger ihop med ekonomisk tillväxt. Och samtidigt kan bristen på respekt mot planetens befolkning, Na’vi, också ses som en kritik av USA:s närvaro i Irak och Afghanistan. Filmen slår dessutom ett slag för jämställdheten genom Neytiri, en kvinnlig Na’vi som blir mentor till människan Jake Sully och lär honom om Na’vi och livet på Pandora. “Avatar” anspelar på en ångest över människornas illdåd mot varandra, mot djuren och mot naturen. Filmen – i sann populistisk anda – framstår således som en protest mot kapitalism, icke-hållbar utveckling, patriarkatet, och USA:s krig mot terrorismen.

En annan anledning till att “Avatar” har blivit så uppskattad är att de människoliknande Na’vi lever i vad som av många uppfattas som symbios med naturen. Man kan emellertid fråga sig hur mycket symbios som ligger i den makt Na’vi får när de kopplar ihop sina nervtrådsbespetsade hårflätor med andra djur, vilket ger Na’vi möjlighet att styra över dem genom en slags tankeöverföring. Filmens kritik mot kapitalismen ter sig också relativt märklig då “Avatar” redan har dragit in över motsvarande 11 000 000 000 kronor. En liknande paradox gäller kritiken av teknologisk utveckling som knappast framstår som trovärdig i skuggan av denna 3D-film som producerats med den senaste datoranimeringstekniken och kostat nästan 250 miljoner dollar att tillverka.

De människoliknande varelserna Na’vi målas i filmen upp som ett slags föredömen; de lever fridfullt och hållbart i en mycket vacker värld – kanske just för att de har vårdat sin omgivning, påpekar en del. Dock verkar många tittare bortse från faktumet att ledarskapet över stamen och makten i Na’vis samhälle går i arv. “Avatar” är således en ganska dålig förebild för dagens människor då flera miljarder fortfarande lever i förtryckande diktaturer. Sammantaget är dock “Avatar” en svårslagen kombination av populism och politisk korrekthet som borde få Michael Moore och Al Gore att bli gröna av avund.

Simon Hedlin Larsson

Religionernas anpassning

Att alla ska få tro som de vill och tillhöra vilken religion de vill är en viktig princip för att människor ska kunna vara sig själva och inte tvingas till att vara på ett visst sätt. Men det måste ske utan att man bryter mot gällande lagar och regler. Och när religionerna ska komma överens med övriga medborgare är det religionerna som ska anpassa sig till samhället – inte tvärtom. Därför finns det all anledning att vara skeptisk till de skolor och universitet som ger elever rätt till att examineras vid ett annat tillfälle än utsatt tidpunkt om det skulle råka krocka med en religiös högtid.

Religiösa högtider är inget problem i sig. Om anhängare till en religion vill fira något viktigt varje dag är det okej – det handlar ju om fria och individuella val. Men detta betyder inte att det ska betala ut permanent semesterersättning till dessa personer bara för att de aldrig kan arbeta på grund av dessa ständiga helgdagar. Som sagt, religionerna ska anpassa sig till det sekulariserade, demokratiska samhället.

Möjligheten för religiösa personer att få uppskjutna deadlines är ett problem av flera anledningar. 1) Man tar bara hänsyn till vissa religioner; om en leninist vill fira oktoberrevolutionen eller om en sioux ämnar hedra totempålens dag kommer de inte att få flytta på examinationen. 2) Alla personer inom de accepterade religionerna behandlas likadant; det spelar således ingen roll om du är djupt troende eller i praktiken ateist, har man studerat dåligt inför examinationen kan ens religionstillhörighet användas som ett svepskäl för att få extra studietid. 3) Återigen görs undantag för de etablerade religionernas traditioner; om en 19-åring inte vill skriva en tenta för att den ligger under en religiös högtid är det okej för att andra har firat denna högtid sedan tusen år tillbaka, men om en 27-åring tror på fatalistisk otur och aldrig har gjort något viktigt fredagen den 13:e och därför inte heller vill skriva samma tenta – då anses denne inte bara vara halvt galen, utan nekas också att få skjuta upp examinationen.

Men 27-åringen har under hela sitt liv trott att fredagen den 13:e för otur med sig, medan 19-åringen bara har varit religiös i max 19 år, och aktivt troende under en ännu kortare tidsperiod. Varför ska en persons tro väga tyngre än en annan persons bara för att den förstnämndes släktingar några generationer bakåt har trott på samma sak? Hur djup och äkta en persons tro avgörs enbart av individen själv, och tron kan inte kvantifieras och jämföras med någon annan persons tro. Och det borde egentligen inte spela någon roll att 19-åringen tillhör en etablerad religion som mångal av eleverna är anhängare till; om det rörde sig om vad en stor del av eleverna tyckte skulle det ju aldrig vara några examinationer i skolan.

Just traditionsargumentet är för övrigt bland de absolut sämsta skälen till att rättfärdiga ett fenomen. Med den logiken borde man ju hylla barnaga, DDT, aristokrati, pestdoktorer, blybensin, kvinnoförtryck, etnisk rensning, slaveri, den geocentriska världsbilden, och massa annat som varit populärt under många, många år sedan en lång, lång tid tillbaka.

Religionernas anpassning är en viktig fråga, och förhoppningsvis kommer även fler djupt troende själva att inse detta. Det bästa sättet för att öka icke-troendes respekt för religionernas existens, och skapa en bredare acceptans för andra trossamfund än det egna bland de religiösa, är nämligen att ge alla religioner samma status, rättigheter och skyldigheter. En persons tro ska vara lika mycket värd som en annan persons tro, oavsett vilken gud man tillber. Och dit når vi bara genom att inse att religionerna ständigt måste ta hänsyn till samhällsutvecklingen, samtidigt som samhället aldrig behöver anpassa sig till någon specifik religions enskilda behov.

Simon Hedlin Larsson

Avatar – världshistoriens mest överskattade film?

(Varning! Om du inte har sett Avatar bör du vara medveten om att vissa saker ur filmens handling avslöjas i texten nedan.)

Igår utsågs Avatar till årets bästa filmGolden Globe-galan. Filmen har redan dragit in näst mest pengar i världshistorien – slagen enbart av regissören James Camerons (andra) romantiska superkliché Titanic. Till skillnad från andra blockbusters som Ice Age, Up! och Toy Story är denna film inte främst riktad till barn (MPAA: PG-13), utan istället hyllas den av ett brett åldersspektrum och ligger nu på en åtråvärd 37:e plats bland bästa filmer någonsin på IMDb.

Regissören James Cameron till vänster samt Jake Sully och Neytiri till höger. (Bilden är hämtad här.)

Varför Avatar har blivit en älskad film kan man fråga sig. Någon säger att det är för att det inte finns någon annan film som liknar den, en tanke som flera verkar hålla med om. Men stämmer det verkligen? Liv på andra planeter har ju varit föremål för mänsklig spekulation i evigheter. Och att det finns de som anser att de moderna samhällena förstör sina egna länder och planeter är knappast en ny företeelse. H.G Wells kritiserade brittisk imperialism för över hundra år sedan, och lyckades dessutom göra det genom en berättelse om en planets folk som ockuperar och förstör en annan bebodd planet (War of the Worlds). Snarare är Avatar en så kallad remix på andra filmers och böckers handlingar. Och allt är egentligen bara en nära tre timmar lång kritik av det onda, nutida samhälle som anses vara den vita mannens skapelse

I Michael Mooreiansk anda tolkar skaparen av Avatar, James Cameron, kapitalismen som en girig och självisk utsugarmentalitet. Människan har tvingats söka sig till andra planeter för att utvinna energi eftersom att rovkapitalismen har gjort slut på all energi på jorden. Stora företag sköter denna energiutvinning och de visar naturligtvis ingen hänsyn mot andra former av levande varelser. De vill bara tjäna pengar. I Avatar rör det sig om en extremt energirik och dyr mineral med det ironiska namnet Unobtainium som finns på den redan bebodda planeten Pandora. Infödingstammen Na’vi får sitt land förstört av jordens kapitalister likt afrikanska infödingar utsätts för europeiska imperialister i Joseph Conrads Heart of Darkness.

Det är emellertid lustigt att Cameron visar sådan avsky mot kapitalismen och vinstdrivna verksamheter hans film redan har dragit in över 10 000 000 000  kronor. Vidare är det också smått ironiskt att filmen genomgående hyllar det naturliga och kritiserar det högteknologiska då Avatar i själva verket är ett resultat av en budget på $230 000 000 som till stor del spenderats på den absolut senaste tekniken inom animering, ljud och datorgjord filmproduktion.

Den vackra naturen, de fantastiska djuren och den spirituella, heliga kraft som genomsyrar livet på planeten Pandora tillhör filmens mest centrala teman. Avatar slår ett slag för miljöaktivismen och en minimering av den mänskliga påverkan av naturen, samtidigt som Cameron flyger världen runt i sin privat jet för att gå på premiärer, partyevenemang och presskonferenser. Och trots att Cameron brukar ha starka kvinnliga karaktärer i sina filmer (Sarah Connor i The Terminator och Ellen Ripley i Alien) får den kvinnliga av Avatars två huvudpersoner, Neytiri – visserligen efter att först ha lärt Jake Sully allt om Na’vis värld – vika sig platt för den manlige hjälten Sully som är den som tillslut räddar planeten Pandora.

Planeten Pandora i Avatar. (Bilden är hämtad här.)

Den ena vita mannens ångest över den andra vita mannens övergrepp på infödingar, djur, växter och kvinnor verkar bli ett mer och mer vanligt. Föga förvånande är det således att den mest populistiska och politiskt korrekta filmen Avatar protesterar mot Europas imperialistiska ambitioner i Afrika och i Nordamerika, såväl som USA:s krig i Irak och Afghanistan, de rika ländernas miljöförstörelse och patriarkatets ständiga förtryck av kvinnan. Samtidigt hyllas strävan efter det naturliga (vad nu det är), romantikens flykt från vardagen, den cartesianska, dualistiska tron på separata själar, religiös fatalism, samt spirituella ritualer. Den vita mannen är den mörka kraften som hotar förgöra det magiska livet på Pandora där Na’vi lever i symbios med naturen.

Således är det föga förvånande att många av filmens olika teman känns igen. Den smöriga kärleksdialogen som talar om “a strong heart” påminner inte helt otroligt om Jack Dawson och Rose DeWitt Bukater i Titanic. Den vita mannens upptäckt av en ny värld och ett folk som lever i samklang med naturen för genast tankarna till John J. Dunbar i Dances with Wolves, om än kärlekshistorien mellan den vita mannen och infödingstammens hövdings dotter associeras kanske ännu starkare till John Smith och Pocahontas i filmen med samma namn som den sistnämnde.

Soldaten som på grund av slumpmässiga förhållanden hamnar hos fienden och sedan vänder sig mot sina egna känns nästan som en exakt kopia av Nathan Algren i The Last Samurai. Och en romans som problematiseras genom att killen inte har berättat hela sanningen för tjejen hittas i nästan varenda amerikansk high school-film och TV-serie; i synnerhet Zach Siler och Laney Boggs i She’s All That påminner mycket om Jake Sully och Neytiri i Avatar då både Zach Siler och Jake Sully är från “different worlds”, egentligen har ett annat, hemligt uppdrag, men råkar falla pladask för en tjej som visar sig vara så mycket mer än vad de från början trodde.

Ett annat koncept som vi sett tidigare är “the chosen one” som är en person utvald och utsedd av universums högre kraft till att återskapa balans i världen – vilket naturligtvis i praktiken innebär att det goda alltid segrar över det onda. Talar man om specifikt science fiction-filmer med utvalda hjältar har tveklöst Star Wars-hexalogins Luke Skywalker en viss auktoritet. Breddar man dock perspektivet märker man att den utvalde, som av någon anledning oftast verkar vara en vit man (ironiskt nog även i den annars så politiska korrekta Avatar), förekommer i allt från Bibeln och King Arthur till Harry Potter och The Matrix. Dock påminner Jake Sully kanske mest om huvudpersonen Ash i Pokémon 2 som är den enda som kan rida på havets beskyddare Lugia (som återuppstår från det döda då Ash kommer till undsättning) och som sedermera räddar världen, eller Peter som får rida på lejonet Aslan (som också återuppstår från det döda) och också räddar världen i The Chronicles of Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe.

Ash rider på Lugia i Pokémon 2. (Bilden är hämtad här.)

Avatar kan således sammanfattas som en enda stor verklighetsflykt från, och protest mot, det moderna samhället. Handlingen bygger på en vacker och naturlig värld som inte finns, men som enligt filmens budskap skulle kunna existera bara om det inte vore för den vita mannen. Protesten är bred och omfattar alla dagens populära teman, som att vara emot USA:s utrikespolitik, utvinning av fossila bränslen, och privatägda bolag. Vad som lyfts fram som hedervärt och fint, å andra sidan, är miljöaktivism, tolerans, dualism, feminism, obegränsad kärlek och att mänskligheten någon gång ska lära sig av sina upprepade misstag.

Filmens skapare James Cameron moraliserar över mänskligt vinstintresse, men drar samtidigt in miljarder på biobesök. Han uppmanar mänskligheten att sträva efter det naturliga och miljövänliga, men flyger i nästa stund jorden runt för att gå på galapremiärer. Symbios med naturen målas upp i Avatar som något alldeles fantastiskt vackert, trots att Na’vi genom att koppla fast sina hårflätor i andra djur (zahelu) kan styra dem genom tankeöverföring och hjärntvätt. Infödingarnas måste ha rätt till frihet över sina egna liv, menar filmens goda karaktärer, men infödingfolket Na’vi har inte ens rätt att välja stammens ledare eftersom denne utses på monarkiskt vis genom arv, eller på meritokratisk basis efter vem som kan tämja det största fjäderfäet – och det verkar minsann ingen klaga över.

I Avatar är tekniken ond, men forskningen god. Att kapitalismens höga produktivitet är mänsklighetens största chans till att framställa supereffektiva energikällor som garanterar att vi kan bo kvar på jorden i ett hållbart samhälle så länge som möjligt blundar man helt för.

Den dualistiska synen på själen framställs i filmen som någonting positivt som ger levande varelser ett närmast oändligt mått av frihet, en frihet som dock i själva verket stryps till att bli minimal eftersom att allting på Pandora mer eller mindre styrs av fatalism och verket av en ensam “agent of change” (the chosen one Jake Sully). Individens möjlighet att påverka situationen, någon?

Det som hyllas mest i Avatar är emellertid det naturliga. Ironiskt är det därför att filmen slutar lyckligt just enbart på grund av ett artbyte, det vill säga att en levande organism inte är nöjd med den art den föddes till (människa) och “byter” till en annan art (Na’vi). Och somliga hävdar att genmanipulerat ris är onaturligt…

Simon Hedlin Larsson