Tag Archives: rödgröna röran

Viljan att arbeta eller viljan att anställa?

Ibland gör politiker faktapåståenden som i själva verket är felaktiga. Undersökningar har visat att detta är särskilt vanligt i muntliga debatter då siffror mer eller mindre greppade ur luften kastas fram och tillbaka utan att man har någon direkt möjlighet att undersöka motståndarens “fakta”. Dock händer det också att politiker säger saker som är fel med flit. Oftast handlar det om att man inte vill gå emot specifika väljargrupper genom att säga vad man faktiskt tycker och egentligen vet är rätt.

Ett bra exempel på detta är när statsminister Fredrik Reinfeldt i gårdagens SvD svarar på en läsarfråga om anställningsskyddet från “Kerstin”:

“Att göra det lättare att avskeda människor ger inte fler jobb. Vår inriktning är i stället att skapa grund för jobb åt fler. Det gör vi genom att göra det mer lönsamt att arbeta, billigare och lättare att anställa samt att möjliggöra för fler företag att starta, stanna och växa i Sverige” (Svenska Dagbladet 03/01-10: pp.8, obs min fetstil).

Fredrik Reinfeldt, som för övrigt är utbildad civilekonom, vet naturligtvis hur fel hans eget resonemang är. Som företagare vill du ha låga utgifter, och ta små risker. Att anställa personal som du inte kan göra dig av med är en stor kostnad (att förbinda sig till att betala ut lön till personal under en lång tidsperiod är dyrt) och en enorm risk (tänk om personen i fråga inte duger för sitt jobb?).

Om man gör det lättare för företag att avskeda kommer det bli lättare att anställa, vilket minskar arbetslösheten (se exempelvis Feldmann, H. (2009) ”The unemployment effects of labor regulation around the world”, Journal of Comparative Economics, 37(1): pp.76-90, och Di Tella R. och MacCulloch R. (2005) “The Consequences of Labor Market Flexibility: Panel Evidence Based on Survey Data”, European Economic Review, 49: pp.1225-1259).

Statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg ignorerar emellertid detta faktum av vad som förmodas vara taktiska skäl. Moderaterna är helt enkelt tvungna att fortsätta flirta med Socialdemokraterna – och i synnerhet deras högerfalang – för att kunna vinna årets riksdagsval. Problemet är att den nymoderata arbetslinjen mer eller mindre har tjänat ut sin roll om man inte också skapar incitament för att anställa – utan företagen kommer man helt enkelt inte längre än såhär. De flesta svenskar som är arbetslösa söker på ett eller annat sätt jobb. Det lär vara få av de som är utan sysselsättning som inte önskar att kunna försörja sig själva. Således handlar inte längre om viljan att arbeta, utan om viljan att anställa. Incitament för att jobba måste kompletteras med incitament för att rekrytera.

Tyvärr ser det dystert ut på fronten företagarpolitik. Moderaterna vet nämligen att även om de bara fortsätter tjata om arbete och innanförskap kommer få väljare höger om Centerpartiet gå och rösta på något annat än fortsatt förtroende för alliansregeringen. För många borgerliga väljare är det omöjligt att rösta på en rödgrön allians vars ekonomiska politik bygger på stora skattechocker, historiskt sett har fört en företagarfientlig politik, och vars statsministerkandidat så sent som hösten 2008 tyckte att staten borde köpa förlustföretaget Saab. Då får man helt enkelt nöja sig med en moderatstyrd koalition – det minst dåliga alternativet. Som det ser ut idag är dock det alternativet, på flera punkter, riktigt dåligt.

Simon Hedlin Larsson

Partipolitisering när den som är som värst

Jag tycker ibland det finns skäl till att inte bjuda in politiker till debatter för att det alltför ofta blir, särskilt inför val, en diskussion om alla fel som regeringen har gjort, kontra att regeringen minsann har gjort allt i sin makt för att lösa problemet i fråga. Partipolitiseringen oavsett vilken fråga debatten gäller är naturlig, än dock beklaglig, för det är inte speciellt roligt att vara åskådare och det ger inte särskilt mycket heller. Men jag kan ändå köpa att det blir såhär i flera fall eftersom att om man vill diskutera exempelvis straffskalan för grov misshandel eller nya arbetsmarknadslagar kan det te sig lite märkligt om man inte har lagstiftare på plats. Vad jag däremot har svårt för är när man försöker göra partipolitik av precis allting.

Ta exempelvis den senaste tidens uppståndelse kring Thomas Bodström och hans utomparlamentariska uppdrag – en fråga där jag tycker att många borgerliga bloggare har gått bort sig rätt rejält genom att hacka på honom som om det vore förfärligt att han inte bor i plenisalen. Jag kommer att arbeta hårt för att den borgerliga alliansen ska bli omvald, men min förutsättning för att vara med i det politiska spelet är att göra det på ett schysst och ärligt sätt.

Det är väl jättebra att Bodström arbetar som advokat vid sidan av riksdagsarbetet? Alldeles för många riksdagsledamöter kommer direkt som sakkunniga från något departement och har väldigt liten erfarenhet av medelsvenssons vardag, vilket jag skulle säga är ett av de största problemen med dagens svenska demokrati (minska antalet ledamöter och individualisera valen i riktning mot Storbritanniens och Frankrikes system – men det är en annan fråga).

Sett till mina egna politiska åsikter tycker jag det är utmärkt att Bodström skriver böcker – då kan han förhoppningsvis vara med och stoppa anarkistiska Piratpartietsympatisörers strävan efter den fria fridelning och kopiering av upphovsrättsskyddat material som de anser vara en mänsklig rättighet (BBC-inslag efter EP-valet i somras), och istället försöka finna en lösning som både är modern ur tekniska aspekter samt skyddar och bevarar den personliga integriteten och samtidigt ger upphovsrättsinnehavaren betalt för dennes arbete.

Och eftersom jag är stark förespråkare av privata utbildningsinstitutioner är jag även positivt inställd till att Bodström sitter i Pysslingens styrelse. Återigen en stor eloge till honom för att han tar på sig  verklighetsförankrade uppdrag och träffar och pratar med väljare istället för att låsa in sig på sitt rum i ledamotshuset och ösa in motioner med endast sin egen namnunderteckning – som om hundrafemtiosju nedröstade yrkanden är ett bevis på att man är en hårt arbetande politiker värd att få sitta en mandatperiod till.

Som sagt, jag tycker det har skrivits mycket trams om Thomas Bodström den senaste månaden. Visst har han varit borta från en del voteringar i riksdagen, men personligen tycker jag inte att knapptryckandet är speciellt märkvärdigt, även om det givetvis fyller en symbolisk funktion. Innan omröstningarna sker i kammaren är frågorna oftast i praktiken avgjorda på förhand i utskotten. Och mig veterligen har Bodström aldrig missat ett utskottsmöte för att vara advokat eller skriva böcker. Dessutom brukar han vara med på i princip alla interpellationer och utfrågningar.

Nej, jag är gärna med och sågar Socialdemokraternas politik och förklarar varför en borgerlig allians är ett bättre regeringensalternativ än den rödgröna röran. Men om man ska attackera oppositionspolitikerna som individuella parlamentariker, då ska det göras på saklig grund. Och jag ser inga skäl till att inte erkänna att Thomas Bodström är en utmärkt politiker – även om jag dock (naturligtvis) tycker att han har fel politiska uppfattningar.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: