Tag Archives: Roger Tiefensee

Trams om patriarkatet

I gårdagens “Agenda” ägnades en del av programmet åt ett tramsigt inslag som lyfter tesen om att Mona Sahlin skulle vara impopulär för att hon är kvinna. Visst, patriarkatet är överallt. Könsmaktsstrukturer gör oss omedvetet skeptiska till framstående kvinnor. Varför kan man inte bara få tycka att Mona Sahlin såväl som Maud Olofsson inte gör speciellt bra intryck och saknar retorisk skicklighet? Det har ju inget med att de är kvinnor att göra. Det finns gott om exempel på manliga politiker som är dåliga på precis samma saker: Mats Odell, Sven-Erik Österberg, Luciano Astudillo, Roger Tiefensee, Kent Härstedt och Anders Wijkman, bara för att nämna några. Precis som det också finns kvinnor som är raka motsatsen: Maria Wetterstrand, Mikaela Valtersson, Margot Wallström, Ella Bohlin och så vidare. Så någon gång måste man ju kunna få tycka att en person är riktigt kass sett till denna persons individuella egenskaper, även om denne skulle råka vara kvinna, och kunna göra detta utan att bli beskylld för någon larvig patriarkal strukturalistisk influens.

För övrigt lär de som låg bakom inslaget i “Agenda” ha gjort åtminstone årets sämsta research. Som vanligt i media vill man jämföra svensk politik med amerikansk politik – vilket är en otroligt konstig företeelse då skillnaderna länderna emellan är milsvidda och faktiskt svåra att sätta ord på – och som vanligt har man ingen koll överhuvudtaget på hur amerikansk politik fungerar. I “Agenda” berättar man hur Hillary Clinton stötte på aggressiva personpåhopp och hur man kan dra paralleller till Sverige där Mona Sahlins kompetens ifrågasätts.

Okej, så kvinnors kompetens blir ifrågasatta för att de är kvinnor, vilket bland annat hände Clinton för två år sedan. Men vem var det egentligen som betalade miljoner för att sända “3 AM White House Ringing Phone“-inslaget under den senaste amerikanska presidentvalskampanjen? De som stod för inslaget i gårdagens “Agenda” kan ju kolla på det länkande YouTube-klippet och återkomma och berätta vems kompetens som i själva verket blev ifrågasatt. Men kvinnor är visst alltid offer, eller hur är det?

Simon Hedlin Larsson

Reflektioner efter brittisk partiledardebatt

Annika Ström Melin inleder sin ledarkrönika i Dagens Nyheter med att ta upp gårdagens brittiska TV-sända partiledardebatt (den första någonsin):

För första gången sändes en valduell i brittisk tv i går kväll. Det är i skrivande stund inte känt hur det gick för Labourledaren Gordon Brown, Tories David Cameron och Liberalernas Nick Clegg.

Därefter går hon in på den övriga valrörelsen och konstaterar:

Men den korta brittiska valrörelsens inledning har varit märklig. Alla partier verkar vilsna och undviker att tala om den stora, svarta skugga som hänger över valet: det gigantiska budgetunderskottet.

Kanske hade det varit bra om Ström Melin faktiskt hade sett partiledardebatten då man ägnade en kvart eller så åt att diskutera budgetunderskottet? Att sedan dra associationer till Mao två gånger gällande Labours respektive Conservatives valmanifest känns tämligen oseriöst och inte särskilt effektfullt. Och att som Ström Melin gör dra slutsatsen av att Gordon Brown inte är uträknad för att Tories saknar ekonomiska inslag i sitt valmanifest är ett ganska svagt argument. Labour har ju inte heller några siffror i sitt valmanifest.

Hur som helst, ser man till själva debatten så ser liberaldemokraten Nick Clegg ut att ha vunnit folkets hjärtan och hjärnor. En Populusundersökning utfärdad åt The Times visar att 61 procent ansåg att Clegg vunnit debatten. David Cameron och Gordon Brown fick 22 respektive 17 procent.

Två intressanta noteringar var för övrigt att alla tre lät som sverigedemokrater när de pratade om invandringen, samt att de brittiska partiledarna är så extremt mycket mer retoriskt skickliga än sina svenska motsvarigheter. Visst beror nog mycket på befolkningsstorlek, men man ska inte heller underskatta anglosaxiska bildningsideal. För övrigt var det mycket humor att gå från långsamma replikskiften i budgetdebatten mellan Ulla Andersson (v) och Roger Tiefensee (c) till skarpa och välformulerade argument i den brittiska partiledardebatten. Ibland är skillnaden milsvid.

Simon Hedlin Larsson