Tag Archives: SFI

Samhällsorienteringskurs okej, men var är medborgarskapstestet?

Erik Amnå, professor i statskunskap vid Örebro universitet, har på uppdrag av regeringen utrett ett eventuellt införande av en kurs i samhällsorientering för nyanlända. Amnå drar följande slutsats på DN Debatt:

En kurs i samhällsorientering för alla nyanlända i Sverige ger dem bättre chans till delaktighet och jämlikhet. Utan kunskap om samhällets grundläggande värderingar saknas en viktig förutsättning för att kunna leva och verka i Sverige. Statens skyldighet bör vara att tillhandahålla samhällsorientering som tar fasta på tre kunskapsområden – värden (de konstitutionella grundvalarna), välfärds­staten (de offentliga institutionerna) och vardagslivet (praktiskt tillämpad kännedom om hur välfärdsstaten fungerar). Kommunerna bör erbjuda varje nyanländ person minst 60 timmars utbildning, utan att dela in dem i traditionella kategorier efter etniska eller religiösa identiteter.

Visst, det kan väl finnas poänger med en kurs. Så länge den inte är obligatorisk. Att tvinga på människor värderingar ger i teorin nämligen stort utrymme för manipulation och propaganda. Men viktigare än så, var är testet som säkerhetsställer just att människor lär sig rätt saker på denna kurs?

Amnå landar tyvärr i helt fel uppfattning i den frågan:

Däremot anstår det inte staten att villkora medborgarskap med godkänd utbildning i samhällsorientering. En demokratisk stat räknar in alla sina medborgare generellt, blint och jämlikt, utan att testa deras kunskapsnivåer. Något annat vore ett brott mot den solidariskt inkluderande idén bakom folkhemmet och välfärdsstaten.

Varför inte? Låt oss säga att man testar människors kunskaper om språk, lagar och regler. Varför skulle det vara fel att villkora medborgarskap på ett sådant sätt? Människor måste ju rimligen ha grundkunskaper om ett lands språk, lagar och regler för att kunna leva i samhället på ett bra sätt.

Det är dessutom ingen universell rättighet att kunna få medborgarskap var man vill utan motprestation. Precis som när man går i skolan, tar körkort, eller skaffar någon typ av licens så krävs det att man testar sina kunskaper och färdigheter. Varför skulle inte samma sak kunna gälla för medborgarskap?

Tänk nu på att ett test i svenska språket och svenska lagar och regler för medborgarskap inte har något att göra med att bo och vistas i landet; det handlar uteslutande om personer som inte är svenska medborgare men som vill bli det.

Dagens system är mycket märkligt och tycks bygga på idén att alla världens människor automatiskt ska bli svenska medborgare, samtidigt som ytterst få invandrare paradoxalt nog blir betraktade som “riktiga” svenskar. Vore det inte bättre om man gjorde tvärtom? Ställ krav på nya medborgare och se till att alla som klarar kraven också ses som svenskar, istället för att som idag ha någon miljon “kvasisvenskar” som är svenska medborgare men inte har nordeuropeiskt utseende och därför till viss del står utanför samhället – oavsett hur länge de har bott i Sverige och var de är födda.

Det finns ingen vettig anledning till att alla världens snart sju miljarder människor så enkelt som möjligt ska erhålla svenskt medborgarskap. Det viktiga är att alla ska kunna bli svenska medborgare, och att kraven som ställs ska vara just objektiva, mätbara och icke-diskriminerande. Om dessa kunskapskrav kan kopplas till den av Amnå föreslagna samhällsorienteringskursen vore det ett plus. Varför inte skära ner de sextio föreslagna timmarna och lägga till en femtio timmar eller så i undervisning om lagar och regler, som dessutom bara undervisas på svenska. Koppla kursen till en bättre fungerande undervisning i Svenskundervisning för invandrare (sfi) och inför ett obligatoriskt test för medborgarskap som prövar kunskaper i svenska språket, och grundläggande lagar och regler som gäller i Sverige. Då skulle vi genast börja röra oss mot ett bättre fungerande samhälle.

Simon Hedlin Larsson

Reflektioner efter den internationella kvinnodagen

Bland de klokaste kommentarerna under gårdagens internationella kvinnodag stod Lena Olving, vice vd på Saab, för:

“Jag kan förstå att det finns de som anser att kvotering är ett bra verktyg men jag känner inte en enda kvinna inklusive mig själv som skulle vilja ha ett uppdrag för att man är ett visst kön,” säger hon till Svenska Dagbladet.

Vidare sätter hon huvudet på spiken när hon identifierar ett problem som ofta glöms bort, och som, ironiskt nog, genusgalningar och kvoteringsivrare undermedvetet cementerar:

“Jag blev jämförd med Pippi Långstrump en gång, vilket jag tyckte var lite gulligt, men Carl- Henric Svanberg har ju aldrig jämförts med Bamse. Man använder annorlunda sätt att beskriva kvinnlig kompetens, det räcker inte upp och ned att man är det man är.”

Av någon anledning hör man ofta att någon är en “kompetent kvinna”, men när det gäller en man är denne bara “kompetent”. Barack Obama “är framgångsrik” medan Hillary Clinton “är en framgångsrik kvinna”. Varför är det så viktigt att påpeka att kvinnor är kvinnor?

Man kan ha en lång filosofisk diskursiv diskussion om detta och falla in på critical feminism och konceptet the “Other”, men kontentan är att så länge fokus ligger på kön kommer könsskillnaderna aldrig att försvinna. Människor måste i lagböcker och regelverk, såväl som i språk och enligt norm, bemötas och behandlas som personer, och inte som män respektive kvinnor.

Som förnuftiga feminister tidigare påpekat är det i Sveriges fall främst en fråga om attityder och inte lagar, varför det knappast finns en quick fix på de svenska ojämställdhetsproblem. Här behöver vi istället arbeta med normer och värderingar, vilket förmodligen bäst görs genom projekt som Womengineer.se.

Ett mycket bra jämställdhetsprojekt.

Vill man å andra sidan göra något konkret på politisk väg för att öka jämställdheten är nog det viktigaste att underlätta för utlandsfödda att lära sig svenska och finna en lämplig sysselsättning. Den värsta, och mest bortglömda, ojämställdheten i dagens Sverige finns nämligen i förorterna bland invandrarkvinnor. Många av dessa har varit i Sverige större delen av sina liv, men de kan fortfarande inte hålla en längre konversation på svenska. Flera saknar både jobb och utbildning, och när barnen är tillräckligt stora för att gå i skolan blir dessa kvinnor lämnade i hemmen dagarna i ända.

Att göra om Svenskundervisning för invandrare (sfi) är bra, men räcker knappast. Ett lag- och regeltest för medborgarskap vore tveklöst på sin plats för att säkra att även de som bor ytterst segregerat, med grannar som talar samma modersmål som en själv, lär sig åtminstone lite granna om det svenska språket och den svenska lagen. Dessutom bör instegsjobben – som idag gäller nyanlända (de som inom 36 månader har beviljats uppehållstillstånd) som studerar sfi och blir anställda, vars lönekostnader då subventioneras av staten – breddas till att gälla betydligt fler.

Att ställa sakliga kunskapskrav genom lag- och regeltest för medborgarskap är ingen dum idé. (Bilden är hämtad här.)

Om man nu inte vill göra en insats värd namnet för att minska byråkratin i arbetsmarknadslagstiftningen för att på så sätt göra det lättare att anställa borde man väl åtminstone kunna bredda instegsjobben till att omfatta fler, exempelvis genom att ta bort tidsspärren helt. Man bör också överväga att låta instegsjobben omfatta alla som studerar en eftergymnasial utbildning för att på så sätt även ge ungdomar, oavsett bakgrund, möjlighet att redan under studietiden ta ett första steg in på arbetsmarknaden. Visst behöver man nog sänka taket från dagens 750 kr per dag till ett något lägre belopp för att kostnaderna för denna åtgärd inte ska bli för höga. Men man bör också erinra sig att arbetslöshet faktiskt också kostar.

För att ytterliggare stärka jämställdheten krävs någon form av lokal samordning, lämpligen via kommunen, för frivilligorganisationer som arbetar med integrationsfrågor. Det finns idag många tusen stora och små föreningar och organisationer som på olika sätt försöker hjälpa utlandsfödda att nyttja sin potential och förverkliga sina drömmar i det svenska samhället. Problemet är att kommunikationen brister, och att i synnerhet mindre organisationer har svårt att nå ut till potentiella deltagare. Därför krävs samordning. Frågan är dock hur mycket i detta som är politik, och hur mycket som är sunt förnuft. Dock är det väl inte otänkbart att kommuner börjar avsätta lite pengar till samordningsprojekt; en kontaktperson, en hemsida och en regelbundet bokad lokal lär räcka långt. Det viktiga är att de frivilliga som arbetar med liknande frågor ska kunna bistå och hjälpa varandra, samtidigt som man som utlandsfödd kan vända sig till en person/punkt/plats för att få information om ett stort antal aktiviteter, istället för att behöva leta upp varje organisation var för sig. Det är redan så mycket som är rörigt när man kommer till ett nytt land.

Simon Hedlin Larsson

Vårdnadsbidrag, nej tack

Det finns många problem med vårdnadsbidraget. Till de mest väsentliga hör det faktum att det har visat sig vara i synnerhet invandrarkvinnor som tar ut det. Invandrarkvinnor som redan tillhör de mest utslagna grupperna i samhället. Att införa ännu ett bidrag var knappast vare sig morot eller piska för att ändra på den saken.

Väldigt många utlandsfödda kvinnor som har kommit till Sverige i vuxen ålder är långtidsarbetslösa, kan inte ett ord svenska och träffar knappt någon utanför familjen om det inte är en granne som råkar tala samma modersmål. Situationen som den ser ut är varken bra för dem eller för samhället. Varför detta uppmärksammas så lite har jag alltid haft svårt för att förstå. Och det är med sådana här problem i åtanke som det blir direkt löjligt när feminister börjar prata om sne könsfördelning bland professorer i form av en systematisk och rikstäckande diskriminering av kvinnor.

Vårdnadsbidraget har förmodligen gjort större skada än nytta, och de problem som det orsakar i strävan efter en lyckad integration måste tas på allvar. Bland annat på grund av detta bör det därför avskaffas. Jag vill utöver ett avskaffande se en reformerad språkundervisning, ett införande av ett lagar- och reglertest, samt en flexiblare arbetsmarknad.

För alla som har ett intresse i den samhällsekonomiska utvecklingen borde detta vara föga kontroversiellt. Och de som vill minska segregationen och öka jämställdheten borde inte heller vara främmande för mina förslag.

Simon Hedlin Larsson