Tag Archives: skatt

Säkerhetsfixerade politiker bakom otryggheten i samhället

I Sverige har vi en snedvriden uppfattning vad gäller trygghet. Vi har byggt vårt samhälle som om, något förenklat, människor till stor del är oförmögna att ta hand om sig själva och sina tillgångar, och som om det högsta måttet av trygghet är att pappa och mamma staten erbjuder generösa bidrag till alla som önskar.

Dick Klings nya bok, Tryggare kan alla vara, är en väckarklocka i trygghetsdebatten, som utmanar det utbredda och förlegade sättet att se på trygghet. Genom begreppen stötskydd och stöttålighet visar Kling på hur det förra leder till säkerhet, medan det senare leder till trygghet. I Sverige är vi således mycket säkra, men förhållandevis otrygga. Politiskt fokus har under alldeles för lång tid legat på att skapa säkerhet, och tryggheten har trots (eller tack vare) trygghetssystemen hamnat i skymundan.

Ett tydligt exempel på detta ser man på den svenska arbetsmarknaden. Högsta prioritet har varit att förhindra att fast anställda ska kunna sägas upp. Visst är det säkerhet, men är det trygghet? – nej knappast. Enligt Magnus Henrekson på Institutet för Näringslivsforskning (IFN) försvinner runt vart sjunde jobb varje år. Genom att så konsekvent och trångsynt fokusera på de anställdas trygghet har man i Sverige glömt bort att hundratusentals människor lämnar sina arbetsplatser varje år och behöver hitta en ny form av försörjning.

Tanken att arbetsgivarnas benägenhet att anställa skulle höra ihop med arbetsgivarnas möjligheter att avskeda verkar ha slagit förvånansvärt få. Kombinera detta med kostnaderna, byråkratin och svårigheterna att driva företag i Sverige, och man kan med enkelhet se varför svenskar håller fast vid sina jobb så länge som möjligt. Och detta gör vi oavsett om vi trivs eller inte. Ingen lär därför bli förvånad över att svenskar, bortsett från italienare, trivs sämst på sina jobb bland alla OECD-medlemmar. Politikernas strävan efter säkerhet åt de anställda har lett till en massvantrivsel bland arbetare, ett helvete för arbetslösa, och en utbredd otrygghet i hela det svenska samhället.

Trygghet har emellertid fler dimensioner än så. En viktig aspekt som Kling tar upp i sin bok är den ekonomiska tryggheten.  Ofta relateras ekonomisk trygghet till att ha sparat kapital som kan användas exempelvis för att betala oväntade utgifter. Men som Kling visar är det hela en tredjedel av alla i åldern 16-79 år som inte har något sparkapital alls eller mindre än 10 000 kr. I Sverige råder ett stort trygghetsunderskott.

Varför är det så få som sparar? Är vi svenskar såpass dumma att vi inte förstår vikten av att spara – det som Robert Solow påvisade i sin modell för femtio år sedan, och som tillhör de nationalekonomiska modeller som faktiskt har en stark koppling till verkligheten? Knappast. Problemet är snarare att vänsterregeringar systematiskt under 1900-talet har tagit bort nästan alla incitament och möjligheter för medel- och låginkomsttagare att spara pengar. Och de som väl har haft råd att spara pengar har jagats iväg till Monaco, Schweiz och Lichtenstein genom införanden av aggressiva kapitalskatter.

Bilden är hämtad här.

Lars Kriss skriver i Södermanlands Nyheter:

“Sveriges problem är inte den lilla del av befolkningen som lever på olika former av socialhjälp. Vår stora plump i protokollet är att medelklassen – i ett av världens i alla fall 25 rikaste länder – i väldigt hög utsträckning saknar eget sparande.”

I Sverige sparar staten åt hushållen. Skatt samlas in och återbetalas genom olika bidrag och utbetalningar. Men är det verkligen någon som på fullaste allvar tror att staten vet bättre hur dina pengar bör spenderas än du själv? Och att det dessutom gäller människor i så stor utsträckning att det legitimerar världens högsta skattetryck?

Skatt är hejdå till halva inkomsten, kommunbistånd till Kinaresor, stöd till vänsterextremister i Latinamerika och föreningsbidrag till kaffekokarklubbar. Men i Sverige tycker många det är okej att bli av med runt varannan krona de tjänar, “skatten går ju till de behövande”. Faktum är dock att större delen av all skatt man betalar återgår till en själv, bara att det sker under ett senare skede i livet. VM-guld i skattetryck kommer aldrig kunna motiveras med fattigdomsbekämpningsargument. Som Dick Kling påpekar skulle runt 3 procent av statsbudgeten räcka för att försörja alla Sveriges materiellt fattiga. De övriga 97 procenten av våra skattepengar måste således motiveras av andra skäl. Som att staten ska förvalta dina pengar för att du inte ska slarva bort dem, och för att du ska spendera dem på rätt saker.

Men hur vet staten vad som är rätt för dig? Och vad är det som säger att staten inte slarvar, utan tvärtom är expert på att hantera pengar? Har ni ringt Skatteverket någon gång? Senast undertecknad gjorde det förra veckan slutade det med sju handläggare, fyra direktnummer, tre receptionister och två växlar för att åtgärda ett problem som berodde på ett digitalt inmatat stavfel från Skatteverkets sida. Brittiska call centers i Calcutta framstår som röda mattan och glas med bubbel i jämförelse.

Som PJ Anders Linder skriver i sin söndagskrönika i SvD:

“Om man tar för givet att Storsamhället ska ordna tryggheten, kan man lätt få problem när det misslyckas”

Hela poängen görs därför bäst i form av en fråga. Hur många känner sig trygga i att staten kommer att hjälpa en ifall man skulle förlora sin inkomst eller bostad och råka ut för en större kris?

Få lär se staten som en livlina, och framförallt inte som den bästa livlinan. Ändå låter många svenskar staten ta merparten av allt de tjänar. Man blir lätt mörkrädd…

Simon Hedlin Larsson

Miljöpartiet vill ta risker med dina pengar

Sanna Raymans kommentar på SvD:s ledarsida är så bra att den blir inklippt i sin helhet:

“Riskkapitalist har blivit vänsterns signalord för gniden och samvetslös. Regeringen gynnar riskkapitalister, ryade Ylva Johansson (S) i höstas när 465 apotek såldes till fyra olika företagsgrupper.

Och visst, det fanns riskkapitalbolag med i bilden. Men, kanske ska vi fundera lite på vad det innebär att ”riskera” något?

Att riskera är att satsa på ett osäkert kort. Riskkapitalisten vågar ofta mer än långivare i allmänhet. Självklart med baktanken att det ska betala sig, men är det klandervärt? Jag kan inte riktigt tycka det.

Nu föreslår MP en statlig riskkapitalfond för mindre företag inom miljöteknikutveckling. Okej. När en riskkapitalist satsar egna pengar är det alltså suspekt, men när staten riskerar gemensamma medel är det en dygd? Märkligt!

Vad har vi för skäl att tro att risktagandet skulle bli klokare av att den som satsar inte känner förlusterna på det egna skinnet? Riskkapitalisten riskerar. Maria Wetterstrand och Peter Eriksson påverkas däremot inte om deras satsningar misslyckas. Men vi kan vara säkra på att de kommer att vara fulla av gröna drömmar och idealism när de tar risker med andras pengar.”

Några viktiga konstateranden: 1) alla tar risker hela tiden eftersom ingen vet hur framtiden ser ut, 2) tar man risker med egna medel är man i praktiken alltid mer benägen att maximera resultatet, än om man gör det med andras tid och pengar, och 3) tar staten risker uppfattas detta sällan som risker, eftersom att staten – som många felaktigt fått för sig i vissa delar av västvärlden – inte anses kunna gå i konkurs.

Den första punkten är viktig att komma ihåg när man svartmålar riskkapitalister. Efterföljande konstaterande bör säga en del om hur bra staten är på att investera kostnadseffektivt (hög benefit-cost ratio). Och den sista punkten lär de flesta ha glömt eller aldrig känt till, det var nämligen det som gav oss den amerikanska subprimekrisen.

När staten satsar blir det en garant för andra investerare att spendera pengar inom samma område. Köper staten subprimelån är det fritt fram för andra att köpa subprimelån; vill man sedan bli av med dem kan man ju bara sälja dem till staten.

Och ni som säger att det var någon slags girig fri marknad som orsakade finanskrisen, är det en fri marknad när amerikanska staten indirekt äger hälften av alla subprimelån? Är det en fri marknad när man lagstiftar för att tvinga banker att låna ut pengar till kreditovärdiga klienter? Och är det en fri marknad när sydostasiatiska regeringar implementerar kanske världens starkaste merkantilistiska handelspolicys som leder till att bubblan blåses upp med billiga pengar att låna och billiga produkter att köpa?

Som David R. Henderson vid Hoover Institution på Stanford University har påpekat måste kapitalistkritiker bevisa att girigheten har ökat, eller acceptera att den är statisk och därför inte har något med krisen att göra. En kris – det vill säga ett starkt avvikande från det normala – kan ju bara inträffa om någonting förändras, och om girigheten är konstant över tid kan vi således utesluta den som en orsakande faktor.

Det var vare sig bankernas eller den fria marknadens idé att aggressivt trycka på för att dubbla antalet bostadslån till kreditovärdiga klienter. Som otaliga gånger förr var det ett verk skapat av välvilliga politiker. Men som också otaliga gånger förr ledde det helt fel.

Statligt risktagande gav oss den största finanskrisen sedan depressionen. Om Miljöpartiet får bestämma ska staten satsa ännu mer. Och alla vet vilka som får betala notan.

Simon Hedlin Larsson

LO har aldrig velat att du ska spara pengar

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin skriver idag i Aftonbladet på debattemat “pengar och sparande” att det är “Omöjligt att spara i klyftornas Sverige”. Hon menar att bland de viktigaste orsakerna till de påstådda ökade klyftorna är “ökade ekonomiska skillnader mellan de som arbetar och de som är arbetslösa eller sjuka”, vilket givetvis beror på att “skatterna har sänkts, mest för de som redan tjänar bäst”.

Lösningarna kanske inte är så oväntade. “Heltid ska vara en rättighet” och “trygghetssystem repareras”, menar LO-ordföranden.

“A-kassan och sjukförsäkringen levererar inte längre den trygghet de ska göra. Det tvingar människor att själva bygga upp en egen buffert,” fortsätter hon. Frågan är bara vad a-kassan och sjukförsäkringen har med att det skulle vara svårt att spara? Möjligtvis att de skulle kosta så mycket i skatt att människor får lite till övers, men det är svårt att tänka sig att LO:s ordförande skulle antyda något sådant. Här handlar det förmodligen snarare om en något förvirrad spökskribent som blandar ihop svårigheterna att spara kapital i dagens Sverige, med påstådda anledningar om varför människor ha behov av att spara.

Och om vi ska diskutera vad artikeln faktiskt är tänkte att handla om – pengar och sparande – kan man konstatera att skillnaden mellan rik och fattig inte har ett dugg att göra med möjligheterna till att spara en fraktion av sin inkomst.

Att Lundby-Wedin gick med på att låta någon skriva en artikel på detta tema är faktiskt förvånande; att prata om just sparande borde annars vara någonting som LO drar sig inför i det längsta. Jag menar, är det någon organisation som har verkat för att öka skillnaderna mellan arbetande och arbetslösa är det ju LO. Detsamma gäller låg- och medelinkomsttagares värdelösa möjligheter till att spara. Höga ingångslöner, extremt höga skatter, låg lönespridning, höga marginalskatter, världens starkaste anställningsskydd, attacker mot visstidsanställningar, ständiga krav på reallöneökningar – att det är ljusår mellan arbetslösa och arbetsmarknaden, samtidigt som få har råd att spara, är ju ett direkt resultat av LO:s alldeles för stora inflytande.

Sedan kan man alltid diskutera huruvida konsekvenserna har varit bra eller dåliga, men helt klart är i alla fall att LO aldrig har haft några ambitioner om att svenska låg- och medelinkomsttagare ska ha några möjligheter till att spara pengar. LO är istället högst ansvariga för att staten idag tar mer än hälften av allt vad du tjänar för att sedan kunna klumpa ut miljonbelopp till olika myndigheter i hopp om att Sverige ska kunna ta hem den åtråvärda titeln flest byråkrater på capita.

Simon Hedlin Larsson

Stommen i Vänsterpartiets ekonomiska politik

Eva Olofsson (v) skriver på SvD Brännpunkt att Vänsterpartiet istället för att låta hushållen få behålla en större del av sina inkomster vill: “/…/ satsa på att anställa fler i äldreomsorgen, vården och skolan.”

Detta var väl föga förvånande. Finns det något som Vänsterpartiet inte vill satsa på?

Simon Hedlin Larsson

Bortkastat bistånd

Av de inlägg jag har läst tycker jag att PJ Anders Linder har den bästa kommentaren gällande svenska kommuners biståndspengar. Bland det värsta jag vet är slöseri med skattebetalarnas pengar – som om man kunde spendera de lite hur som helst.

Och den här historien om hur svenskt bistånd finansierar somliga kommunalråds semesterresor är knappast förvånande, men gör likväl att man mår dåligt av att höra det. Inte nog med att det är skattemedel som bekostar dessa resor, det är pengar som är tänkta att gå till att hjälpa de i världen som har det sämst ställt.

Det är för övrigt myket enkelt att få en bild framför sig av hur detta går till; jag skulle gissa att det ser ut ungefär såhär:

1) Någon på kommunen tycker det vore intressant att göra ett internationellt projekt. Man spånar på lite idéer och kommer fram till att det vore kul att göra ett intellektuellt utbyte med Indien.

2) Man kontaktar en indisk organisation eller liknande och planerar för ett studiebesök. En projektplan författas och används för att äska biståndspengar.

3) 4-5 personer från kommunen åker till Indien, är där i en vecka, träffar lite människor från den nämnda organisationen, ser sig omkring, och har allmänt trevligt.

4) Delegationen kommer hem till Sverige, och skriver en rapport som läggs till handlingarna under nästa styrelsemöte och sedermera arkiveras i en pärm. Klart.

Kan någon nu säga mig när dessa skattepengar, som också är biståndspengar, som för hundratusen eller så finansierade denna resa, användes så effektivt som möjligt för att göra maximal nytta för Indiens svältande barn?

Dessa resor och liknande kommunala internationella projekt är oftast flummiga, utan en tydlig målbild och konkreta resultat. De gör säkert ingen skada – man lär ju i alla fall bidra en viss del till landets turism – men särskilt mycket nytta gör de inte heller.

Jag tror att jag och PJ Anders Linder landar i ungefär samma slutsats, vilket är att kommunalråd får åka på dessa resor om pengarna tas från en budgetpost som heter något i stil med “Kommunens utlandsresor för långsiktigt utvecklingsarbete”, och om man lyckas få skattebetalarnas godkännande för att bekosta detta.

Men kom inte och ta pengar från statens utlandsbistånd, det slösas redan tillräckligt som det är i dagsläget. Vill man, som jag, på allvar hjälpa världens mindre lyckligt lottade är det knappast en bra metod att ge biståndspengar till kommunerna. Då är det istället minskad protektionism och avskaffande av subventioner som stänger ute fattiga länder från världsmarknaden som gäller.

Simon Hedlin Larsson