Tag Archives: Socialdemokraterna

Förtroendebarometern 2009

MedieAkademin har på ett seminarium idag presenterat resultaten för sin förtroendebarometer år 2009 (se 1, 2, 3). I topp hittar vi vanlig ordning Sveriges Radio, IKEA och Sveriges Television. Men barometern bjuder också på en del förändringar sedan tidigare år. Jämfört med år 2008 har har storföretagen tappat från 39 % mycket/ganska stort förtroende till 27 %, och Socialdemokraterna från 36 % till 26 %. Samtidigt har Moderaterna ökat från 29 % till 40 %.

Mer information om själva mätningen, samt den kompletta listan, finner ni här. Tidigare mätningar här. Jag har även försökt sätta ihop en bild av .pdf-dokumentet med den kompletta listan för de som bara är intresserade av själva resultaten (siffrorna anger som sagt hur stor andel i procent stort eller ganska stort förtroende det fanns bland de tillfrågade):

Simon Hedlin Larsson

Mona Sahlins stora risktagande

Mona Sahlin menade uppenbarligen allvar när hon sa att Socialdemokraterna måste vara tydligare med vad de vill. Man har nyligen offentliggjort sin valstrategi för valet 2010 där man presenterar aldrig tidigare skådade nivåer av klarhet. Eller vad sägs om:

  • “Rätt budskap, rätt illustration med rätt kommunikatör till rätt målgrupp”
  • “Tillsammans med v och mp”
  • “Söker mandat för S-ledd röd-grön samarbetsregering”
  • “Ett antal gemensamma aktiviteter”
  • “Effektivt resursanvändande av personer och pengar”

Dessutom har man nu löst ett par gordiska knutar och fattat flera revolutionerande beslut som att man ska samarbeta med SSU och S-kvinnor, framstå som ett framtidsinriktat parti,  berätta för väljarna varför man vill ha deras förtroende, och att LO ska vara en central del av valrörelsen. Som sagt, revolutionerande.

Aftonbladet frågar den nytillsatte valgeneralen Bo Krogvig om det inte är riskabelt att berätta för motståndarna hur man tänker angripa dem. Krogvig svarar: “Det kanske finns en risk, men den får vi väl ta.”

Det var så sant som det var sagt. Den rödgröna röran får passa sig noga nu för genom att skänka den borgerliga alliansen detta vapen har man nu avslöjat allt om socialdemokratiska valrörelsen…

Simon Hedlin Larsson

Miljöpartiet tågar framåt

Som jag konstaterade igår växer sympatierna för Miljöpartiet. De framstår som ett ungt och modernt parti, och deras framfart tros bero till stor del på väljarflykt från Socialdemokraterna – som nu tryggt kan rösta på MP och ändå få samma regering. Troligtvis lär även en del centerpartister vandra till Miljöpartiet nu när det finns risk att Centerpartiet tappar en del av sin miljprofil.

I en opinionsundersökning gjord av Aftonbladet och United Minds får Socialdemokraterna faktiskt under 30 procent (1, 2):

  • M: 27,4 % (+0,8)
  • FP: 6,8 % (+0,9)
  • C: 4,4 % (-0,2)
  • KD: 3,7 % (-0,5)
  • MP: 10,4 % (+1,8)
  • S: 29,7 % (-4,0)
  • V: 6,9 % (+1,2)
  • SD: 5,7 % (-0,3)
  • PP: 2,5 % (+0,4)
  • Övriga: 2,5 % (+-0)

Och med Socialdemokraternas mer liberala och miljöintresserade väljare går till Miljöpartiet, verkar det också som om väljarna på andra sidan skalan går till Vänsterpartiet. Nu är detta bara en av många opinionsundersökningar – och är det någonting historien har lärt oss är det att inte lägga för mycket vikt vid opinionsundersökningar – men det är ändå ganska intressant att försöka analysera eventuella förändringar i väljarsympatier.

Dock ska man komma ihåg att ett eventuellt ras för Socialdemokraterna inte betyder lika mycket som det gjorde på minoritetsregeringarnas tid. Nu är en röst på S och en röst på MP båda en röst på Mona Sahlin som statsminister. Samtidigt spelar det en avgörande roll för regeringssammansättningen, och för två partier som man kan säga har varit i ständig opposition, innebär fler röster på V och på MP att Sverige får vad Göran Persson förmodligen skulle kalla “en mycket oerfaren regeringen”.

Simon Hedlin Larsson

George W. Bush eller judarna bakom 11 september: ett par tankar om konspirationsteorier

Konspirationsteorier är spännande. De anspelar på människans psykologi på ett sätt som är ganska likt det som används av de abrahamitiska religionerna och deras heliga texter. Källkritiken är urusel – närmast patetisk – och teserna som drivs är svagare än 212-isotopen av polonium (sönderfallande atomtyp med en halveringstid på cirka 299 nanosekunder). Men människan vill ju så gärna tro! Och naturligtvis ska hon få göra det. Det enda som jag har invändningar emot är när man presenterar sin tro som sanning, och när man gör detta i källkritikens namn, trots att man själv besitter den största bristen på kritiskt tänkande. Ett aktuellt exempel på detta är den så kallade Sanningsrörelsen som var kvällens tema i SVT Debatt och som det har skrivits om i bland annat Svenska Dagbladet.

Jag ska inte skriva en lång överläggning om varför de flesta konspirationsteorier är trams för då kommer det bara sluta med en massiv samling av volymer som förmodligen hade gjort självaste August Strindberg grön av avund. Istället hade jag tänkt att lite kort spalta upp ett par funderingar och frågor som gärna konspirationsteoretikerna själva får svara på:

1) Det är spännande att läsa kommentarerna på konspirationsteoriportalen Vaken. Speciellt förtjust är jag i den person som menar att TV4 och dagstidningarna ingår i någon slags maktelitistisk konspiration – jag menar själva tanken att medier som använder Wikipedia som källa och som på grund av värdelös research ständigt felciterar skulle lyckas kunna föra svenska folket bakom ljuset är ju smått komisk. Jag kan inte heller låta bli att le åt att denna person som vill ha sanningen och som ifrågasätter de officiella utredningarna av 9/11 för att man inte helt säkert kan veta att de stämmer har en bild på Platon (den allsmäktiga elitens beskyddare) på sin användarprofil på hemsidan (apropå sanning och fakta; se för övrigt gärna Platons lärare Sokrates som föddes 470 ELLER 469 f.Kr.).

2) Om man nu hittar så bra information på Internet om vad som egentligen hände den 11 september för åtta år sedan, undrar jag hur man vet att inte Internet också är en konspiration. Internet kanske inte ens är kopplat till USA, utan all information kommer från européer. USA kanske inte ens finns. Senast jag var i New York kan jag ha varit på en ö som ligger ungefär mellan Europa och det som antas vara USA, men som mörkats på Google Earth som vatten. Varför inte.  Solen snurrar förmodligen runt jorden och Christer Fuglesangs månlandning filmades i en bunker i Nebraska.

3) Det finns en mycket bra bok som heter “The Looming Tower: Al-Qaeda and the Road to 9/11” som jag rekommendarar alla 9/11-skeptiker att läsa. Bland annat berättar boken om John O’Neill, FBI-agenten som var al-Qaida på spåren. O’Neill hann dock aldrig få gehör för sitt case då interna motsättningar och avgång kom emellan, varför han slutade på byrån i slutet av augusti 2001. Hans nya jobb var… säkerhetschef på World Trade Center, och tre veckor senare var han bland de första offren som identifierades efter flygattackerna. De som tror att Bushadministrationen låg bakom 9/11 får gärna förklara varför man inte lät O’Neill fortsätta knyta samman al-Qaida med diverse terrorattentat då det hade varit en utmärkt täckmantel för statligt planerade attacker på det amerikanska folket.

4) Slutligen vill jag bara passa på att ställa frågan hur i hela världen konspirationsteoretikerna menar att man klarar av administrera och upprätthålla sådana här konspirationer när inte ens Ingvar Carlsson för tretton år sedan lyckades samla den absolut innersta kretsen inom Socialdemokraterna utan att information från deras hemliga möte läckte till media. Sätt då dessa 5-6 toppsossar i proportion till att organisationen TV4 med alla ägare och alla anställda har anklagats för att tillhöra en konspiration som är rädda för sanningen om 9/11.

Nej, större etablerade konspirationer som pågår under en längre tid, just som att judarna skulle ha legat bakom 9/11 eller att människan aldrig har varit på månen, har jag mycket svårt att tro på. Vi människor är helt enkelt för korkade och inkompetenta för att kunna lyckas med något sådant.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om:

Vem är splittrad?

Under Socialdemokraternas kongress, som slutade igår, har media med flera diskuterat eventuella splittringar inom partiet och hur olika falanger måste stävjas av Mona Sahlin och partistyrelsen. Jag tycker detta är en ganska larvig diskussion. Socialdemokraterna är Sveriges största parti och har man så många medlemmar är det väl inte speciellt konstigt att man också har tydliga åsiktsskillnader i de flesta politiska frågorna. I det här landet, mer än något annat land i världen, får man ju dessutom tycka vad man vill.

I exempelvis Brunei och Singapore råder ett brett politiskt consensus, och så blir det ju i odemokratiska länder där yttrandefrihet är en paragraf i någon konvention som arkiverats längst in i palatsbibliotekets källare och landets enda tidning ägs av den sittande regimen. Nej, en livlig debatt är bara sunt, så även inom Socialdemokraterna.

Simon Hedlin Larsson

Nyliberalismen spökar igen

Det var ganska komiskt att läsa fackliga representanter skriva på SvD Brännpunkt igår då de både en och två gånger attackerade den borgerliga alliansens påstådda nyliberala politik:

“Här borde S kunna axla ansvaret för att formulera småföretagares frustration över det som faktiskt är konsekvenserna av nyliberal politik, exempelvis när det gäller beställaransvar och åtgärder som stöder snabba fakturabetalningar och att ge mer resurser till kampen mot ekobrotten och att tydligt verka för att såväl privat som offentlig upphandling inte medverkar till lönedumpning, otrygghet och fiffel.”

Kan någon berätta för mig om någon inflytelserik nyliberal som tycker det är bra med dåliga kontroller och ekonomisk brottslighet? Jag kräver inte mycket så det räcker med _en_ person. Detta är ganska kass argumentation som tyvärr inte är helt ovanlig. Självklart har Sveriges socialister mängder av kritik mot regeringens politik, men det blir lite märkligt när man slänger in ordet nyliberal lite här och var bara för att det känns bra.

Att Göran Persson som skolminister kommunaliserade skolorna anser många har lett till negativa konsekvenser i form av att variationen mellan utbildningsmöjligheterna i olika kommuner har blivit mycket stora. Ska jag som inte gillar planekonomi då kalla denna kommunalisering och decentralisering för kommunism?

Nej, använd orden i dess egentliga bemärkelse, annars kommer de att tappa sina innebörder. Och jag kan nog tala för nyliberalismen när jag säger att vi visserligen föredrar att det finns många ägare framför att en liten politisk elit styr och ställer i människors vardag, men det finns ingen nyliberal som förespråkar varken lagbrott, otrygghet eller fiffel.

Sedan har den borgerliga alliansen inte ens fört en nyliberal politik, utan en mycket försiktig mittenpolitik som Yngve Holmberg på sin tid förmodligen hade kallat för socialistisk. Men det är en annan fråga.

Simon Hedlin Larsson

Skydda kvinnor och barn!

Jytte Guteland, ordförande SSU, fick möjlighet att i gårdagens SVT Gomorron Sverige resonera kring kriget i Afghanistan inför starten av Socialdemokraternas jobbkongress. Hon landade i den sunda uppfattningen om att Sverige bör ha fortsatt militär närvaro i landet enligt det fredsskapande mandat som FN har gett.

Det var dock lite intressant att höra hur hon tyckte det var viktigt att svenska soldater fanns på plats för att skydda specifikt “kvinnor och barn”. Det finns ju 16-18 miljoner vuxna män eller så i Afghanistan och skulle tippa på att 15-17 miljoner av dessa är civila och obeväpnade. Men det gör inte så mycket. Män är ju djur.

Simon Hedlin Larsson

(S) Skellefteå inför kongressen: “Sverige har världens mest liberala skolpolitik”

Socialdemokraterna laddar för “Jobbkongressen 2009” (1, 2, 3, 4, 5). Carina Lundberg, ordförande för Socialdemokraterna i Skellefteå sa till SVT Agenda i söndags angående den stundande friskoledebatten:

“Jag tycker inte det är rimligt att vi har vad jag tror är världens mest liberala skolpolitik.”

Jo, precis, svenskt skolpolitik är sååå liberal. Mig veterligen är Sverige det enda landet i världen (och finns det fler så är de garanterat inte många) där det är förbjudet att ta ut avgifter på vare sig grundskola, gymnasieskola, högskola eller universitet.

Svenska skolan präglas av en alla-ska-med-mentalitet som i praktiken har inneburit en behandla-alla-lika-undervisning. Att ha så pass dålig anpassning till elevernas individuella behov, intressen, talanger och brister är ganska unikt, och det är därför inte speciellt konstigt att vi på senare år har tappat i internationella mätningar.

Människor är olika och det erkänner man inom samhällets flesta institutioner, men svenskt utbildningsväsende har fortfarande en dröm om att kunna hitta rätt undervisningsformel, ett gyllene snitt, som ska kunna passa alla exakt lika bra.

Skolan ska erbjuda lika möjligheter för människor att kunna utvecklas efter sina personliga behov och ta tillvara på sin potential. Det är raka motsatsen till dagens likabehandling.

Simon Hedlin Larsson

Partipolitisering när den som är som värst

Jag tycker ibland det finns skäl till att inte bjuda in politiker till debatter för att det alltför ofta blir, särskilt inför val, en diskussion om alla fel som regeringen har gjort, kontra att regeringen minsann har gjort allt i sin makt för att lösa problemet i fråga. Partipolitiseringen oavsett vilken fråga debatten gäller är naturlig, än dock beklaglig, för det är inte speciellt roligt att vara åskådare och det ger inte särskilt mycket heller. Men jag kan ändå köpa att det blir såhär i flera fall eftersom att om man vill diskutera exempelvis straffskalan för grov misshandel eller nya arbetsmarknadslagar kan det te sig lite märkligt om man inte har lagstiftare på plats. Vad jag däremot har svårt för är när man försöker göra partipolitik av precis allting.

Ta exempelvis den senaste tidens uppståndelse kring Thomas Bodström och hans utomparlamentariska uppdrag – en fråga där jag tycker att många borgerliga bloggare har gått bort sig rätt rejält genom att hacka på honom som om det vore förfärligt att han inte bor i plenisalen. Jag kommer att arbeta hårt för att den borgerliga alliansen ska bli omvald, men min förutsättning för att vara med i det politiska spelet är att göra det på ett schysst och ärligt sätt.

Det är väl jättebra att Bodström arbetar som advokat vid sidan av riksdagsarbetet? Alldeles för många riksdagsledamöter kommer direkt som sakkunniga från något departement och har väldigt liten erfarenhet av medelsvenssons vardag, vilket jag skulle säga är ett av de största problemen med dagens svenska demokrati (minska antalet ledamöter och individualisera valen i riktning mot Storbritanniens och Frankrikes system – men det är en annan fråga).

Sett till mina egna politiska åsikter tycker jag det är utmärkt att Bodström skriver böcker – då kan han förhoppningsvis vara med och stoppa anarkistiska Piratpartietsympatisörers strävan efter den fria fridelning och kopiering av upphovsrättsskyddat material som de anser vara en mänsklig rättighet (BBC-inslag efter EP-valet i somras), och istället försöka finna en lösning som både är modern ur tekniska aspekter samt skyddar och bevarar den personliga integriteten och samtidigt ger upphovsrättsinnehavaren betalt för dennes arbete.

Och eftersom jag är stark förespråkare av privata utbildningsinstitutioner är jag även positivt inställd till att Bodström sitter i Pysslingens styrelse. Återigen en stor eloge till honom för att han tar på sig  verklighetsförankrade uppdrag och träffar och pratar med väljare istället för att låsa in sig på sitt rum i ledamotshuset och ösa in motioner med endast sin egen namnunderteckning – som om hundrafemtiosju nedröstade yrkanden är ett bevis på att man är en hårt arbetande politiker värd att få sitta en mandatperiod till.

Som sagt, jag tycker det har skrivits mycket trams om Thomas Bodström den senaste månaden. Visst har han varit borta från en del voteringar i riksdagen, men personligen tycker jag inte att knapptryckandet är speciellt märkvärdigt, även om det givetvis fyller en symbolisk funktion. Innan omröstningarna sker i kammaren är frågorna oftast i praktiken avgjorda på förhand i utskotten. Och mig veterligen har Bodström aldrig missat ett utskottsmöte för att vara advokat eller skriva böcker. Dessutom brukar han vara med på i princip alla interpellationer och utfrågningar.

Nej, jag är gärna med och sågar Socialdemokraternas politik och förklarar varför en borgerlig allians är ett bättre regeringensalternativ än den rödgröna röran. Men om man ska attackera oppositionspolitikerna som individuella parlamentariker, då ska det göras på saklig grund. Och jag ser inga skäl till att inte erkänna att Thomas Bodström är en utmärkt politiker – även om jag dock (naturligtvis) tycker att han har fel politiska uppfattningar.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: