Tag Archives: status

Vad man vill är inte alltid vad man gör

Dagens Nyheters huvudledare handlar idag om mat:

Ett /…/ problem är att människor säger sig vilja betala för kvalitet, att upprördheten efter ännu en i raden av uppmärksammade grisskandaler är kort, och att allt tycks glömt och förlåtet när den danska fläskfilén ligger där och blinkar med sin röda lapp där det står 69 kronor kilot.

/…/ På många stora orter kan man numera välja direkt. Fryst dansk kyckling (eller filé), färsk svensk massproducerad kyckling, majsuppfödd färsk kyckling (men också massproducerad) eller småskaligt och ekologiskt uppfödd kyckling.

För den sistnämnda varianten brukar man behöva betala fyra till fem gånger mer än de billigaste alternativen. Det kan inte vara livmedelsindustrins eller de lokala handlarnas sak att göra de djurrättsetiska och gastronomiska valen åt oss. Det ansvaret måste vi bära själva.

Vilket följaktligen resulterar i:

Sanningen är att vi får de varor vi förtjänar. Inte de varor vi säger oss vilja ha, utan dem vi till sist väljer när vi står i mataffären.

Och en del tycker säkert det låter konstigt att människor säger sig vilja ha vissa matvaror men köper andra. Valet är ju fritt, eller hur?

Men i själva verket är det inte särskilt förvånande. Hur många gånger har man inte hört någon säga “Det vore så kul att vara volontär!” Och hur många känner man som volontärarbetar? Tja, för egen del, förutom de som man har lärt känna genom ideella verksamheter, typ noll.

Människor säger att de vill volontärarbeta. För de tycker det är fint. Människor säger att de vill laga mat själva i hemmet. För de tycker det är fint. Människor säger en väldig massa saker de skulle vilja göra, ofta för att det innebär status (inkluderar även att utbilda sig, resa till fattiga länder och  hjälpa andra), men ibland också för att de själva tror på det. Tyvärr så blir det väldigt sällan av, och det handlar mestadels om att man antingen inte hinner (läs: inte orkar), eller tänker göra det senare (läs: aldrig).

Sådan är verkligheten. Men sådan har den varit länge, och därför finns det ingen anledning att förvånas.

Simon Hedlin Larsson

Den unga generationens intellektuella förfall

Problemet med strukturteorier är att de alltid löper risk att göra paranoida påståenden. Den svenska feminismen är särskilt duktig på just det. Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren skriver på Aftonbladet Debatt om spökpatriarkatets nedtryckning av unga tjejer:

“För inte så länge sedan var föräldrar stolta om deras barn var duktiga i skolan. Ja, det gällde om döttrar var duktiga i skolan också. Nu för tiden, när unga kvinnor är superduktiga och slår killarnas betyg med hästlängder, ja då är duktigheten ett problem.”

Slutsatsen är att bara för att killar inte längre är duktiga är det inte längre fint att vara duktig, vilket går ut över högpresterande tjejer, så kallade prestationsprinsessor. Visst är det praktiskt att skylla alla samhällsproblem på kvinnoförtryck. Det ökar dessutom sannolikheten för att man någon gång kommer att träffa rätt. Fast paranoidstrukturfeminister erkänner sällan att de har fel. Det blir lite you-can’t-miss-if-you-call-whatever-you-hit-the-target-mentalitet. I detta fall är man dock (som vanligt) ute på en rejäl cykeltur.

För det första har man i detta land länge sett ner på duktighet, eftersom denna explicit innebär att någon är mindre duktig – vilket naturligtvis är orättvist. Etableringen av detta tankesätt tackar vi Socialdemokraterna och LO för dagligen. 20-talister och 40-talister kan upplysa Ernsjöö Rappe och Sjögren att när de växte upp kallades framstående elever professorer, de som idag kort och gott kallas nördar.

För det andra, att man värderar ambitioner och talanger lägre idag än igår har ingenting att göra med killars relativt sett sämre prestationer. Det handlar inte om patriarkatet, utan om något mycket större, nämligen denna generations intellektuella förfall.

Det kvittar om du är kille eller tjej; att vara duktig uppmuntras sällan oavsett kön. Detta fenomen har orsakats av en samhällsutveckling där helt nya värderingar styr. Det är fortfarande coolt att ha mycket pengar, men istället för hårt slit är det mest beundransvärt om man har arbetat så lite som möjligt för att spara ihop till dem. Denna mentalitet präglar för övrigt hela landet i stort; det är fint att arbeta lite. För då får man en massa tid till allt det där viktiga, typ som tv-serier, 45-kronorslatte på stan, Dan Browns senaste, och en extra resa till Kanarieöarna.

Och just den där ytterliggare resan till Las Palmas känns så otroligt värd; finns det något bättre än att kliva upp kl 04 varje morgon i en vecka för att knuffa ner tyskar och britter i poolen i jakt på en ledig solstol att “paxa” (boka) för dagen genom att placera en urtvättad IKEA-handduk på den? Det är emellertid inte bara den fantastiska hotellbuffén och m&m (magsjuka och Magnecyl) resten av resan som lockar; i dagens Sverige är det också status att vara berest och världsvan. Det vill säga berest som i att ha åkt buss mellan Hua Hin och Bangkok, och världsvan som i att kunna den ungefärliga växelkursen mellan krona (SEK) och bath (THB).

Oavsett vad opinionsundersökningar säger (då människor svarar vad de tycker att de borde tycka) är det närmast ett faktum att dagens unga värderar allmänbildning mer som nördigt än som status. Har man läst Platon (säger man Gorgias tror de man menar något i Sagan om Ringen-filmerna) frågar de om man är deprimerad. Abu Dhabi har de flesta aldrig hört talas om. Stora språnget låter för många som Christian Olssons medaljhopp. Och när man hävdar att demokrati inte är absolut rätt utan en åsikt (som måste försvaras), tror de att man stödjer diktaturer.

Någon gång försökte en ungdom förklara för en jämnårig konceptet Schrödingers katt, men gav upp då kompisen inte hade hört talas om kvantfysik. Har man inte bläddrat längre i kemiboken än till Demokritos är det liksom svårt att förstå elementarpartiklar och antimateria. Lite humor var det ändå då en person trodde att digerdöden var tigerdöden, orsakad av tigrar som utrotade nära hälften av Europas befolkning. En annan undrade om man inte kunde skydda ansiktet med händerna vid ett vulkanutbrott. Fast vad ska man egentligen förvänta sig av dagens ungdom då universitetslärare likställer merkantilism med fysiokrati?

Det är bara att inse och anpassa sig till att mer intellektuell kunskap och hårt arbete sällan uppskattas nuförtiden. Man kan därför spekulera i att anledningen till att killar presterar sämre än tjejer idag, jämfört med bakåt i tiden, har att göra med att killar bättre anpassar sig efter statustrender. När det inte längre är lika populärt att ha höga betyg och vara elevrådsordförande väljer man att istället gå med i en guild i World of Warcraft och streckfölja alla säsonger av “Scrubs”. Detta samtidigt som tjejer mognar tidigare, är mer självständiga och vågar gå lite emot strömmen. Dock lär det finnas många viktigare förklaringar. En av dem är att attityden till tjejer som läser vidare efter gymnasiet och gör karriär har blivit långt mycket bättre de senaste femtio åren (vilket är mycket positivt). En annan är att det börjar bli mer accepterat att ha höga ambitioner om man är tjej än om man är kille (vilket är negativt).

Men den främsta orsaken till att en del framgångsrika tjejer känner sig motarbetade av samhället är att Sverige krasst motarbetar alla framgångar – så länge du inte är idrottsstjärna eller LO-ordförande, förstås. Problemet heter inte patriarkatet, utan Jantelagen.

“Ten acts of human smallness,” skulle nog Karl Popper ha sagt.

Simon Hedlin Larsson

Större klasser, personliga brev och högre lärarlöner

Det kan väl knappast vara en nyhet för någon att svensk matematikundervisning halkar efter. Vågar man inte ställa krav på eleverna och betalar så lite att ingen vill arbeta med undervisning vore det naivt att förvänta sig något annat.

Att Jan Björklund nu vill ha mer matematikundervisning för så väl lärare som elever är nog mest ett sätt att svara på kritiken. De bristande kunskaperna bland svenska ungdomar handlar ju inte om kvantiteter i antal timmar man är fastkedjad i ett klassrum, utan om kvalitet och vad man faktiskt får ut av lektionerna och av sina självstudier.

Lotta Edholm och många andra skolpolitiker gillar inte ordet “roligt” så jag får väl använda “intressant” istället. Men det är i praktiken ingen skillnad; det man tycker är intressant är ju oftast som alltid roligt. Och vad som egentligen är poängen när jag har sagt och fortsätter tjata om att skolan måste bli mer rolig är att elever ska känna att det de lär sig har någon form av relevans. Hur ofta har det man haft det som svårast för att lära sig varit det som man tyckt varit mest intressant (och därmed roligt)?

Om man tror att svenska ungdomar hade kunnat lära sig mer än vad de kan idag kan man likväl säga att de har underpresterat. Och mycket riktigt är bristande motivation en av de absolut viktigaste orsakerna till underprestation.

Hur ska vi då höja motivationen och intresset bland dagens unga? Dels handlar det om att omarbeta kursplanerna så att det man lär sig blir mer praktiskt tillämpbart, och dels handlar det om att erbjuda bättre vägledning för att drastiskt minska antalet 20-åringar som jobbar som kassörer eller receptionister och åker till Thailand för att de inte vet vad de vill göra med sina liv. Den viktigaste lösningen är dock, utan tvekan, att se till så att vi får bättre lärare.

Det finns helt klart lärare som är både pålästa och pedagogiska. De gör ett mycket bra jobb och har heller ingen anledning att tro något annat. Men de är få. Många lärare har sovit sig igenom lärarutbildningen och föga förvånande är powernaps i bullriga miljöer en av de första färdigheterna som dessa lärare lär ut till sina elever. Jag vågar påstå att det är ett stort antal personer som väljer att bli lärare som aldrig borde ha blivit det.

Lösningen på problemet är givetvis den så ofta citerade åtgärden “höj läraryrkets status”. Men detta är inte helt enkelt. Sverige är inte Finland. Dagens ungdomar är inte vana vid auktoriteter. Som god medborgare ska man bekämpa staten hela sitt liv. Poliser är snutjävlar. Föräldrarna gör man revolt mot när man fyller tretton. Och om en lärare tar en elev i armen blir den anmäld för misshandel. Alla brister och alla fel är mänskliga. Utmaningar ska helst ersättas med en klapp på axeln. Piratpartiets enorma framgångar – och i synnerhet deras normalisering – vittnar också om detta framväxande postmodernistiskt flumsamhälle där struktur, krav och ordning ska motarbetas till varje pris.

Det går således inte att bara göra någon form av strukturell makeover – erbjuda lärare utökade befogenheter eller dylikt – och tro att ordning och reda ska knacka på dörren. Istället är pengar, och mer konkret lärarlöner, det främsta och viktigaste instrumentet för att långsiktigt höja kvaliteten inom lärarkåren och kunskapsnivån bland vilsna ungdomar.

Och för att höja lärarlönerna gäller det att tänka nytt. Att lämna in ett äskande på Rosenbad hjälper föga. Här krävs mer radikala insatser. Att tänka mer långsiktigt; vänta tio istället för två år med att köpa in nya datorsystem och skippa renoveringen av klassrummen bör vara högt prioriterat, men det skadar inte att tänka i andra banor också. Ett förslag av den kanske mer annorlunda typen är att göra skolklasserna större och minska lärartätheten. Mycket forskning tyder på att klasstorlek har liten påverkan på elevernas inlärningsförmåga. Att därför göra klasserna större kan vara en effektiv metod för att frigöra resurser som kan läggas på att höja lärarlönerna.

Man bör även göra om ansökningssystemet till universitetet som i dagsläget i de allra flesta fall enbart går på betyg. Gör så att alla ansökningar, åtminstone till hela program och examensutbildningar, måste innehålla ett personligt brev som bedöms individuellt. Idag finns det nästan inga incitament för vare sig skolor eller lärare att prestera lite extra bra; eleverna får ju ändå samma betyg (MVG) oavsett vilken skola de går i.

Genom att göra det möjligt för en skola att tydligt kunna visa att den är bättre än sina konkurrenter (genom att ha en hög andel studenter som kommer in på universitetet, och dessutom på bra sådana) ökar incitamenten för att konkurrera om och anställa de bästa lärarna. Inte bara blir en direkt effekt av detta högre lärarlöner, utan det leder faktiskt också till högre status för läraryrket.

Simon Hedlin Larsson