Tag Archives: Sverige

Sverige är bäst

… menar Bo Ekman och James Wine på Tällberg Foundation som vägt ihop ett antal index där Sverige totalt hamnar på en förstaplats. Ekman och Wine skriver:

Vi lägger så samman ländernas platssiffror på de olika listorna till ett slags meta­index. Liksom för tre år sedan beläggs första platsen av Sverige (platssiffra 4,6) vilket är 1,0 bättre än sist. Nu liksom då följs Sverige av de övriga fyra nordiska länderna om än i något varierad ordning. Tyskland har till exempel siffra 15,0, Storbritannien 18,9, USA, 25,4, Ryssland 72,9, Kina 82,0 och Indien 90,6.

Dessa mätningar av allt från konkurrenskraft, mänskliga rättigheter, miljö och demokrati bygger på systematiska jäm­förande analyser. Att Sverige och de nordiska länderna förstärker sin tätposition är intressant i en värld stadd i så dramatisk förändring. Tätpositionen speglar också bilden av Sverige och Norden som en det globala samhällets nationalpark.

Och egentligen borde väl detta inte förvåna någon. Lägger man samman faktorer som utbildning, fattigdom, globalt inflytande, miljö, jämställdhet, växthusgasutsläpp, politisk stabilitet, kriminalitet, naturalisering, arbetslöshet, korruption, folkligt inflytande, folkhälsa och sociala skyddsnät är det svårt att tänka sig att något land skulle vara bättre än Sverige. Detta innebär inte att alla svenskar lever perfekta liv. Sverige har tveklöst många och svåra problem. Även i Sverige finns många människor som lider, lever under omänskliga förhållanden och som samhället blundar för. Många svenskar har dålig hälsa, och problemen är av såväl fysisk som psykisk natur. Samtidigt är det också många som aldrig får möjlighet att utnyttja sin potential och sträva efter att uppnå sina drömmar. Allt detta måste vi naturligtvis försöka ändra på.

Men medan vårt ständiga arbete för att göra Sverige bättre pågår bör vi samtidigt erinra oss att Sverige på många sätt faktiskt är ett fantastiskt land. Och får man frågan om vilket man tycker är världens bästa land är det svårt att svara något annat än just Sverige.

Simon Hedlin Larsson

Säkerhetsfixerade politiker bakom otryggheten i samhället

I Sverige har vi en snedvriden uppfattning vad gäller trygghet. Vi har byggt vårt samhälle som om, något förenklat, människor till stor del är oförmögna att ta hand om sig själva och sina tillgångar, och som om det högsta måttet av trygghet är att pappa och mamma staten erbjuder generösa bidrag till alla som önskar.

Dick Klings nya bok, Tryggare kan alla vara, är en väckarklocka i trygghetsdebatten, som utmanar det utbredda och förlegade sättet att se på trygghet. Genom begreppen stötskydd och stöttålighet visar Kling på hur det förra leder till säkerhet, medan det senare leder till trygghet. I Sverige är vi således mycket säkra, men förhållandevis otrygga. Politiskt fokus har under alldeles för lång tid legat på att skapa säkerhet, och tryggheten har trots (eller tack vare) trygghetssystemen hamnat i skymundan.

Ett tydligt exempel på detta ser man på den svenska arbetsmarknaden. Högsta prioritet har varit att förhindra att fast anställda ska kunna sägas upp. Visst är det säkerhet, men är det trygghet? – nej knappast. Enligt Magnus Henrekson på Institutet för Näringslivsforskning (IFN) försvinner runt vart sjunde jobb varje år. Genom att så konsekvent och trångsynt fokusera på de anställdas trygghet har man i Sverige glömt bort att hundratusentals människor lämnar sina arbetsplatser varje år och behöver hitta en ny form av försörjning.

Tanken att arbetsgivarnas benägenhet att anställa skulle höra ihop med arbetsgivarnas möjligheter att avskeda verkar ha slagit förvånansvärt få. Kombinera detta med kostnaderna, byråkratin och svårigheterna att driva företag i Sverige, och man kan med enkelhet se varför svenskar håller fast vid sina jobb så länge som möjligt. Och detta gör vi oavsett om vi trivs eller inte. Ingen lär därför bli förvånad över att svenskar, bortsett från italienare, trivs sämst på sina jobb bland alla OECD-medlemmar. Politikernas strävan efter säkerhet åt de anställda har lett till en massvantrivsel bland arbetare, ett helvete för arbetslösa, och en utbredd otrygghet i hela det svenska samhället.

Trygghet har emellertid fler dimensioner än så. En viktig aspekt som Kling tar upp i sin bok är den ekonomiska tryggheten.  Ofta relateras ekonomisk trygghet till att ha sparat kapital som kan användas exempelvis för att betala oväntade utgifter. Men som Kling visar är det hela en tredjedel av alla i åldern 16-79 år som inte har något sparkapital alls eller mindre än 10 000 kr. I Sverige råder ett stort trygghetsunderskott.

Varför är det så få som sparar? Är vi svenskar såpass dumma att vi inte förstår vikten av att spara – det som Robert Solow påvisade i sin modell för femtio år sedan, och som tillhör de nationalekonomiska modeller som faktiskt har en stark koppling till verkligheten? Knappast. Problemet är snarare att vänsterregeringar systematiskt under 1900-talet har tagit bort nästan alla incitament och möjligheter för medel- och låginkomsttagare att spara pengar. Och de som väl har haft råd att spara pengar har jagats iväg till Monaco, Schweiz och Lichtenstein genom införanden av aggressiva kapitalskatter.

Bilden är hämtad här.

Lars Kriss skriver i Södermanlands Nyheter:

“Sveriges problem är inte den lilla del av befolkningen som lever på olika former av socialhjälp. Vår stora plump i protokollet är att medelklassen – i ett av världens i alla fall 25 rikaste länder – i väldigt hög utsträckning saknar eget sparande.”

I Sverige sparar staten åt hushållen. Skatt samlas in och återbetalas genom olika bidrag och utbetalningar. Men är det verkligen någon som på fullaste allvar tror att staten vet bättre hur dina pengar bör spenderas än du själv? Och att det dessutom gäller människor i så stor utsträckning att det legitimerar världens högsta skattetryck?

Skatt är hejdå till halva inkomsten, kommunbistånd till Kinaresor, stöd till vänsterextremister i Latinamerika och föreningsbidrag till kaffekokarklubbar. Men i Sverige tycker många det är okej att bli av med runt varannan krona de tjänar, “skatten går ju till de behövande”. Faktum är dock att större delen av all skatt man betalar återgår till en själv, bara att det sker under ett senare skede i livet. VM-guld i skattetryck kommer aldrig kunna motiveras med fattigdomsbekämpningsargument. Som Dick Kling påpekar skulle runt 3 procent av statsbudgeten räcka för att försörja alla Sveriges materiellt fattiga. De övriga 97 procenten av våra skattepengar måste således motiveras av andra skäl. Som att staten ska förvalta dina pengar för att du inte ska slarva bort dem, och för att du ska spendera dem på rätt saker.

Men hur vet staten vad som är rätt för dig? Och vad är det som säger att staten inte slarvar, utan tvärtom är expert på att hantera pengar? Har ni ringt Skatteverket någon gång? Senast undertecknad gjorde det förra veckan slutade det med sju handläggare, fyra direktnummer, tre receptionister och två växlar för att åtgärda ett problem som berodde på ett digitalt inmatat stavfel från Skatteverkets sida. Brittiska call centers i Calcutta framstår som röda mattan och glas med bubbel i jämförelse.

Som PJ Anders Linder skriver i sin söndagskrönika i SvD:

“Om man tar för givet att Storsamhället ska ordna tryggheten, kan man lätt få problem när det misslyckas”

Hela poängen görs därför bäst i form av en fråga. Hur många känner sig trygga i att staten kommer att hjälpa en ifall man skulle förlora sin inkomst eller bostad och råka ut för en större kris?

Få lär se staten som en livlina, och framförallt inte som den bästa livlinan. Ändå låter många svenskar staten ta merparten av allt de tjänar. Man blir lätt mörkrädd…

Simon Hedlin Larsson

Galna åsikter om ekonomisk jämlikhet del 2

Nu har även Lena Halldenius, docent i praktisk filosofi vid Malmö högskola, fått möjligheten att i “OBS” diskutera ekonomisk jämlikhet och boken The Spirit Level (sv: Jämlikhetsanden). Hon inleder sitt anförande på följande vis:

“Om man ska sammanfatta denna studie i en mening kan det låta så här: Människor mår kasst av att ha det sämre än andra, av att känna sig underlägsna och trampade på.

Nu vet jag inte hur många som blir jätteförvånade över att höra det, men det märkvärdiga med Jämlikhetsanden är inte påståendet utan det enorma statistiska material som visar att i utvecklade samhällen så är det mer jämlikhet, inte mer ekonomisk tillväxt, som ger ökad livskvalitet.”

Nog vore det onekligen intressant att höra Halldenius berätta om vilka länder som har haft negativt ekonomisk tillväxt som upplever den förhöjda livskvalitet som hon talar om. En intressant iakttagelse är att under perioden 1997-2007 var det bara två länder i hela världen som hade negativ tillväxt, och det var “framgångsländerna” Zimbabwe med en tillväxt på i genomsnitt -3,9 % per år, och Guinea-Bissau med -1,3 % per år. Att tillväxt är en förutsättning för välstånd är inte en åsikt utan en sanning, och det är inte ens något som boken ifrågasätter, varför detta påstående får stå helt och hållet för Halldenius själv.

Vidare så är kommentaren om avundsjuka värd att ifrågasätta. “Människor mår kasst av att ha det sämre än andra,” säger Halldenius. Visst, för många stämmer det nog. Men som det tidigare (och ännu tidigare) har resonerats kring: varför skulle denna må-dåligt känsla över andras framgång begränsas till landets territorium? Om fattiga amerikaner mår dåligt över rika amerikaners förmögenheter, varför mår inte svenskar lika dåligt över rika amerikaners förmögenheter? Varför har inte Sverige samma sociala problem som USA?

Och även om någon skulle kommentera att det handlar om vad man upplever dagligen, är det garanterat fler svenskar procentuellt sett som har läst om och sett Göran Perssons Torp i Sörmland än amerikaner som har läst om och sett Al Gores lyxvilla i Memphis. Varför mår inte svenskar lika dåligt som amerikaner? Om en åtminstone lika stor andel av den svenska befolkningen som den amerikanska ser och hör rikedom dagligen, varför har inte vi samma höga nivåer av oavslutade grundskolestudier, spädbarnsdödlighet och drogmissbruk i Sverige som i USA?

“Men du glömmer ju att det procentuellt sett finns fler fattiga amerikaner, och att det alltså är en relativt större del av USA:s befolkning som upplever psykiska problem till följd av andras rikedom,” kanske någon säger. “Amerikaner och svenskar som är fattiga lär må ungefär lika dåligt per capita över rikedom, men i och med att det är en större andel amerikaner än svenskar som är fattiga kommer det vara fler amerikaner som mår dåligt, vilket leder till att USA:s problem är större än Sveriges.”

Bra kommentar! Men vänta nu – vad sa du om antalet fattiga? Är det i jämförelse med Sverige en större del av USA:s befolkning som har mycket dålig levnadsstandard? Det är alltså procentuellt sett fler fattiga amerikaner än fattiga svenskar, menar du? Och därefter förklarade du hur detta hängde ihop med USA:s höga nivåer av sociala problem?

Och där har vi – inte helt oväntat – svaret. Det är fattigdomen som är problemet. Inte skillnaden.

Som Steve Martin säger på bästa fransk-engelska när han spelar inspektör Jacques Clouseau i The Pink Panther och har löst ett fall:The case is closed.”

Simon Hedlin Larsson

Bekämpa fattigdom – inte skillnader

Precis som Maria Eriksson skriver på Svenska Dagbladets ledarsida är ekonomisk ojämlikhet knappast förklaringen till sociala problem, såsom tonårsgraviditeter, våld och liknande. Att exempelvis USA har högre nivåer av kriminalitet och drogmissbruk än Sverige har ingenting med skillnaden mellan den rike och den fattige amerikanen att göra. Det enda som är relevant i sammanhanget är att den fattige personen just är fattig. Fattigdom får nämligen förödande konsekvenser, inte bara för de som tvingas genomlida hemlöshet, svält och sjukdomar, utan även för omgivningen och för samhället i stort.

De som pekar ut länder som Mexiko, Portugal och Argentina som bevis för att ekonomisk ojämlikhet skapar samhällsproblem bör ta sig en närmare titt på hur stor del av befolkningen i respektive land som är fattig, och sedan återkomma för att berätta om det verkligen är inkomstskillnader och inte levnadsstandard som är den viktigaste orsaken till de sociala problemen. Det borde knappast vara kontroversiellt att hävda att en person i land x som tjänar 1 000 kr om året är mer benägen att stjäla från någon annan än den i land y som tjänar 300 000 kr om året.  Och det har absolut ingenting med ekonomisk ojämlikhet att göra – vi har ju inte ens sagt ett ord om vare sig Kuznetskurvor eller Ginikoefficienter för länderna x och y.

Är det någon som fortfarande inte är övertygad om att det är fattigdom och inte ekonomiska skillnader som bör bekämpas kan väl den personen skriva en debattartikel till Aftonbladet och hylla finanskrisen – ett synnerligen jämlikhetsstärkande fenomen. Världens rika människor har förlorat biljoner (x 000 000 000 000)  inom loppet av bara något år, och äger nu en väsentligt mindre del av världens totala rikedom. Den ekonomiska jämlikheten har således ökat. Frågan är dock hur dessa minskade ekonomiska klyftor har hjälpt världens hungriga, sjuka och arbetslösa…

På vilket sätt skulle det hjälpa dessa barn att andra människor blir fattigare? (Bilden är hämtad här.)

Simon Hedlin Larsson

Sveriges ekonomiska frihet

Bilden är grovt redigerad och kommer ursprungligen från ett nyhetsbrev från The Heritage Foundation (20/01-09). Samma ranking med detaljerad data återfinns dock här.

Simon Hedlin Larsson

Sådana är vi i Sverige

Bilden är hämtad från Svenska Dagbladet 05/01-10: pp.2

Fråga inte vad du kan göra för samhället, utan vad staten kan göra för dig. Sådana är vi i Sverige. John F. Kennedy hade blivit besviken.

Simon hedlin Larsson

Stäng ute dessa brottskulturer från Sverige!

I ett tidigare inlägg filosoferade jag en del kring vad som egentligen är svenskt, allteftersom intresset för frågor som rör invandring och förflyttning över gränserna har vuxit (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13). Fredrik Lindström, författare och populärhistoriker, säger till Agenda: “Att i en konfliktsituation alltid gå på den förnuftiga sidan och aldrig gå på den känslomässiga sidan, det skulle jag säga är väldigt, väldigt typiskt svenskt.”

Frågan är dock hur förnuftiga svenskar egentligen är när det förra året anmäldes 14 937 brott per 100 000 invånare i Sverige, det vill säga totalt 1 377 854 stycken. Det är ju också ett sätt att lösa konflikter.

Och kom nu inte med argument om att det anmäls många brott som egentligen inte är brott för det gällde svenskars förmåga att hantera konflikter, och hur förnuftigt är det att lösa en konflikt genom att anmäla en person för ett brott som aldrig har ägt rum?

Det är också intressant att koppla brottsstatistik till de vanliga ropen på att begränsa den icke-europeiska invandringen eftersom endast de närbeliggande kulturerna kan följa lagarna och vet hur man ska bete sig. Just precis. Det är därför det i Finland begås näst flest brott per invånare  i världen. Danmark kämpar på och ligger på en stolt fjärde plats, medan Norge är lite lydigare och bara ligger på en tionde plats bland jordens cirka tvåhundra länder.

Här har ni det skötsamma Norden!

Så om vi nu ska städa upp i landet och strypa invandringen från alla de skadliga kulturerna är ju Finland högsta prioritet då de inte bara är världens näst största brottskultur, utan också den största folkgruppen som invandrar till Sverige. Och då känns det rimligt att också såga bort Norrbotten eftersom de ändå pratar finska däruppe. Vi borde i princip ge bort Stockholm också för alla Finlandsbåtar, men det är ju självaste huvudstaden så vi får köpslå och erbjuder de Uppsala och Gotland istället.

Därefter gör vi oss av med de våldsamma danskarna, vilket givetvis innebär en bortsågning av Skåne och närliggande län – de pendlarju  över bron till varandra varje dag och pratar dessutom likadant därnere. Förtjusta i potatis är de också. Och slutligen stoppar vi all förflyttning över den norska gränsen, varför vi sedan också måste efterskänka Västra Götalands, Dalarna, Jämtland och alla andra svikare som låter norrmän åka över gränsen för att handla mat i våra butiker.

Sedan kan vi som är riktigt svenskt förnuftiga, och som aldrig agerar känslomässigt i konfliktsituationer, äntligen få leva i fred.

Simon Hedlin Larsson

PS. Någon får gärna räkna ut hur mycket som blev kvar av Sverige för oss skötsamma svenskar att leva på. DS.