Tag Archives: tolerans

Låt inte extremisterna vinna

Mycket kan sägas om Lars Vilks. Han är många gånger ganska arrogant, och tillhör en kulturelit som tror på objektiv konst och menar att vi vanliga vardagliga människor inte förstår vad konst egentligen är. För en som tror på demokrati och på värdet av pluralism kan det därför vara lite olustigt när Vilks i TV och tidningar raljerar över hur lite vanligt folk kan om konst.

“Boken” Arx som “skrevs” med stenar och rättsliga övertramp i Kullabergs naturreservat kan man ha en del åsikter om. Detsamma gäller argumentet att lagbrott och rättsliga följder skulle vara en del av själva konstverket. Visst har konsten en viktig uppgift i att provocera, men om brott kan försvaras i konstens namn, vem beslutar i sådana fall vilka brott som ska vara okej och inte, eftersom det förmodligen lär vara få konstnärer som stödjer anarki? Fast sådana invändningar kanske bara någon har som inte tillhör eliten som förstår sig på konst…

Gällande den uppmärksammande rondellhunden kan man nog konstatera att det var ganska – för att inte säga mycket – onödigt att rita den. Att teckningen skulle uppröra kunde vem som helst räkna ut, och oavsett hur viktigt man än anser det vara att provocera kan tänka lite på konsekvenserna först. Någon kanske argumenterar för att detta var precis vad den europeiska debatten om mångkulturalism och tolerans behövde, men när främlingsfientliga partier växer sig starkare, minareter förbjuds, slöjor stoppas och burkor ifrågasätts, är det verkligen större spänningar mellan olika samhällsgrupper som Europa behöver? När ska processen inledas då (främst, men inte enbart) kristna och muslimer börjar fokusera på vad de har gemensamt, istället för vad som skiljer dem åt?

Hur som helst, oavsett vad man tycker om Lars Vilks konstnärliga eller politiska gärning, hans elitistiska åsikter och hans verk är i alla fall en sak klar. Han har precis lika stor rätt som vem som helst att yttra sina åsikter – hur korkade och onödiga de än må vara. Vilks bör som alla konstnärer, tyckare och offentliga personer kritiseras och granskas. Men alla de mordhot (och misstankar om) förberedelser till attentat som förkommer (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12) hör naturligtvis aldrig hemma i ett civiliserat land. Det svenska samhällets viktigaste uppgift är nu att skydda yttrandefriheten, både genom att försvara Vilks och genom att möta intoleransen med tolerans. Börjar man istället förbjuda burkor och minareter leder det bara till att extremisterna vinner.

“Je ne suis pas d’accord avec ce que vous dites, mais je me battrai jusqu’à la mort pour que vous ayez le droit de le dire.”

Voltaire kunde inte ha sagt det bättre.

Simon Hedlin Larsson

Avatar – världshistoriens mest överskattade film?

(Varning! Om du inte har sett Avatar bör du vara medveten om att vissa saker ur filmens handling avslöjas i texten nedan.)

Igår utsågs Avatar till årets bästa filmGolden Globe-galan. Filmen har redan dragit in näst mest pengar i världshistorien – slagen enbart av regissören James Camerons (andra) romantiska superkliché Titanic. Till skillnad från andra blockbusters som Ice Age, Up! och Toy Story är denna film inte främst riktad till barn (MPAA: PG-13), utan istället hyllas den av ett brett åldersspektrum och ligger nu på en åtråvärd 37:e plats bland bästa filmer någonsin på IMDb.

Regissören James Cameron till vänster samt Jake Sully och Neytiri till höger. (Bilden är hämtad här.)

Varför Avatar har blivit en älskad film kan man fråga sig. Någon säger att det är för att det inte finns någon annan film som liknar den, en tanke som flera verkar hålla med om. Men stämmer det verkligen? Liv på andra planeter har ju varit föremål för mänsklig spekulation i evigheter. Och att det finns de som anser att de moderna samhällena förstör sina egna länder och planeter är knappast en ny företeelse. H.G Wells kritiserade brittisk imperialism för över hundra år sedan, och lyckades dessutom göra det genom en berättelse om en planets folk som ockuperar och förstör en annan bebodd planet (War of the Worlds). Snarare är Avatar en så kallad remix på andra filmers och böckers handlingar. Och allt är egentligen bara en nära tre timmar lång kritik av det onda, nutida samhälle som anses vara den vita mannens skapelse

I Michael Mooreiansk anda tolkar skaparen av Avatar, James Cameron, kapitalismen som en girig och självisk utsugarmentalitet. Människan har tvingats söka sig till andra planeter för att utvinna energi eftersom att rovkapitalismen har gjort slut på all energi på jorden. Stora företag sköter denna energiutvinning och de visar naturligtvis ingen hänsyn mot andra former av levande varelser. De vill bara tjäna pengar. I Avatar rör det sig om en extremt energirik och dyr mineral med det ironiska namnet Unobtainium som finns på den redan bebodda planeten Pandora. Infödingstammen Na’vi får sitt land förstört av jordens kapitalister likt afrikanska infödingar utsätts för europeiska imperialister i Joseph Conrads Heart of Darkness.

Det är emellertid lustigt att Cameron visar sådan avsky mot kapitalismen och vinstdrivna verksamheter hans film redan har dragit in över 10 000 000 000  kronor. Vidare är det också smått ironiskt att filmen genomgående hyllar det naturliga och kritiserar det högteknologiska då Avatar i själva verket är ett resultat av en budget på $230 000 000 som till stor del spenderats på den absolut senaste tekniken inom animering, ljud och datorgjord filmproduktion.

Den vackra naturen, de fantastiska djuren och den spirituella, heliga kraft som genomsyrar livet på planeten Pandora tillhör filmens mest centrala teman. Avatar slår ett slag för miljöaktivismen och en minimering av den mänskliga påverkan av naturen, samtidigt som Cameron flyger världen runt i sin privat jet för att gå på premiärer, partyevenemang och presskonferenser. Och trots att Cameron brukar ha starka kvinnliga karaktärer i sina filmer (Sarah Connor i The Terminator och Ellen Ripley i Alien) får den kvinnliga av Avatars två huvudpersoner, Neytiri – visserligen efter att först ha lärt Jake Sully allt om Na’vis värld – vika sig platt för den manlige hjälten Sully som är den som tillslut räddar planeten Pandora.

Planeten Pandora i Avatar. (Bilden är hämtad här.)

Den ena vita mannens ångest över den andra vita mannens övergrepp på infödingar, djur, växter och kvinnor verkar bli ett mer och mer vanligt. Föga förvånande är det således att den mest populistiska och politiskt korrekta filmen Avatar protesterar mot Europas imperialistiska ambitioner i Afrika och i Nordamerika, såväl som USA:s krig i Irak och Afghanistan, de rika ländernas miljöförstörelse och patriarkatets ständiga förtryck av kvinnan. Samtidigt hyllas strävan efter det naturliga (vad nu det är), romantikens flykt från vardagen, den cartesianska, dualistiska tron på separata själar, religiös fatalism, samt spirituella ritualer. Den vita mannen är den mörka kraften som hotar förgöra det magiska livet på Pandora där Na’vi lever i symbios med naturen.

Således är det föga förvånande att många av filmens olika teman känns igen. Den smöriga kärleksdialogen som talar om “a strong heart” påminner inte helt otroligt om Jack Dawson och Rose DeWitt Bukater i Titanic. Den vita mannens upptäckt av en ny värld och ett folk som lever i samklang med naturen för genast tankarna till John J. Dunbar i Dances with Wolves, om än kärlekshistorien mellan den vita mannen och infödingstammens hövdings dotter associeras kanske ännu starkare till John Smith och Pocahontas i filmen med samma namn som den sistnämnde.

Soldaten som på grund av slumpmässiga förhållanden hamnar hos fienden och sedan vänder sig mot sina egna känns nästan som en exakt kopia av Nathan Algren i The Last Samurai. Och en romans som problematiseras genom att killen inte har berättat hela sanningen för tjejen hittas i nästan varenda amerikansk high school-film och TV-serie; i synnerhet Zach Siler och Laney Boggs i She’s All That påminner mycket om Jake Sully och Neytiri i Avatar då både Zach Siler och Jake Sully är från “different worlds”, egentligen har ett annat, hemligt uppdrag, men råkar falla pladask för en tjej som visar sig vara så mycket mer än vad de från början trodde.

Ett annat koncept som vi sett tidigare är “the chosen one” som är en person utvald och utsedd av universums högre kraft till att återskapa balans i världen – vilket naturligtvis i praktiken innebär att det goda alltid segrar över det onda. Talar man om specifikt science fiction-filmer med utvalda hjältar har tveklöst Star Wars-hexalogins Luke Skywalker en viss auktoritet. Breddar man dock perspektivet märker man att den utvalde, som av någon anledning oftast verkar vara en vit man (ironiskt nog även i den annars så politiska korrekta Avatar), förekommer i allt från Bibeln och King Arthur till Harry Potter och The Matrix. Dock påminner Jake Sully kanske mest om huvudpersonen Ash i Pokémon 2 som är den enda som kan rida på havets beskyddare Lugia (som återuppstår från det döda då Ash kommer till undsättning) och som sedermera räddar världen, eller Peter som får rida på lejonet Aslan (som också återuppstår från det döda) och också räddar världen i The Chronicles of Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe.

Ash rider på Lugia i Pokémon 2. (Bilden är hämtad här.)

Avatar kan således sammanfattas som en enda stor verklighetsflykt från, och protest mot, det moderna samhället. Handlingen bygger på en vacker och naturlig värld som inte finns, men som enligt filmens budskap skulle kunna existera bara om det inte vore för den vita mannen. Protesten är bred och omfattar alla dagens populära teman, som att vara emot USA:s utrikespolitik, utvinning av fossila bränslen, och privatägda bolag. Vad som lyfts fram som hedervärt och fint, å andra sidan, är miljöaktivism, tolerans, dualism, feminism, obegränsad kärlek och att mänskligheten någon gång ska lära sig av sina upprepade misstag.

Filmens skapare James Cameron moraliserar över mänskligt vinstintresse, men drar samtidigt in miljarder på biobesök. Han uppmanar mänskligheten att sträva efter det naturliga och miljövänliga, men flyger i nästa stund jorden runt för att gå på galapremiärer. Symbios med naturen målas upp i Avatar som något alldeles fantastiskt vackert, trots att Na’vi genom att koppla fast sina hårflätor i andra djur (zahelu) kan styra dem genom tankeöverföring och hjärntvätt. Infödingarnas måste ha rätt till frihet över sina egna liv, menar filmens goda karaktärer, men infödingfolket Na’vi har inte ens rätt att välja stammens ledare eftersom denne utses på monarkiskt vis genom arv, eller på meritokratisk basis efter vem som kan tämja det största fjäderfäet – och det verkar minsann ingen klaga över.

I Avatar är tekniken ond, men forskningen god. Att kapitalismens höga produktivitet är mänsklighetens största chans till att framställa supereffektiva energikällor som garanterar att vi kan bo kvar på jorden i ett hållbart samhälle så länge som möjligt blundar man helt för.

Den dualistiska synen på själen framställs i filmen som någonting positivt som ger levande varelser ett närmast oändligt mått av frihet, en frihet som dock i själva verket stryps till att bli minimal eftersom att allting på Pandora mer eller mindre styrs av fatalism och verket av en ensam “agent of change” (the chosen one Jake Sully). Individens möjlighet att påverka situationen, någon?

Det som hyllas mest i Avatar är emellertid det naturliga. Ironiskt är det därför att filmen slutar lyckligt just enbart på grund av ett artbyte, det vill säga att en levande organism inte är nöjd med den art den föddes till (människa) och “byter” till en annan art (Na’vi). Och somliga hävdar att genmanipulerat ris är onaturligt…

Simon Hedlin Larsson

Intolerans möts med intolerans

Svenska Dagbladet rapporterar:

“Två dagar efter den omvälvande folkomröstningen i Schweiz då 57,5 procent av befolkningen röstade för att förbjuda minaretbyggen, driver det högerpopulistiska SVP-partiet på ytterligare i sin kampanj mot islam. Högst på agendan står slöjförbud på offentliga platser. Dessutom vill partiet ha hårdare lagar mot tvångsäktenskap och kvinnlig omskärelse – företeelser som partiet hävdar är muslimska problem. Man vill också stoppa dispens från simlektioner för muslimska elever.”

Adrian Amstutz som är parlamentariker för SVP säger:

“Väljarna har gett en tydlig signal att man vill stoppa politisk islam som breder ut sig på bekostnad av våra värderingar. Muslimerna måste sporras att integreras i vårt samhälle.”

Jag tror ju knappast att slöjförbud kommer öka incitamenten för de muslimer som är intoleranta att ta åt sig västerländska värden, ungefär som den andra sidans anklagelser om islamofobi inte kommer att få människor att tycka bättre om islam. Men det kanske bara är jag?

Att motverka tvångsäktenskap och könsstympning stödjer jag absolut – det senare finns ju inte ens föreskrivet inom någon av de abrahamitiska religionerna, i alla fall inte inom islam – men för mig handlar det inte om att motverka en viss religion, utan bara om att skydda kvinnornas rättigheter. Att dela upp eller erbjuda dispens från simundervisningen har jag inte sett några sakliga argument för, och därför tycker jag inte att man kan kräva det. Däremot är jag för skolornas självbestämmanderätt och om skolledningen bestämmer sig för det tänker inte jag som politiker aktivt förbjuda det.

Simundervisningen är ingen tung integrationsfråga utan har mest kommit att bli en symbolfråga för de som tycker att detta är ett verk av islam och att man har fått för stort inflytande över samhället. Men som sagt, jag tycker politiker bör varken uppmuntra eller förbjuda i denna fråga – det är upp till skolorna att fatta beslut. Den lagstiftande makten bör istället fokusera på – som jag har tjatat om och kommer att fortsätta tjata om – att se till så alla som kommer till ett land lär sig språket, följer lagarna och kommer ut på arbetsmarknden eller börjar studera.

Och oavsett om några tycker att de frågor som jag inte tycker att politiker bör lägga sig i – som slöjan och simundervisningen – faktiskt är viktiga, så borde de ändå dela min uppfattning om vad som är högsta prioritet. När språkundervisningen fungerar dåligt och lagar inte efterlevs, är det då verkligen läge att börja stifta ännu fler lagar om frågor som dessutom måste anses vara betydligt mindre relevanta för integrationen?

Simon Hedlin Larsson

Dumt att ropa islamofobi och rasism

Om bland det dummaste man kunde göra för islams utveckling i demokratisk, tolerant och frihetlig riktning var att förbjuda minareter, måste det ha varit bland de dummaste sätten att bemöta detta förbud att ropa islamofobi och rasism.

Det spelar ingen roll huruvida man anser sig ha goda belägg för ett sådant påstående eller inte; ingen vill ju kallas islamofob eller rasist, och det enda som blir resultatet är allt större spänningar mellan olika samhällsgrupper och åsiktläger. Tror någon på allvar att någon av de som stödde minaretförbudet plötsligt kommer att ändra uppfattning för att någon statsvetare, samhällsdebattör eller samfundsrepresentant kallar dem för islamofober? Alla utspel av den här typen förvärrar bara situationen.

Jag ser inga hot i religionerna som sådana så länge de är som är anhängare av dessa är beredda att acceptera och följa de politiska beslut som fattas av folkvalda parlamentariker. Men att kalla de som oroar sig över exempelvis islams så kallade “utbredning i Europa” för islamofober eller rasister är ungefär lika sakligt och åstadkommer samma resultat som att kalla en meningsmotståndare för idiot.

Vad Sverige och hela Europa behöver är en bred och djup diskussion om hur människor som bor i den här världsdelen ska enas bakom gemensamma värderingar och normer för hur samhället bör fungera och människor bör förhålla sig till varandra. Målet är att sluta upp bakom ett gemensamt ramverk – i mina ögon: språk, lagar och regler. Med ett sådant kan människor sedan välja att tro på vad de vill och vilken religion de vill vara en del av (om någon).

Simon Hedlin Larsson

Minareterna är inte problemet

Nationalister över hela Europa jublar över utfallet av gårdagens folkomröstning i Schweiz (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13). Men vad var det egentligen som var positivt med detta? En del röster som gjort sig hörda menar att detta var “rätt åt” islam eftersom flera länder där islam är den dominerande religionen är man skeptisk till att bygga kyrkor. Får inte vi bygga kyrkor ska inte de få bygga minareter, sägs det. Men om nu dessa personer menar att en del muslimer är så pass intoleranta, tror de att ett minaretförbud kommer göra länder som Saudiarabien och Iran mer öppna? Att någon annan gör någonting dumt – i detta fall stryper religionsfriheten – betyder ju inte att man bör göra samma sak, särskilt inte om man själv tror att frihet och demokrati är rätt.

Islam får ofta kritik för att vara en så kallad efterbliven religion. De länder där våldtäkt inte är ett brott, människor stympas och kvinnor stenas enligt tillämpade sharialagar, bör man givetvis vara kritisk emot. Den lagstiftningen håller jag mycket väl med om att den på många sätt är efterbliven. Men kommer minaretförbudet i Schweiz att öka strängt muslimska ländernas respekt för västerländska värden som mänskliga rättigheter, barnkonventionen och folkvalda politiker?

Utfallet i omröstningen var mycket olyckligt och kommer knappast leda till någonting positivt.

Och i debatten om mångkultur, islamisering och så vidare, så är det ju inte minareterna som är problemet – lika lite som det är klocktornen som är orsak till kristendomens synder. Det som är problemet idag är att somliga människor bosätter sig i ett nytt land, men inte följer de lagar och regler som gäller.

För min del spelar det ingen roll om det är en ateist, muslim, kristen, mormon eller maorier som kommer till Sverige. Lär dig svenska och följ lagarna så kan du utöva din tro precis som du vill. Bygg religiösa byggnader och utöva dina traditioner så länge det är inom ramen för vad som är tillåtet, och så länge det inte kommer några krav på att staten ska stå för kalaset.

Slutligen är det viktigt att ingen religion hävdar att lagstiftningen bör ändras för att anpassa sig till just den religionens traditioner och historia, om det inte föreligger några sakliga och goda skäl för ändringen. Att man “alltid har gjort så” är inte ett rimligt argument.

Simon Hedlin Larsson