Tag Archives: Tony Blair

Ännu mer makt flyttar till Bryssel

Och så kom beskedet. Herman van Rompuy och baronessa Catherine Ashton blir EU:s ständiga ordförande respektive höga representant (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17). Det är givetvis inte möjligt att förutspå exakt hur de kommer sköta sina arbeten och hur EU:s utveckling kommer att se ut under de närmaste åren. Ser man emellertid till utnämningarna på pappret är de två olyckliga val av kandidater som dessvärre flyttar ännu mer makt till Bryssel och ännu längre bort från medborgarna, i synnerhet i de små länderna.

Frågan är hur det har kunnat bli såhär när det är de små länderna och de nationella intressena man ytterst, och egentligen enbart, har velat se till när man försökt enas om en ordförande och en hög representant. Svaret är mycket enkelt. Det handlar om populism och ett stort feltänk från politiskt håll. Som varm Europavän är jag djupt besviken.

Tony Blair ansågs vara för utmärkande som politiker. Med Blair som ordförande spådde man att EU skulle gå i alltför snabb takt mot en federal stat, vilket dessutom skulle underminera de mindre nationerna. Detta är en total feltolkning av verkligheten. Tvärtom talar det mesta för att om Blair hade utsetts till permanent ordförande hade EU kunnat tala utåt med en enad röst och inåt kunnat kompromissa om nationella intressen. En stark ledare hade kunnat minska byråkratin i Bryssel och stå för en bredare politisk förankring hos den europeiska befolkningen.

Och ni som tycker att jag har helt fel, tänk såhär: vem tror ni bäst kan se efter länders enskilda behov och intressen, samt stå som en motpol mot Bryssels byråkrater, en politiker med oerhörd erfarenhet som varit med i den världspolitiska toppen i tio år, eller en som inte ens har varit premiärminister i ett år och dessutom har varit det för Belgien?

Med Lissabonfördraget skulle makten decentraliseras och bygga på folkliga mandat i respektive hemländer. Insynen skulle växa, folket skulle få mer att säga till om, och de av folket direktvalda politikerna skulle få större inflytande. Allt detta hade varit möjligt med två starka ledare – som dessutom hade kunnat för EU:s viktigaste frågor på internationella toppmöten.

Nu har man istället valt två personer, som visserligen anses vara goda diplomater och förhandlare, men som är så dåliga på att kommunicera utåt att den lågmälde Fredrik Reinfeldt framstår som självaste F. Scott Fitzgeralds casanova Jay Gatsby.

Ni ville minska byråkratin i Bryssel, och ni valde en belgare till permanent ordförande. Duktigt.

Simon Hedlin Larsson

Ska Europa tillhöra framtiden eller dåtiden?

“Europa arla stod vpp, en morgon, i första sin vngdom,
Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria
Skulle, dåraf han Prijs kunde winna, medh tijden, och Ähra.
I thet han altså går vti tankar, och högste bekymber;”

Hade Georg Stiernhielm levt idag hade detta mycket väl kunnat vara inledningen till det annars så berömda diktverket “Hercules”. Dagens Europa liknas nämligen kanske allra bäst med en antik hjälte som står vid ett vägskäl.

Att Europa står inför val som kommer avgöra hela kontinentens framtid är knappast nytt. Dock negligeras och avfärdas gärna dessa diskussioner med vanlig europeisk arrogans.

Men faktum kvarstår. Övriga världen knappar in på Europa. Våra tidigare stormakter är idag bara små ganska obetydliga länder, givetvis med rika konsumenter och fortfarande ganska stor produktion, men med litet inflytande på den världspolitiska arenan. Great Britain, är inte längre great, utan bara Britain. Frankrike är inte längre demokratins förebild, utan tampas nu med korruptionsskandaler och åtalade toppolitiker. Dessutom symboliserar man också  dålig integrationspolitik, slumområden och flyktingläger.

Skandinavien framställs fortfarande som en idyll i  internationella sammanhang, men frågan är vad vi ska livnära oss på i framtiden när call centers flyttar till Irland, fabrikerna till Polen, kunskapen till Kina och pengarna investeras i Indien.

Europa står som sagt vid ett vägskäl, och det är nu vi måste välja ifall vi ska tillhöra framtiden eller förpassas till att bli det där lustiga folket som resten av världen åker och studerar. Vill vi även i framtiden spela en viktig roll för världens utveckling ser jag ingen lösning än att vi ökar samarbetet mellan Europas länder.

Jag tror på EU. Det är mycket som kan förbättras vad gäller folkets inflytande, den gigantiska byråkratin, beslutsfattningen med mera. Men steget mot ett bättre EU kan inte vara genom att vända ryggen till. Det är Lissabonfördraget och EMU som gäller. Uppstår problem får vi lösa dem – tillsammans.

För att EU ska få en tydligare agenda och en enhetlig röst i världspolitiken välkomnar jag därför utnämningarna av EU:s president respektive utrikesminister. Frågan är bara vilka det blir?

Tänkbara utrikesministrar är bland andra Javier Solana, Bernhard Kouchner, David Miliband (även om jag snarare ser honom som Gordon Browns efterträdare, likt Thomas Bodström som ung, pigg och tänkbar kommande socialdemokratisk partiledare i Sverige), Carl Bildt och varför inte Radoslaw Sikorski, som jag skrev om för något år sedan.

Det verkar för övrigt inte som om Tony Blair längre är kandidat till presidentposten, utan att man kommer söka en regeringschef från någon av de mindre länderna. Jean-Claude Juncker kanske är det hetaste namnet för tillfället. Men jag ställer mig ändå något osäker till om man hela Europa är beredda att ställa sig bakom en kristdemokrat.

Fredrik Reinfeldt har nämnts i sammanhangen, men jag tror han faller ganska snabbt på brist på rutin och erfarenhet. NATO:s nytillträdde generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen är helt klart en tänkbar kandidat. Martti Ahtisaari bör inte heller räknas bort. Ibland har man också talat om Wolfgang Schüssel. Öppen match detta. Och nästa gång man ska diskutera EU:s president och utrikesminister ser ut att bli den 10 eller den 12 november.

Hur som helst är jag i alla fall just i detta läge mycket glad över att Norge inte är med i EU, för nu när det har blivit populärt i Oslo att inspirera människor till att göra gott snarare än att gå på meriter och resultat hade det väl antagligen slutat med att Václav Klaus hade blivit EU:s president.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: