Tag Archives: ungdomar

Dagens ungdom

Bilden är hämtad från SvD 13/7, s. 2.

Beslutsångest

Hämtad från Svenska Dagbladet 06/04-10: 2.

Varför känns detta så typiskt för svenska ungdomar…?

Simon Hedlin Larsson

Den unga generationens intellektuella förfall

Problemet med strukturteorier är att de alltid löper risk att göra paranoida påståenden. Den svenska feminismen är särskilt duktig på just det. Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren skriver på Aftonbladet Debatt om spökpatriarkatets nedtryckning av unga tjejer:

“För inte så länge sedan var föräldrar stolta om deras barn var duktiga i skolan. Ja, det gällde om döttrar var duktiga i skolan också. Nu för tiden, när unga kvinnor är superduktiga och slår killarnas betyg med hästlängder, ja då är duktigheten ett problem.”

Slutsatsen är att bara för att killar inte längre är duktiga är det inte längre fint att vara duktig, vilket går ut över högpresterande tjejer, så kallade prestationsprinsessor. Visst är det praktiskt att skylla alla samhällsproblem på kvinnoförtryck. Det ökar dessutom sannolikheten för att man någon gång kommer att träffa rätt. Fast paranoidstrukturfeminister erkänner sällan att de har fel. Det blir lite you-can’t-miss-if-you-call-whatever-you-hit-the-target-mentalitet. I detta fall är man dock (som vanligt) ute på en rejäl cykeltur.

För det första har man i detta land länge sett ner på duktighet, eftersom denna explicit innebär att någon är mindre duktig – vilket naturligtvis är orättvist. Etableringen av detta tankesätt tackar vi Socialdemokraterna och LO för dagligen. 20-talister och 40-talister kan upplysa Ernsjöö Rappe och Sjögren att när de växte upp kallades framstående elever professorer, de som idag kort och gott kallas nördar.

För det andra, att man värderar ambitioner och talanger lägre idag än igår har ingenting att göra med killars relativt sett sämre prestationer. Det handlar inte om patriarkatet, utan om något mycket större, nämligen denna generations intellektuella förfall.

Det kvittar om du är kille eller tjej; att vara duktig uppmuntras sällan oavsett kön. Detta fenomen har orsakats av en samhällsutveckling där helt nya värderingar styr. Det är fortfarande coolt att ha mycket pengar, men istället för hårt slit är det mest beundransvärt om man har arbetat så lite som möjligt för att spara ihop till dem. Denna mentalitet präglar för övrigt hela landet i stort; det är fint att arbeta lite. För då får man en massa tid till allt det där viktiga, typ som tv-serier, 45-kronorslatte på stan, Dan Browns senaste, och en extra resa till Kanarieöarna.

Och just den där ytterliggare resan till Las Palmas känns så otroligt värd; finns det något bättre än att kliva upp kl 04 varje morgon i en vecka för att knuffa ner tyskar och britter i poolen i jakt på en ledig solstol att “paxa” (boka) för dagen genom att placera en urtvättad IKEA-handduk på den? Det är emellertid inte bara den fantastiska hotellbuffén och m&m (magsjuka och Magnecyl) resten av resan som lockar; i dagens Sverige är det också status att vara berest och världsvan. Det vill säga berest som i att ha åkt buss mellan Hua Hin och Bangkok, och världsvan som i att kunna den ungefärliga växelkursen mellan krona (SEK) och bath (THB).

Oavsett vad opinionsundersökningar säger (då människor svarar vad de tycker att de borde tycka) är det närmast ett faktum att dagens unga värderar allmänbildning mer som nördigt än som status. Har man läst Platon (säger man Gorgias tror de man menar något i Sagan om Ringen-filmerna) frågar de om man är deprimerad. Abu Dhabi har de flesta aldrig hört talas om. Stora språnget låter för många som Christian Olssons medaljhopp. Och när man hävdar att demokrati inte är absolut rätt utan en åsikt (som måste försvaras), tror de att man stödjer diktaturer.

Någon gång försökte en ungdom förklara för en jämnårig konceptet Schrödingers katt, men gav upp då kompisen inte hade hört talas om kvantfysik. Har man inte bläddrat längre i kemiboken än till Demokritos är det liksom svårt att förstå elementarpartiklar och antimateria. Lite humor var det ändå då en person trodde att digerdöden var tigerdöden, orsakad av tigrar som utrotade nära hälften av Europas befolkning. En annan undrade om man inte kunde skydda ansiktet med händerna vid ett vulkanutbrott. Fast vad ska man egentligen förvänta sig av dagens ungdom då universitetslärare likställer merkantilism med fysiokrati?

Det är bara att inse och anpassa sig till att mer intellektuell kunskap och hårt arbete sällan uppskattas nuförtiden. Man kan därför spekulera i att anledningen till att killar presterar sämre än tjejer idag, jämfört med bakåt i tiden, har att göra med att killar bättre anpassar sig efter statustrender. När det inte längre är lika populärt att ha höga betyg och vara elevrådsordförande väljer man att istället gå med i en guild i World of Warcraft och streckfölja alla säsonger av “Scrubs”. Detta samtidigt som tjejer mognar tidigare, är mer självständiga och vågar gå lite emot strömmen. Dock lär det finnas många viktigare förklaringar. En av dem är att attityden till tjejer som läser vidare efter gymnasiet och gör karriär har blivit långt mycket bättre de senaste femtio åren (vilket är mycket positivt). En annan är att det börjar bli mer accepterat att ha höga ambitioner om man är tjej än om man är kille (vilket är negativt).

Men den främsta orsaken till att en del framgångsrika tjejer känner sig motarbetade av samhället är att Sverige krasst motarbetar alla framgångar – så länge du inte är idrottsstjärna eller LO-ordförande, förstås. Problemet heter inte patriarkatet, utan Jantelagen.

“Ten acts of human smallness,” skulle nog Karl Popper ha sagt.

Simon Hedlin Larsson

Varför ses arbete som något skadligt?

Tin Westermark på Arbetsmiljöverket vill göra det i praktiken omöjligt för ungdomar under 18 år att arbeta på vardagar, och på helger ska minderåriga bara få arbeta en av dagarna. Hon förklarar de nya arbetsföreskrifterna såhär:

“Vi vill skydda ungdomarna. Är det rimligt att man ska gå på gymnasiet plus jobba hur mycket som helst även om det är ett val? Är det rimligt att man som 16-åring ska jobba över 40 timmar per vecka? Nej, vi måste ha en skyddslagstiftning.” (“Vi vill skydda ungdomarna”, Norran, 08/02-2010: pp. 4-5.)

Ungdomar ska alltså inte få välja hur många timmar de är beredda att stå till arbetsmarknadens förfogande – jurister på Arbetsmiljöverket vet bättre än minderåriga och deras föräldrar vad som är bäst för dem.

Det är en ganska enkel världsbild som målas upp där det finns små eliter som verkar veta precis vad som är lämpligt för vanliga människor, och hur de bör leva sina liv. I filosofkunglig anda hade Platon förmodligen gett Westermark & co medalj. Som om människans sätt att resonera kring individen, samhället och världen inte hade förändrats under de senaste 2357 åren.

Förutom att Arbetsmiljöverkets nya “skyddslagstiftning” tillrättavisar svenska familjer med hjälp av detaljstyrning samt spär på ungdomsarbetslösheten och minskar entreprenörskap finns det ytterliggare en mycket god invändning, nämligen: måste arbete nödvändigtvis vara ett negativt fenomen?

Wennermarks slutsats att man måste “skydda ungdomarna” från att arbeta förutsätter ju explicit att arbete är av ondo. Dagens ungdomar ska försörja dagens arbetande, men som ung i det moderna Sverige lämpar det tydligen sig bäst, i alla fall enligt Arbetsmiljöverket, att man får så lite kontakt med arbetslivet som möjligt. Uppenbarligen eftersom det av icke nämnda skäl skulle kunna skada minderåriga att få erfarenhet av hur en organisation fungerar, lära sig passa tider, hantera social kontakt med icke-närstående och få betalt för prestation.

Den mycket viktiga frågan att ställa är vad skillnaden mellan arbete och fritid egentligen är. Att arbete är avlönat medan fritid är utan ekonomisk ersättning är kanske den främsta skillnaden. Men hur många fler finns det egentligen? Har man själv valt sitt arbete – vilket i praktiken alla minderåriga gör eftersom de inte tvingas att arbeta – kan det knappast ses som speciellt mycket mer av en förpliktelse att jobba än att diska, klippa gräset eller ta undan tallriken efter maten – sådant som man gör på sin fritid.

Och kom inte att säg att det är farligt av fysiska skäl för en 17-åring att stå i kassan på ICA, laga datorer på ett serviceföretag, dela ut tidningen eller baka pizza. Bör Arbetsmiljöverket i sådana fall begränsa hur många timmar ungdomar får sitta framför tv:n, bygga möbler, spela fotboll eller laga mat?

Kontentan är att det inte finns några sakliga skäl till att reglera hur mycket människor bör och inte bör arbeta. Att göra research åt en journalist eller sitta framför datorn på rummet och surfa på Wikipedia – förutom att det förstnämnda ger betalt, arbetslivserfarenhet och förhoppningsvis inte involverar Wikipedia: vad är skillnaden?

Människan som däggdjur har ett biologiskt behov av att äta, dricka och sova. Det är också bra för kroppen att motionera och att inte känna stress. Att ett arbete generellt sett ökar den vardagliga motionen för dagens stillasittande ungdomar är ett tveklöst faktum. Dock så kan någon säkert invända på den sist punkten och peka på att man kan bli stressad på jobbet, och att det minsann inte är bra för barn som inte fyllt 18 år att utsättas för den risken.

Men är det arbetet i sig, i form av en överenskommelse där prestation belönas, resultat uppmärksammas, talang utnyttjas och erfarenhet ges som är det huvudsakliga problemet? Eller handlar stress snarare om en kontrollkänsla hos varje enskild individ, som i mångt och mycket baserar sig på samhällets värderingar, vilka i dagens Sverige framhäver vikten av att fritid (det vill säga kolla på dokusåpor, vara konstant berusad i två veckor i Phuket och uppdatera statusraden på Facebook med internskämt som bara 1 % av alla som läser det förstår)?

Få svenska ungdomar skulle säga att de känner sig stressade när de är ute och shoppar kläder på stan, men alla som befunnit sig inom en radie på hundra meter av en H&M-butik när Stella McCartney släppt en årstidskollektion förstår att det objektivt sett är oändligt mycket mer stressande att köpa kläder än att arbeta kvällstid på OKQ8. De allra flesta som blir stressade på sina jobb, men inte på sin fritid, blir det således av en negativ och osaklig syn på vad arbete är för något.

Om vi bara började se och uppleva arbete som något fint och något roligt skulle sjukfrånvaron till följd av stress med största sannolikhet sjunka dramatiskt. Och det låter inte som en särskilt dum idé att göra ett sådant värderingsskifte. För varför ska det egentligen ses som jobbigt – som en börda – att få betalt för sin prestation, och få fundamentala kunskaper om hur samhället och livet fungerar? Varför är det negativt att utöka sina valmöjligheter på fritiden genom att förbättra sin ekonomiska situation? Och varför skulle det vara skadligt för ungdomar att förbereda sig inför framtiden?

Arbetsmiljöverket har en hel del att fundera över.

Simon Hedlin Larsson

Vem är smart egentligen?

Aftonbladet publicerar idag en undersökning som Svenskt Näringsliv tagit fram där man finner att barn har högre IQ än sina föräldrar. Resultatet är väl inte speciellt häpnadsväckande med tanke på att människor världen över når högre och högre resultat i IQ-test. Exempelvis James R. Flynns forskning visar att värdena på testresultaten under hela 1900-talet har ökat både mycket och konstant. Att man då finner samma utveckling i Sverige som har hög levnadsstandard, bra utbildningssystem, god hälsa och gott om möjligheter att träna inför skrivningar av IQ-test är därför inte särskilt konstigt.

En fråga som väcker intresse är däremot: spelar högre IQ någon roll? Det finns helt klart fördelar med att behärska de element som normalt förknippas med hög IQ: abstrakt tänkande, problemlösning, att kunna se logiska samband, och så vidare. Om man då tänker sig en mikroekonomisk modell och ceteris paribus så javisst; om man kan hålla alla andra parametrar konstanta är högre IQ oftast som alltid att föredra framför lägre IQ. Och den troliga höjning av de globala IQ-nivåerna som kommer till följd av ökat välstånd är enbart positiva.

Men den slutsats som vissa verkar dra av undersökningen, att datorspel är en bakomliggande faktor till högre IQ, är knappast ceteris paribus. Istället finner vi här extremt stora alternativkostnader. Vad kunde dina barn ha gjort istället för att spela datorspel? Läst Immanuel Kant? Hälsat på mor- och far föräldrarna? Praktiserat på ett jobb inom drömyrkesbranschen? Umgåtts med vänner? Spelat fotboll? Extrajobbat på snabbmatsbutiken? Ja. förmodligen hade de kunnat göra allt det – och oändligt mycket mer. Att göra x måste också vägas mot att man faktiskt kunde ha gjort y, z, s, t och u.

I livet väljer man inte bara “att göra någonting”, utan man väljer samtidigt “att göra någonting istället för att göra någonting annat”.

Tesen om att datorspel har en signifikant påverkan på människans intelligens (resultat på IQ-test) är i sig kontroversiell, men även om den skulle visa sig stämma till viss del är det inte bara att placera ungarna framför plasmaskärmen eller laptopen och tro att allt blir bra. IQ kan som sagt säga en viss del om ens förmåga till abstrakt tänkande. Men livet handlar om mycket mer än det. Att ha högre IQ till följd av lägre EQ är knappast en bra väg till att lyckas med karriären och finna lycka i livet. Är man inte van vid att klara av det sociala spelet kvittar det hur många gånger ditt barn har klarat Super Mario.

Det är för övrigt lite märkligt att översätta resultat i IQ-test till att säga att någon är smart. Det beror såklart på vilken definition man väljer, men om man går efter de etablerade ordböckerna och -listorna brukar smart ha att göra med att man är skicklig, kompetent och kunnig. Jag vet många människor som är otroligt pålästa, har gott omdöme och som har lyckats bättre i livet än de flesta, men som inte alls är naturvetenskapligt eller matematiskt lagda och därför förmodligen inte får särskilt höga resultat på IQ-test.

Att ungdomar får bättre på IQ-test än sina föräldrar säger absolut ingenting om hur många av dem som har läst Thomas Paine, George Eliot, Konfucius eller Ludwig Wittegenstein (hett tips: ingen). Det bekräftar heller inte viljestyrka, kreativitet, uthållighet eller samarbetsförmåga. Att använda IQ som enskild faktor för att dra slutsatser om en population är därför ganska meningslöst.

Sedan vill jag avsluta med att påpeka att det är märkligt att de som tror på detta samband mellan datorspel och IQ verkar formulerar sig som att “datorspel -> högre IQ” – som om alla datorspel vore likadana. Det kan vara särskilt passande att ta upp denna aspekt eftersom Dreamhack börjar idag (se 1, 2). Spelet Counter-Strike är inte i sin natur speciellt sofistikerat, men de dimensioner som ryms när man spelar det som ett lagspel kännetecknas av extrem noggranhet i planering, matematiska uträkningar, taktiska upplägg och psykologi. Dessutom utvecklar och tränar man även ledarskap, gruppdynamik, kompromissande, sammanhållning, tidspassning, uthållighet och att förmåga att prestera inför publik.

Att likställa Counter-Strike med exempelvis Farmville, Oblivion eller Tekken (som dessutom är ett tv-spel) och påstå att de ger samma träning och stimulans av intelligens och viktiga förmågor är således ungefär detsamma som att säga att man får lika mycket fysisk träning av att springa ett maratonlopp som att sova. Eller att det är lika bildande och lärorikt att läsa The Sun som att läsa Financial Times. Datorspel som datorspel. Tidning som tidning.

Simon Hedlin Larsson

Alkoholen utan skuld för våldet?

I söndags blev tolv ungdomar intervjuade på SvD:s förstasida. Frågan löd: Hur stoppar vi våldet? Fler poliser och vakter svarade hälften. Att man inte ska leta efter bråk, inte kaxa och inte göra situationer värre var andra förslag. Detta är viktiga synpunkter och någonting som alla bör tänka på. Dock måste jag säga att jag blev väldigt förvånad över att ingen nämnde alkohol överhuvudtaget.

Alkohol går hand i hand med våld. Den senaste veckans debatt om ungdomsvåldet och hur detta ska bekämpas tycker jag har innehållit alldeles för få diskussioner om vilken roll alkoholen spelar. Vissa vill ha vuxna som går runt på gatorna, andra vill att politiker och myndigheter ska ta större ansvar, men ytterst få diskuterar hur vi praktiskt ska gå tillväga för att minska alkoholkonsumtionen bland ungdomar.

Följande är ett utdrag från en rapport, ”Brottsutvecklingen i Sverige 2001–2003”, gjord av Brottsförebyggande rådet: ”Enligt Lenke (1989) visar såväl svensk som internationell forskning om dödligt våld att upp till 86 procent av gärningsmännen och 75 procent av offren var alkoholpåverkade vid tiden för brottet.”

Dessa siffror gäller dock inte bara ungdomar utan människor i alla åldrar, vilket leder oss vidare till nästa fråga. Är det bara ungdomar som ska dricka mindre eller gäller det hela befolkningen, även vuxna?

Leif Lenke som är både alkoholforskare och professor i kriminologi vid Stockholms universitet säger på Systembolagets hemsida: ”Dessutom dricker 85-90 procent av Sveriges vuxna befolkning vin, sprit eller öl, så frågan är politiskt kontroversiell.”

Om vuxna ska vara förebilder för unga bör föräldrar tänka mer på hur regelbundna alkoholvanor kan tolkas ur ett barns perspektiv.

Många fall av misshandel och dråp skulle undvikas om vi drack mindre alkohol.

Simon Hedlin Larsson

De fina orden måste bli praktisk handling

Samtidigt som en manifestation mot våldet hölls i Kungsträdgården i Stockholm förra fredagen knivskars en man några kilometer bort på Medborgarplatsen. Fem personer togs med till polisstation. Dock var fyra av dem tvungna att först sova ruset av sig innan dem kunde förhöras. Alkohol hade förmodligen spelat sin roll som så ofta då våldsbrott begås.

I söndagens DN intervjuas tjugoettårige Ricky som blev misshandlad vid Stureplan för två månader sedan.

”När det blir bråk är det alltid alkohol med i bilden. Det krävs väldigt lite för att det ska smälla, vissa tänder snabbt, det slår slint. Det är helt sjukt. Bråken… ja, det kan vara småtjafs om allt möjligt, töntiga saker egentligen, om tjejer eller att man kommit åt någon på dansgolvet,” säger han.

Sedan misshandeln för två veckor sedan då en sextonåring skadades så svårt att han senare miste livet har många upprörda röster gjort sig hörda. Det är bra att gatuvåldet får den uppmärksamhet och debatt som det förtjänar. Dock är jag rädd för att praktiska lösningar försvinner bland utkrävningar av hämnd och uppmaningar till stat, polis och medborgare att ta större ansvar.

Varje liv som faller till offer för våldshandlingar är onödigt och orättvist. För att detta inte ska fortsätta krävs det att vi lär oss av det förflutna. Den största boven i detta sammanhang är utan tvekan alkohol. Vi borde ställa oss frågan varför det är så lätt för minderåriga att få tag i alkohol. Hur kan vi gå tillväga för att åtgärda detta?

Mamman till personen som misshandlade Ricky för två månader sedan berättar om sin son och alkohol: ”Han blir inte arg, han blir galen. Men det har gått hyfsat bra att kontrollera det fram tills han började dricka.”

Att folk bryr sig och blir upprörda över våldet i Sverige är bra. Men våld löser man inte med våld. Att säga att man ska ta större ansvar saknar egentligt betydelse och leder inte till något. Snart kommer mediehjulet snurra och byta ämne vilket leder till att uppmärksamheten dras till något annat. När detta sker är det viktigt att vi redan har satt oss ner för att komma fram till hur vi ska minska alkoholtillgången bland unga, hur vi ska få fler patrullerande poliser på gatorna, hur vi ska göra så att de som begår kriminella handlingar får träffa avhoppade brottslingar som faktiskt förstår dem. Vi bör också tänka på att lysa upp mörka parker, sätta upp övervakningskameror på stökiga områden och skapa fler naturliga mötesplatser för unga.

När mediehysterin tystnar är det inte slut. Då har det redan börjat. När våldsbrott inte längre står på förstasidorna sitter vi redan och diskuterar hur Sverige ska bli ett säkrare samhälle.

Simon Hedlin Larsson