Tag Archives: ungdomsarbetslöshet

Maud Olofsson och jobbskatteavdraget

Såhär försvarade Maud Olofsson regeringens jobbskatteavdrag i partiledarutfrågningen i SVT:s “Gomorron Sverige“:

Om man tittar på jobbskatteavdraget så är det de som har de absolut lägsta inkomsterna som har fått de största skattesänkningarna. /…/ Och det har lett till att ungefär någonstans mellan åttio och hundratusen fler får jobb. Om man ser att det lönar sig att arbeta, ja men då kanske man går upp i heltid eller blir mer aktiv i sökandet. Eller en småföretagare kanske kan anställa en till.

Men vänta nu. Vad spelar det för roll om någon går från deltid till heltid? Hur skapar det fler jobb? Rent matematiskt försvinner ju åtminstone en teoretisk deltidsanställning för varje person som går upp i heltid. Det innebär såklart inte att det är något negativt att människor arbetar heltid, tvärtom, men det kan knappast sägas minska arbetslösheten att människor går upp i arbetstid.

Och att det skulle skapas tiotusentals jobb genom att friktionsarbetslösheten minskar till följd av mer aktivt sökande känns ganska långsökt. Ungdomsarbetslösheten är skyhög i Sverige. De som är unga kan ju fundera över hur många av deras arbetslösa vänner som under de fyra senaste åren helt plötsligt och mirakulöst har blivit mycket mer aktiva i sitt sökande, och dessutom fått jobb till följd av detta. Förmodligen väldigt få.

Det tredje argumentet som Olofsson tar upp, att småföretagare skulle få råd att anställa fler på grund av jobbskatteavdraget, håller inte heller. Statistiken visar att bruttolöneökningarna för arbetare under denna mandatperiod har varit normala, och därför är den enda möjligheten som skulle ge småföretagare möjlighet att anställa fler om de själva gick ner i bruttolön. Dock är det mycket ovanligt att människor i någon bredare omfattning sänker sina löner, och det verkar i sådana fall mer realistiskt att en och annan småföretagare skulle ha fryst sina löner och bara justera dem efter inflation, vilket ändå lär ha gjorts av max en handfull personer.

Om detta ska ge jobb måste dessutom personen i fråga tjäna väldigt mycket. Säg att småföretagare x avstår från en löneökning på två procent årligen mellan 2006 och 2010. Över en fyraårsperiod blir två procent drygt åtta procent totalt ((1,02^4)-1,00). Detta innebär att dessa åtta procent i avstådd löneökning måste motsvara hundra procent av bruttolönen för en eventuell ytterliggare anställd för att inkomstskattesänkningar i detta avseende ska generera jobb. Det krävs inte mycket betänketid för att inse att de småföretagare som på grund av jobbskatteavdraget har fått råd att anställa fler måste tillhöra bland Sveriges absolut rikaste personer. Det vill säga knappast “de som har de absolut lägsta inkomsterna”. Och knappast har detta gett 80 000-100 000 jobb.

Simon Hedlin Larsson

Varför ses arbete som något skadligt?

Tin Westermark på Arbetsmiljöverket vill göra det i praktiken omöjligt för ungdomar under 18 år att arbeta på vardagar, och på helger ska minderåriga bara få arbeta en av dagarna. Hon förklarar de nya arbetsföreskrifterna såhär:

“Vi vill skydda ungdomarna. Är det rimligt att man ska gå på gymnasiet plus jobba hur mycket som helst även om det är ett val? Är det rimligt att man som 16-åring ska jobba över 40 timmar per vecka? Nej, vi måste ha en skyddslagstiftning.” (“Vi vill skydda ungdomarna”, Norran, 08/02-2010: pp. 4-5.)

Ungdomar ska alltså inte få välja hur många timmar de är beredda att stå till arbetsmarknadens förfogande – jurister på Arbetsmiljöverket vet bättre än minderåriga och deras föräldrar vad som är bäst för dem.

Det är en ganska enkel världsbild som målas upp där det finns små eliter som verkar veta precis vad som är lämpligt för vanliga människor, och hur de bör leva sina liv. I filosofkunglig anda hade Platon förmodligen gett Westermark & co medalj. Som om människans sätt att resonera kring individen, samhället och världen inte hade förändrats under de senaste 2357 åren.

Förutom att Arbetsmiljöverkets nya “skyddslagstiftning” tillrättavisar svenska familjer med hjälp av detaljstyrning samt spär på ungdomsarbetslösheten och minskar entreprenörskap finns det ytterliggare en mycket god invändning, nämligen: måste arbete nödvändigtvis vara ett negativt fenomen?

Wennermarks slutsats att man måste “skydda ungdomarna” från att arbeta förutsätter ju explicit att arbete är av ondo. Dagens ungdomar ska försörja dagens arbetande, men som ung i det moderna Sverige lämpar det tydligen sig bäst, i alla fall enligt Arbetsmiljöverket, att man får så lite kontakt med arbetslivet som möjligt. Uppenbarligen eftersom det av icke nämnda skäl skulle kunna skada minderåriga att få erfarenhet av hur en organisation fungerar, lära sig passa tider, hantera social kontakt med icke-närstående och få betalt för prestation.

Den mycket viktiga frågan att ställa är vad skillnaden mellan arbete och fritid egentligen är. Att arbete är avlönat medan fritid är utan ekonomisk ersättning är kanske den främsta skillnaden. Men hur många fler finns det egentligen? Har man själv valt sitt arbete – vilket i praktiken alla minderåriga gör eftersom de inte tvingas att arbeta – kan det knappast ses som speciellt mycket mer av en förpliktelse att jobba än att diska, klippa gräset eller ta undan tallriken efter maten – sådant som man gör på sin fritid.

Och kom inte att säg att det är farligt av fysiska skäl för en 17-åring att stå i kassan på ICA, laga datorer på ett serviceföretag, dela ut tidningen eller baka pizza. Bör Arbetsmiljöverket i sådana fall begränsa hur många timmar ungdomar får sitta framför tv:n, bygga möbler, spela fotboll eller laga mat?

Kontentan är att det inte finns några sakliga skäl till att reglera hur mycket människor bör och inte bör arbeta. Att göra research åt en journalist eller sitta framför datorn på rummet och surfa på Wikipedia – förutom att det förstnämnda ger betalt, arbetslivserfarenhet och förhoppningsvis inte involverar Wikipedia: vad är skillnaden?

Människan som däggdjur har ett biologiskt behov av att äta, dricka och sova. Det är också bra för kroppen att motionera och att inte känna stress. Att ett arbete generellt sett ökar den vardagliga motionen för dagens stillasittande ungdomar är ett tveklöst faktum. Dock så kan någon säkert invända på den sist punkten och peka på att man kan bli stressad på jobbet, och att det minsann inte är bra för barn som inte fyllt 18 år att utsättas för den risken.

Men är det arbetet i sig, i form av en överenskommelse där prestation belönas, resultat uppmärksammas, talang utnyttjas och erfarenhet ges som är det huvudsakliga problemet? Eller handlar stress snarare om en kontrollkänsla hos varje enskild individ, som i mångt och mycket baserar sig på samhällets värderingar, vilka i dagens Sverige framhäver vikten av att fritid (det vill säga kolla på dokusåpor, vara konstant berusad i två veckor i Phuket och uppdatera statusraden på Facebook med internskämt som bara 1 % av alla som läser det förstår)?

Få svenska ungdomar skulle säga att de känner sig stressade när de är ute och shoppar kläder på stan, men alla som befunnit sig inom en radie på hundra meter av en H&M-butik när Stella McCartney släppt en årstidskollektion förstår att det objektivt sett är oändligt mycket mer stressande att köpa kläder än att arbeta kvällstid på OKQ8. De allra flesta som blir stressade på sina jobb, men inte på sin fritid, blir det således av en negativ och osaklig syn på vad arbete är för något.

Om vi bara började se och uppleva arbete som något fint och något roligt skulle sjukfrånvaron till följd av stress med största sannolikhet sjunka dramatiskt. Och det låter inte som en särskilt dum idé att göra ett sådant värderingsskifte. För varför ska det egentligen ses som jobbigt – som en börda – att få betalt för sin prestation, och få fundamentala kunskaper om hur samhället och livet fungerar? Varför är det negativt att utöka sina valmöjligheter på fritiden genom att förbättra sin ekonomiska situation? Och varför skulle det vara skadligt för ungdomar att förbereda sig inför framtiden?

Arbetsmiljöverket har en hel del att fundera över.

Simon Hedlin Larsson

Vilken blir Centerpartiets valfråga?

Igår lyckades Centerpartiet med en dubbel genom att bli publicerade på både SvD Brännpunkt och DN Debatt. Budskapet var tydligt: det är sänkta skatter och lägre ingångslöner som gäller. Och det finns en del som tyder på att det är dessa frågor man kommer driva hårt för att tvätta bort bilden av ett politiskt förvirrat parti (se exempelvis här).

Det är dock två viktiga frågor att ställa. 1) Kan Centerpartiet försäkra sig om att Moderaterna kommer tillåta att man gör arbetsrätten mer flexibel? 2) Hur skiljer man sig från Folkpartiet som också har sänkta skatter och arbetsmarknadspolitiska reformer högt upp på agendan?

Dessutom kan man fråga sig hur klokt det är att driva arbetslinjen i en borgerlig allians där åtminstone tre av de fyra partierna vill profilera sig tydligt för ökad sysselsättning och, enligt förra valets slogan, minskat utanförskap. Vilken vision har och vilken politik för Centerpartiet som gör att en osäker väljare ska lägga sin röst på Maud Olofsson och inte Jan Björklund eller Fredrik Reinfeldt?

Att nå kompromisser för att hålla ihop en koalitionsregering ska inte underskattas. Men med två partier som enligt opinionsundersökningar ligger nära fyraprocentsspärren är det också viktigt att de finner tydliga profilfrågor och naturliga målgrupper. Att vara helt ense om politiska frågor parterna emellan saknar betydelse om man sitter i opposition.

Det är helt klart trångt strax till höger om blockgränsen. De borgerliga partiledarna trampar varandra på fötterna. Och på deras huvuden står Anders Borg…

Simon Hedlin Larsson

Lösningen på ungdomsarbetslösheten

Urban Bäckström, vd för Svenskt Näringsliv, har många bra förslag på hur vi ska lösa arbetslösheten i allmänhet och på ungdomsarbetslösheten i synnerhet. Det handlar bland annat om att “luckra upp anställningsskyddet, sänka ingångslönerna och förbättra kopplingen mellan skola och näringsliv”, vilket jag anser vara varmt välkommet.

Problemet är tyvärr att man ofta möter fackligt såväl som politiskt motstånd så fort man vill röra vid anställningsskyddet eller ingångslönerna. De som redan har jobb vill såklart ha bästa möjliga anställningsskydd, men tyvärr går detta ofta ut över de som inte har något jobb alls eftersom företag helt enkelt inte har råd att anställa. Dessutom verkar man helt glömma bort att om företagen får det lättare att anställa innebär det en större trygghet för alla – även för de som redan har jobb – eftersom om man blir av med sitt nuvarande arbete är det lättare att få ett nytt.

Föreslår man att sänka ingångslönerna kommer facken med LO i spetsen och smäller en på fingrarna. Lönespridning skapar ökade klyftor, eller något liknande, brukar det låta. Att man genom höga ingångslöner orsakar högre arbetslöshet och större klyftor mellan arbetande och arbetslösa – det verkar dessvärre inte spela någon roll.

Man kan dock hoppas att den historiskt sett starka opinionen mot att underlätta för företagen att driva sina verksamheter i Sverige ändras allteftersom Socialdemokraterna sniglar sig mot mitten. Svenskt Näringsliv må vara en intresseorganisation, men förslagen mot att motverka ungdomsarbetslösheten skulle göra gott för hela det svenska samhället.

Dock ställer jag mig lite skeptisk till hur Bäckström motiverar att det är orättvist att arbetslösheten slår mot ungdomarna: “Dagens unga är beresta, språkkunniga, bättre utbildade än vi, datorkunniga och de behärskar sociala medier.” Min generation haussas alldeles för ofta, och jag tycker vi som är unga idag har väldigt mycket att bevisa samt vara tacksamma över. 80-talisterna är i mina ögon inte mer speciella än någon annan generation, och vi är inte särskilt mycket mer resvana eller bildade heller.

Eller det beror på; läget blir ju såklart annorlunda om man med ‘beresta’ menar ‘har gedigen erfarenhet av utelivet  i Sunny Beach, Phuket, Kuala Lumpur, Alanya och Gran Canaria’, med ‘språkkunniga’ menar ‘frekvent säga “shit”, “oh my God” och”nice”‘, med ‘bättre utbildade’ menar ‘har klarat gymnasiet på fem istället för på tre år’, med ‘datorkunniga’ menar ‘lära sig använda en rosa MacBook när man är van vid en PC’, och med ‘behärska sociala medier’ menar ‘ta kort på allt som precis har nämnts, lägga upp bilderna på Facebook, och sedan blogga om det’.

Simon Hedlin Larsson