Tag Archives: utbildning

Anglosaxisk bildningstradition

Henrik Berggren skriver i Dagens Nyheter:

Inträdesprovet till All Souls College i Oxford är, enligt International Herald Tribune, världens svåraste. Under två dagar har de sökande sammanlagt tolv timmar på sig att skriva ett antal uppsatser i olika ämnen. /…/ Och så finns essäfrågornas kronjuvel, ettordsämnet. Utifrån ett enda substantiv ska studenterna skriva en elegant och sammanhängande uppsats som visar att de är särskilt lämpade för All Souls. /…/ Förmågan att jonglera med ord och improvisera fram en text från ett stickord är kanske mer en måttstock på journalistisk talang än på vetenskapligt sanningssökande. Det är knappast en tillfällighet att den brittiska pressen är fylld av fyndiga och välskrivande skribenter med en examen från Oxford eller Cambridge.

Denna slutsats är konstig. Varför skulle förmågan att kunna uttrycka sig intellektuellt i skrift vara knuten just till journalistik? Att den brittiska pressen håller hög standard har många faktorer, men om man vill lyfta fram den viktigaste faktorn på utbildningssidan lär det vara bildningsideal. Bland de populäraste kurserna på Oxbridgeskolorna är PPE, Politics, Philosophy and Economics – en oerhört allmänbildande utbildning. Och då kan vi jämföra med Sverige. Hur mycket filosofi är det i statsvetenskaplig undervisning på svenska universitetet? Hur mycket Wittgenstein, Virilio och Augustinus läser man när man tar en svensk pol kand? Hur mycket obligatorisk genus”vetenskap” är det? Just precis…

Ska man dra någon generell slutsats från de hårda inträdesproven till Oxbridge vore det snarare mer lämpligt att säga att det knappast är en tillfällighet att Storbritannien har vunnit näst flest nobelpris av alla länder genom många framstående akademiker med en examen från eller tenure vid Oxford eller Cambridge (Cambridge är för övrigt det universitet som har flest nobelpristagare knutna till sig). De höga mått av kreativitet och självständigt tänkande som anglosaxiska universitet i allmänhet, och Ivy League+Stanford+Berkeley+Chicago och Oxbridge+LSE i synnerhet, kräver och uppmuntrar till utrustar eleverna med en skarpare analytisk förmåga som inte helt oväntat leder till fler nya upptäckter (innovationsgrad och nobelpris) och framgångsrika entreprenörer (hur många på Forbes topplista över rika företagare och på Times lista över världens stora ledare har inte läst en AB/BA, LLB/JD eller MBA på något av ovanstående universitet?)

På denna punkt ligger Sverige långt efter. Vi må ha hög lägstanivå, och antalet högskolepoäng per capita lär knappast vara fler i något annat mångmiljonland. Men den svenska högstanivån på grundutbildningar är skrämmande låg. På den punkten har vänstern lyckats. Duktiga elever har konsekvent hållits tillbaka, och medan ett skarpt intellekt i tonåren i USA och Storbritannien belönas med student awards och scholarships får jämnåriga svenskar nöja sig med att irritera läraren genom att ännu en gång försiktigt säga att man läst ut boken som man fick i extrauppgift att läsa för att man var klar med alla obligatoriska skoluppgifter.

Simon Hedlin Larsson

Sverige är bäst

… menar Bo Ekman och James Wine på Tällberg Foundation som vägt ihop ett antal index där Sverige totalt hamnar på en förstaplats. Ekman och Wine skriver:

Vi lägger så samman ländernas platssiffror på de olika listorna till ett slags meta­index. Liksom för tre år sedan beläggs första platsen av Sverige (platssiffra 4,6) vilket är 1,0 bättre än sist. Nu liksom då följs Sverige av de övriga fyra nordiska länderna om än i något varierad ordning. Tyskland har till exempel siffra 15,0, Storbritannien 18,9, USA, 25,4, Ryssland 72,9, Kina 82,0 och Indien 90,6.

Dessa mätningar av allt från konkurrenskraft, mänskliga rättigheter, miljö och demokrati bygger på systematiska jäm­förande analyser. Att Sverige och de nordiska länderna förstärker sin tätposition är intressant i en värld stadd i så dramatisk förändring. Tätpositionen speglar också bilden av Sverige och Norden som en det globala samhällets nationalpark.

Och egentligen borde väl detta inte förvåna någon. Lägger man samman faktorer som utbildning, fattigdom, globalt inflytande, miljö, jämställdhet, växthusgasutsläpp, politisk stabilitet, kriminalitet, naturalisering, arbetslöshet, korruption, folkligt inflytande, folkhälsa och sociala skyddsnät är det svårt att tänka sig att något land skulle vara bättre än Sverige. Detta innebär inte att alla svenskar lever perfekta liv. Sverige har tveklöst många och svåra problem. Även i Sverige finns många människor som lider, lever under omänskliga förhållanden och som samhället blundar för. Många svenskar har dålig hälsa, och problemen är av såväl fysisk som psykisk natur. Samtidigt är det också många som aldrig får möjlighet att utnyttja sin potential och sträva efter att uppnå sina drömmar. Allt detta måste vi naturligtvis försöka ändra på.

Men medan vårt ständiga arbete för att göra Sverige bättre pågår bör vi samtidigt erinra oss att Sverige på många sätt faktiskt är ett fantastiskt land. Och får man frågan om vilket man tycker är världens bästa land är det svårt att svara något annat än just Sverige.

Simon Hedlin Larsson

Landet med 30 procent höginkomsttagare

Anna Ekström, ordförande Saco, visar i dagens DN Debatt återigen varför hon med sin pragmatism, kunskap och sitt kunnande bör vara ett självskrivet statsråd i en eventuell rödgrön regering (förutsatt att hon själv vill förstås):

Den svenska marginalskatten höjdes i och med införandet av den så kallade värnskatten i mitten av 1990-talet och har därefter blivit kvar på höga nivåer. För dem som arbetar i Sverige lönar det sig i dag sämre att utbilda sig jämfört med i de allra flesta andra välutvecklade länder. Akademiker, som under flera år avstår inkomst och tar på sig lån, får dålig utdelning på sin kunskapsinvestering. Det är dåligt för vår långsiktiga utveckling om skattesystemet aktivt motverkar det som är bra för arbetsmarknaden och svensk ekonomi i stort.

Därför är det också olyckligt att så många i dag måste betala statlig inkomstskatt. Den statliga inkomstskatten drar in cirka tre procent av de totala skatteintäkterna. De utgör därmed en förhållandevis marginell intäktskälla för statskassan, men har stora negativa effekter på avkastningen på utbildning. När en person når upp till lönenivån där statsskatt måste betalas ökar beskattningen i ett slag med 20 procentenheter.

För närvarande är det runt 30 procent av alla heltidsarbetande som betalar statlig inkomstskatt och som därmed i skattesystemet betraktas som ”höginkomsttagare”. Det är en alltför hög andel. Dessutom borde principen om hälften kvar av en lönehöjning gälla alla löntagare. Värn­skatten bör därför avskaffas.

Vem skapar valfriheten?

“Felet med det här systemet vi har haft har inte varit valfriheten, utan marknaden. Det går mycket bra att skapa valfrihet utan marknad och det är det som bör vara den socialdemokratiska politiken,” sa Carl Tham, den enda politiker i modern tid som suttit i en borgerlig respektive socialdemokratisk regering, om skolpolitiken på Socialdemokraternas kongress förra året.

Och visst, det stämmer väl, men vad Tham inte sa är att om inte marknaden – det vill säga Sveriges dryga nio miljoner invånare – skapar valfrihet, då blir det upp till den lilla politiska eliten i respektive kommun att skapa valfrihet. Den som tror att politiker har blivit bättre på att skapa kvalitet sedan Sovjetunionens tid kan ju driva frågan om att ta bort marknaden i valrörelsen. Glöm dock inte bort att tala om för väljarna den implicita innebörden av att driva en sådan fråga; nämligen att politiker vet bäst. Den som vill montera ner marknaden bör vara ärlig och säga att vad man egentligen vill ha är inte en demokrati utan en aristokrati.

Simon Hedlin Larsson

Europas storhetstid – början på slutet

Förutom asiatiska företag går även asiatiska universitet framåt. Det skriver Richard C. Levin, rektor på Yale, i New York Times, och även i maj/juni-numret av Foreign Affairs. Och frågan är hur länge Europa kan fortsätta hävda att de ska konkurrera med övriga världen med hjälp av kunskap.

Är det någon på allvar som tror att en medelstudent från Stockholms universitet kan så mycket mer än en medelstudent från Singapore National University? Vad är det för magiskt som lärs ut på europeiska universitet som inte kan läras ut någon annanstans i världen? Högmod går före fall…

Simon Hedlin Larsson

Framgångssagan FN

Fredrik Reinfeldt skötte sig bra i söndagens Agenda (se 1, 2, 3). Den borgerliga alliansens största hopp inför nästa års val är att låta Reinfeldt ta så många debatter och utfrågningar som möjligt. I söndags lyckades han även hantera frågan om hur han såg på klimattoppmötets resultat och FN-medlemmarnas vetorätt.

Med god retorik följer han det knep som på engelska kallas “remain vague”. Eftersom överenskommelsen man nådde i Köpenhamn inte var juridiskt bindande och heller inte sa ett ord om åtaganden gällande koldioxidutsläppsminskningar kunde Reinfeldt knappast kalla mötet en succé. Å andra sidan är det inte heller möjligt för honom att såga mötet som sådant eftersom att man på Bella Center trots allt följde de spelregler som gäller inom FN med vetorätt och allt därtill.

Han valde därför helt rätt väg när han förklarade att det är på detta vis som dessa toppmöten fungerar, samtidigt som han var noga med att kritisera de länder som inte var beredda att ta större ansvar i förhandlingarna. Hade Reinfeldt gjort på något annat sätt, exempelvis dömt ut vetorätten, hade han varit tvungen att presentera ett alternativ till hur FN fungerar idag. Och detta hade varit mycket olyckligt eftersom att han med största sannolikhet inte skulle kunna ge något svar på den frågan – FN kan nämligen inte fungera på något annat sätt än som det gör i dagsläget.

Varför inte? För att FN är en mellanstatlig organisation. Att ta bort vetorätten vore att gå mot ett överstatligt samarbete och som den världspolitiska arenan ser ut idag stödjer förhoppningsvis ingen den tanken. Ett överstatligt FN som fattar majoritetsbeslut utan att ge medlemmar möjlighet att lägga in vetoröster innebär mycket högre effektivitet. Men effektivitet är inte nödvändigtvis något positivt. Det är bara en neutral benämning på processers hastighet. Om processen är av ondo, det vill säga exempelvis eskaleringen av ett storskaligt krig – är hög effektivitet i det sammanhanget någonting positivt?

Det finns en naturlig tröghet inom mellanstatliga organ. Nog för att det skulle vara bra om arbetet med minskade jordbrukssubventioner och sänkta handelstariffer gick snabbare, men samtidigt bör man vara tacksam för trögheten eftersom inte heller några drastiska negativa beslut kan utfärdas å organisationens vägnar. Det kan låta djärvt, men man skulle faktiskt kunna påstå att FN har nått framgångar som tidigare aldrig har skådats. Trots att det snart lär finnas fler bomber än människor på jorden har ännu inget världskrig brutit ut sedan FN grundades. Pessimisten må kalla detta tillfällig tur, men realisten pekar snarare på faktum som att världens stormakter har permanent vetorätt i världens största internationella organ.

Ponera dock att FN skulle bli överstatligt för att få större inflytande över världspolitiken, och det dröjer inte länge innan man upptäcker allvarliga brister i ett sådant system. Den kanske viktigaste frågan är: hur skulle besluten fattas? Om alla länder skulle ha lika många röster, som det i praktiken fungerar idag då alla har vetorätt, kan man ju bara gissa hur många av de små staternas röster som skulle köpas av stormakterna. Fast att å andra sidan göra antalet röster proportionerliga sett till befolkningsmängder, som i EU-parlamentet, hjälper heller föga. Förutom att många av världens värsta länder att leva i har världens snabbast växande populationer (fattigdom och icke-fungerande utbildningssystem är de främsta orsakerna till hög fertilitet) skulle allianser kunna bildas mellan stater vars ledare och politik vi i EU inte tycker särskilt mycket om.

Afghanistan, Angola, Argentina, Bangladesh, Burkina Faso, Burma, Burma, Colombia, Egypten, Ekvatorialguinea, Etiopien, Filippinerna, Haiti, Indonesien, Irak, Iran, Kambodja, Kazakstan, Kenya, Kina, Kongo Kinshasa, Kuba, Libyen, Malawi, Mali, Mexiko, Mocambique, Niger, Nigeria, Nordkorea, Pakistan, Ryssland, Saudiarabien, Somalia, Sudan, Tanzania, Thailand, Turkmenistan, Uganda, Uzbekistan, Venezuela, Yemen och Zimbabwe exempelvis står för en bra bit över halva jordens befolkning. Med ett populationsproportionerligt, överstatligt FN skulle deras politiska agenda kunna styra världen.

Den av er som är beredd att lämna vår planets framtid i händerna på ledarna för dessa länder skall kasta första stenen på FN.

Simon Hedlin Larsson

Större klasser, personliga brev och högre lärarlöner

Det kan väl knappast vara en nyhet för någon att svensk matematikundervisning halkar efter. Vågar man inte ställa krav på eleverna och betalar så lite att ingen vill arbeta med undervisning vore det naivt att förvänta sig något annat.

Att Jan Björklund nu vill ha mer matematikundervisning för så väl lärare som elever är nog mest ett sätt att svara på kritiken. De bristande kunskaperna bland svenska ungdomar handlar ju inte om kvantiteter i antal timmar man är fastkedjad i ett klassrum, utan om kvalitet och vad man faktiskt får ut av lektionerna och av sina självstudier.

Lotta Edholm och många andra skolpolitiker gillar inte ordet “roligt” så jag får väl använda “intressant” istället. Men det är i praktiken ingen skillnad; det man tycker är intressant är ju oftast som alltid roligt. Och vad som egentligen är poängen när jag har sagt och fortsätter tjata om att skolan måste bli mer rolig är att elever ska känna att det de lär sig har någon form av relevans. Hur ofta har det man haft det som svårast för att lära sig varit det som man tyckt varit mest intressant (och därmed roligt)?

Om man tror att svenska ungdomar hade kunnat lära sig mer än vad de kan idag kan man likväl säga att de har underpresterat. Och mycket riktigt är bristande motivation en av de absolut viktigaste orsakerna till underprestation.

Hur ska vi då höja motivationen och intresset bland dagens unga? Dels handlar det om att omarbeta kursplanerna så att det man lär sig blir mer praktiskt tillämpbart, och dels handlar det om att erbjuda bättre vägledning för att drastiskt minska antalet 20-åringar som jobbar som kassörer eller receptionister och åker till Thailand för att de inte vet vad de vill göra med sina liv. Den viktigaste lösningen är dock, utan tvekan, att se till så att vi får bättre lärare.

Det finns helt klart lärare som är både pålästa och pedagogiska. De gör ett mycket bra jobb och har heller ingen anledning att tro något annat. Men de är få. Många lärare har sovit sig igenom lärarutbildningen och föga förvånande är powernaps i bullriga miljöer en av de första färdigheterna som dessa lärare lär ut till sina elever. Jag vågar påstå att det är ett stort antal personer som väljer att bli lärare som aldrig borde ha blivit det.

Lösningen på problemet är givetvis den så ofta citerade åtgärden “höj läraryrkets status”. Men detta är inte helt enkelt. Sverige är inte Finland. Dagens ungdomar är inte vana vid auktoriteter. Som god medborgare ska man bekämpa staten hela sitt liv. Poliser är snutjävlar. Föräldrarna gör man revolt mot när man fyller tretton. Och om en lärare tar en elev i armen blir den anmäld för misshandel. Alla brister och alla fel är mänskliga. Utmaningar ska helst ersättas med en klapp på axeln. Piratpartiets enorma framgångar – och i synnerhet deras normalisering – vittnar också om detta framväxande postmodernistiskt flumsamhälle där struktur, krav och ordning ska motarbetas till varje pris.

Det går således inte att bara göra någon form av strukturell makeover – erbjuda lärare utökade befogenheter eller dylikt – och tro att ordning och reda ska knacka på dörren. Istället är pengar, och mer konkret lärarlöner, det främsta och viktigaste instrumentet för att långsiktigt höja kvaliteten inom lärarkåren och kunskapsnivån bland vilsna ungdomar.

Och för att höja lärarlönerna gäller det att tänka nytt. Att lämna in ett äskande på Rosenbad hjälper föga. Här krävs mer radikala insatser. Att tänka mer långsiktigt; vänta tio istället för två år med att köpa in nya datorsystem och skippa renoveringen av klassrummen bör vara högt prioriterat, men det skadar inte att tänka i andra banor också. Ett förslag av den kanske mer annorlunda typen är att göra skolklasserna större och minska lärartätheten. Mycket forskning tyder på att klasstorlek har liten påverkan på elevernas inlärningsförmåga. Att därför göra klasserna större kan vara en effektiv metod för att frigöra resurser som kan läggas på att höja lärarlönerna.

Man bör även göra om ansökningssystemet till universitetet som i dagsläget i de allra flesta fall enbart går på betyg. Gör så att alla ansökningar, åtminstone till hela program och examensutbildningar, måste innehålla ett personligt brev som bedöms individuellt. Idag finns det nästan inga incitament för vare sig skolor eller lärare att prestera lite extra bra; eleverna får ju ändå samma betyg (MVG) oavsett vilken skola de går i.

Genom att göra det möjligt för en skola att tydligt kunna visa att den är bättre än sina konkurrenter (genom att ha en hög andel studenter som kommer in på universitetet, och dessutom på bra sådana) ökar incitamenten för att konkurrera om och anställa de bästa lärarna. Inte bara blir en direkt effekt av detta högre lärarlöner, utan det leder faktiskt också till högre status för läraryrket.

Simon Hedlin Larsson