Tag Archives: utredningsregering

Euron, guldmyntfoten och Bretton Woods

Johan Norberg har rätt när han i tidningen Metro skriver att Folkpartiet riskerar förhasta sig genom att till synes okritiskt förespråka ett svenskt införande av euron snarast möjligt. Anledningen till dessa utspel om euron är förmodligen ganska enkel; i en fyrpartikoalition slåss man om rösterna, inflytandet och ministerposterna – för att vinna den kampen krävs det att det enskilda partiet profilerar sig tydligt, och gör politiska ställningstaganden till “sina frågor”. Efter att Moderaterna bestämt sig för framstå som någon slags statsbärande sosselightvariant, Kristdemokraterna fegat ur, övergett “verklighetens folk” och återgått till att vara pensionärspartiet och Centerpartiet efter att ha kunnat andats ut då Saab-affären till slut gick i hamn kidnappat företagarpolitiken och arbetsrätten har Folkpartiet mer eller mindre fått ta det som blivit över; NATO, EU, EMU och kärnkraft, typ.

Problemet med att ta tredje steget in i EMU är, som Norberg påpekar, att eurosamarbetet i skrivande stund mer eller mindre kämpar för sitt liv. Om situationen inte förbättras snarast kan det finna sig lämpligt att citera Indiens före detta handelsminister, Kamal Nath, som för ett par år sedan konstaterade att Doharundan inte var död, utan bara “between intensive care and the crematorium”.

Bilden är hämtad här.

Som The Economists finansmarknadsblogg Buttonwood uttrycker det är eurosamarbetet en ny slags guldmyntfot. Många för- och nackdelar känns igen i det samarbete som var så framgångsrik fram tills första världskriget. Faktum är att euron också påminner ganska mycket om Bretton Woods-systemet. Man står nämligen inför samma trilemma (som Mundell-Flemingmodellen så tydligt visar) nu som då, nämligen det matematiska faktum att ett land inte samtidigt kan ha fasta växelkurser, fri kapitalrörlighet över gränserna och en nationell penningpolitik.

John M. Keynes och Harry D. Whites system, Bretton Woods, byggde på kapitalkontroller och restriktiva kapitalflöden mellan medlemsländerna (vilket i längden blev mer eller mindre ohållbart eftersom staten, för att kunna bibehålla de fasta växelkurserna, måste bygga upp merkantilistassocierade “skattkistor” med utländska tillgångar). Euron, å andra sidan, handlar om en gemensam valuta, och därför har man i trilemmat istället valt att ha fria kapitalflöden, till bekostnad av enskilda länders möjlighet att sälja och köpa statsobligationer, vilket slarvigt brukar benämnas trycka pengar.

Det finns emellertid fortfarande goda politiska skäl till att överväga ett svensk inträde i eurosamarbetet, precis som vid folkomröstningen år 2003. Samtidigt finns det också anledning att, som Norberg skriver, vara kritisk och ta det lite försiktigt. Att vänta tills Europa har tagit sig ur finanskrisen borde inte vara för mycket begärt. Men på den politiska arenan föredrar man stundom snabba puckar. När det mesta som har med lagändringar, direktiv och reformer tar en evinnerlig tid vill de borgerliga partierna i alla fall kunna leverera snabba och tydliga besked om var de står i olika frågor. Man vill ju inte framstå som en utredningsregering!

Simon Hedlin Larsson

En avslagen debatt

Dagens duell mellan Mona Sahlin (s) och Fredrik Reinfeldt (m) var knappast någon höjdare, och kändes, framförallt mot slutet, ganska avslagen. Kanske var de inte lika taggade som inför söndagens sammandrabbning i Agenda – men så är ju TV lite mer spännande än radio, tycker nog de flesta i alla fall.

Hur som helst finns det ingen anledning att tycka att det var en onödig debatt bara för att den inte var speciellt underhållande. Det är ju alltid någon som ser eller hör duellen som inte hört Sahlin och Reinfeldt debattera förut, eller som inte har hört argumenten som respektive partiledare använder. Klart är dock att om man följer kommande debatter (detta var nummer två i år) få man genomlida en hel del upprepningar. Politik handlar nämligen väldigt mycket om att banka in terminologi, uttryck och metaforer i väljarnas huvuden.

Om någon har lust kan den ju börja räkna hur många gånger man kommer få höra begrepp som “stupstock”, “ansvarslös politik”, “vänsterexperiment”, “58-årsgräns”, “femmiljarderstest”, “djupt orättvis borgerlig politik”, “lånade skattesänkningar”, “utredningsregering”, “fusköverenskommelser”, “arbetslinjen”, “bidragslinjen” och “global finanskris”.

Tveklöst kommer valrörelsen också präglas av Reinfeldts ständiga uppmaningar till Sahlin om att lämna besked till väljarna, och Sahlins upprepade förklaringar om att Reinfeldt alltid kommer att ha kritik att framföra mot oppositionen. Man lär också behöva miniräknare för att summera alla gånger Sahlin avbryter Reinfeldt, och alla gånger Reinfeldt suckar djupt i mikrofonen medan Sahlin pratar.

Ett annat irriterande inslag i duellerna mellan företrädarna för Sveriges två största partier är att Reinfeldt inleder ungefär var femte mening med att säga “Låt mig bara få påpeka…” eller “Kan jag bara få påpeka…”. Frågan om att få göra ett påpekande framstod som ganska artig och ödmjuk för ett par år sedan. Men x antal hundra upprepningar senare har charmen lagt sig, vilket för övrigt lär gälla för andra väl utnötta uttryck som  “arbetslinjen” och “utanförskapet”.

Det sägs att man inte bör överge vinnande hästar. Men då gäller det också att kunna inse när dessa hästar slutar vinna. I just det här fallet: typ nu.

Simon Hedlin Larsson