Tag Archives: utveckling

Vad Eyjafjallajökull egentligen vill säga dig

Överläkaren Åsa Palmkron Ragnar skriver i Aftonbladet Debatt att vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott “påminner oss om att vi måste stanna upp och se vad som är viktigt i livet”. Hon fortsätter:

Vad vill hon säga?

Kanske vill hon påminna oss om att vi förlorat vår respekt för jorden och naturen. Att vi lever som om vi vore dess herrar och inte dess inhysingar. Mana oss till ödmjukhet och tacksamhet över naturen.

Om nu det förhållandevis lilla vulkanutbrottet från Eyjafjallajökull försöker påminna mänskligheten om att vi saknar respekt för naturen kan man ju inte låta bli att undra vad vulkanutbrotten som utrotade de sista dinosaurierna försökte påminna dessa jätteödlor om. Eller kanske var det – eftersom man säger att dessa vulkanutbrott troligen berodde på en kraschande meteorit – universum som ville påminna planeten jorden om något?

Palmkron Ragnar menar att Eyjafjallajökull “säger att vi har förlorat vår ödmjukhet inför naturen”. Men om man jämför med vad andra generationer djur har råkat ut för under historiens gång så kan ju Eyjafjallajökulls utbrott bara innebära att mänskligheten får ett mycket högt betyg i skötsamhet!

Ser man exempelvis till slutet av tidsavsnittet prekambrium undrar man verkligen vad naturen ville säga sig själv när syrehalten steg, mängder av arter utrotades och den ekologiska katastrofen var ett faktum. Samtidigt möjliggjorde den ökade syrehalten att evolutionen tog en annan riktning – mot högre varelser – och är en av de främsta anledningarna till att människor överhuvudtaget har kunnat existera. Utveckling kanske inte alltid är så dumt ändå…

Simon Hedlin Larsson

De självklara sanningarna

Precis all utveckling handlar om att göra någonting annorlunda än tidigare. Är man tillräckligt mycket före sin tid blir det som filosofen Arthur Schopenhauer sa om sanningarnas tre stadier:

“Först blir de förlöjligade. Sedan blir de våldsamt motarbetade. Slutligen blir de accepterade som alldeles självklara.”

Fråga bara Barry J. Marshall och J. Robin Warren som upptäckte Helicobacterbakterien eller Spencer Silver som uppfann post-it-lappen. Eller varför inte Jan Boklöv som introducerade V-tekniken i backhoppning och som i flera tävlingar fick poängavdrag i stil (ungefär på samma sätt som en gymnast eller konståkare som inte gör hoppet “rätt”) tills officiella instanser fick erkänna att det var aerodynamiskt fördelaktigt att hoppa med skidorna som ett V istället för parallellt. Nu är Boklövs V-stil standard – som om det alltid hade varit så, förstås.

Och apropå skidsport; igår dömdes Andrea Fischbacher ut av kommentatorerna i brittiska Eurosport redan vid första mättiden (efter bara runt en sjättedel av loppet) i damernas super-G för att hon ansågs ha dålig teknik. Hennes ovanliga stil är slalombaserad vilket gör att hon åker mer upprätt än i princip alla andra som gärna hukar sig i störtlöpp och super-G eftersom dessa är fartgrenar. Fördelen med att åka som Fischbacher gör är att hon har lättare att göra skarpa svängar eftersom hon har en högre tyngdpunkt än de andra åkarna. Men det räcker inte, menar de flesta. Eftersom acceleration och toppfart är så viktigt i super-G måste man hålla luftmotståndet nere och göra sig liten. Detta är ju trots allt inte en teknikgren som slalom eller storslalom. Sådeså.

Förresten, vem vann egentligen OS-guld i super G igår då? Öh, jo, det gjorde visst Fischbacher.

Så kan det gå.

Simon Hedlin Larsson

Inget avtal i Köpenhamn är på sikt en vinst

Det krävs nu i praktiken ett mirakel för att man ska skriva under ett avtal under klimattoppmötet i Köpenhamn (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11). Till skillnad från Aftonbladets Wolfgang Hansson med flera tror jag emellertid inte att det på sikt behöver innebära något negativt.

Klimattoppmötet i Köpenhamn har inneburit bättre kommunikation mellan världens länder. Positionerna man har intagit har tydliggjorts. Att inte skriva under ett avtal natten till lördag tror jag i det långa loppet kan löna sig. Detta kommer nämligen att ses som något av ett misslyckande och pressen kommer att öka inför COP16 att man verkligen har något att leverera. Och då kan man förhoppningsvis få till stånd ett ordentligt avtal som inriktar sig på metoder och lösningar, och inte ett halvdant som enbart fokuserar på koldioxidutsläppsminskningar.

Dessutom skulle ett avslutat toppmöte utan avtal i Köpenhamn också väcka frågan om hur väl belagda klimatförändringarnas konsekvenser är, eftersom att somliga uppenbarligen inte är beredda att sträcka sig så långt som IPCC vill. Det bästa som skulle kunna hända är att rika länder tar det som en uppmaning till att ta fram mer noggrant uträknade modeller och kostnadsuppskattningar.

Det handlar således inte om att bevisa att koldioxidhalten i atmosfären påverkar klimatet, enligt flera forskare jag talat med är det bland de fenomen som har med klimatfrågan att göra som är mest belagda. Vad som däremot samma forskare har påpekat varit bristande är de modeller som handlar om exempelvis havsytans stigning till följd av x antal graders medeltemperaturökning, vad kostnaden blir till följd av att öknar breder ut sig i en viss hastighet och hur geoengineering påverkar den komplexa atmosfären och det ännu mer komplexa livet på jorden. Att öka anslagen för forskning inom dessa områden är högst väsentligt om vi ska kunna uppskatta dels konsekvenserna och kostnaderna till följd av klimatförändringar, och dels eventuella lösningars effektivitet och risker.

Att man troligtvis bara når en svag överenskommelse i Köpenhamn utan bindande åtaganden om utsläppsminskningar – kallas ibland politisk deklaration – behöver därför inte vara negativt. Tvärtom kan det ge stora möjligheter för världens länder att utvärdera läget, öka resurserna till forskning och utveckling, och formulera och underteckna ett långt mycket bättre avtal om något år.

Simon Hedlin Larsson

Inget avtal är ett bra avtal – jorden behöver en energirevolution

I skrivande stund är jag på väg ner till Köpenhamn för att vara “observer” på klimattoppmötet (se 1, 2, 3, 4, 5, 67, 8). Naturligtvis tar jag tåget (även om jag inte hade tyckt om att åka tåg hade man väl inte vågat annat). Frågan är, har jag gjort mitt för miljön nu? Kan jag känna mig duktig? Jag tycker denna logik så väl speglar hela miljöhysterin. Det handlar om att alla måste göra något – alla ska bidra – för då kommer alla problem att lösas.

Men klimathotet handlar inte om att byta till lågenergilampor, ta tåget, återanvända plastkassar och klä ut sig till isbjörn. De globala koldioxidutsläppen påverkas knappast av att man går ut på Köpenhamns gator och kastar sten på polisen, eller köper KRAV-märkta blåbär. Vad världens miljö och klimat egentligen behöver och är i störst behov av är en storskalig ersättning av fossila bränslen.

Visst skadar det inte att gå till jobbet om man har möjlighet till det (jag äger själv ingen bil). Men man måste också vara ärlig och uppriktig och inse hur liten påverkanskraft vi människor har när vi gör små förändringar i våra levnadsvanor. Den energirevolution jag hoppas och tror på har ingenting att göra med skillnaden mellan att köra barnen fem minuter i varje riktning till hockeyträning och att spendera  extra tid och möda på att släpa ombord barn plus utrustning på bussen.

Jag beundrar alla som tar miljön i beaktning i sina vardagsbeslut när de cyklar iväg en timme tidigare på morgonen, källsorterar alla sopor, syr och sticker kläder själva och som aldrig slänger mat. Men man får inte tro att det är tillräckligt, för det är det inte – tyvärr. Det finns en stor fara i att stanna upp och tycka att man “har gjort sitt”, särskilt när man har satsat på att lägga tid och resurser på åtgärder som ger väldigt lite resultat per investerad timme. Och det är denna risk vi nu ser under förhandlingarna i Köpenhamn.

Som jag har nämnt tidigare varken tror eller hoppas jag på att ett avtal skrivs under natten till den 19 december. Accepterar EU USA:s mesiga förslag på förpliktelser kommer man efteråt kunna luta sig tillbaka och tycka att man har gjort en stor insats för världen – trots att ingen innerst inne  lär tro att det räcker. Det är heller inte så lätt som man kan tro att skriva under ett avtal och sedan skärpa parternas åtaganden allteftersom. Dessutom fokuserar politiker och policymakers fortfarande alldeles för mycket på med hur många procent koldioxidutsläppen ska minska fram till år x, och alldeles för lite på hur energiforskningen ska prioriteras, bistås och utvecklas.

Enligt min uppfattning är det mycket bättre att det inte blir något avtal alls. Som folkvald politiker är det få saker som sätter sådan press som att det framstår som man inte gör något. Att vi alla lämnar Köpenhamn tomhänta på lördag är förmodligen därför det bästa som kan hända vår planet för tillfället.

Inför kommande toppmöten nästa år kan världens ledare sedermera fundera över hur man från statligt håll bäst stödjer den energirevolution världen behöver, och vilka komponenter (öronmärkta pengar för energiforskning exepelvis) som bör ingå i ett ambitiöst avtal som tacklar den globala energikrisen.

Simon Hedlin Larsson