Tag Archives: Vänsterpartiet

Är jämställdhet bara till för kvinnor?

Vänsterpartiet är stolta över att nästan två tredjedelar av den av valberedningen föreslagna nya partistyrelsen är kvinnor. För ett parti som vill tvinga andra att kvotera fram jämställdhet framstår detta som ganska paradoxalt. Borde inte jämställdhet innebära en balans mellan könen där varken män eller kvinnor är underrepresenterade? Eller betyder feminism på socialistiska enbart att stärka kvinnor, oberoende av konsekvenser för eventuella män?

Svaret på den senare frågan finner man kanske delvis i Vänsterpartiets stadgar:

§ 21. Kvinnor skall vara representerade i valda organ och på förtroendeposter med minst 50 procent om inte synnerliga skäl förhindrar detta. I de fall där suppleanter förekommer skall såväl antalet ordinarie ledamöter som styrelsen som helhet bestå av minst 50 procent kvinnor. Om synnerliga skäl anförs skall särskilt beslut om detta fattas och skälen antecknas till protokollet.

Varken i denna paragraf eller någon annan regleras andelen män på förtroendeposter. Ordet “män” förekommer överhuvudtaget inte någonstans i stadgarna. Om antalet ordinarie ledamöter såväl som styrelsen som helhet består av 100 procent kvinnor är således detta inget problem ur Vänsterpartiets synvinkel.

Hur har man tänkt här egentligen? En förklaring kan man nog i detta fall hitta på SvD:s ledarblogg.

Signaturen “Karin” skriver i en kommentar med rubriken “Männen har dominerat hundratals år”:

Nu är det dags för kvinnorna att dominera. Hur rättvist var det på Gustav Vasas tid med kungliga rådgivare och annat? Vår generation har chansen att jämna ut oddsen lite och då är det vår moraliska plikt!

Fair point. Resonerar man på det viset blir det dock intressant att se hur man tänker komma tillrätta med det gigantiska förtrycket till följd av att “Europa har dominerat [i] hundratals år”. En enkel gissning är att personer med svenskt medborgarskap överhuvudtaget inte skulle få särskilt mycket inflytande. Varken män eller kvinnor. Förmodligen skulle alla maktpositioner i hela världen istället innehas av svarta män, judinnor, asiatiska risplockare, och alla nästan utrotade infödingstammar. Men rätt ska vara rätt. Och nu var det ju dags för de förtryckta att få dominera – det vill säga hämnas – eller hur?

Simon Hedlin Larsson

Hur galna är Sverigedemokraterna?

Alex Bengtsson, utbildningssamordnare på Stiftelsen Expo skriver om ett tidigare debattinlägg av Philip Wendahl, sekreterare Liberal Mångfald:

I sitt senaste utspel /…/ försöker Wendahl påskina trovärdighet då han jämställer fundamentalistiska islamister med sverigedemokrater. Så långt inget galet. Det finns likheter i den verklighetsfrånvända världsbild som Sverigedemokraterna och fundamentalistiska islamister besitter.

Är Bengtsson månne tro beredd att likställa fundamentalistiska islamister även med vänsterpartister och miljöpartister? Förmodligen inte (även om en artikel med sådant budskap skulle mottagas med glädje). Och det är just det som är felet med hela debatten om Sverigedemokraterna. Många vill peka ut SD som extremister och galningar vars verklighetsuppfattning är helt rubbad – men hur står det egentligen till med andra partier?

Att Sverigedemokraternas syn på invandring är värd att kritisera på otaliga punkter är tveklöst. Men det är även Vänsterpartiets skolpolitik och Miljöpartiets syn på genmodifierade organismer. Att Sverigedemokraterna skulle ha en “verklighetsfrånvänd världsbild” på grund av de har en politik som man kan ha många invändningar emot är ett märkligt resonemang. Den som representerar ett parti som inte driver en politik som man kan ha många invändningar emot kastar första stenen.

Simon Hedlin Larsson

Hur många är egentligen rädda för Ohly?

Erik Ullenhag, partisekreterare Folkpartiet, säger till TT:

“Alla ska med, men bara Lars Ohly vet vart det bär.”

Det har blivit allt vanligare inom den borgerliga alliansen att attackera de rödgröna genom att adressera Vänstpartiets ordförande Lars Ohly. Detta lär tveklöst vara en medveten taktik för att skrämma väljarna för socialism och kommunism. Frågan är bara om detta går hem hos väljarna.

De senaste hundra åren har en folklig majoritet röstat vänster i en majoritet av riksdagsvalen, i synnerhet om man räknar efter 24 september 1932. Socialdemokarterna har flera gånger tidigare samarbetat med Vänsterpartiet, och även om man från borgerligt håll, av förståeliga skäl, gärna talar om ett “vänsterexperiment”, ligger det nog inte speciellt mycket sanning i det.

Lite talar för att ett stort antal svenskar skulle vara rädda för vänsterspöket, bortsett från de som redan röstar höger, förstås. Nog för att det kan vara en moralhöjare i de egna leden att skoja om ex-kommunisten Ohly som vill satsa på allt, men när valrörelsen drar igång, och utrymmet i pressen blir ännu mer begränsat än vanligt, är det nog bättre att prata om vilken politik man vill driva, snarare än vem som blir minister ifall det andra blocket vinner valet.

Simon Hedlin Larsson

Galna åsikter om ekonomisk ojämlikhet del 3

Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielssons inlägg i Sveriges Radios “OBS” om ekonomisk ojämlikhet var väl det som ägnade minst tid åt att diskutera själva fenomenet. Det mesta är abstrakt flum om politiska visioner utan någon större konkretion. Ett axplock:

“Jämlikhet och ojämlikhet är inga abstraktioner, de går att finna i statistiken, i siffror och tal som berättar för oss hur inkomstskillnaderna ökar människor emellan, om hur de ekonomiska orättvisorna växer, inte bara i Sverige utan i hela världen.”

“I det politiska samtalet får man trots att alla inblandade parter egentligen vet hur det står till, ofta börja med att bevisa att det överhuvudtaget finns ojämlikheter.”

“Missförstå mig inte, jag påstår inte att det inte finns saker som är bra i Sverige, saker som man borde bygga vidare på och utveckla. Som gör landet mer jämlikt. Men alldeles för länge har vi fått se hur det får stå tillbaka och hur det istället dras ner och försämras.”

“Ojämlika samhällen är ingen naturlag, även om de som påstår att kejsaren är påklädd försöker intala oss det.”

“Det går att göra annorlunda, det går att bygga landet mer jämlikt.”

Så vad var det du ville göra politiskt, sa du?

I klagovisan finns få lösningar, även om vi får veta att det finns samhällsproblem (surprise) och att saker och ting i samhället kan göras bättre (surprise again).

Men å andra sidan behöver väl kanske Gabrielsson inte berätta det. De flesta vet ändå vad Vänsterpartiet och deras ungdomsförbund vill. Öka progressiviteten, höja skatterna och satsa på allt som går att satsa på. Frågan är vad detta hade att göra med ekonomisk ojämlikhet, och om det finns ett egenvärde i att utplåna inkomstskillnader (att vänstern vill göra det för att få råd med sina monsterbudgetar visste vi ju redan).

Det närmaste Gabrielsson kommer till ett svar på den frågan är när hon avslutar:

“Att vi mår bättre, har bättre hälsa och är lyckligare i samhällen med hög jämlikhet är egentligen ganska självklart. När människor kan se sig själv i andra, förstår de också varandra bättre.”

Egenvärdet i jämlikhet handlar således om identifikation, för det leder till förståelse, medmänsklighet och (om man får tro vänsterns utrikespolitiska agenda) fred på jorden. Men har detta egentligen någonting med ekonomisk ojämlikhet att göra? Nej, absolut inte. Om jämlikhet får ett värde i att förbättra identifikationen mellan människorna är det ju identifikationen i sig som har ett egenvärde, och inte minskade inkomstskillnader.

Om nu identifikation är så viktigt kan vi ju börja strypa offentlighetsprincipen och göra taxerade inkomster hemliga, samtidigt som vi uppmanar människor att inte köpa dyra kläder eller attiraljer. Dresscode på offentlig plats och pristak på individuella konsumtionsprodukter känns också passande. Med sådan politik minskar man inte inkomstskillnaderna – som vi dock konstaterat inte spelar någon roll – utan man höjer istället möjligheterna till identifikation som kommer av ökad likabehandling och likahandlande.

Det viktiga är inte hur mycket du tjänar, utan vad du gör med pengarna. Så länge du klär dig inom normalfördelningens μ ± 2σ-intervall och inte berättar för någon hur mycket pengar du har kommer andra att kunna identifiera sig med dig, och då blir hela samhället bättre på alla möjliga vis eftersom jämlikheten ökar. Den där semesterresan till USA kan du glömma – tänk hur svårt folk skulle ha att identifiera sig med dig när du kommer hem och har åkt häst och vagn i Central Park! Kanske kan en resa till Thailand vara okej dock; det går rykten hos resebolag att det är bland de vanligaste turistmålen för svenskar. En ny bil får du emellertid vänta med tills alla har råd att köpa en ny bil, sedan kan alla köpa en ny bil (givetvis likadana) samtidigt. När vi sedan sitter i stillastående köer på Centralbron i Stockholm kan vi åtminstone se oss själva i andra då vi alla åker runt i likadana Saab Similar, årsmodell 1958.

Det är dags att vi rättar in oss i ledet och gör som alla andra – vänstern har bestämt att vi ska bli lyckligare och mer (jäm)lika!

Simon Hedlin Larsson

Det erfarna Vänsterpartiet

“Jag brukar säga att vi inte bara är Sveriges bästa oppositionsparti, vi är också det mest erfarna. Vi har nämligen varit i opposition under hela vår levnad,” berättade Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly i SVT:s “Gomorron Sverige” 08/02.

Frågan är om detta skämt är så bra att skylta med när Socialdemokraterna gärna vill gå till val på all deras erfarenhet, ledda av en partiledare som lyfts fram som Sveriges mest erfarna aktiva politiker.

Simon Hedlin Larsson

Den moderna socialismen

Claes Borgström tillhör tillsammans med Jan Guillou och Anders Wijkman den skara flitiga debattörer som fantastiskt nog oftast brukar ha fel. Den snusförnuftige analytikern skulle förmodligen påpeka att det faktum att dessa tre herrar ofta kastar sig obeväpnade in i debatter utan särskilt mycket kött på benen resulterar i hög sannolikhet för att de ska trampa snett. Nu har även Borgström kommenterat Mona Sahlins Louis Vuitton-väska, bland annat på Newsmill där han skriver:

“De manliga partiledarnas val av kostym och slips ägnas däremot sällan någon som helst uppmärksamhet – än mindre väcker det kritik. Som manlig politiker går det tydligen utmärkt att bära Boss-kostym och en Longinessklocka för närmare 80 000 kronor.

Ingen kommer heller på idén att ifrågasätta vad Fredrik Reinfeldt kör för bil eller var han köpt sina skor.

Skillnaden mellan Reinfeldt och Sahlin är, vilket socialdemokraten Borgström mycket väl vet, att Reinfeldt inte företräder en socialistisk klasskamp. För medan borgerligheten menar att det är viktigare att förbättra situationen för de som har det sämst ställt, slåss vänstern för att alla ska ha lika – vilket dock oftast resulterar i lika lite.

Uppmärksamheten kring Sahlins väska har naturligtvis ingenting med kön att göra. Göran Persson fick i samband med köpet av “Torp” (som Sahlin för övrigt kallat för “fint rött hus”) för 12,5 miljoner utstå en rad skriverier, som han själv kallade för närmast en kampanj mot honom. Det berodde inte på att hårt arbetande personer eller ledande politiker inte ska få bygga herrgårdar, utan problemet är att man tappar trovärdighet om man förespråkar Wigforssiansk delad fattigdom samtidigt som man lägger miljoner på sin egen välfärd och sitt eget välmående.

Och nog framstår det också som dubbelmoral när efterträdaren Sahlin – som dessutom flirtar ännu mer med vänstern än vad Persson någonsin hade vågat drömma om – går omkring med accessoarer som kostar en halv månadslön styck för medelsvensson.

Sveriges socialister har inför valet 2010 ingått i en blodröd allians. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har lovat dyrt och heligt att bekämpa klasskillnader, ekonomiska klyftor och den orättvisa politik som den borgerliga alliansen sägs ha fört. Rättvisa och jämlikhet tillhör två av de viktigaste slagorden i den rödgröna valrörelsen. Man har försökt göra socialismen mer modern, och detta års val kommer inte bara att bli en strid om Rosenbad, utan också en kamp om vänstern ständigt minskande politiska inflytande i Europa. Sveriges socialisterna har grävt upp stridsyxan, men istället för ett huggredskap med huvud i metall och tillhörande skaft leder deras främsta företrädare dem med en Louis Vuitton-väska i högsta hugg.

Mina damer och herrar, här är 2010 års socialism!

Simon Hedlin Larsson

Stommen i Vänsterpartiets ekonomiska politik

Eva Olofsson (v) skriver på SvD Brännpunkt att Vänsterpartiet istället för att låta hushållen få behålla en större del av sina inkomster vill: “/…/ satsa på att anställa fler i äldreomsorgen, vården och skolan.”

Detta var väl föga förvånande. Finns det något som Vänsterpartiet inte vill satsa på?

Simon Hedlin Larsson

Riskerar Centerpartiet gå av på mitten?

Den kanske hetaste nyheten för tillfället är problemet med att hitta någon som vill äga Saab (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19). Själv är jag inte jätteintresserad av denna fråga, utan noterar mest hur ständiga motsägelser dyker upp i debatten. Vattenfall borde staten sälja. Saab Automobile borde staten äga, i alla fall enligt Mona Sahlin.

Att Vattenfall har gått som tåget de senaste åren och vill rena kolkraftverk i Tyskland och bygga klimatvänlig kärnkraft i Storbritannien – det är dåligt. Däremot verkar somliga tycka att det är helt naturligt att staten går in och räddar ett biltillverkningsföretag som ingen annan vill ha.

Personligen har jag alltid haft svårt för att se varför en liten politisk elit skulle sköta ett företag bättre än de som engagerar sig fullhjärtat och tar personliga risker för att driva en verksamhet. Sälj Vattenfall och köp inte Saab är min linje. Ganska enkelt och inte speciellt märkvärdigt.

Vad som däremot är intressant i sammanhanget är att försöka se hur det egentligen står till med Centerpartiet, som varit ytterst ansvariga för hanteringen av Vattenfall såväl som Saab. Hur mår centerpartisterna?

Jag vill inte överdriva situationen, men jag tror knappast det är kontroversiellt att påstå att centern har problem (se 1, 2, 3, 4, 5). Man har tappat liberaler till Piratpartiet, och förmodligen har även en del gått till Folkpartiet. Och sedan kärnkraftsuppgörelsen i våras har den lugna strömmen av centerpartister som vandrat över blockgränsen till i synnerhet Miljöpartiet mer eller mindre utvecklats till en strid ström. Får man tro en del opinionsundersökningar har Centerpartiet tappat nästan halva väljarstödet sedan detta förra riksdagsvalet.

Dagens problem för Centerpartiet ser ut att bero mycket på att man är just ett mittenparti. De två största kärnkraftsmotståndarna – Vänsterpartiet och Miljöpartiet – finns på den andra sidan av blockgränsen, samtidigt som man sitter i regering tillsammans med kanske de största kärnenergivännerna i Sverige, Folkpartiet. Detta klyver partiet – som fortfarande har synliga ärr sedan folkomröstningen 1980 – mitt itu. Samma sak gäller FRA-debatten då unga liberala företrädare som Fredrick Federley och Annie Johansson stod på oppositionens sida om att inte signalspana i kabel, medan partitoppar och tunga moderater piskade på för att hålla ihop den borgerliga alliansen.

Centerpartiet har dessutom kanske fler väljare som känner sig svikna än något annat av de andra borgerliga allianspartierna. Man gick till val på att förbättra situationen för småföretagarna. Och visst har är de fyra jobbskatteavdragen varit välkomna åtgärder för att ge enskilda näringsidkare mer pengar kvar i plånboken. Men 3:12-reglerna orsakar fortfarande krångligheter. Den övergripande byråkratin som plågar expanderande småföretag är värre än i många andra länder. Och den svenska arbetsmarknaden fortsätter vara bland de mest stela i hela världen.

I Sverige är det inte särskilt jobbigt att starta företag, men att vara småföretagare och anställa – det är jobbigt och svårt – och det har inte blivit mycket särskilt mycket bättre sedan de borgerliga partierna vann valet för tre år sedan.

På sitt sätt liknar faktiskt Centerpartiets problem det som Kristdemokraterna lider av. Man har svårt att profilera sig utåt i en moderatdominerad regering. Partiet står inför ett liknande val som det Göran Persson hade när han tillträdde som statsminister 1996: “Vad ska jag välja för fråga som är min /…/ och som inte går på kollisionskurs med fackministrar?” Skillnaden nu för centern är att hitta en fråga som inte går på kollisionskurs med den borgerliga alliansen.

Förmodligen kommer inga avgångar eller så kallade re-shuffles ske förrän efter valet. Det vore nämligen detsamma som att erkänna att man har inte har skött sig om man bytte partisekreterare eller liknande. Dock sjunker förtroendet för Centerpartiets ledarskap kraftigt till följd av att man framstått som lama och passiva vad gäller Vattenfall och Saab. Dålig kommunikation utåt har också varit en starkt bidragande faktor; människor har inte känt att de förstått hur man egentligen har hanterat dessa frågor från regeringens sida. Det man hört har mest varit bortförklaringar och skuldbeläggning av han, hon, den och det.

Ska Centerpartiet göra ett bra val nästa år bör man ena partiet kring en gemensam fråga snarast. Det får gärna vara någonting man är emot; gemensamma hot enar som få andra ting. Man behöver hur som helst ta patent på frågan och driva den stenhårt utåt. Och det är viktigt att det är en fråga där man faktiskt kan lova väljarna resultat om man får förnyat förtroende.

Simon Hedlin Larsson

Miljöpartiet tågar framåt

Som jag konstaterade igår växer sympatierna för Miljöpartiet. De framstår som ett ungt och modernt parti, och deras framfart tros bero till stor del på väljarflykt från Socialdemokraterna – som nu tryggt kan rösta på MP och ändå få samma regering. Troligtvis lär även en del centerpartister vandra till Miljöpartiet nu när det finns risk att Centerpartiet tappar en del av sin miljprofil.

I en opinionsundersökning gjord av Aftonbladet och United Minds får Socialdemokraterna faktiskt under 30 procent (1, 2):

  • M: 27,4 % (+0,8)
  • FP: 6,8 % (+0,9)
  • C: 4,4 % (-0,2)
  • KD: 3,7 % (-0,5)
  • MP: 10,4 % (+1,8)
  • S: 29,7 % (-4,0)
  • V: 6,9 % (+1,2)
  • SD: 5,7 % (-0,3)
  • PP: 2,5 % (+0,4)
  • Övriga: 2,5 % (+-0)

Och med Socialdemokraternas mer liberala och miljöintresserade väljare går till Miljöpartiet, verkar det också som om väljarna på andra sidan skalan går till Vänsterpartiet. Nu är detta bara en av många opinionsundersökningar – och är det någonting historien har lärt oss är det att inte lägga för mycket vikt vid opinionsundersökningar – men det är ändå ganska intressant att försöka analysera eventuella förändringar i väljarsympatier.

Dock ska man komma ihåg att ett eventuellt ras för Socialdemokraterna inte betyder lika mycket som det gjorde på minoritetsregeringarnas tid. Nu är en röst på S och en röst på MP båda en röst på Mona Sahlin som statsminister. Samtidigt spelar det en avgörande roll för regeringssammansättningen, och för två partier som man kan säga har varit i ständig opposition, innebär fler röster på V och på MP att Sverige får vad Göran Persson förmodligen skulle kalla “en mycket oerfaren regeringen”.

Simon Hedlin Larsson