Tag Archives: växthuseffekten

Spelar det ingen roll vad det kostar?

Igår höll Greenpeace någon form av kärnkraftsdemonstration utanför riksdagen och Rosenbad. Med stora plakat fram- och baktill skallade en av demonstranterna:

Vind- och vattenkraft kan generera 175 terawatt!

Ja, visst, det är ju självklart. Enbart vindkraft kan förmodligen generera flera biljoner terawatt. Har man bara tillräckligt många planeter med atmosfärer på en temperatur över -273,15 Celsius så. Den stora frågan är bara vad det kostar. Och det är just det som flertalet miljöaktivister ofta glömmer. Allt har ett pris. Prioriterar man exempelvis vindkraft tar det tid och pengar från något annat. Jordens resurser är faktiskt – vilket kan vara ironiskt att behöva berätta för miljöaktivister – begränsade.

Ser man till Sveriges energiproduktion förefaller det sig naturligt att en bra mix av alternativ som inte är fossila är att föredra. I den mixen ingår naturligtvis både vind- och vattenkraft, men även den omdebatterade kärnkraften, vilket kloka röster som Stefan Fölster och Jonas Frycklund också påpekar på deras gemensamma blogg.

Simon Hedlin Larsson

Global uppvärmning?

Bilden är hämtad från Svenska Dagbladet 10/02-10: pp.2.

Frånvaron av avtal en framgång i Köpenhamn

I natt blev det klart. Man nådde en överenskommelse, men det blev inget avtal med bindande åtaganden om koldioxidutsläppsminskningar på klimattoppmötet COP15 i Köpenhamn (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12).

Utfalllet var dock mycket väntat om man ser till hur splittrade länderna var, och också eftersom att det mesta hängde på USA vars kongress inte stöder presidenten i denna fråga och som dessutom använder sig av ett annat basår (2005) än alla andra länder när de utlovar utsläppsminskningar.

I mina ögon var detta emellertid inte ett misslyckande. Tvärtom har vi nu goda möjligheter att ägna tid och uppmärksamhet åt det som verkligen viktigt. Som samtalen har förts på förhandlingspassen har alldeles för stort fokus legat på siffror om utsläppningsminskningar. Förutom att dessa siffror inte säger någonting alls om lösningar och hur utsläppen ska minska är de förväntade konsekvenserna av global uppvärmning mycket grova uppskattningar.

Därför måste forskningsanslagen hädanefter öka rejält i tre avseenden som rör klimat- och energiforskningen, 1) för att ta fram mer exakta modeller vad gäller klimatförändringarnas konsekvenser och alltifrån hur mycket havsnivån stiger till följd av x antal graders medeltemperaturökning till vad som skulle hända med ekosystemen om vi använde oss av geoengineering för att motverka en global uppvärmning, 2) för att få fram mer exakta siffror på vad det kostar att minska koldioxidutsläppen så att dessa kan sättas i perspektiv till och jämföras med kostnaderna gällande punkt 1, och slutligen 3) för att ta fram nya energikällor som på sikt helt kan ersätta kol, olja och naturgas.

Diskussioner kring dessa tre punkter saknades i mångt och mycket på klimattoppmötet. Att man inte har tillräckligt bra information om vad klimatförändringarna respektive koldioxidutsläppsminskningarna kostar var helt uppenbart på Bella Center. Hade man trott att det kostade mindre att minska utsläppen med exempelvis 40 % än de konsekvenser som kommer av temperaturökningar då man bara minskar dem med 20 % hade man ju naturligtvis skrivit under ett avtal. Detta visar tydligt att klimatforskningen och närbesläktade områden måste få mer resurser.

Dessutom diskuterade man väldigt lite vilka metoder man skulle använda sig av för att minska koldioxidutsläppen och därför var det bra att man inte skrev under något avtal. Som Björn Lomborg på Copenhagen Consensus Center har påpekat otaliga gånger, vi måste fokusera mer på lösningarna. Och förhoppningsvis kommer man att göra det framöver nu när trycket på politikerna ökar i frånvaron av ett undertecknat avtal.

Som David McGuinty, Member of Parliament i Kanada samt Official Opposition Critic for Energy and the Environment, förklarade i ett samtal måste politiker ägna mer tid åt att måla upp möjligheter och inte problem. Att koldioxidutsläpp ökar jordytans temperatur och innebär ett hot för mänskligheten är de flesta överens om. Nu gäller det att visa hur den enskilda individen och dennes nära och kära kan tjäna på att göra gott för klimatet och miljön. Det räcker inte med att tjata om hotbilden – man måste erbjuda människor incitament och möjligheter till egen vinning.

Man kan inte kräva att alla människor i världen ska bry sig om vare sig regnskogen eller atmosfären. Däremot kan man från politiskt håll verka för att människor genom sina handlingar gör gott för omvärlden. Att subventionera vätgasbilar är ett exempel. Avdragsrätt för bidrag till välgörande ändamål är ett annat. Stöd till företag som bygger energisnåla byggnader är ett tredje. Men för att denna typ av politiska åtgärder ska bli effektiva måste tekniken utvecklas väsentligt. Dit når vi bara med mer pengar till forskning. Förhoppningsvis står det högre upp på agendan på COP16 i Mexiko nästa år. Kanske kan man då teckna ett avtal som även tar upp bindande åtaganden om öronmärkta pengar till forskning och utveckling.

2010 blir tveklöst ett spännande år!

Simon Hedlin Larsson

Inget avtal i Köpenhamn är på sikt en vinst

Det krävs nu i praktiken ett mirakel för att man ska skriva under ett avtal under klimattoppmötet i Köpenhamn (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11). Till skillnad från Aftonbladets Wolfgang Hansson med flera tror jag emellertid inte att det på sikt behöver innebära något negativt.

Klimattoppmötet i Köpenhamn har inneburit bättre kommunikation mellan världens länder. Positionerna man har intagit har tydliggjorts. Att inte skriva under ett avtal natten till lördag tror jag i det långa loppet kan löna sig. Detta kommer nämligen att ses som något av ett misslyckande och pressen kommer att öka inför COP16 att man verkligen har något att leverera. Och då kan man förhoppningsvis få till stånd ett ordentligt avtal som inriktar sig på metoder och lösningar, och inte ett halvdant som enbart fokuserar på koldioxidutsläppsminskningar.

Dessutom skulle ett avslutat toppmöte utan avtal i Köpenhamn också väcka frågan om hur väl belagda klimatförändringarnas konsekvenser är, eftersom att somliga uppenbarligen inte är beredda att sträcka sig så långt som IPCC vill. Det bästa som skulle kunna hända är att rika länder tar det som en uppmaning till att ta fram mer noggrant uträknade modeller och kostnadsuppskattningar.

Det handlar således inte om att bevisa att koldioxidhalten i atmosfären påverkar klimatet, enligt flera forskare jag talat med är det bland de fenomen som har med klimatfrågan att göra som är mest belagda. Vad som däremot samma forskare har påpekat varit bristande är de modeller som handlar om exempelvis havsytans stigning till följd av x antal graders medeltemperaturökning, vad kostnaden blir till följd av att öknar breder ut sig i en viss hastighet och hur geoengineering påverkar den komplexa atmosfären och det ännu mer komplexa livet på jorden. Att öka anslagen för forskning inom dessa områden är högst väsentligt om vi ska kunna uppskatta dels konsekvenserna och kostnaderna till följd av klimatförändringar, och dels eventuella lösningars effektivitet och risker.

Att man troligtvis bara når en svag överenskommelse i Köpenhamn utan bindande åtaganden om utsläppsminskningar – kallas ibland politisk deklaration – behöver därför inte vara negativt. Tvärtom kan det ge stora möjligheter för världens länder att utvärdera läget, öka resurserna till forskning och utveckling, och formulera och underteckna ett långt mycket bättre avtal om något år.

Simon Hedlin Larsson

Back in the U.S.S.R.

Människor har skippat frukosten för at kunna vara på plats extra tidigt. De står utomhus i en kö som slingrar sig något kvarter, över en gata och under en tågstation. Ingången kan man bara drömma om att få se. Det är mitt i december och temperaturen är nära noll. Bara någon enstaka person har klätt sig för vädret; de flesta har byxor utan foder, eller bär kjol, ingen ytterjacka, samt tunna skor. I kön står de som inte frusit sig stumma och nynnar eller sjunger på någon låt. Vakterna säger att det kan ta mellan 3-7 (märk marginalen) timmar att komma in. Alla frågor hänvisas till deras supervisors som de givetvis har problem att kontakta.

Nej, detta är inte ett biljettsläpp till Metallica eller Beyoncé. De sker på Internet. Det är heller ingen kamp om att få se Champions League-finalen live – bokningar till denna sker också elektroniskt. Inte heller är det en kö till att få köpa åkband på Gröna Lund eller Liseberg. Det tar på sin höjd en kvart, och dessutom stänger nöjesfälten över vintersäsongen. Och trots att människor står tryckta mot stängsel rör det inte sig om att ta sig över gränsen mellan Tijuana, Mexiko och San Diego, USA – där blir det nämligen inte minusgrader och snöoväder i december. Vad denna historia istället beskriver är vardagen för delegater på klimattoppmötet i Köpenhamn (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7).

Förväntansfulla och betydligt fattigare har många människor rest till Köpenhamn från alla världens hörn. De har mötts av två dagars köande, och ett stor antal av dem har fortfarande inte ens sett skymten av säkerhetskontrollerna. Idag får de dessutom beskedet att registreringen för COP15 har stängt och för icke-ackrediterade är det bara att åka hem. För mig är detta emellertid inget problem – jag kommer bara från Sverige, bor ypperligt med bästa tänkbara sällskap och registrerade mig igår – men för andra jag har talat med som kommit från fjärran i Kina, USA och Australien har vistelsen i Köpenhamn varit allt annat än trivsam.

Många har lagt ut egna pengar för att ta sig hit. De har trott att de haft en garanterad plats på Bella Center; när annars meddelade UNFCCC att mindre än hälften av alla ackrediterade delegater åt gången skulle kunna komma in i konferensanläggningen? De tackade ja till att resa jorden runt till Köpenhamn för att inne på Bella Center diskutera jordens framtid. Nu står de istället utanför och diskuterar FN:s framtid.

I köerna har man naturligtvis inget att äta eller dricka. Frågar man efter “restrooms” får man ställa sig längst bak i kön. Efter 8-9 timmar av hunger och törst i en vinterkyla som påminner om den som knäckte båda Karl XII och Napoleon får man många lustiga referenser och associationer till situationen som man befinner sig i. Kanske är det således inte så konstigt att de köande deletagerna sjunger i kör till John Lennons och Paul McCartnys ära:

“Back in the U.S.S.R.”

Simon Hedlin Larsson

Inget avtal är ett bra avtal – jorden behöver en energirevolution

I skrivande stund är jag på väg ner till Köpenhamn för att vara “observer” på klimattoppmötet (se 1, 2, 3, 4, 5, 67, 8). Naturligtvis tar jag tåget (även om jag inte hade tyckt om att åka tåg hade man väl inte vågat annat). Frågan är, har jag gjort mitt för miljön nu? Kan jag känna mig duktig? Jag tycker denna logik så väl speglar hela miljöhysterin. Det handlar om att alla måste göra något – alla ska bidra – för då kommer alla problem att lösas.

Men klimathotet handlar inte om att byta till lågenergilampor, ta tåget, återanvända plastkassar och klä ut sig till isbjörn. De globala koldioxidutsläppen påverkas knappast av att man går ut på Köpenhamns gator och kastar sten på polisen, eller köper KRAV-märkta blåbär. Vad världens miljö och klimat egentligen behöver och är i störst behov av är en storskalig ersättning av fossila bränslen.

Visst skadar det inte att gå till jobbet om man har möjlighet till det (jag äger själv ingen bil). Men man måste också vara ärlig och uppriktig och inse hur liten påverkanskraft vi människor har när vi gör små förändringar i våra levnadsvanor. Den energirevolution jag hoppas och tror på har ingenting att göra med skillnaden mellan att köra barnen fem minuter i varje riktning till hockeyträning och att spendera  extra tid och möda på att släpa ombord barn plus utrustning på bussen.

Jag beundrar alla som tar miljön i beaktning i sina vardagsbeslut när de cyklar iväg en timme tidigare på morgonen, källsorterar alla sopor, syr och sticker kläder själva och som aldrig slänger mat. Men man får inte tro att det är tillräckligt, för det är det inte – tyvärr. Det finns en stor fara i att stanna upp och tycka att man “har gjort sitt”, särskilt när man har satsat på att lägga tid och resurser på åtgärder som ger väldigt lite resultat per investerad timme. Och det är denna risk vi nu ser under förhandlingarna i Köpenhamn.

Som jag har nämnt tidigare varken tror eller hoppas jag på att ett avtal skrivs under natten till den 19 december. Accepterar EU USA:s mesiga förslag på förpliktelser kommer man efteråt kunna luta sig tillbaka och tycka att man har gjort en stor insats för världen – trots att ingen innerst inne  lär tro att det räcker. Det är heller inte så lätt som man kan tro att skriva under ett avtal och sedan skärpa parternas åtaganden allteftersom. Dessutom fokuserar politiker och policymakers fortfarande alldeles för mycket på med hur många procent koldioxidutsläppen ska minska fram till år x, och alldeles för lite på hur energiforskningen ska prioriteras, bistås och utvecklas.

Enligt min uppfattning är det mycket bättre att det inte blir något avtal alls. Som folkvald politiker är det få saker som sätter sådan press som att det framstår som man inte gör något. Att vi alla lämnar Köpenhamn tomhänta på lördag är förmodligen därför det bästa som kan hända vår planet för tillfället.

Inför kommande toppmöten nästa år kan världens ledare sedermera fundera över hur man från statligt håll bäst stödjer den energirevolution världen behöver, och vilka komponenter (öronmärkta pengar för energiforskning exepelvis) som bör ingå i ett ambitiöst avtal som tacklar den globala energikrisen.

Simon Hedlin Larsson

Den viktigaste anledningen till att rädda klimatet

… har vi fått höra idag:

“Isbjörnarna äter varandra för att de inte får någon mat,” säger en av demonstranterna som deltog i Climate walk i Stockholm.

Helt förfärligt! Att isbjörnarna inte får någon mat har givetvis ingenting att göra med platsen de har valt att bo på att göra, utan det är helt och hållet resultatet av att du och jag åker kollektivt till jobbet istället för att ta cykeln.

Om människan inte fanns skulle ingen isbjörn behöva gå hungrig. Det är därför vårt ansvar att se till att stackarna får mat! Men vad ska vi göra för att åstadkomma detta enorma problem? Det är sant att om vi släpper ut lite mer växthusgaser och höjer jordytans temperatur kommer tjälen på Arktis att smälta och isbjörnarna kommer kunna äta växter som nu inte kan växa där på grund av kylan. Men vi har ju konstaterat att klimatförändringar är av ondo så tyvärr är vegetarisk kost utesluten.

Således måste vi hitta en annan lösning. Isbjörnarnas viktigaste föda är sälar och dagens matbrist kan därför åtgärdas genom att öka sälpopulationen.Visserligen brukar det inte gå så bra när människan rör vid ekosystem och påverkar näringsvävar – exempelvis när vi introducerade räven till Australien slutade det ju med att över tio arter utrotades helt – men detta kommer säkert gå bra, och det är ju trots allt för ett gott ändamål!

Mitt förslag är därför att Sveriges bönder engagerar sig i frågan och börjar föda upp sälar. Nu när svenska folket, av många skäl, uppmanas till att sluta äta kött kommer många som driver gårdar att bli arbetslösa. Därför slår man två flugor i en smäll när man skolor om till säluppfödning. Dessa frihasande och frisimmande sälar kan sedan släppas ut i det vilda vid Arktis så att isbjörnarna äntligen slipper gå hungriga!

Simon Hedlin Larsson